Manlig kvalitet

Mario Vargas Llosa

Lägger märke till en debatt som utspelar sig på DN:s kultursida, som i korthet handlar om huruvida årets nobelpristagare Mario Vargas Llosa är en mansgris eller inte. Kajsa Ekis Ekman skrev första inlägget, där hon kritiserade Vargas Llosa för att porträttera kvinnor som snarare kroppar/mysterier än fullständiga människor. Jag har inte läst Vargas Llosa själv, och kan därför inte säga att jag håller med Ekis Ekman eller inte, däremot verkar hennes invändning högst sannolik.

Vad jag vill prata om är det svar som Nathan Scachar erbjöd, som, även för att komma från en manlig dn-skribent, är ovanligt antifeministiskt .

Sachars huvudargument tycks vara att den sortens feministisk läsning som Ekis Ekman erbjuder, i sig är meningslös. "Tål man inte höra kropssdelar nämnas vid namn bör man avstå från årets Nobelpristagare" är rubriken på hans text och den förklarar väl vad han vill ha sagt. Pallar vi inte med klarspråk får vi nöja oss med tråkiga PK-böcker utan litterära kvalitéer. Ekis Ekman beskrivs som en "ideologisk kommissarie" var mål är att "lusläsa romaner och stämma av innehållet mot ett index." Den historiskt bevandrade förstår att Sachar här refererar till inkvisitionen som hade just ett "index" där de placerade böcker som borde förbjudas, bl a böcker av Galilei och Kopernicus. Att ifrågasätta kvinnosynen i en Nobelpristagares böcker är med andra ord lika trångsynt som att förneka att jorden snurrar kring solen.

Sachars fortsätter: "Vi vet vart /.../ det sättet att hantera litteratur leder. Varken Strindberg eller Dostojevskij går att lirka igenom ett sådant nålsöga. Mark Twains romaner är ett förödande anatema mot slaveriet, men den som är redo att fuska bort tidsbakgrunden och klippa enskilda fraser ur sitt sammanhang har lätt att utmåla honom som en vit översittare."

Jag undrar vart han vill komma. Ska vi sluta med all kritisk läsning, eftersom vissa manliga favoriter då kommer att plockas ner från sina piedestaler? Är det i sig fel att ifrågasätta kvinnosynen hos Strindberg? Visst var Mark Twain en viktig kritiker av slavsystemet, men det borde väl inte omöjliggöra en granskning av hans framställning av svarta?

Nu är det väl inte så konstigt att Sachar resonerar som han gör. Hans syn på litteratur företer nämligen många likheter med den bild av kvinnan som - enligt Ekis Ekmans - Vargas Llosa företräder: Litteraturens (kvinnans) kvalitéer är mystiska - låt oss inte ifrågasätta vår intuitiva känsla och närmre lära känna den (henne).

Vikten av att vara sig själv

"Jag vill veta vem du är, det känns inte som att din personlighet lyser igenom."

Den här typen av kritik är vanlig i årets Idol-omgång, vilket är intressant. Låt oss en stund fundera över vad de unga Idoldeltagarna går igenom.

Först audition, där en jury ska bedömma om den sökande passar in i formatet. Utöver sången bedöms personens "utstrålning". Har personen i fråga "det"? Andreas Karlsson, en av jurymedlemmarna, kan i det här skedet av programmet ofta säga saker i stil med "jag gillar din bubbliga personlighet" eller "dina ögon fångar mig". Alla har dock inte rätt personlighet, kanske är de för mycket, kanske är de för lite.

Den som tar sig igenom hela auditiongallringen får gå igenom en mängd processer som syftar till att på olika sätt "förbättra" honom eller henne. Han/hon får mediaträning, nya frisyrer, nya kläder, etc. Personen får också träffa olika experter som ska hjälpa honom/henne med sitt scenspråk. Av dessa experter får de bl a lära sig att det är bra med olika typer av gester som hjälper till att förmedla låtens budskap, t ex kan det vara bra att peka på sina ögon om man sjunger något om "my eyes".

Sedan fredagsfinaler, för ett lyckligt fåtal. Här är det verkligen upp till bevis. Här gäller det att minnas all den träning som man har fått. Vissa lyckas, och får beröm. "Du kommer verkligen igenom rutan", kan nån i juryn säger. Andra lyckas mindre väl:

"Jag vill veta vem du är, det känns inte som att din personlighet lyser igenom."

När jag hör juryns tal om personlighet, tänker jag på Fanny Ambjörnssons iakttagelse i boken "I en klass för sig". Under sitt fältarbete bland gymnasietjejer la hon märke till att en förutsättning för att man skulle uppfattas som "personlig" var att man höll sig inom vissa normer för vad som ansågs som kvinnligt. Följaktligen kom den lesbiska tjejen i klassen - som klädde sig i manliga kläder och inte använde smink - att uppfattas som "typisk", trots att hon var den som stack ut mest.

Samma sak är det nog med Idol. För att uppnå "personlighet" måste Idol-deltagarna genomgå en rätt omfattande gör-om-mig-process. Först efter att de har gjorts om för att passa in i en och samma mall - Idol - kan de framträda som individer. Denna process presenteras naturligtvis som en form av förädling eller välgörenhet - "va snygga ni är!"

Det här är en spännande dynamik där problemet och lösningen tycks smälta samman till en och samma sak: Styling. Först blir du omgjord, med andra ord implicit tillsagd att du inte duger till som du är. Därefter blir du kritiserad för att du inte längre är dig själv, ett problem bäst löses med mer styling: "Du behöver en annan stil!" (en stil som är mer "du")

Vetenskapligt belagt!

För en tid sedan sa en politisk kommentator på SVT att Anders Borg har ambitionen att föra en vetenskapligt grundad politik, med andra ord en avideologiserad politik baserad på nationalekonomiska räkneövningar.

Nobelkommittén har samma ambition. De vill ge pris åt vetenskapsmän. Så de ger pris till nationalekonomer. I år gick priset till tre personer - låt oss för enkelhetens skull kalla dem John, Stewart och Mill - som lagt fram en teori om hur man kan påverka arbetslösheten med hjälp av ekonomiska ingrepp i politiken. Jag har inte läst deras avhandling, jag har inte ens läst särskilt mycket om deras idéer, men jag har förstått så mycket att deras teori går ut på att arbetslösheten minskar om man sänker arbetslöshetsersättningen, eftersom människor då blir villiga att ta lägre betalda jobb.

Jaha. Tur för Anders Borg, kan man tänka, att han nu får det svart på vitt att hans politik är vetenskaplig. Tur att vi nu har fått det vetenskapligt belagt att människor blir villiga att sälja sin arbetskraft billigt om vi försämrar villkoren för arbetslösa.

Det är egentligen rätt lustigt hur nationalekonomin har fått statusen av den mest vetenskapliga av alla samhällsvetenskaper. Borde det inte vara tvärtom? Jag menar, egentligen är ju nationalekonomin knappast mer vetenskaplig än, säg, fotboll. I fotboll får man som bekant gult eller rött kort om man slänger sig in i benen på en annan spelare bakifrån när han eller hon springer. Alla vet ju att detta inte gäller i alla situationer i livet, utan bara inom fotbollens ramar. Detsamma borde rimligtvis kunna sägas om nationalekonomin: Det är bara om vi antar den fria marknaden som neutral och opolitisk som nationalekonomin kan betraktas som objektiv och vetenskaplig. Alltså, det är bara i en situation där arbete, land och kapital (nationalekonomins tre klassiska produktionsfaktorer) oproblematisk kan bytas mot varandra som en viss grupp människor, lönearbetarna, kan tvingas sälja sitt arbete billigare och billigare, samtidigt som vissa andra människor, arbetsgivare, fortsätter att göra vinst. Det är ju bara en fråga om tillgång och efterfrågan! Arbetsgivarna har en viss mängd kapital - höj tillgången på villiga arbetare och de får ett lägre pris!

Till nästa år kan väl Nobelkommittén ge pris till mig för denna modell: Människor i länder där det inte finns mat (p g a att all mark går åt för att odla sockerrör som den rika delen av världen använder för bränsle till bilar) kan förmås att sälja sin arbetskraft superduperbilligt, eftersom alternativet till arbete är svält och död. Med andra ord, få människor att välja mellan slavlöner och ond bråd död, så kommer de troligtvis att välja det tidigare.

Det du, Anders Borg. Ta bort a-kassan helt, så kommer du aldrig mer att höra ordet "slacker". Allt, svart på vitt, vetenskapligt belagt.