Humor

Too soon?

Vissa saker gör man och så är det inget mer med det. Andra saker gör man och så funderar kring vad man egentligen har gjort. Att gå på toa är ett exempel på det första. Åtminstone om avföringen är normal. Att skratta är ett exempel på det senare.

Att skratta, eller humor i allmänhet - vi har hursomhelst ett omåttligt behov att dissekera vårt skämtande. Vi ställer frågor kring det. Är allt ok att skämta om? Är det här för tidigt att skämta om? Och är det verkligen kul att skämta om kuk och fitta?

Vad som är lite speciellt med vårt förhållande till humorn, är att vi kräver mer av den än att den ska uppfylla sitt till synes enda syfte. För man kunde ju lite naivt få för sig att humorn enbart har ett syfte - att få oss att skatta - och att den s a s var färdig när den lyckats med detta. Men så är det alltså inte.

Min pappa får kort agera ofrivilligt exempel. Vi kollar på ett humorprogram på TV, jag minns inte vilket, det skämtas, pappa skrattar och säger: "Men det här är ju inte roligt egentligen!"

Men vanligare är kanske det omvända: Vi har på förhand vissa idéer om vad humorn ska vara, som vi anser viktigare än att den är rolig. Det bästa exempel på detta torde vara personer som säger sig tycka om intelligent humor.

Dessa personer har ofta en tendens att inte bara se ner på all humor de inte anser intelligent nog - de vill mer eller mindre förneka den. Deras huvudsakliga argument är ungefär detta: Vi skrattar bara åt elakheter, snuskigheter och annat dumt eftersom detta i själva verket gör oss nervösa. Jaha.

Så kallad intelligent humor kan såklart vara rolig. Men det faktum att den är intelligent har inget egenvärde. Vill jag ha intelligens så vänder jag mig i princip hellre någon annanstans än till komiker. Och det ska sägas, jag föredrar alla dagar i veckan en komiker som är rolig med hjälp av könsord än, säg, Hasse & Tage.

Tro och... tro?

Förbjud Gud?

Såg i morse en debatt på SVT om tro och vetande. Frågan var den vanliga, är vetenskap och religion förenliga?

Ingemar Hedenius, centralfiguren i Tro och vetande-debatten på 50-talet, sa att man inte bör tro på någonting som det inte finns anledning att tro på. Mycket riktigt citerades han detta i morse.

Hedenius argument kan vid en första anblick verka ovanligt starkt, men vid närmre anblick märker man att han egentligen inte säger någonting. Hedenius har naturligtvis rätt i sak, det finns ingen anledning att tro på någonting som det inte finns anledning att tro på. Men ger detta vetenskapen någon slags fördel? Frågan gäller ju inte, huruvida vi ska tro på religion trots att det inte finns någon anledning härvid. Istället gäller frågan, vilken av religion och vetenskap som det finns anledning att tro på - en fråga som Hedenius argument inte ger något svar på.

Vetenskapsivrarna brukar vid sådana här tillfället framhålla att religionen bygger på ickebevisade antaganden, främst då Guds existens. Det stämmer förvisso, Guds existens är inte bevisad. Vidare föreslår då vetenskapsivrarna att det är bättre att tro på saker som man genom bevisning och experiment har kunnat slå fast med någorlunda stor säkerhet, än på saker som tusen år gamla böcker påstår.

Och ja, så kanske det är. Men två saker ställs åt sidan här.

1. Att tro på Gud är något annat än att tro på t ex relativitetsteorin, det fyller andra behov och besvarar andra frågor. När man säger att det är bättre att tro på vetenskapliga än på religiösa dogmer, eftersom de förra förlitar sig på (olika idéer av vad som är) bevisföring, medan de senare förlitar sig på tro, har man inte egentligen argumenterat för varför det är så, utan enbart sagt att man tycker så.

2. Om man hävdar att religionen bygger på det ogrundade antagandet om Guds existens - och att detta är oacceptabelt - borde man på samma sätt kunna hävda att vetenskapen aldrig har lyckas ta sig förbi Kant, dvs: Vetenskapen har aldrig kunnat bevisa att våra sinnen de facto ger verklighetstrogen information: Det är enbart någonting man tror.

"Men det där är ju bara filosofiskt hårklyveri."

Paradise hotel

Chloe vs Natacha

Nu knullar folk på TV igen! Och som vanligt ställer sig många den moraliska frågan: Är det här ok?

Den enkla problemförklaringen är denna: Sex är någonting privat. Att knulla på TV är fel eftersom man utför denna privata handling på en offentlig scen. Om denna förklaring ska fungera, krävs det alltså att vi går med på en absolut uppdelning mellan det offentliga och det privata (vilket jag inte tror att vi vill).

Människor knullar. Det tycker vi i vanliga fall inte är fel. Människor festar, åker på semester och dricker alkohol. Inte heller det väcker vanligtvis särskilt starkt motstånd hos oss. Deltagarna i Paradise Hotel gör just detta. Den enda skillnaden är att allt filmas.

Det är ju såklart en rätt avgörande skillnad. Frågan är dock om dessa aktiviteter automatiskt blir omoraliska när de filmas.

Den andra aspekten av problemet uttrycks omvänt som att vi som kollar är omoraliska i det att vi tittar på människor som knullar, festar och super. Jag förstår inte riktigt varför man vill göra ett sådant kategoriskt uttalande. Människor kollar väl på Paradise Hotel av en mängd olika orsaker. Att alla dessa skulle vara omoraliska har jag svårt att tro.

Främst tror jag att människor kollar på Paradise Hotel eftersom det helt enkelt är kul att titta på människor som knullar, festar och super. Vad som är omoraliskt med det vet jag inte. Människor som dricker alkohol blir festliga. Och varför det är kul med människor som har sex på TV säger väl sig självt: Vi har alla erfarenhet av sex - det är kul att se hur andra människor gör.

Främst tror jag att det är en fråga om klass. Vi tycker att de människor som är med i Paradise Hotel är sunkiga. De pratar om ointelligenta saker, de klär sig osofistikerat - svennigt - och uttrycker sig illa.

Hade alla deltagare istället varit välutbildad, välklädd, övre medelklass, hade vi nog uppfattat Paradise Hotel som ett spännande och angeläget kulturprojekt.

Men svenne banan är ingen kulturbärare och därför omoralisk i sin sexualitet.

Nya ord

Bloggerskan Mogi - Känd, men ingen kändis?

Nya företeelser kräver en ny vokabulär. Det är därför Gustav Vasas åsikt att svenska språket var färdigt på 1500-talet är så bisarr. Om språket är färdigt är all utveckling omöjlig - när vi bara kan prata om det gamla kan vi inte göra det nya.

Vilka nya företeelser som ligger bakom språkliga nybildningar är dock inte alltid helt lätt att veta. Ett bra exempel på detta är ordet "pseudokändis".

Ytligt sett är det naturligtvis rätt enkelt att se bakgrunden till ordets uppkomst. En pseudokändis - dvs en falsk kändis - är en person som inte har förtjänat sitt kändisskap. Ordet betecknar vanligtvis personer som blivit kända genom nya medier: Bloggkändisar, dokusåpakändisar, kort en ny typ av kända människor som utmanar normen för vad som är en kändis.

Vanligtvis tänker vi oss att en kändis är en person som är extra bra på något visst. På så vis är många av dessa nya pseudokändisar inga kändisar i konventionell mening. De är inte nödvändigtvis bra på någonting alls. Detta skapar en jobbig osäkerhet hos människor, som inte längre kan skilja på en kändis och en privatperson.

Det är just denna osäkerhet som ligger bakom ordet pseudokändis. Det gamla och säkra måste skiljas från det nya och i viss mening skrämmande. Så man har gjort en uppdelning: På ena sidan gamla hederliga kändisar som faktiskt kan någonting; på andra sidan ett gäng pseudokändisar som man inte riktigt vet vilka de är eller vad de vill.

Samtidigt är det uppenbart att dessa psudokändisar är just kändisar - de är ju kända! Därför har man tagit till denna kvalitativa inskränkning. För att få kallas kändis krävs något mer än att man bara är känd.

Tidigare har ju kändisbegreppet inte haft någon kvalitativ aspekt, är man känd så är man automatiskt också en kändis. Men det har samtidigt funnits ett implicit godkännande av medlen för kändisskapet, sätten människor har kunnat bli kända på har ansetts legitima. Så är det alltså inte idag. Man kan med andra ord gå med på att pseudokändisen är känd, men man säger samtidigt att man önskar att han eller hon inte vore det.

Snart kommer såklart kändisbegreppet att utvidgas så att även dessa pseudokändisar kan få plats, men det tar lite tid och tills dess är det skönt att kunna kalla dem någonting.

Filosofi i "Robinson", del 2

"Teorier är som en spindelväv: Ofta imponerande men alltid hopplöst bräckliga."

- Min taktik för att vinna "Robinson Karibien" är att inte ha någon taktik.

Jag har tidigare pratat om den "teorifobi" som då och då gör sig gällande i människors tänkande. Genom historien har vi gång på gång sett prov på hur dåligt det kan gå när människor utformar olika teorier. De gamla grekerna kom med hjälp av just teorier fram till att verkligheten var ett orörligt och oföränderligt klot. Hitler, än värre, kom med hjälp av teorier fram till att han skulle utrota judarna.

Det här har alltså skapat en teorifobi. Teorier och åsikter är det som splittrar människor. Teorier ligger bakom krig och konflikter. Är det inte bäst att då avstå från teorier?

Mot teorier har man ställt sanningen: När teorierna är bortplockade återstår enbart sanningen.

Problemet har varit det att man inte så lätt kan göra sig kvitt teorier, även om man väldigt gärna vill. Det vanligaste argumentet mot alla försök att avteoretisera är därför också det mest effektiva: Avståndstagandet från teorier är en teori i sig. Eller som Efraim Liljekvist sa i sin protest mot Axel Hägerströms filosofi: "Tron att man sitter inne med sanningen är inte detsamma som dess verkliga besittning."

Tjejen i Robinson som säger att hon inte ska ha en taktik försöker alltså göra sig fri från teorier. De personer som tidigare säsonger har haft olika taktiker har oftast förr eller senare åkt ut. Bäst då att inte ha någon taktik!

Protesten kan vi väl säga i korus: Att inte ha en taktik är också en taktik!

Filosofi i "Robinson"

Litteraturens Robinson hittade ett paraply, ett gevär och en inföding som han döpte till Fredag. Dagens människor har större planer.

- Mitt mål med "Robinson Karibien" är att under dessa extrema förhållanden hitta mig själv.

Att hitta sig själv, och hur detta går till, har varit föremål för diskussion och eftertanke i ett oräkneligt antal böcker, både i historien och i nutiden. Anlägger man en liberal förståelse av begreppet självhjälp - den rubrik vi vanligtvis samlar alla försök att hitta sig själv under - är det lätt att se en tydligt, om än inte spikrak, linje från Bibeln till (säg) Mia Törnblom. Både Bibeln och Törnblom söker i någon mening berätta för oss hur vi ska leva våra liv. Den senare representerar dock en väldigt specifik typ av självhjälp som vi nog främst förknippar med 2000-talet. Jag tänker fokusera på den här senare typen av självhjälp.

Ordet fortbildning beskriver fenomenet rätt bra: Till skillnad från Bibeln som är en mycket långsam typ av bildning, ämnar nutida självhjälp att finna lösningar snabbt.

Citatet ovan illustrerar på ett bra sätt en vanlig idé inom den här typen av självhjälp som säger att man med hjälp av miljöombyten kan s a s "vaska fram" sitt sanna jag. Om jag i vardagen känner mig osäker på vem jag är, beror det på att jag har tappat bort mig själv i den bekanta omgivningen. Mitt jag och min omgivning har smält samman. I en okänd miljö framträder mitt sanna jag med önskvärd tydlighet.

Extra tydligt framträder ens sanna jag om den nya situationen på något vis är extrem. I krig brukar man t ex säga att människor visar upp sina sanna jag. Det samma tänker man sig alltså gäller på en Karibisk ö, utan mat och utelämnad åt främlingar.

Resonemanget poserar en rätt udda syn på människans personlighet, vill säga det man kallar för hennes jag. Vanligtvis tänker man sig att människans jag skapas kulturellt, i gemenskap med andra människor. Vi skapar varandra; vi är, som Aristoteles slog fast, sociala djur.

Ovan beskrivna idé om att extrema situationer vaskar fram våra sanna jag står alltså i radikal kontrast till detta. Enligt den här idén verkar kulturella sammanhang snarare till att fördunkla människans personlighet. I gemenskap med andra människor skapar vi inte vår personlighet - vi tappar bort den!

Frågan man gärna ställer sig är vilken denna ickekulturella personlighet är, och kanske ännu mer angeläget: Vill vi verkligen vaska fram den?

(Svaret på den sista frågan verkar vara ja, åtminstone om vi ska tro den dryga miljonen människor som varje vecka kollar på Robinson, jag med dem.)

Att tänka långsamt

Ibland förstår man snabbt, ibland... mindre snabbt. HBO:s serie "Mad Men" är för mig definitivt ett exempel på det senare.

Serien handlar om reklamare på Madison Avenue i New York under 60-talet. Namnet på serien är alltså "Mad Men".

"Mad Men", som i MADison Avenue

Reklamare, på engelska ad men, därav "mAD Men".

Jag kom på det här igår. Detta trots att jag har kollat igenom första säsongen två gånger. Det här ger mig lite ångest. Min C-uppsats handlar om analytisk-logisk filosofi. Om jag kunde missa något såhär enkelt, hur kan jag då överhuvudtaget behålla någon analytisk-logisk trovärdighet?

Implicita anklagelser

Hårt igår, eller?

Jag tycker inte om när kassörer pratar med mig. Jag blir stressad, nervös och känner mig i efterhand alltid underligt bortgjort. Om det som jag och en kassör säger till varandra kan reduceras till det absolut mest nödvändiga - dvs vad varan kostar, om jag vill ha kvitto samt hejdå - är jag nöjd.

Jag inser att den här inställningen främst är ganska osympatisk. När kassören småpratar visar han eller hon bara prov på lite vardaglig medmänsklighet, ett varmt steg bort från den så ofta zombieliknande, anonyma offentligheten.

Än värre är att inställningen blottar en rätt ruggig syn på servicepersonen som sådan. När jag säger att jag inte vill prata med människan bakom disken, söker jag reducera henne till ett ting, ett ting vars enda funktion är att ge mig min vara och hålla käften.

Med detta sagt, tänkte jag berätta kort om dagens äventyr på Pressbyrån.

Jag skulle åka till Uppsala för att låna en bok (som när jag kommer fram visar sig vara placerad i magasin, varför den måste beställas minst en dag i förväg. Jaha). På centralen bestämmer jag mig för att köpa en Ramlösa.

Kassören: Törstigt idag?
Jag: Jodå...
Kassören: Hårt igår?
Jag: Nej, inte alls faktiskt.
Kassören: Det var ju lill-lördag...?
Jag: Ja, men jag satt hemma och läste. En annan typ av stimulans, antar jag.
Kassören: Så gammal är du väl inte?
Jag: Hehe, nej, jag är inte jättegammal.
Kassören: Du sparar dig kanske till imorn?
Jag: Jo, jag antar det.

Och om vi nu har kommit överens om att min inställning gentemot kassörer generellt är osympatisk, kan vi väl kanske också enas om att det är rätt magstarkt av en kassör att implicera att en 21-åring är en tråkmåns bara för att han är hemma och läser en onsdag?

Ett godtyckligt faktum?

Gud är död, så vi får tycka vad vi vill

Varför vi tycker som vi gör är en mycket svår och komplex fråga. Detta trots att vi på ett medvetet plan oftast har mycket lätt att besvara den. De flesta av mina åsikter kan jag argumentera för, jag tycker med andra ord som jag gör av en anledning.

Men frågan sträcker sig längre än till de argument vi använder för att styrka våra åsikter. Bara för att det finns argument för en åsikt, är det inte självklart att vi håller med. Om någon t ex frågade mig varför jag är politiskt vänsterorienterad, skulle jag kunna ge mängder av anledningar. De flesta av mina argument skulle vara rätt standardmässiga vänsterparoller, jag skulle tala om solidaritet, om den liberala frihetens problem, etc. Kanske skulle jag t o m citera Marx.

Hur mycket jag än argumenterar för min sak, kommer det dock alltid att finnas människor som inte håller med. Frågan återkommer så igen: Varför tycker vi som vi gör? Uppenbarligen beror det inte enbart på de argument som är förbundna med åsikten, eftersom två personer kan lyssna till samma argument och känna sympati resp. motvilja.

Man gör därför gärna den slutsatsen, att människor som inte tycker som jag i grunden inte har förstått de argument som styrker min sak. Terapeutiskt sett kan det här kanske vara ett rimligt svar, men i övrigt måste man nog anse att resonemanget haltar kraftigt.

Hur jobbig den insikten än må vara, måste vi nog istället anta att det finns människor som har förstått exempelvis socialismen lika bra som den mest inbitne socialist, men som ändå har valt liberalismen som politisk åskådning.

Max Weber säger att vem som helst, oberoende av kulturell bakgrund, kan avgöra om ett resonemang är giltigt eller inte. Om jag har A men vill ha B, kan man på ett logiskt-vetenskapligt sätt slå fast vad som krävs för att nå B. Om B är värt att nå är däremot en fråga om personliga preferenser och kan bara avgöras på en subjektiv nivå.

Slutsatsen är därför tråkig, men kanske den enda möjliga: Jag tycker som jag gör eftersom jag är jag. Ett totalt godtyckligt faktum?

Ettåriga planer på Gekås

En samhällsfara?

Veckans "Kvällsöppet med Ekdahl" handlar om konsumtionshets. Diskussionen förs med utgångspunkt i kanal 5:s nya dokumentärserie "Ullared", som handlar om lågprisvaruhuset Gekås. Frågeställningen är: Uppmanar samhället till överkonsumtion?

Åsikterna kring Gekås och människorna som handlar där är många, men nästan samtliga i studion tycks ha en tämligen ofattbar aversion mot lågprisvaruhuset och dess kunder. "Det är som en skräckfilm", säger någon. "Alla som handlar där verkar utvecklingsstörda", en annan.

Att belysa frågan om konsumtionshets med Gekås som exempel är synnerligen olämpligt. Frågeställningen i kvällens program - uppmanar samhället till överkonsumtion? - är i sig varken obefogad eller ointressant, tvärtom, men Gekås kan enbart i otroligt ytlig mening anses vara ett exempel på denna överkonsumtion.

Människor handlar stora kvantiteter varor på Gekås. Men betyder detta att människor överkonsumerar när de är på Gekås? Inte nödvändigtvis. Inte ens rimligtvis. Enbart i den mån vi ska förstå begreppet överkonsumtion som identiskt med stor konsumption är Gekås ett exempel på överkonsumtion.

Människor som besöker Gekås bunkrar, så förstår man bäst fenomenet. En gång om året åker man dit och köper baskläder, hållbara matartiklar, plastpåsar, hårspännen, etc. så att det räcker året ut. Anledningen är ekonomisk, Gekås har väldigt låga priser. Om man nu känner sig tvungen att värdera detta beteende så är det väl om något tämligen sunt.

Möjligtvis kan de otroliga mängder bruksartiklar som människor plockar på sig framstå som rätt spektakulär. Kanske känner man sig som Markus Birro äcklad av den här typen av folklighet. På ett personligt plan kan man förhålla sig lite hur man vill.

Men ska vi på allvar diskutera överkonsumtion och konsumtionshets - två både verkliga och angelägna samhällsfrågor - bör vi nog om något lyfta fram Gekås som ett gott exempel. Den stora faran med överkonsumtion och konsumptionshets är att de skapar en stark diskontinuitet i synen på materiellt ägande: Vi vill ständigt ha det nya trots att det gamla är fullt fungerande.

På Gekås planerar man ett år i taget.

Frihet?

I USA har de supermånga uteliggare, men också supermycket frihet!

Det sitter en man från Vellinge i en direktlänk på "Debatt". Han får frågan varför de i Vellinge inte vill släppa in några flyktingar. Uppenbarligen en känslig fråga, han slingrar sig och svarar:

"Alltså, det är ju inte bara jag som inte vill ta in flyktingar, det här är ett beslut som vi har kommit fram till gemensamt - demokratiskt - i Vellinge."

Hans svar är inte speciellt tillfredställande. Mannen fortsätter sitt försvar med att säga att vi lever i ett fritt land, att man minsann får tycka vad man vill och att ingen kan ifrågasätta ett demokratiskt beslut. Det är såklart väldigt enkelt att kritisera en vilsen, skånsk rasist. Min poäng är dock inte enbart att den skånska rasisten är dum, även om jag förvisso tycker det.

Min poäng är istället att den skånska rasistens åsikt inte är helt ovanlig. Demokratiska beslut är helt oantastliga. De behöver knappt försvaras, eftersom själva det sätt på vilket man har kommit fram till beslutet - det demokratiska - legitimerar det senare.

1500-talstänkaren Justus Lipsius resonerade att många saker är viktigare än frihet. Det är en tänkvärd idé, som talar direkt emot idén om demokratiska beslut som oantastliga. Frihet är en lyx som jag vill ha först när många andra mänskliga rättigheter har tillgodosetts.

Den skånske rasistens argument säger tvärtemot detta att frihet - eller mer exakt åsiktsfrihet - är viktigare än allt annat. Så länge vi kan säkerställa att åsiktsfriheten förblir oinskränkt är vad som helst ok.

Jag tycker i alla fall att invandrare är dumma i huvudet och det är minsann min konstitutionella rättighet att tycka!

Karriär eller integritet?

Ordet karriärist väcker kluvna känslor hos oss. Dels upplever vi karriäristen som en målmedveten och driven person, en människa som vet vad hon vill. Den här tolkningen av begreppet blir vanligare och vanligare. Liberala samhällen premierar karriäristen - karriäristen är, skulle man kunna säga, liberalismens fundament: Utan människor som vet vad de vill, är ju den liberala friheten tämligen värdelös.

Oftare beskriver vi dock karriäristen i mer negativa ordalag. Karriäristen är en integritetslös person som sätter yttre framgång framför ideal och moral. Karriäristen slickar röv, är pengakåt, o s v.

Den främsta anledningen till varför vi uppfattar karriäristen som en suspekt person, är dock att han/hon gör väldigt stora anspråk på sin egen betydelse. Jag är karriärist, i den meningen att jag ser ett egenvärde i att lyckas som journalist. När jag säger detta, säger jag alltså att jag anser att mina texter förtjänar uppmärksamhet. Mina texter är värdefulla, ja - när jag säger att jag är karriärist säger jag t o m att jag anser mina texter mer värdefulla än andra människors texter. Om jag inte gjorde så, skulle det ju inte finnas någon anledning för mig att vilja nå ut med dem.

Att vara karriärist inbegriper alltså ett antagande om sig själv som i viss mening "bättre" än andra människor. Vi uppfattar detta som osympatiskt.

Men det här är inte nödvändigtvis hela sanningen. Jag är karriärist också eftersom jag söker en spännande och stimulerande framtid. Jag skriver med andra ord hellre en uttömmande essä i DN än jag skriver ett reportage i Nerikes Allehanda om knattefotboll. Alltså är jag karriärist inte eftersom jag anser att jag borde nå framgång, utan eftersom jag gärna vill nå framgång (eller snarare de fördelar som kommer med framgång, som sagt spänning och stimulans).

Vilken aspekt av karriärismen som väger tyngst - om någon - upplåter jag till er att avgöra.

Rasist eller inte?

Alla svenskar är humanister

I den senaste tidens diskussioner kring Sverigedemokraternas vara eller icke vara i svensk media, har man kunnat se vissa osunda tendenser till åsiktsmässig polarisering, där man på ena sidan har placerat Sverigedemokraternas "dåliga åsikter" och på andra sidan etablissemangets "bra åsikter".

Alla intelligenta människor inser att Sverigedemokraternas åsikter är både farliga och rasistiska. Det problematiska med deras stora plats i media är därför inte främst att de uttrycker dessa. Det är nog snarare så att medial utfrysning skulle vara till deras fördel: På så sätt sätt skulle de än mer kunna framhålla sina åsikter som någon typ av "obekväm sanning", som etablissemanget inte vågar diskutera.

Problemet med deras stora mediala utrymme, är istället att alla andra partier nu slipper stå till svars för de integrationsmässigt problematiska och kanske även rasistiska inslag som finns i deras egna partiprogram. Tack vare Sverigedemokraterna, framstår alla andra partier som godheten själv. Man skulle lite tillspetsat kunna säga, att diskussionen kring Sverigedemokraterna enbart har verkat till att banalisera debatten kring integration och rasism.

Den åsiktsmässiga polarisering, som jag pratade om i början, ligger i själva begreppet "rasist", som i sig är alltför snävt. Rasist, tänker vi oss generellt, är man enbart om man s a s hatar människor av annan ras. Stereotypa föreställningar om andra folkgrupper, det är inte rasism - det är oundvikligt!

Alltså får alla andra partier ett superlätt jobb att bemöta Sverigedemokraterna. När de senare säger att alla muslimer är religiösa fundamentalister - och att detta är farligt - kan de förra enkelt svara att muslimer inte alls är fundamentalister och att detta är bra.

Naturligtvis är det bättre att inte hata än att hata, men att lägga märke till är hur både sidorna använder sig av formuleringen "muslimer är..."

Retorik

"Ärligt talat, det är ju inte rätt!"

Vad som gäller som ett giltigt argument är till stor del en fråga om kulturella konventioner. Förr i tiden kunde till exempel kungar eller andra högt uppsatta personer referera till Guds vilja, när de skulle övertyga folket om en eller annan handling. Idag anses inte några typer av religiösa argument vara giltiga i intellektuella diskussioner. Att Bibeln talar emot homosexuellas rätt till giftemål, är till exempel inte ett argument emot homosexuellas rätt till giftemål.

Vanligtvis brukar man anse att ett argument är giltigt om det vädjar till någon typ av rationellt tänkande. Med detta betyder ingalunda att alla argument de facto är rationella.

Jag kollar på Jay Lenos nya talkshow. Dr Phil är där. De pratar om pojken som lurade en hel värld att han var fast i en luftballong flera tusen meter upp i luften, känd i USA som "The Bubbleboy". Dr Phil börjar (Argument: "I mean, come on!").

Who are these parents, I mean, come on!

Svenska motsvarigheter är argumenten "ärligt talat" och "ju". Här vädjar man till en allmän känsla av rätt och fel. Man vet inte exakt varför det man pratar om är fel, men ärligt talat, det är ju helt sjukt. Jay Leno fortsatter (Argument: "I don't mean to, but...").

I don't mean to be sexist, but where is the mom in this?

Jay Lenos argumentatoriska finess är långt mer sofistikerad än Dr Phils i jämförelse tämligen barbariska vändning. Genom att berätta för oss att han inte menar att vara sexistisk, har han försäkrat sig om att undgå all kritik om att vara just sexistisk. Argumentet har vittgående konsekvenser, och med hjälp av det tycks man kunna säga i stort sett vad som helst utan att klandras.

Jag menar inte att vara antisemitisk, men är inte judarna ett girigt, snålt och illvilligt folk?

Och Göran Hägglund, de här två argumenten bjuder jag på!

Kvinnokultur

Den kvinnliga bloggaren Kissie

Det finns få saker som tycks uppröra människor lika mycket som unga tjejer med framgångsrika bloggar, som Kenza, Kissie, Foki, Dessie och Paow. I övrigt vettiga människor kan säga om de här bloggarna att de hatar dem, att personerna som driver dem inte är några riktiga kändisar, att deras framgång är helt oförtjänt, etc.

Bloggar av den här typen - och personerna bakom dem - utgör utan tvekan en ny typ av medial makt, som kan vara svår att veta exakt hur man ska förhålla sig till. Konventionellt sett saknar de litterära kvalitéer. Den typ av journalistik som de representerar kan inte heller framgångsrikt jämföras med någon typ av journalistik som existerat historiskt.

Kanske är det t o m både fel och orättvist att sortera dessa bloggar under etiketten "journalistik", eftersom de i sådana fall kommer att bedömas utifrån de parametrar som vanligtvis används för att bedöma journalistik, vilket kommer att omöjliggöra all förståelse. Som (konventionell) journalistik betraktade är de här bloggarna dåliga.

Men att rätt och slätt säga att de här bloggarna är litterärt värdelösa eller journalistiskt dåliga är helt fruktlöst. De är ju onekligen värdefulla för många människor. På så sätt är de sociologiskt intressanta. De är även medialt intressanta, historiskt intressanta, ja, de är kort och gott intressanta eftersom de är inflytelserika och tar plats. Detta gäller oavsett vad man tycker om dem.

En stor pusselbit i förståelsen av människors förhållande till de här bloggarna, är såklart det faktum att de alla är skrivna av unga tjejer. Nya kvinnliga uttrycksformer har historiskt sett till en början ofta förnekats betydelse; de har reducerats till ett intet på ett sätt som skulle vara helt omöjligt att göra med manliga uttrycksformer. Jag kan t ex tycka bra eller dåligt om Jean Paul Sartre, men oavsett min åsikt måste jag erkänna att han har haft en betydelse historiskt. Vad gäller kvinnliga praktiker är det alltså annorlunda. Det bästa exemplet torde här vara feminismen, som många genom historien har ansett - och fortfarande anser - är en ickefråga.

Alltså säger många idag att bloggar av typen Kenza, Kissie, Foki, Dessie och Paow är dåliga - ja, rent av helt jävla värdelösa - och anser sig i och med detta ha sagt allt som behöver sägas. Det här blottar så en stor brist hos modern jämställdhet: Kvinnokulturer kan växa sig hur stora som helst, men kan när som helst diskvalificeras av en man som säger nej.

En praktisk lösning

Döden på bild

När jag var 19 och just hade flyttat till Stockholm var jag väldigt upptagen av tankar på döden. Man kan kalla det för dödsångest eller möjligtvis existentiell ångest med fokus på döden. Dessa tankar upptog större delen av min tillvaro och gjorde mig till en rätt ofungerande person. Jag presterade dåligt på jobbet, fann ingen glädje i någon sysselsättning, o s v.

Det finns ett ordspråk som säger att "morgonen förlåter natten", vilket beskriver hur välfungerande personer förhåller sig till sorg - under den här perioden var jag deprimerad även på morgonen, vilket väl får anses vara ett tecken på åtminstone annalkande depression.

När man under 1700-talets upplysningsepok förkastade tidigare filosofi, gjorde man inte det eftersom man lyckats besvara de frågor som tidigare filosofi uppehållit sig vid, frågor som rörde medvetandets problem, tid- och rumsproblematiken, sanningensbegreppet, etc. Istället bestämde man sig för att kategoriskt ignorera dessa frågor: Människan, sa man, är fullt kapabel att förstå verkligheten på ett förnuftigt och fullständigt vis. Teoretiskt är detta en klart tveksam uppställning, men praktiskt sett är den mycket effektiv. När upplysningstänkaren förkastade teoretisk filosofi kunde han i gengäld utforma de första utkasten till vad vi idag betraktar som de mänskliga rättigheterna. Ett fördelaktigt byte, skulle nog de flesta säga.

När jag diskuterade min dödsångest med människor i min närhet möttes jag av samma oförstånd som upplysningstänkarna visat tidigare filosofi. "Det där tjänar inget att tänkas på", sa man. Helt riktigt, jag mådde bara dåligt av de här tankarna, och någon lösning på vad jag upplevde som livets absurditet - att alla ens strävanden och önskemål en dag skulle upplösas och försvinna i intet - tycktes inte finnas inom räckhåll.

Men jag kommer ihåg hur instängd jag kände mig i mina tankar. Jag skulle ju aldrig kunna komma fram till att jag hade fel. Hur jag än vände och vred på problemet återstod hela tiden den fasansfulla sanningen att jag än dag skulle dö. Sluta existera. Hela tillvaron tyckte oundvikligen ställd i skuggan av detta faktum, och jag skulle aldrig, hur jag än gjorde, lyckas komma runt det.

Det enda alternativet var att sluta tänka på döden. Precis som upplysningsmannen skulle jag låtsas som att den här problematiken inte fanns. De praktiska fördelarna var ju enorma. Jag ville inte tänka på döden. Jag ville leva och må bra.

På något sätt lyckades jag. När jag idag tänker tillbaka på den här perioden kan jag inte riktigt svara på varför jag mår bra idag, och mådde som jag gjorde då. Mina tankar kring döden har ju inte förändrats. Jag har inte funnit någon lösning.

Kanske var det just av den här anledningen som jag fann Wittgenstein så fascinerande första gången jag mötte hans texter. Han säger att vi inte ska försöka lösa olösliga problem. Istället ska vi upplösa dem:

Om det vi inte kan tala, därom måste vi tiga.

Det har blivit min lösning.

Manligt mode: Ett säkert val

"Oklanderligt klädd"

Aristoteles lyckokalkyl, än en gång, att lycka bara kan nås efter döden, kan med lätthet appliceras på den bild av manligt mode som ges i svenska herrtidningar.

Som nämndes i tidigare inlägg, är Aristoteles modell negativ i den meningen att den definierar lycka inte som lycka i sig, utan istället som avsaknad av olycka. Den lycka som vänds i olycka tappar allt värde i samma stund detta inträffar, menar Aristoteles.

Vanligtvis har vi en annan syn på saken, vilket bl a ordspråket det är bättre att ha älskat och förlorat, än att inte ha älskat alls bekräftar. Alltså: Vi kan i efterhand se att även den lycka som vänts i sin motsats hade ett värde - vi var ju lyckliga när vi hade den!

Tidningar som Café, King, DV Man och liknande följer Aristoteles linje. Det vanligast förekommande ordet i dessa tidningar torde vara "oklanderlig", som i "den eller den är oklanderligt klädd". Aristoteles modell känns tydligt igen. Det viktiga för män som klär sig är inte att få beröm - man säger ogärna att den eller den är fint klädd - istället tycks det avgörande vara att klara sig undan klander.

Och kanske är det då inte heller så konstigt att många av de stora manliga klädikonerna sedan länge är döda. De är ett säkert val, eftersom de inte längre riskerar att göra några modemisstag.

Den magiska TV-apparaten

Joe Labero säger: Det är inte magi, det är illusion

Man beskriver ofta kunskapsprocessen mot rationalitet/vetenskaplighet som en trestegsraket. Först sker förståelsen av fenomen i naturen mytologiskt, därefter förklaras fenomen magiskt och slutligen rationellt. Den mytologiska förståelsen är t ex Asatron, där åska förklarades med att Tor slog sin hammare. Den magiska förståelsen är en mellanposition mellan myten och vetenskapen, där mytens personliga tilltal till naturen fortfarande finns kvar - naturen är fortfarande ett "du" som har en "vilja" - men där naturfenomen inte längre beror på transcendenta gudars vilja. I den vetenskapliga världsbilden är naturen slutligen död.

Modellen kan dock lika gärna användas för att beskriva äldre människors förhållande till teknik.

Min mamma har utvecklat speciella ritualer när det kommer till att stänga av och sätta på TV:n. Det är först och främst väldigt noga att man använder TV-kontrollen enbart för av- och påslagning. Annars kan man råka byta kanal. Då blir bilden blå (vilket ju beror på att digitalboxen ligger på en speciell kanal på TV:n). Om detta ändå händer krävs speciella åtgärder. Först måste man dra ur kontakterna. Det kanske krävs att detta görs ett antal gånger. Därefter kan man försöka med att slå av och på TV:n några gånger. Om inte bilden har kommit tillbaka får man vänta en stund och försöka senare.

Mamma har t o m skrivit en instruktionsmanual som ligger vid TV:n som förklarar hur man ska bete sig när det här inträffar.

Jag har försökt förklara för mamma att allt hon behöver göra är att byta till kanal noll, där digitalboxen ligger. Hon säger att hon förstår. Så jag byter kanal och bilden blir blå. Mamma skriker "neeeeeeeej!!!" och jag byter tillbaka till nollan. Bilden återkommer. Jag säger till mamma att testa själv. Hon vågar inte. "Jag litar inte på TV:n", säger hon.

Jag förklarar att TV:n inte har något liv, TV:n kan varken litas på eller inte litas på - den är död! Däremot lyder den vissa enkla kommandon.

Men att släppa magin är inte lätt, alla gånger. Det visar både historien och mamma.

Att vara glad

Marcus Aurelius sa: Det är inte hur man har det, det är hur man tar det

Aristoteles sa att man inte kan vara lycklig under livet, bara efter döden är lycka möjlig. Det här är väl jättejättekonstigt, tänker ni. Speciellt med tanke på att Aristoteles, till skillnad från läraren Platon, inte trodde på liv efter döden.

Svaret är enklare än man tror: Aristoteles menade inte riktigt samma sak med "lycka" som vi gör. När Aristoteles sa att man bara kan vara lycklig efter döden, menade han i själva verket att man bara kan vara lyckad efter döden. Anledningen, vidare, till varför lyckan bara kan inträffa efter döden, är att lycka för Aristoteles enbart är något man kan prata om i dåtid: "Han/hon var lyckad." En människa som man i livet upplever som lyckad, kan ju alltid vända lyckan i olycka, döden är således en garanti för att ingenting kommer att förstöra lyckan.

Man kan dela in lyckobegreppet i två delar: Personlig- och konventionell lycka. Det senare är samma som Aristoteles pratar om. Det förra är vad vi vanligtvis menar med lycka, att vara glad. De två blandas dock väldigt ofta samman. Personer utan konventionell lycka - vill säga framgång - antas ofta vara olyckliga, på samma sätt som det många gånger sätts likamedtecken mellan konventionell framgång och personligt lycka.

Det är just därför människor så ofta är sura på Conor Obersts, a k a Bright Eyes, ledsna texter. Sluta böla, du är ju snygg och framgångsrik! De två senare framgångarna, att vara snygg och framgångsrik, antas omöjliggöra sorg.

På samma sätt blir vi otroligt förvånade när människor med bra betyg inte vill studera till antingen läkare, jurist eller något annat högstatusyrke. Konventionell framgång antas vara alla människors personliga önskan, att välja bort konventionell framgång är samma sak som att välja bort personlig lycka.

Men en kanske ännu viktigare konsekvens av Aristoteles idé är synen på konventionell lycka som ett negativt begrepp. Det viktiga hos Aristoteles är egentligen inte att vara lyckad, avgörande är att inte vara misslyckad.

Människor brukar fråga mig vad jag ska bli av att läsa idéhistoria. Jag har ett nytt svar:

Jag ska bli glad.

Något annat?

Feministisk fotboll?

Det verkar finnas en rätt utbredd uppfattning som säger att feministisk porr skulle vara en oxymoron, det vill säga en självmotsägande sats. Jag kan i allt väsentligt ha svårt att köpa det.

Det handlar såklart främst om vad man väljer att lägga i begreppet porr. Väljer man t ex att i begreppet porr lägga alla de uttryck som porren vanligtvis tar, kan sammansättningen feministisk porr naturligtvis framstå en aning självmotsägande.

En mer fruktbar definition av begreppet porr torde dock vara filmatiserat sex, där själva sexet står i fokus. Avslutningen - "...där själva sexet står i fokus" - är viktig för att skilja mellan porr och t ex sexscener i "vanlig film", där sexet ofta har en medlande funktion. Sexet kan där uttrycka kärlek, försoning, lust, etc, men avgörande är alla gånger att sexet just förmedlar någonting, sex betyder aldrig bara sex.

Det finns ingenting per definition ickefeministiskt i att filmatisera sex, på samma sätt som det inte finns någonting per definition ickefeministiskt i att filmatisera vad som helst.

Svårigheten, om någon, när man bestämmer sig för att göra just feministisk porr, ligger inte så mycket i att man filmatiserar sex som att man filmatiserar sex. Sex har historiskt sett varit en av de viktigaste patriarkala maktmedlen, eller mer dramatiskt: Sex är makt. Att filmatisera sex blir därför närmast ofrånkomligt att filmatisera patriarkal makt.

Men utifrån definitionen av porr som filmatiserat sex, där själva sexet står i fokus, finns ingen större problematik i idén om feministisk porr än t ex i idén om feministiskt sex. Att den senare skulle innebära en självmotsägelse vill jag inte gärna köpa, varför inte heller feministisk porr kan anses vara en självmotsägelse. Det finns såklart strukturella svårigheter knutna till båda, på samma sätt som vad gäller allt annat, men strukturella svårigheter är något annat än självmotsägelser.

Slutsatsen kan så nästan kännas dumt enkel, men saknar inte därför poäng: Sexism och sex är inte samma sak.

Integriteten står svag

"How many roads must a man walk down?", frågade Bob

Det är inte lätt att göra bra ifrån sig socialt utan att ändra på vem man är. Det gäller främst bland nya människor, bland vänner kan man för det mesta vara sig själv (åtminstone om vi utgår från att man någorlunda väl vet vem man är).

Man säger gärna att social framgång inte blir viktig om man är säker på sig själv. Antingen är jag uppskattad för den jag är, eller så kan det kvitta. Med andra ord: Den sociala framgången är enbart viktig för människor som behöver bekräftelse på att de duger.

I viss mening stämmer det här. Om jag vet att jag är älskad av mina vänner, behöver jag inte vara älskad av hela världen.

Men social framgång är viktig även med vänner. Jag vill många gånger att också människor som jag inte själv tycker om ska tycka om mig. Speciellt om jag hamnar ensam med de jag inte gillar. Jag tror att man med rätta kan säga att vi hellre förändrar något hos oss själva än vi blir ouppskattade i en grupp.

I en grabbig miljö har jag oftast närmre till sexistiska skämt än till en protest.

Bland modemänniskor ser jag ner på människor utan smak.

Bland människor utan stilintresse ser jag ner på modemänniskor.

Slutsatsen blir: Mot social framgång står sig integriteten svagt.

Man gör sitt

Aja, någorlunda lika är de väl

Jag såg just "Änglar och demoner", uppföljaren till Dan Browns "Da Vinci-koden". Stellan Skarsgård är med. Och även om jag redan tidigare har haft det på känn, tycker jag mig nu ha fått det slutgiltigt bekräftat: Stellan Skarsgårds skådespeleri består nuförtiden enbart av tal i väldigt låg tonart. Han verkligen mullrar fram replikerna.

Inget fel med detta, tvärtom, hans basröst är verkligen imponerande. Den enda som överhuvudtaget kan ge honom en match torde vara Kiefer Sutherland, men även han lär framstå som Musse Pigg bredvid Stellan.

Aristoteles sa att varje människa bara är riktigt bra på en sak. Man kan väl starkt ifrågasätta Aristoteles tes, men skit i det. Jag tycker att vi borde gratulera Stellan som har hittat sin talang!

Att inte utnyttja den till fullo vore i sanning ett slöseri.

Leve Michael?

Skyldig?

Det är såklart svårt att egentligen ha några åsikter kring Michael Jacksons skuld alternativt oskuld vad gäller pedofilianklagelserna. Men vissa saker kan trots allt sägas om den mediala bilden av Michael Jackson och hur den har kunnat leda fram till en brottsstämpling av honom.

Michael Jackson sa att han tyckte om att umgås med barn eftersom han själv blev berövad sin barndom. Neverland - Jacksons privata nöjespark - var en storslagen, magnifik manifestation av detta.

Att en vuxen man vill umgås med barn anses oftast som något oerhört suspekt. Om den här personen, som Michael Jackson, dessutom är sexuellt ambivalent (kanske t o m bög?) stärks misstankarna: Här är någonting allvarligt fel! Sexuellt avvikande personer har ju alltid varit lovliga byten för människor som vill utse sexuella syndabockar. Bögar är sexuellt konstiga redan från början - klart de är pedofiler också!

Michael Jacksons okonventionella livstil kunde helt enkelt inte accepteras. Det krävdes en brottsrubricering, oavsett om brott förelåg eller inte.

Så man sa att han var pedofil. Det är enkel och rimlig förklaring, ja, det var väl rent av rätt väntat?

Kanske låg han faktiskt med barnen, det är en annan synvinkel. Men jag tycker att man har anledning att tvivla.

Tydlighet är en dygd

Jag vill dig väl, hedersord.

Ibland när man vill säga någonting väldigt, väldigt tydligt, kan resultatet bli det rakt motsatta: Mottagaren tror att man ljuger.

Jag läser just nu en bok av Joyce Carol Oates som heter "Mitt i livet". Oates är mycket noga med att påpeka att boken är rakt igenom påhittad. På bokens första sida slår hon fast detta i en tillägnelse.

"Till mina vänner i Princeton, som inte figurerar någonstans på dessa sidor"

Jag tror henne. Hon är kort men hjärtlig och jag uppfattar henne som trovärdig. Jag vänder sida.

"Detta är ett skönlitterärt verk. Namn, gestalter, platser och händelser är produkter av författarens fantasi och varje likheter med verkliga personer, levande eller döda, tilldragelser eller miljöer är helt och hållet en tillfällighet."

Och jag tänker att den här boken nog handlar om Joyce Carol Oates vänner i Princeton, som figurerar överallt på dessa sidor.

En politisk diagnos

Jag träffar en vän på en bar.

Jag: Du ser lite hängig ut...?
Vän: Ja, jag har dragit på mig liberalismen!
Jag: Usch, låter otäckt, vilka är symtomen?
Vän: Ja, jag gick och sket men tänkte att det var för att jag ville, inte för att jag behövde.
Jag: Fyfan.

Det gäller att tvätta händerna så man inte åker dit själv.

Var dig själv!

Få henne på fall - lär dig ett korttrick eller nåt!

Det verkar vara något av en Hollywoodfavorit. Misslyckad, deppig kille ändrar radikalt på ett specifikt personlighetsdrag och hela livet förändras till det bättre. Och kanske framförallt: Misslyckad, deppig kille ändrar radikalt på ett specifikt personlighetsdrag och får drömtjej.

Knepet kan vara att säga ja till precis allt ("Yes man"), att aldrig ljuga ("Liar, liar"), att gå till raggningscoach ("Hitch"), etc. Kort sagt: Ett enkelt framgångsrecept utformat för vem som helst.

Twisten kommer när drömtjejen får reda på att huvudpersonen har levt sitt liv enligt just ett sådant framgångsrecept. "Är det dig eller ditt framgångsrecept jag är kär i?", brukar den avgörande frågan bli.

Som kronan på verket i den här genren finns såklart boken "Spelet", Neil Strauss bibel för förlorarkillar som inte vill annat än att få heta tjejer på rygg med hjälp av en manual (vilket Strauss alltså erbjuder, med det implicita antagandet att tjejer är helt förutsägbara och kan manipuleras av vem som helst med hjälp av en enkel uppsättning grundregler).

Den avgörande frågan, "är det dig eller ditt framgångsrecept jag är kär i?", antyder en allmän ängslan hos oss. Vi vill gärna tänka oss kärleken som någonting som står utanför sociala mönster, statussymboler, klassgränser, maktstrukturer. När vi säger att kärleken är blind menar vi just detta.

Det är också därför vi ofta finner frågan varför vi älskar någon så svår att besvara. Vi älskar inte summan av någons egenskaper, istället ser vi på kärleken som någonting som står utöver detta (alltså ingenting).

Situationen vi finner oss stående inför är alltså följande. Antingen betraktar vi kärleken som ickekulturell, men då berövar vi den allt innehåll - förutom en vag känsla av någonting magiskt. Eller så betraktar vi kärleken som kulturellt skapad, men då berövar vi kärleken just denna känsla av magi.

De lösningar som erbjuds av filmerna brukar oftast vara kraftigt ambivalenta. Framgångsmodellen som har tagit förlorarkillen från rock bottom till drömtjejen, förklaras i slutändan helt oväsentlig: "It was me all along, baby".

Tillbaka på ruta ett, alltså. Uppföljaren till "Spelet" blir kort:

"Ett råd - Var dig själv!"

Blått till pojken och så var det med det.

Kolla mamma, jag är ett subjekt!

Min föräldrageneration tenderar att behandla 60- och 70-talen, och de idéer som präglade dessa två decennier, som en sjukdom de numer är immuna emot. Mellan då och nu står nämligen åttiotalets motreaktion, där hippien förvandlades till yuppie och idealisten blev "realist".

När man revolterar är man sällan speciellt nyanserad. Det gamla är värdelöst och det nya är fantastiskt, så brukar uppställningen istället se ut. Låt oss kalla det mänskligt. Min föräldrageneration har genomlevt 60- och 70-talens frihetsideal, dess tro på en bättre framtid och en vackrare värld. Och de har dödförklarat dem.

Jag tycker ofta att jag förstår 60- och 70-talen bättre än vad min föräldrageneration gör själva. Med ett utomstående öga kan jag se (anser jag mig kunna se?) att skillnaden mellan 60- och 70-talens idéer och 80-talets-motreaktion, inte så mycket är en skillnad mellan rätt och fel som en skillnad mellan perspektiv. 80-talets idéer omintetgjorde inte 60- och 70-talens idéer intellektuellt sett: De enbart ersatte dem historiskt.

Det föds barn i släkten nu, och jag står inför ett klassiskt 60-/70-talsproblem: Ska jag köpa rosa kläder till pojken och blåa till flickan? Ska jag rent av vara så vågad att jag köper en kjol till pojken?

Mina föräldrars svar är enkelt att lista ut: Var inte löjlig! Det där försökte man med redan på 60- och 70-talen och Gud ska veta att det inte blev något mer jämställt för det.

Och jag frågar både mig och min föräldrageneration: Vad är 80-talets briljanta lösning?

(Och så köper jag blått till pojken.)

Inominstitutionella sanningar

Höjden av omoral?

En vän var över på kaffe och kaka häromdagen. Hon pratade om sin starka avsky för människor som äter ensamma. Eller snarare sin avsky för själva fenomenet. Äta, argumenterade hon, det är någonting som man gör i grupp.

Om man trots allt måste äta ensam, fortsatte hon, finns vissa förhållningsregler som man måste följa. Läser man t ex tidningen samtidigt som man äter så kan det vara ok. Att kolla TV samtidigt gör även det saken bättre. Helt enkelt: Ätandet måste förenas med någon typ av själslig stimulans.

Vi idéhistoriker har en tendens att anse en åsikt helt överkörd, om vi i denna kan påvisa existensen av en moralföreställning. Speciellt om vi finner en sådan där man vanligtvis inte förväntar sig detta. Så jag sa:

"Ja, du vet, det här med ätande förknippas ju ofta med en stark moralföreställning. Middagen, ätandet i grupp, har historiskt sett varit en viktig symbol för familj, solidaritet, gemenskap, etc. Med andra ord, att äta består inte bara av själva ätandet."

Den förväntade kapitulationen uteblev dock. Så jag tog till det idéhistoriska generalknepet nr 2 - åberopandet av auktoritet:

"I Thomas Mores bok 'Utopia' finns ett långt stycke där han argumenterar för gemensamma måltider i staten. Hela staten ska alltså äta tillsammans varje dag. Du förstår nu vilka starka moraliska värderingar som man historiskt har lagt i ätandet: Om alla i staten bara äter tillsammans, kommer vi att få en lycklig och konfliktfri stat."

Jag tänkte, att nu kommer hon aldrig mer lägga någon värdering i ensamätandet. Min vän svarade:

"Skitbra idé ju! Alla borde verkligen äta tillsammans."

Och jag tänkte att det ju är bra, att vi åtminstone håller med varandra inom institutionen.

Två individer

Hugh Hefner säger: Feminism är trisst, och det är mycket roligare att ha roligt

Det sitter två filmkritiker, en man och en kvinna, i kulturnyheternas studio och diskuterar Lars von Triers film "Antikrist" och kanske framförallt den kvinnosyn som filmen förmedlar.

Män har i sådana här situationer ofta den fördelen att inte behöva tänka i kön. De kan prata om människor istället. Och feministen blir i ett nafs den trångsinta, snåla som inte tillåter människor att gå utöver sina könsbestämmelser. "Jaså, du ser dem som man och kvinna, själv föredrar jag att betrakta dem som två individer."

Den manliga filmkritikern på kulturnyheterna säger sålunda: "Jag såg inte på karaktärerna som representanter för ett kön, och tänkte därför inte heller på om de återspeglade några könsstereotyper eller inte. Jag såg dem som människor, helt enkelt."

Och det är ju såklart smidigt. Den storsinta, manliga kritiken tillåter människor att vara människor. Inte alls som den tråkiga, kvinnliga kritikern som bara håller på och tjööötar om kön och genus i tid och otid.

Skönt då med en man som kan säga att det där med kön och genus inte känns så himla viktigt.

Att tänka efter eller inte tänka efter, det är frågan

I valet mellan "What's in it for me" och "Champion" väljer Göran Hägglund alla gånger den senare.

"Det finns jättepositiva låtar och några som är lite eftertänksamma."

Det här säger Amy Diamond om sin nya skiva "Swings and roundabouts". Att uttrycka sig som hon gör är ganska vanligt. Det finns glada låtar och så finns det eftertänksamma låtar. De senare är inte lika glada.

Man kan fråga sig hur förhållandet eftertänksam-sorgsen egentligen ser ut. Är en låt eftertänksam eftersom den är sorgsen? Det verkar inte rimligt, eftersom man gissningsvis borde kunna skriva en sorgsen låt utan att tänka efter överhuvudtaget. Och man kan ju inte gärna vara eftertänksam utan att tänka efter.

Alltså är en låt sorgsen eftersom den är eftertänksam. Det här är intressant, eftersom det säger något om oss som människor: När vi inte tänker efter så är vi, som Amy Diamond uttrycker det, "superpositiva" men när vi tänker efter så inser vi att vi inte har så mycket att vara glada över.

Än en gång: Var det inte precis det här som Göran Hägglund försökte sätta fingret på?

Skillanden mellan pop och r'n'b illustrerad i bild och text

Culture Club sjunger: "I just wanna be loved"



Drake sjunger: "I just wanna be successful"

Skitgott!

Varför ser inte skolmaten ut såhär? Jag fattar inte!

Jag har inte direkt följt TV4:s "Matakuten" slaviskt, men de gånger jag väl har kollat har jag inte riktigt förstått poängen.

Det finns ett väldigt svårlösligt problem i frågan om skolmaten. Att göra god och nyttig mat för lite pengar är i sanning inte lätt. Det är en fråga som kräver lång eftertanke, om den ska kunna lösas.

Det är dock inte en fråga som "Matakuten" verkar vilja befatta sig med. Istället kommer nån stjärnkock från Le Rouge eller nåt och handrullar köttbullar och tvingar mattanterna att göra ett blindtest. "Vilken är godast av köttbulle A och köttbulle B?", frågar han.

Den ena köttbullen är den handrullade, med kärlek lagade bullen. Den andra är en fabrikstillverkat, djupfryst billig bulle. Mattanterna gillar den första.

"Där ser ni!", säger stjärnkocken. "Det går att laga godare köttbullar än era djupfrysta, trista bullar."

Och det har han ju såklart rätt i. Det finns godare mat än skolmaten. På Le Rouge, till exempel. Skitgott.

Men jag vet inte riktigt hur den insikten ska lösa skolmatsfrågan.

Wrestlingvisdom

Eurosports expertkommentator knows best

Eurosport sänder wrestling nu. Deras expertkommentator är helt osannolik. Jag vet inte vad han heter, men man kanske kunde kalla honom för wrestlingens Göran Zackrisson.

Två vältränade killar med rakat bröst står i ringen. Experten kommenterar: "Det här är ju lite av en prettyboy-kamp. Ingen av dem har något hår på bröstet." Den andra kommentatorn frågar: "Du gillar inte det, va?" Experten svarar: "Nej, det känns lite omanligt, jag gillar wrestlers med hår!"

Därefter tar en av de rakade brottarna upp en pinnstol som han tänker slå den andra rakade brottaren med. Experten kommer med ytterligare en invändning: "Jag tycker att man borde ställe dit lite mer rejäla stolar." Pinnstolarna är väl lite för omanliga.

En annan brottare lovar att han inte tänker förlora en enda match på hela året. Experten förstår inte vad som är så imponerande med det löftet: "Vadå? Det enda han behöver göra då är ju att inte ställa upp på några fler matcher! Skitlätt."

Och nu berättar The Undertaker hur mycket stryk han tänker ge sina motståndare, med den avslutande punchlinen: "They will all rest in peace!"

Detta gör experten helt förvirrad. "Jag förstår inte. Han vill ju sina motståndare illa, varför säger han då att de ska vila i frid? Det är ju helt ologiskt. Han borde väl snarare säga att de ska bli osaliga i döden, eller något."

"Du ska nog inte fundera så mycket mer på det där", säger den andra kommentatorn.

Jag tänker det rakt motsatta: Du ska nog starta en blogg. Jag lovar att länka.

En dödlig påminnelse

Jag är min kropp

Jag har börjat träna. Jag simmar, gör armhävningar och situps och ska snart börja träna inför Göteborgsvarvet. Jag älskar att se min kropp bli starkare, känna hur jag orkar med mer ansträngning.

Att träna har gjort mig väldigt medveten om min kropp. Tidigare kunde jag betrakta min kropp som något jag endast bar med mig, någonting utomstående mig. Träningen har gjort mig uppmärksam på att jag inte bara har en kropp: Jag ÄR en kropp.

Att se och känna min kropp förändras har dock medföljts av den insikten att min kropp kommer att försvagas och försämras under livet. Erfarenheten av att min kropp kan förändras till det bättre har gjort mig plågsamt medveten om att den också oundvikligen kommer att förändras till det sämre. Att göra mig stark har med andra ord gjort mig medveten om min egen bräcklighet.

Det som började i bakfylleångest över en dåligt omhändertagen kropp, har alltså resulterat i mer kroppslig ångest än tidigare. Om jag förut hade en svag kropp som jag inte kände, har jag nu en måttligt starkare kropp som jag känner ständigt närvarande, främst som en påminnelse om min egen dödlighet.

Till försvar för det politiskt korrekta

Privatknullare?

Det finns vissa konstateranden som gäller som argument. Jag har pratat om det tidigare, i samband med ungdomars åsikter. Den här gången gäller det de åsikter som vanligtvis brukar gå under etiketten "Politiskt korrekta".

Att bli anklagad för att ha politiskt korrekta åsikter är att bli anklagad för att inte tänka själv. Den person som tycker det politiskt korrekta, tycker inte på egen hand. Den här anklagelsen brukar i en diskussion ofta anses dräpande nog, och personen som ertappas med att ha politiskt korrekta åsikter förklaras intellektuellt mindervärdig.

Att anklaga en person för att inte tänka själv är dock i sig inget argument för eller emot dennes åsikter. Det är enbart ett konstaterande. Den åsikt som du ger uttryck för ingår i det spektra av åsikter som vanligtvis brukar kallas för "politiskt korrekta". Det är allt som sägs. Om åsikten är rätt eller fel berörs inte.

Att bli påkommen med att inte tänka själv är naturligtvis en intellektuell nesa. Personligen vill jag dock hävda min tankefrihet såpass, att om mina åsikter sammanfaller med det politiskt korrekta är detta just ett sammanfallande, inte en A-och-B-relation.

Man kan vidare fråga sig, om inte den person som finner en stolthet i att inte ha politiskt korrekta åsikter, frånsäger sig sin tankefrihet i större utsträckning än dennes motsats: Han/hon definierar verkligen sina åsikter utifrån det politiskt korrekta, men för honom/henne gäller det att säga nej. Det är ett förhållande till det politiskt korrekta som är omöjligt att förneka.

Personligen kan jag med glädje säga, att om mina åsikter råkar vara samma som de politiskt korrekta, gör detta mig glad eftersom mina åsikter utgör sammhällsnorm.

Medelklassangelägenheter på Systembolaget vs "verkligheten"

Eller: en supertrevlig sprithäxa

"Det som är en sanning i Jena och Berlin är bara ett dåligt skämt i Heidelberg"

Orden är Gustav Frödings. Trots de år som förflutit mellan oss och Fröding, är citatets poäng än idag slående gångbar: Det som är en sanning för mig är inte nödvändigtvis en sanning för dig. Det är en fråga om perspektiv.

Igår var jag på systembolaget. Bredvid mig står tre män (lite slarvigt skulle jag nog kalla dem för lantisar). Att systembolaget har mycket att erbjuda visste jag redan. Men att Frödingcitatet skulle bekräftas, hade jag inte förväntat mig. En av de tre männen bredvid mig säger:

"Det värsta som finns är en sprithäxa med vatten!"

Hans vänner håller med; det här är tydligen en angelägen sanning.

Jag tänkte att de definitivt måste komma från förorten eller något, för på Systembolaget Rosenlundsgatan lät hans kommentar bara som ett dåligt skämt.

Här är vi nämligen för fina för häxor. (Istället dricker vi Systemets billigaste ekologiska vin).

Nej!

Nej, jag säger nej!

Det är inte lätt att veta vad man tycker. Varje åsikt är liksom på förhand försedd med ett motargument, att ta ställning för någonting är alltid snarare att välja det minst dåliga alternativet, än att verkligen känna en stark övertygelse.

Idag delade Kristdemokraterna ut kaffe i Björns Trädgård. Jävla KD! Hålla på och lura folk att de vill väl med kaffe och kaka. Jag tänkte att jag kanske skulle sparka ner hela ståndet, kasta deras dumma kaffe på marken.

Det är mycket lättare att veta vad man inte tycker. Jag vet verkligen vad jag inte tycker.

Jag har svårt för människor som påstår att det var bättre förr. Saker och ting var verkligen inte bättre på förr. Men vissa aspekter av det förflutna, i det här fallet 60-talets motkulturrörelse, är lätta att sakna.

Jag brukar aldrig demonstrera på första maj, men jag borde nog börja med det. Att demonstrera är på många sätt den renaste formen av åsiktsmässigt uttryck: Människor som samlas i stor grupp och säger nej.

Som Joey Ramone uttryckte saken:

"I don't like politics
I don't like communists
I don't like games and fun
I don't like anyone
And I'm against it!"

En öm tå?

I antika Grekland lärde man ut retorik. Som tur är har Göran Hägglund nuförtiden gjort hela den läran umbärlig.

På frågan vad han tycker om den fortsatta diskussionen efter hans artikel om "verklighetens folk" , svarar Sveriges socialminister Göran Hägglund i senaste numret av Fokus:

"Det är jättebra och spännande att debatten har rullat på våg efter våg. Det är tydligt att jag trampat på en öm tå hos personer med rejäla megafoner på kultursidorna. Det bekräftar att det finns en självgod grupp i Sverige som vet hur allt ska vara - sådana som hyllar provokationer men lätt blir provocerade själva." (Min fetstil)

Hägglund argumenterar enligt en logik som säger: Om jag kritiserar en person eller en grupp för något som gör dem upprörda, så ligger det automatiskt någon sanning i min kritik.

Jag misstänker att Hägglunds resonemang får lite sneda konsekvenser. Anta till exempel att jag som representant för ett blått parti kritiserade socialdemokraterna för att föra en stalinistisk politik. Jag kanske kallade deras skattepolitik för "en planekonomisk lösning" och påstod att deras arbetspolitik inte var något annat än Sovjetiska GULAG-arkipelager. Anta än en gång att jag sa allt det här i egenskap av minister. Kan man inte tänka sig att en och annan sosse skulle bli upprörd?

Skulle det då vara rimligt att som Göran Hägglund säga att den anklagade blir upprörd eftersom det ligger någon sanning i anklagelsen? Att ilskan över att bli jämförd med Stalin i själva verket beror på en faktisk likhet? Eller vore inte en enklare förklaring att människor förväntar sig mer av en svensk minister, än att (som Hägglund) i debattartiklar ge uttryck för kulturfascism och akademikerförakt?

Nu ska hursomhelst jag och Patrik fredagsstäda. Jag ska (helt felaktigt) säga till honom att han aldrig städar, att jag drar hela lasset i hushållningen och att han därför får fredagsstäda på egen hand. Patrik kommer att bli upprörd och har därmed gått i fällan: Jag har visst trampat på en öm tå och därför är det jag säger automatiskt sant.

Göran Hägglund vs. Världen 1-0

En postmodern nick

En annan Nick (hoho!)

Postmodernismen lär som bekant att det inte finns någon objektiv sanning. Genom att bara betrakta verkligheten förutsättningslöst kan vi inte lära oss någonting, istället får verkligheten sin betydelse utifrån de begrepp och förståelseramar vi tvingar på den.

Det är lätt att bli övertygad om att postmodernismen har rätt när man kollar på fotboll. Albaniens högerytter slår nu en stenhård inspark mot straffområdet. En albansk spelare möter bollen med pannan. Bollen är så hård slagen att han nästen ramlar bakåt.

Hur ska jag förstå det här? Varför väljer en människa självmant att göra som den här albanen? Varför möter man frivilligt en stenhårt slagen boll med pannan? Verkligheten berättar inget förutsättningslöst för oss. Det finns ingen objektiv, av människan oberoende sanning här.

Han nickar. Det är förklaringen. Han nickar i förhoppning att få in bollen i mål. Det har ett värde för honom.

För att citera The Killers: "Spaceman says: It's all in your mind."

Jacob håller inte med!

Livet har sina goda stunder

"På McDonalds varva ner, hos oss finns inga krav!"

Kommer ni ihåg den gamla McDonalds-sången? Jacob, 10-år-eller-något, hade stora problem med textraden ovan. "Det kan ju inte stämma? Det finns ju en hel mängd krav på McDonalds. Kravet att ställa undan maten när man är klar. Kravet att betala för maten." Och så vidare.

Nu känner 21-åriga Jacob samma sak kring en annan reklam, nämligen GE Money Banks erbjudande "Mitt lån": "Ett lån på dina villkor!"

Det här kan ju inte stämma! Om jag fick bestämma villkoren för ett lån skulle jag till att börja med ta bort räntan. Kanske skulle jag helt ta bort återbetalningsskyldigheten (vilket väl skulle göra det omöjligt att kalla lånet för ett lån; utan återbetalningsskyldighet är det ju snarare en gåva. Men om jag var kung, etc) Jag skulle definitivt se till att jag bara behövde betala när det passade mig. När jag hade pengar över.

Jag läste på lite om det här lånet. Det visade sig att räntesatsen bestäms utifrån hur kreditvärdig banken tror att du är. Jättekreditvärdig = låg ränta, intejättekreditvärdig = hög ränta. Det här kan man såklart med lite god vilja kalla för "ett lån på mina villkor". Det är ju mina ekonomiska villkor som bestämmer räntan, d v s lånets villkor.

Man kan också säga, att 10-åriga Jacob och 21-åriga Jacob kritiserar reklam på ungefär samma vis. Det är såklart rätt deprimerande hur man än väljer att se på det. Jag väljer dock att tänka på mitt 10-åriga jag som osannlikt begåvad (vilket ändå lämnar oss med slutsatsen att min tankemässig utveckling upphörde för 11 år sedan).

Fullkomlig orörlighet

Allt sker med största motvilja

När jag skrev om ordet "avlida", fick jag följande kommentar av min vän Jens:

"Ledet - lida i avlida är samma verb som i uttrycken tiden lider, det lider mot kväll, och vad det lider. Det handlar alltså om tid som framskrider. När man avlider lämnar man alltså den framskridande tiden."

Jens kommentar syftade alltså till att motsäga min tolkning. Och kanske gör den också det. Men jag vill nog hellre se Jens förklaring som en omväg, vilken trots ett visst krux leder fram till samma tolkning av ordet "avlida" som jag tidigare erbjöd: att ordet i själva verket betyder "att sluta lida", eller "att lida av", i hänsyftning till synen på livet som en plåga och döden en befrielse.

Lida, eller rättare sagt ledet, betyder alltså "tid som framskrider". Och att avlida är att lämna den framskridande tiden. Så långt allt väl. Kan man nu inte tänka sig att ordet "lida" som vi känner det idag, från början betydde just "att framskrida i tiden" men allteftersom människor uppfattade detta framskridande som något otroligt plågsamt fick sin nutida betydelse? Att avlida är alltså på samma gång att "lämna den framskridande tiden" och att "sluta lida".

Personligen tycker jag att det enbart ger mer djup åt ordet. Alla tidliga skeenden, sker med största motvilja. Det finns något strävsamt vackert i det.

Som Aristoteles hävdade: Allt strävar efter att hamna i sitt rätta element, ett tillstånd av fullkomlig orörlighet.

I Sverige har vi hösten, närmre kommer vi inte.

Staying alive på Coop

Music loud and women warm, I've been kicked around since I was born

Coop Extra på Medborgarplatsen har en egenhet vad gäller musiken som spelas på butikens övervåning. Sedan de öppnade för kanske en månad sedan har jag varit där flera gånger i veckan - varje gång har de spelat Bee Gees låt "Stayin' Alive".

Min förvåning över den här tämligen udda prioriteringen har gått igenom flera faser. Först var jag förvånad över hur de lyckades spela "Stayin' Alive" varje gång jag var där. Därefter - kanske fem, sex gånger senare - förvånades jag över hur ofta de måste spela "Stayin' Alive", eftersom jag aldrig hörde dem spela någon annan låt.

Idag övergick min förvåning i chock. Jag bestämde mig för att vänta på övervåningen till låten var slut. Det var som jag misstänkte: "Stayin' Alive" började om på nytt!

Det här måste rimligtvis vara ett medvetet drag från Coops sida. Det är inte så att sånt här bara händer. Det tänkte jag däremot i början. Någon har råkat trycka på repeat. Men efter en månad är det helt enkelt inte en trolig förklaring.

Alltså är det självvalt. Inför invigningen av butiken måste de ansvariga vid något tillfälle ha stått inför valet att antingen spela lite blandad, trevlig musik eller enbart spela "Stavin' Alive" om och om igen - och valt det senare!

Det här gör mig lite nervös. Det är ju öppenbart att de ansvariga försöker leda personalen sakta men säkert mot kollektivt självmord. Att hälla krossat glas i maten är då inte särskilt avlägset.

Låtvalet "Stayin' Alive" måste vara någon typ av djävulsk ironi.

Medelklassens stolta lösning

Sören Kierkegaard skrev en bok som hette "Begreppet Ångest"

Det sägs ofta att medelklassen inte är stolt över någonting. Att stolthet är förbehållet arbetar- och överklassen. I många avseenden är det här nog riktigt, men analysen förbiser en sak: Medelklassens ångest. Den är vi bannemig stolta över! Att ha ångest är fint och intressanta människor går i terapi.

Det här hänger nog rätt tätt ihop med vårt klassförakt. Eftersom vi varken är fattiga och genuina eller rika och lyckade, lyfter vi fram ångesten som en form av botgöring: Vår ångest är ett enda stort istället.

Med en rätt grovhuggen karaktäristik skulle man kunna säga att arbetarklassen inte har tid för ångest, överklassen inte har rätt till ångest, men att medelklassen enbart har ångest.

Indiepopen är naturligtvis den högsta formen av vår medelklassångest. Ingen annanstans uttrycks den så vackert och så öppet. Precis i det här ljuset ska Morrisseys "Everyday is like sunday" förstås; medelklassens vardag är varken diskbänksromantisk eller glamourös, den är bara "silent and grey".

Som de gamla stoikerna - och medelklasspoeten Markus Krunegård med dem - sa: Det är inte hur man har det, det är hur man tar det. Medelklassens stolta lösning? Ångest.

Jazmine Sullivan

Jag kanske borde gett er möjligheten att lyssna på Jazmine Sullivan, så här kommer en Spotify-länk.

Lyssna och njut!

Jag gjorde det på mitt sätt

De verkligt sorgliga figurerna i "Idol" är såklart alla de talanglösa personer som tror att de är Guds gåva till mänskligheten, när de i själva verket inte kan ta en ren ton.

Samtidigt finns en sorts tjurskallig värdighet hos de här människorna. Ingen ska säga åt mig vad jag kan eller inte kan göra, oavsett om de gör det under etiketten "expert" eller inte. Att just de här individerna ofta råkar sjunga så jävla krattigt att man misstänker att de har någon sorts psykisk störning (i annat fall skulle de rimligtvis aldrig söka) må vara en annan fråga.

Nästan likvärdigt sorgliga är då alla de unga människor som helt förnekar sina drömmar bara för att några experter säger att de inte duger till. De sökande kan många gånger svälja rätt vassa elakheter, bara för att de levereras av experter under nån halvsann paroll av ärlighet: "De har ju erfarenhet, så jag får helt enkelt lyssna på dem när de säger att jag inte är nån speciell. Jag passar nog bäst i kulisserna." Ett självförnekande som vanligtvis brukar infinna sig först i 40-årsåldern.

Erika Selin, en årets 10 finalister, är en av dessa. Man har bankat in i henne så mycket att hon är präktig och vanlig - och att dessa kvalitéer är helt värdelösa - att hon till slut helt har börjat identifiera sig med kritiken. "Ja, jag är ju lite vanlig och tråkig, jag måste bli tuff och intressant", kan hon säga innan hon ställer sig på scen.

Och jag vet att många säger att Sid Vicious förstörde punken. Men jag föredrar alla dagar i veckan en person som förstör Frank Sinatras "My Way" som om han ägde världen, än en stackars självförnekande 18-åring som klankar ner på sin egen vanlighet.