Heja Britney!

När Britney Spears rakade av sig håret blev hon genast stämplad som psykiskt instabil, en spritt språngande famous-girl-gone-bad som behövde hjälp. Incidenten på hårsalongen kom att stå som symbol för hela kändiskulturens dekadens. Det omoraliska i droger, obegränsad offentlighet, ekonomiskt överflöd och en allmänt överdriven livsstil ansågs ha fått sitt slutgiltiga kvitto: En före detta prom queen rakade av sig håret. Något mer förfärligt kunde man inte gärna tänka sig!
Britneys egen förklaring, ”I’m tired of everybody touching me”, lades inte speciellt mycket vikt vid. Britney hade spårat ur, punkt slut. Och för övrigt, vad är mer tokigt än en sexig tjej som inte vill vara sexig längre? Nej, Britney behövde hjälp, en lång semester och en fin peruk tills håret hade växt ut igen. Och när guldlockarna väl var tillbaka kunde hon kanske till och med träffa någon vettig man, som till skillnad från den där K-fed kunde hjälpa henne genom den svåra vardagen.

Att raka av sig håret var naturligtvis det mest friska som Britney någonsin gjort. För första gången tog hon kontroll över sin tillvaro och gjorde en tydlig markering mot omvärlden, ”jag är trött på att alla rör mig”. Anledningen till att detta ändå sågs som en kollaps är att ingen någonsin har varit intresserad av en Britney Spears som tänker för sig själv. Tvärtom har hon alltid varit en symbol som manliga journalister har kunnat projicera sina mest våta kvinnodrömmar på. Steget från katolsk skolflicka till ”a slave 4 u” har liksom aldrig varit längre än avståndet mellan Sacré Couer och horkvarteren i Montmartre. Kulmen nåddes förmodligen när denna Madonnasymbol för 2000-talet hånglade upp det sena 1900-talets dito på MTV Video Awards till världens förskräckelse och vällust.

Tendensen att inte låta Britney tala för sig själv går igen i bedömningen av henne som artist. Varje gång hennes musik eller artistskap behandlas i finare sammanhang, tvingar man in henne i något sammanhang som inte är hennes. Britney Spears är alltid snarare en symbol för kvinnan än en självständig artist och hennes musik anses sällan eller aldrig vara intressant i sig. Det här är orättvist mot både henne och hennes fans. Det finns väldigt många människor som uppskattar Britney Spears för vad hon är – mestadels unga tjejer – men det är ingenting man pratar om. Att unga tjejer tycker om Britney Spears och hennes musik är ett kulturellt intet. Det kan konstateras, men avfärdas kvickt med argumentet att kvantitet är något helt annat än kvalitet – manliga musikrecensenter vet alltid bättre än unga tjejer – och Britneys avsaknad av trosor är alltid ett hetare samtalsämne än hennes senaste singel.

Det här är en mycket tråkig attityd som helt och hållet bygger på antagandet att en ung, blond, bimbo-ish tjej (nu även ”ensamstående mamma”) omöjligen kan ha någonting att förmedla på egen hand. Det Britney själv säger är ointressant. Vad som istället anses vara av värde är vad manliga journalister anser att hon säger. Britney Spears är en produkt och produkter behöver tolkas. Detta företag anses för övrigt vara ett rent filantropiskt sådant och att man med dessa tolkningar förser symbolen Britney med ögon och mun, inte berövar henne dessa.

”All eyes on me at the centre of the ring – it’s like a circus”, sjunger Britney i sin senaste singel. Jag tror att det är en bra liknelse. På samma sätt som cirkusartisten, fängslar och fascinerar Britney. Men när ridån väl har gått ner bryr sig ingen längre om henne.

(Krönika publicerad i musiktidningen Zero)