Stackars Gustave

En sak som är rolig, är hur historien dömer ut vissa individer i efterhand. Ta stackars Gustave le Bon, till exempel. Han skrev en bok som hette "Massans Psykologi", som beskriver hur människan uppträder när hon hamnar i en folkmassa. I boken menar le Bon att när människan hamnar i en större grupp, ger hon upp sin självmedvetenhet och blir istället en del av kollektivet och alltså massans psykologi.

I massan, skriver le Bon, blir människan mer känslostyrd, irrationell och lättretlig. Och det här är väl en tanke som rätt så lätt går att empiriskt bekräfta. Kolla bara på hur människor agerar på en fotbollsmatch. Det skriks runda ord hit och jävla domarkärringidiot dit. Kanske börjar någon slåss. Kanske springer någon in på planen utan kläder. Det är svårt att tänka att samma människor skulle uppträda på samma sätt om de istället hade varit hemma och kollat matchen på TV.

Än så länge är man alltså beredd att ge le Bon rätt. "Bra gjort, Gustave!", säger man. Men Gustave är inte nöjd, han vill säga mer, upprymd av hur bra det gick första gången han tänkte till. Så han fortsätter:

Människan i massan är alltså precis som en kvinna.

Och det roliga är ju att det här verkligen var pricken över i:t när han skrev boken. Folk ba' jubla, Gustave! Gustave!, helt jävla rätt!

Man kan ju förstås hävda att det inte alls är så synd om Gustave. Han har ju trots allt bidragit till en förtryckarstruktur som genom historien har nekat - och fortfarande nekar - kvinnor de rättigheter som ständigt varit självklara för (vita, heterosexuella) män.

Men jag kan inte låta bli att tänka att det bara var kort stunds obetänksamhet som för alltid diskvalificerade honom. Stackars, stackars Gustave.