Ett svårt byte

Newton undrade varför äpplen faller och sen undrade han inget mer.

Varför behövs religion?

Den sekulära vänder på frågan. Vad saknar den religiösa, undrar han retoriskt och svarar: Den religiösa saknar utbildning. I väst tror vi inte längre på religiösa förklaringar eftersom vi helt enkelt vet bättre. Enbart en dumskalle, säger den sekulära, skulle få för sig att hänga upp sin världsbild kring en gubbe i skägg som sa varde ljus.

Annat är det i andra delar av världen, resonerar den sekulära vidare. Där är de fortfarande outbildade, osofistikerade och religiösa. Annat var det också förr i tiden i vår del av världen. Då trodde vi på tomtar och troll, på Tor och Oden och på den kristna Guden.

Jag är inte troende. Jag är heller inte ateist, men steget från agnosticism till ateism är för mig långt närmre än det till religiös tro. Mitt svar på varför religion behövs har dock alltid varit ett annat än det ovan redovisade. Religion ger svar på de frågor som inte kan besvaras vetenskapligt, framförallt frågan om vad som händer efter döden.

Man är frestad att dra slutsatsen att rädsla för döden i grund och botten är det enda som religion handlar om. Kanske är detta inte helt riktigt, men det är åtminstone en suggestiv bild: Alla de monumentala uttryck som religionen har tagit sig genom historien är enbart uttryck för enskilda personers rädsla för intet. I desperat hävdande av livets fakticitet i kontrast till dödens intighet har dessa människor byggt katedraler och domer, som för att säga: "Jag är här nu, det kan ingen förneka!"

Jag har som icketroende ofta fascinerats och skrämts av religionens magnifika uttryck. Om rädsla för döden har fått människor i historien att bygga stora kyrkor till Guds ära, hur ska då jag utan religionen hjälp kunna klara av min egen rädsla för döden?

Detta är en av de svåraste filosofiska frågor jag någonsin brottats med. Det är också en av de största sekulära svårigheterna. Vi fick en fri vetenskap, men förlorade all tydlig mening.

Ett inte helt lätt byte.

Satir?

I like sexytime with my sister, säger Borat. Satir, säger vi.

"Det är fascinerande hur mycket man kan komma undan med så länge man kallar det för satir."

Orden är min gamla filmkunskapslärares, men de kunde lika gärna ha varit mina egna. Satiren är humorns räddande ängel, en sista brasklapp när alla andra förklaringar slutat fungera: Det är ju satir.

Personligen har jag aldrig riktigt förstått satirens logik, något som jag verkar vara tämligen ensam om. Människor använder satirbegreppet för att förklara de mest grova bög- och invandrarskämt, som om det vore en fullständig självklarhet vad som skiljer satiren från det enbart plumpa. Satiren är i dessa fall uppenbarligen något självförklarande och så länge det är satir är det helt ok!

Filmerna "Borat" och "Brüno", båda med komikern Sasha Baron Cohen i huvudrollen, är på senare det tid de vanligaste exemplen där satiren använts för att legitimera sådant som i annat fall skulle vara otänkbart. Här har det handlat om extremt stereotypa framställningar av bl a svarta, bögar och - kanske framför allt - kazakstanier; stereotypa bilder som tack vare satirens benådande kraft ansetts tillåtna att skratta åt.

Borat, huvudpersonen i filmen med samma namn, är en kazakstansk TV-reporter. Han förespråkar incest, pedofili och prostitution, hatar judar över allt annat samt tror att det är tillåtet att bajsa och onanera på allmän plats. Människor som skrattar åt Borat brukar oftast förr eller senare ursäkta sig med hjälp av just satirbegreppet: "Borat" är strålande politisk satir. Det är därför de skrattar.

Vad är det då som gör Borat till satir? Vi vet ju att Sasha Baron Cohen inte riktigt menar allvar med sin beskrivning av det kazakstanska folket, men är detta nog? Räcker det att man inte menar allvar för att någonting ska kallas satir?

Förmodligen inte, på samma sätt som vi inte anser att blondinskämt behöver förstås bokstavligt för att uppfattas som förnedrande. Ingen anser ju att man på allvar kan få en blondin att blöda näsblod genom att vifta med kuken under en glasskiva, de som skrattar åt blondinskämt gör ju det eftersom skämtet bekräftar en fördom om blondinen som säger att hon är korkad.

När vi skrattar åt Borats incestuösa uttalanden, vad skrattar vi åt då? Om vi svarar att det är den politiska satiren, måste vi svara på följdfrågan vad denna politiska satir består av.

Är det kanske så att Borat spelar upp en stereotyp bild av östeuropéer, och att vi i själva verket skrattar åt våra egna fördomar? Att det är själva absurditeten i våra egna föreställningar som blir humoristisk när de så öppet ställs framför ögonen på oss?

Kanske, men jag tror att det lika ofta handlar om något så enkelt som att vi tycker att det är kul att skratta åt den som är annorlunda. Borat är en galen kazakstanier och det är roligt eftersom kazakstanier troligtvis är ett gäng galna bönder som ligger med sina systrar.

Satiren kommer, som bäst, i andra hand.

Undergången

Eller så har killarna och tjejerna vid partikelacceleratorn i Cern en dålig dag och råkar skapa ett stor svart hål som slukar hela världen.

Jag såg filmen "2012" häromdagen. Det finns någonting väldigt överväldigande med den typen av katastroffilmer. Att naturens kraft kan göra den mest uppblåsta person ödmjuk är såklart rätt självklart. Men insikten om naturens överlägsenhet vis-a-vis människan är likafullt en svår törn för självförtroende hos den postmodernt sinnade.

I filmens värld räddar John Cusack sig själv och sin familj från undergången. Han springer, flyger och kör med bil undan naturens krafter. Men runt omkring honom faller människor hjälplöst ner i avgrunden.

Inom postmodern teori förnekas den absoluta uppdelningen mellan natur och kultur som annars betraktas som rätt självklar. Föreställningen om det naturliga, säger man, är lika skapad som föreställningen om det kulturella.

När jag ser civilisationen falla ihop som ett korthus i "2012", är det dock rätt svårt att inte ställa naturen och kulturen i ett absolut motsatsförhållande. Det är en nesa, men samtidigt ett ofrånkomligt faktum, att naturen när som helst kan låta världen falla samman, och att allt vi kan hoppas på är att stå nära någon vi älskar när det händer.

Å andra sidan finns det något fint i den jämlikhet som undergången innebär. Från den kan ingen - inte ens John Cusack i ett hobbyflygplan - undkomma. Därför är det ett smått magiskt ögonblick i "2012" när USA's president vänder sig till världens folk med orden:

Idag talar jag inte till er som USA's president, utan som en jämlike.

(Som tur är har han för säkerhets skull byggt tre skitstora arker, som kan rädda alla rika)