Too soon?Vissa saker gör man och så är det inget mer med det. Andra saker gör man och så funderar kring vad man egentligen har gjort. Att gå på toa är ett exempel på det första. Åtminstone om avföringen är normal. Att skratta är ett exempel på det senare.
Att skratta, eller humor i allmänhet - vi har hursomhelst ett omåttligt behov att dissekera vårt skämtande. Vi ställer frågor kring det. Är allt ok att skämta om? Är det här för tidigt att skämta om? Och är det verkligen kul att skämta om kuk och fitta?
Vad som är lite speciellt med vårt förhållande till humorn, är att vi kräver mer av den än att den ska uppfylla sitt till synes enda syfte. För man kunde ju lite naivt få för sig att humorn enbart har ett syfte - att få oss att skatta - och att den s a s var färdig när den lyckats med detta. Men så är det alltså inte.
Min pappa får kort agera ofrivilligt exempel. Vi kollar på ett humorprogram på TV, jag minns inte vilket, det skämtas, pappa skrattar och säger: "Men det här är ju inte roligt egentligen!"
Men vanligare är kanske det omvända: Vi har på förhand vissa idéer om vad humorn ska vara, som vi anser viktigare än att den är rolig. Det bästa exempel på detta torde vara personer som säger sig tycka om intelligent humor.
Dessa personer har ofta en tendens att inte bara se ner på all humor de inte anser intelligent nog - de vill mer eller mindre förneka den. Deras huvudsakliga argument är ungefär detta: Vi skrattar bara åt elakheter, snuskigheter och annat dumt eftersom detta i själva verket gör oss nervösa. Jaha.
Så kallad intelligent humor kan såklart vara rolig. Men det faktum att den är intelligent har inget egenvärde. Vill jag ha intelligens så vänder jag mig i princip hellre någon annanstans än till komiker. Och det ska sägas, jag föredrar alla dagar i veckan en komiker som är rolig med hjälp av könsord än, säg, Hasse & Tage.
