Postmoderna svårigheter

Det var mycket diskussion kring den kvinnliga löparen Caster Semenya; man eller kvinna? Postmodernismen ger inga svar.

Det är jobbigt med postmodernismen, alltså. Ingenting är längre säkert. Om psykoanalysen lärde mig att jag egentligen inte älskar mina föräldrar, utan i själva verket vill ligga med min mamma och döda min pappa, kan jag under postmodernismens ok knappt längre vara säker på att jag har en mamma och en pappa.

Eller det här med kön. När jag förut kunde säga "man" och "kvinna" och vara rätt säker på vad jag menade med det, måste jag nu istället säga:

"Trots att begreppen kön och genus kan smulas ner i en sådan utsträckning att vi till slut inte kan placera två individer under en gemensam etikett av "man" eller "kvinna", har de flesta av oss en ganska klar bild av vad som menas med "man" respektive "kvinna", såväl i biologisk som i kulturell mening. Med hjälp av dessa begrepp orienterar vi oss i vardagen."

Man kan ju förstå att vissa, typ Göran Hägglund, ba' vill ställa sig upp och säga nej!