Perspektivkrock på Le Rouge

Husets röda

Jag: Ett glas rött vin, tack!
Kyparen: Är det någon speciell sort du är ute efter?
Jag: Husets...?
Kypare: Vi har inte husets.
Jag: Nehe. Kan jag få det billigaste då?
Kypare: Ja, för vi har ju en hink där vi häller slattar, du kan få ett glas därifrån.
Jag: Ja, ok, tack?
Kypare: ...
Jag: Det näst billigaste då?

Jag vet verkligen inte vem som är idioten här. Jag, som leker vuxen person på fin bar när jag egentligen är en student som i själva verket bara har råd med 30-kronorsöl. Eller kyparen, som hellre än att bemöta mig trevligt påpekar att Le Rouge är för fint för husets.

Att späda ut den sammanlagda världskärleken

All min kärlek riktad till Joyce

Alla människor förtjänar inte din kärlek. Påståendet är Sigmund Freuds i boken "Vi vantrivs i kulturen". Uttalandet är inte fullt så kontroversiellt som det i förstone kan verka. Allt Freud i själva verket säger är att din kärlek är begränsad, om du ger den till alla blir det inget över till de du verkligen älskar. Därför förtjänar inte alla människor din kärlek.

Jag blev besviken när årets Nobelpris i litteratur gick till Herta Müller. Jag hade verkligen hoppats på Joyce Carol Oates! Inte för att jag är kapabel att jämföra de två, jag har aldrig läst en sida Müller. Men, för att prata med Freud, Herta Müller förtjänar inte min kärlek - jag känner ju inte henne.

Joyce Carol Oates däremot, hon förtjänar verkligen min kärlek. Än en gång Freud: Min kärlek är begränsad, så jag måste begränsa dess riktning i så hög utsträckning som möjligt om den inte ska urvattnas. Herta Müller är som kranvatten i vinet.

Ungefär såhär måste den norska nobelkomittéen ha resonerat när de gav Nobels fredspris till Barack Obama. Alla vet vem han är, alla gillar honom. Det är lika bra att inte späda ut den sammanlagda världskärleken genom att utöka det kollektiva medvetandet med någon fredskämpe ingen känner till.

Eller Stalin: Åsiktsfrihet är inte bra, för då kommer den sammanlagda världskärleken att riktas mot en alltför stor mängd åsikter. Till slut finns en överflödig mängd åsikter, men inga starka sympatier.

Eller Bert Karlsson: Inför diktatur i sverige

Vad säger jag egentligen? Att Bert Karlssons åsikter och läsning av Joyce Carol Oates bara är olika sidor av samma mynt? Det var inte bra.

En nyanserad ungdom

Jazmine Sullivan vet inte vilken fot hon ska stå på

Ungdomar anklagas ofta för att vara onyanserade och alltför extrema i sina åsikter. Jag har tidigare argumenterat för ungdomars rätt att vara på just det här sättet, men låt oss för en stund anta att det finns ett egenvärde i mer nyanserade och slätstrukna åsikter.

Många skulle nog hävda att det unga r'n'b-stjärnskottet Jazmine Sullivan är undantaget som bekräftar regeln vad gäller ungdomars påstått onyanserade och extrema åsikter. Själv ser jag hellre henne rätt och slätt som ett motbevis: Unga människor, Jazmine själv född '87, är fullt kapabla att resonera på ett vuxet sätt.

Jazmines textförfattande är väldigt speciellt. När hon skriver en text, verkar det som att hon på förhand inte riktigt har bestämt sig för vad hon tycker. Texterna kretsar oftast kring ett givet ämne, som hon under låtarna kämpar för att förhålla sig till på ett hållbart sätt.

Tydligast - och roligast - är detta i låten "Bust your windows". Intrigen är enkel: Jazmines pojkvän har varit otrogen och Jazmine hämnas genom att slå sönder rutorna på hans bil. Jazmine föregår i inledningen kritiken och sjunger att pojkvännen säkert kommer tycka att hennes handling är barnslig. Men förtjänar hon inte att le? Jo, resonerar hon, "I must admit it helped a little bit / to think of how you'd felt when you saw it". Och dessutom:

"Even though all that you did to me was much worse
I had to do something to make you hurt"

I låten "Switch!" är positionerna de omvända. Jazmine går på dubbeldejt med en kille hon just träffat på bokhandeln, hans bästa kompis och en dejt till honom - och blir kär i sin dejts bästa kompis! En klart prekär situation. Jazmine vet att det är fel av henne att agera som hon gör, men, utvecklar hon, "I couldn't help it, and I don't care - I'm being selfish!"

I ett sista diplomatiskt försök lägger hon fram det okonventionella men välmenande förslaget: Kan de inte byta dejter? Det är ju ändå första dejten, så det kan väl inte vara någon jättestor sak? Hon vänder sig till sin dejt: "You can take my girlfriend, I hardly know you so there is no attachments".

Fram och tillbaka, så fortgår intrigerna i Jazmines låtar. Argument och motargument kommer och går.

Man kan kalla det moget, om man måste.

Just köpt

Man gör vad man kan för att mota den årliga höstdepressionen.

Kamma dig?

Anders Borg säger: Flow it, show it, long as God can grow it - my hair!

Bob Dylan sa en gång att han inte litar på människor utan hår på huvudet. Jag kan i många avseenden sympatisera med honom, även om den tid som Dylan sa detta i kanske överdrev hårets specifika betydelse en aning: 1970 släppte Crosby, Stills, Nash and Young den otroligt dramatiska låten "Almost cut my hair", 1967 sattes musikalen "Hair" upp för första gången. Exemplen kan med all säkerhet mångfaldigas.

Den generella innebörden av Dylan uttalande är dock lika angelägen idag. I nästan uteslutande grad är det gamla människor - alltså människor utan hår - som bestämmer över unga människors liv. Jag ska inte gå så långt som att kalla det här för ett demokratiproblem, men någon sorts problem är det utan tvekan. En barnslig men personligt angelägen logik säger: Alla mina kompisar har hår på huvudet - människor utan hår är inte mina kompisar!

Faran är om det här resonemanget leder till slutsatsen att Anders Borg är en jäkla klippa.

I sådana fall tar jag tillbaka allt.

Ärlighet varar längst

Moder Teresa säger: Ärlighet varar längst

Alecta säger i sin senaste reklam: "Vi håller bara på med tjänstepension, så det är klart att det är det vi är bäst på."

Alldeles omedelbart kan det här verka som ett bra argument. Det företag som ska ta hand om min tjänstepension får ju gärna vara bäst på just tjänstepension.

Men vad är det egentligen som sägs? De håller bara på med tjänstepension, så därför är de bäst på tjänstepension. Ja, det säger väl sig självt? Om man bara håller på med en sak så är man väl bäst på just det. Det är rimligtvis också det man är sämst på. Det är ju det enda man gör.

Egentligen är det lite svårt att prata i termer av kvalitet när man bara gör en sak, bra och dåligt är ju i grunden relativa begrepp: saker och ting är enbart bra eller dåliga i förhållande till andra saker som är bättre eller sämre.

Och det finns ju absolut ingenting som säger att Alecta skulle vara bättre än andra företag vad gäller tjänstepension, bara för att de inte gör något annat.

"Vi håller bara på med tjänstepension, så det är klart att det är det enda vi håller på med."

Kanske inte lika schvungit som första alternativet, men ärlighet varar längst, Alecta.

Fullständigt alienerad vid 30

"Den som exempelvis råkar gilla tavlor som förställer något bör till exempel göra avbön direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser" - Göran Hägglund

Nu var det visst Johan Hekelius tur. I gårdagens Babel, sa han om modern konst att när man väl har tagit till sig den, verkligen förstått, återstår inget annat än tomma teorier.

Jag tror att om kulturdebatten fortsätter i lika hög hastighet åt det här hållet, kommer jag att vara fullständigt alienerad redan vid 30.

Alternativt sällar jag mig till Hägglund Jugend och sjunger "det vanligas" lov lagom till jul.

(Förlåt för den nesliga Hitler-referensen förresten, den var verkligen onödig)

Föregående inlägg är dagspolitiskt

Jag använder ett superbrett kulturbegrepp. Detta som en reaktion mot det snäva kulturbegrepp som tillämpas i regeringens nya budget.

Hej och hå!

Kulturbärare

Det är bättre nu, säger 21-åringen

Barn och gamla är inga kulturbärare.

Jag vet inte om påståendet är riktigt, men jag kan tänka mig att det är det. Barn har inte lärt sig de koder som krävs för kulturellt deltagande, gamla är inte nog uppdaterade. Båda står därför utanför kulturen och är alltså inte kulturbärare. I alla fall inte i den här meningen.

Naturligtvis är detta en rätt schematisk och generaliserad uppställning. Men för den skull är den nog inte helt felaktig.

När gamla människor säger att det var bättre för, säger de inte att det faktisk var bättre för: de säger att de visste hur det var, medan de idag inte vet.

Istället för att se detta som något negativt, vill jag nog snarare förse det med positiva förtecken. Det finns någonting hoppfullt i tanken att man mot slutet av livet kommer att känna sig helt kulturell alienerad. Att lämna en värld som man inte längre tillhör, som inte längre tillhör en själv, är långt mindre skrämmande än motsatsen.

Av samma anledning kan jag - om resonemanget ursäktas, jag inser att detta är minerad mark - ha svårt att förstå varför vi upplever det som en så stor tragedi när ett barn dör. Mycket värre borde det upplevas vara när en person mellan 20 och 40 dör. Att lämna en värld man som med liv och lust både skapar och brukar, det borde vara den största tragedin av alla.

Kanske är jag en smula egocentrisk i min analys. När jag själv fyller 50 kommer säkert mitt resonemang att se annorlunda ut.

Men som sagt: kunskap är ett perspektiv. Och jag lever gärna till 80.

"Jag läser artiklarna"

Vadå? Jag läser ju artiklarna!

Män som blir påkomna med att läsa herrmagasin av typen Slitz eller Moore, brukar ofta bortförklara sig med att de "läser artiklarna".

Att någon använder den här typen av argument som en bortförklaring, borde dock ge för handen att personen i fråga aldrig någonsin har läst ett reportage i någon av tidningarna. För om han hade gjort det, skulle han aldrig komma på tanken att ursäkta sig med detta (kan man åtminstone hoppas).

Man säger ju vanligtvis att en bild säger mer än tusen ord. Må så vara: Vilka tusen ord som än Slitzs eller Moores utviksbilder säger, kan de aldrig mätas sig med de dumheter som faktiskt uttrycks i text.

Jag läste nyligen en krönika i ett nummer av Slitz med rubriken "Ligg med en feminist". Författaren öppnar brett med en karaktäristik över vetenskapernas utveckling, för att visa på såväl beläsenhet som allmänbildning:

"Världen, kära läsare", öppnar han, "har sett sin beskärda del av så kallade pseudovetenskaper. Under medeltiden kunde man knappt sticka lite på måfå med lansen utan att träffa en alkemist i kåpa och helskägg ... " Han fortsätter med att i raden av dessa s k pseudovetenskaper nämna spiritualism och frenelogi, för att sedan knyta ihop säcken:

"Idag har vi genusvetenskapen."

Det är ju såklart en aning motsägelsefullt att en text som är såpass öppet misogyn som denna, förnekar genusvetenskapen vars stora poäng är att påvisa att just dessa misogyna strukturer existerar. Författaren fortsätter:

"Det vanligaste misstaget bland oerfarna feministraggare är att lyssna på vad feministen har att säga, och låtsas hålla med den."

Den erfarne feministraggaren, å andra sidan, inser att direkt knulla feministen som den hora hon är. Nej, så skriver han ju inte uttryckligen. Men å andra sidan tycker jag inte att jag gör mig till alltför mycket tolk heller:

"Efter att din utvalda feminist fått uppleva den fullständiga sexuella tillfredsställelsens njutning kommer hon förmodligen att inse att livet är på tok för kort för att sitta på dunkelt upplysta kaféer och vara arg över saker hon har inbillat sig."

Kulmen nås dock när detta "att ligga med en feminist" upplyfts till att vara något av en filantropisk verksamhet. Att ligga med feministen är "förstås en god gärning", får vi veta, eftersom hon därefter kommer att inse att hon - ja, det är lite genant att skriva - bara är en (återigen min tolkning) knullsugen hora. Som inte duger till att tänka då hon bara inbillar sig saker.

Då föredrar jag vilka utvik som helst.

Läs artikeln här.

Destruktiva kvinnor

Courtney "No" Love

Alla gånger det går snett för fina män, är det i grund och botten en kvinnas fel. Så har man i alla fall resonerat genom historien. Om man populärt säger att det bakom varje framgångsrik man står en stark kvinna, tycks detsamma gälla omvänt för misslyckade män: bakom dem står en honjävul, destruktiv och ondskefull.

Det klassiska exemplet är John Lennon och Yoko Ono. När John Lennon lämnade Beatles fick Yoko i princip hela skulden. Hade det inte varit för hennes konstiga idéer och dåliga inflytande hade John aldrig fått för sig att lämna Beatles - och i förlängningen aldrig blivit dödad! Som Mark David Chapman, Lennons mördare, sa om hans post-Beatleskarriär:

"I would listen to this music and I would get angry at him, for saying that he didn't believe in God and that he didn't believe in the Beatles."

Detsamma kan sägas om Diana och Prins Charles. De kanske inte hade det mest smärtfria av förhållanden, bland annat hade Charles en affär med en viss Camilla Parker Bowles. Charles var naturligtvis utan skuld, istället var boven helt och hållet Parker Bowles.

Parker Bowles, denna honjävul som bara upptas av ondskefulla tankar. Visst, Dianas och Charles förhållande var kanske inte alltid en dans på rosor, men i grunden var det bra. Det stod inte den där Parker Bowles ut med. Hon hatade deras lycka! Ful är hon också.

Inte ens när mannen bakom låten "I hate myself and I want to die", Kurt Cobain, sköt sig själv, kunde detta helt och hållet accepteras. Det är såklart hans flickvän, Courtney Love, som har lejt en mördare! Så måste det vara.

Det sägs ofta att fantasin försvinner med barndomen.

Jag vet inte om jag riktigt håller med.

Empirisk bevisning

"Alltså jag har inget principiellt emot blondiner, men man har ju träffat en och annan och..."

Man får passa sig för människor som säger sig ha empiriska bevis. Den typen av bevisning har ofta en tendens att vara ungefär lika fragmentarisk som personen som sitter på den är självsäker: "Jag har ju sett det med egna ögon!"

Historien lär oss mycket. Så även denna gång. Och som vanligt kommer lärdomen från en gammal grek.

Anaximenes hette en kille som levde på 500-talet f Kr i Miletos i nuvarande Turkiet. Han försökte som så många andra på den tiden hitta det ämne som är alltings ursprungs, alltings s k arche. Före honom hade en viss Thales föreslagit att vatten var alltings arche. Anaximenes föreslog luft.

Man kan helt klart förstå Anaximenes här, ja nästan ta hans parti. Om man nu prompt måste hitta alltings arche, vill man ju ha ett ämne som i sig är rätt egenskapslöst - det ska ju utgöra allt! Kanske säger modern vetenskap emot, men om man kollar sig runt med egna ögon verkar ju luft utan tvekan ha färre egenskaper än vatten.

Hur kan då luft utgöra allt, frågar sig vän av ordning. Anaximenes har svar på tal. Empirisk bevisning, till och med.

Han sa: Hårda och kalla material, som sten och jord, är inget annat än tät, komprimerad luft. Mjuka och varma material, som eld, är tunn luft. Du tror mig inte? fortsatte Anaximenes. Testa då att blåsa på handen, först med läpparna tätt ihop, sedan med vidöppen mun. Känner du? Första gången är luften komprimerad och kall, andra gången tunn och varm.

Å andra sidan, man vet ju hur greker är, opålitliga och hittar på saker, tar första bästa tillfälle att luras. Man har väl varit i Grekland, men har väl sett ett och annat. Den där Anaximenes är inget undantag.

En kopernikansk revolution

Donald Draper: en känsla av äktenskaplig trohet!

I nya Gillette-reklamen uppmanas man att köpa deras nya rakhyvel, eftersom den ger en "känsla av mindre irritation". Och det är väl ett rätt jävla udda sätt att uttrycka sig?

Kommer jag fortfarande att få finnar på halsen, men en känsla av mindre finnar? Eller kan det vara så att reklamarna tror att konsumenter helt enkelt är mer intresserade av känslor och upplevelser, än av faktiska resultat?

Det senare skulle ju öppna för en hel värld av möjligheter. "Nya volvo, en känsla av ökad säkerhet: Att begränsa hastigheten är att begränsa din hävdvunna frihet!"

"Nya Marlboro Gold, en känsla av evigt liv!"

Man brukar säga att vetenskapsmän arbetade i en ny värld efter Kopernikus - nu gäller detsamma uppenbarligen för copywriters!

Hermeneutiska bekymmer

Darren Hayes och Daniel Jones: Vår tids Platon och Aristoteles? Framtiden har svaret.

Intellektuellt sett är de kanske inte dina usual suspects, men även på den punkten har popgruppen Savage Garden stora talanger.

Jag kanske bör rätta mig själv direkt. "Stora talanger" kan ha varit en överdrift. Savage Gardens intellektuella kvalitéer kan nog bättre beskrivas som sporadiska. Ett första exempel:

"I believe you can't control or choose your sexuality
I believe that trust is more important than monagamy"

Det är den andra raden som är intressant. Den är liksom både förvånande och omedelbar. "Tillit är viktigare än monogami". Vad menas, egentligen? Är det ett propagerande för öppna förhållanden? Det tycks åtminstone luta åt det hållet.

Ännu mer spännande är textraden om man tar i bejakande en annan rad ur samma låt, nämligen: "I believe that family is worth more than money or gold." Hur ska vi se på föregående textrad i ljuset av denna? Det upplösande av tvåsamheten, som antyddes i föregående, tycks tala direkt emot den familjemoral som tas upp här. Intellektet utsätts som ses för hårda prov.

Ett till exempel:

"Animals and children tell the truth, they never lie
Which one is more human, there's a thought - now you decide!"

Än en gång är det den andra raden som förvånar. Varför uppmanar de mig att bestämma vem av barn och djur som är mest mänskliga? Jag trodde att budskapet var att lyfta fram den enkla varelsens innerlighet: Nu ska jag plötsligt ta ställning!

Hermeneutiken lär mig att söka vidare där jag finner motsägelser i texten. Om jag uppfattar ett uttalande som motsägelsefullt, ologiskt, kan det lika gärna bero på mig som på texten i fråga.

Fortsättning följer.

Simon & Thomas vs Stalin

Stalin, gav människor i Sovjet personligt GULAG-arbete

I Simon & Thomas nya inredningsprogram "Sveriges fulaste hem", åker inredningsparet runt i Sverige och hånar stackars furuälskande barnfamiljer. "Åh va fult", anmärker de överallt de kommer. De tar även mug shots på den utsatta familjen; "Familjen X, skyldiga till ett av Sveriges mest opersonliga hem" blev domen i dagens program.

Jag tänkte uppehålla mig vid ordet personlig/opersonlig. Hur kan man anklaga en person som har inrett sitt hem enligt personlig smak för att ha ett opersonigt hem? Det verkar paradoxalt nog som om det personliga inte behöver höra ihop med en viss person. Istället kan en person anses ha opersonlig smak lika väl som personlig smak kan komma från en inredningskatalog. Relationen person-personlig är upplöst.

Alltså har det personliga ett visst utseende. Simon & Thomas smak är personlig. Och här stöter vi på ytterligare en paradox: För att ha en personlig smak, tycks man behöva lägga band på sin personlighet. Om du t ex är en person som älskar furu - detta inom modern inredningsdesign bespottade material - måste du bortse från detta om du vill att din smak ska kallas "personlig". Det personliga har således ett begränsat rörelseutrymme, medan det opersonliga har ett obegränsat dito.

Jag vet inte om man ska skylla på jantelagen eller någon form av svensk ängslighet. Kvar är i vilket fall det smått absurda faktum att två inredningsdesigners just nu åker runt i Sverige och ger människor personlig smak.

Då kan jag nästan föredra Sovjets explicita konformism, som åtminstone är ärlig.

Du är Platon, du också!

Platon och Aristoteles - två s k "early adapters"?

När man för första gången läser texter av Platon eller Aristoteles - eller vilken annan gammal grek som helst, för den delen - brukar man slås av hur relevanta deras åsikter är även för dagens människor: "Det är fantastiskt hur väl de här åsikterna har stått sig över tvåtusen år"

Felet man gör här är att man läser historien baklänges. Anledningen till att vi uppfattar de gamla grekernas idéer som relevanta, beror inte på att de nuddade vid någon universell sanning. Anledningen är istället att våra idéer och tankar är beroende av dem. Vi känner inte igen våra tankar i deras eftersom de liknar varandra: Vi känner igen oss eftersom de i själva verket är våra tankar.

En klassiker i sammanhanget är hur människor brukar reagera vid första mötet med Demokritos, "uppfinnaren" av atomteorin. Hans tanke var enkel: Världen har ett gäng minsta beståndsdelar. Eftersom de är minst, finns det inga som är mindre. Alltså kan de inte delas. Han kallade dem för "atomer" av den enkla anledningen att "atom" betyder "odelbar".

När sedan John Dalton och gänget på 1800-hundratalet utarbetade den moderna teorin om världens minsta beståndsdelar, valde de att kalla denna för "atomteorin" av just den anledningen att Demokritos redan hade myntat begreppet. Ett klassiskt marknadsföringsknep, med andra ord.

Ändå tänker människor som läser om Demokritos: "Wow, redan de gamla grekerna kände till atomerna!"

Och jag tänker, att det väl är ungefär lika begåvat som att se bilder av Coco Chanel och tänka: "Wow, redan på Chanels tid hade kvinnor långbyxor!"

Ett slag för den ungdomliga ombytligheten

"Det ni saknar, ungdomar, är erfarenhet"

Ett vanligt argument som vuxna anför i diskussioner med unga människor är att den yngre kommer att komma på andra tankar när han eller hon blir vuxen. Jag har dock aldrig riktigt förstått hur det kan tjäna som ett argument och inte ses som enbart ett konstaterande.

Uttalandet implicerar i vilket fall en rätt udda syn på åsikter. Är det ett kriterium för att en åsikt ska anses legitim att den aldrig ändras? Det förefaller mig orimligt. Att ha en åsikt är att tycka någonting utifrån en viss synvinkel (säger jag, utifrån en postmodern synvinkel). Våra synvinklar förändras dock under livets gång. Jag kommer med största sannolikhet inte att ha samma åsikter om 20 år som jag har idag. Men innebär det nödvändigtvis att mina åsikter idag är mer felaktiga/mindre rätt än de åsikter jag kommer att ha om 20 år?

Eftersom man aldrig kan veta allt - en, tycks det mig, förutsättning för att ha helt stabila och oföränderliga åsikter - måste ens åsikter ständigt förändras allteftersom man lever och får nya intryck.

Därför kan det faktum att man kommer att komma på andra tankar när man blir vuxen aldrig tjäna som argument. Det är och kan bara vara ett konstaterande. Ett konstaterande som om något slår tillbaka på den person som uttalar det: Personen anser sig ha "färdiga åsikter".

Och det är väl vad man till vardags brukar kalla för tankemässig stagnation?

Små och stora misstag

Civilisationen: Under, eller underpresterande?

Det sägs ofta att det är ett under att allt fungerar så bra som det gör. "Civilisationen, det är allt ett bra fascinerande maskineri!"

Det finns nog mycket sanning i det. Att vi varje dag kan vakna upp till en, åtminstone någorlunda välfungerande värld är i sanning ett under. Eller i alla fall rätt imponerande. Även om man nog kan tendera att i sådana här uttalande placera likamedtecken mellan västvärlden och hela världen.

Hursomhelst. Jag kan många gånger, i all ödmjukhet, tycka att det är lika fascinerande att så många saker trots allt går fel.

Ta det här med Stieg Larsson-filmerna, till exempel. Millennium-serien måste utgöra några av de mest framgångsrika svenska böckerna någonsin. I Frankrike är folk helt galna, så även i lite mildare grad i Sverige. Trots detta, bestämde man sig till en början för att göra TV-film av andra och tredje boken.

Jag antar att filmatiseringen av böckerna åtminstone föregicks av ett (1) möte, med all sannolikhet av jättemånga. Och på ett eller flera av dessa möten måste frågan "kommer Stieg Larsson-filmerna att bli framgångsrika?" ha besvarats med ett "nja, vi gör nog TV av andra och tredje filmen för säkerhets skull".

Jag vet inte vad ni tycker, men i uppställningen "vad är mest osannolikt: att civilisationen upphör imorgon eller att någon resonerar enligt formeln ovan" borde svaret alla gånger bli det senare.

Heidegger vs Idol-Tove 0-1

Man älskar Tove

Heidegger, än en gång, delade in människors livsföring i två kategorier: egentlig och oegentlig. Att leva oegentligt är, enligt Heidegger, att inte ta några egna beslut, att följa massan, kort sagt, den oegentliga människan säger inte "jag gör" utan istället "man gör".

Hur den egentliga människan beter sig är väl utifrån detta inte särskilt svårt att lista ut. Han eller hon tar beslut enbart utifrån sig själv: Den egentliga människan säger alltid "jag gör".

Jag kan väl tycka att det är lite onödigt av Heidegger att anlägga ett sånt här värderande perspektiv på tillvaron. Och nu när årets "Idol"-säsong har satt igång, är jag dessutom övertygad om att Heidegger har fel i sin analys.

Jag kan omöjligt se det negativa eller, med Heideggers ord, oegentliga i att hänge sig till den masshysteri som kommer att utbryta kring Idol-Tove. Personligen har jag aldrig förut upplevt en så tonårig upphetsning kring en "Idol"-deltagare. "Nu ska Tove sjunga!", ropar jag till Patrik och hoppar upp och ner i soffan. "Tove! Tove! Tove!"

Det här är, tvärtemot Heideggers analys, den mest rena känsla jag haft på ett år.

Och ännu viktigare: Det pratas ofta om hur genusmässigt snedvriden idéhistorien är, hur nästan alla kanonfilosofer är män. Och då känns det ju väldigt bra, att en 16-årig tjej på Idol kan motbevisa en av 1900-talets större filosofer.

"Man älskar Tove!"