Att tänka långsamt

Ibland förstår man snabbt, ibland... mindre snabbt. HBO:s serie "Mad Men" är för mig definitivt ett exempel på det senare.

Serien handlar om reklamare på Madison Avenue i New York under 60-talet. Namnet på serien är alltså "Mad Men".

"Mad Men", som i MADison Avenue

Reklamare, på engelska ad men, därav "mAD Men".

Jag kom på det här igår. Detta trots att jag har kollat igenom första säsongen två gånger. Det här ger mig lite ångest. Min C-uppsats handlar om analytisk-logisk filosofi. Om jag kunde missa något såhär enkelt, hur kan jag då överhuvudtaget behålla någon analytisk-logisk trovärdighet?

Implicita anklagelser

Hårt igår, eller?

Jag tycker inte om när kassörer pratar med mig. Jag blir stressad, nervös och känner mig i efterhand alltid underligt bortgjort. Om det som jag och en kassör säger till varandra kan reduceras till det absolut mest nödvändiga - dvs vad varan kostar, om jag vill ha kvitto samt hejdå - är jag nöjd.

Jag inser att den här inställningen främst är ganska osympatisk. När kassören småpratar visar han eller hon bara prov på lite vardaglig medmänsklighet, ett varmt steg bort från den så ofta zombieliknande, anonyma offentligheten.

Än värre är att inställningen blottar en rätt ruggig syn på servicepersonen som sådan. När jag säger att jag inte vill prata med människan bakom disken, söker jag reducera henne till ett ting, ett ting vars enda funktion är att ge mig min vara och hålla käften.

Med detta sagt, tänkte jag berätta kort om dagens äventyr på Pressbyrån.

Jag skulle åka till Uppsala för att låna en bok (som när jag kommer fram visar sig vara placerad i magasin, varför den måste beställas minst en dag i förväg. Jaha). På centralen bestämmer jag mig för att köpa en Ramlösa.

Kassören: Törstigt idag?
Jag: Jodå...
Kassören: Hårt igår?
Jag: Nej, inte alls faktiskt.
Kassören: Det var ju lill-lördag...?
Jag: Ja, men jag satt hemma och läste. En annan typ av stimulans, antar jag.
Kassören: Så gammal är du väl inte?
Jag: Hehe, nej, jag är inte jättegammal.
Kassören: Du sparar dig kanske till imorn?
Jag: Jo, jag antar det.

Och om vi nu har kommit överens om att min inställning gentemot kassörer generellt är osympatisk, kan vi väl kanske också enas om att det är rätt magstarkt av en kassör att implicera att en 21-åring är en tråkmåns bara för att han är hemma och läser en onsdag?

Ett godtyckligt faktum?

Gud är död, så vi får tycka vad vi vill

Varför vi tycker som vi gör är en mycket svår och komplex fråga. Detta trots att vi på ett medvetet plan oftast har mycket lätt att besvara den. De flesta av mina åsikter kan jag argumentera för, jag tycker med andra ord som jag gör av en anledning.

Men frågan sträcker sig längre än till de argument vi använder för att styrka våra åsikter. Bara för att det finns argument för en åsikt, är det inte självklart att vi håller med. Om någon t ex frågade mig varför jag är politiskt vänsterorienterad, skulle jag kunna ge mängder av anledningar. De flesta av mina argument skulle vara rätt standardmässiga vänsterparoller, jag skulle tala om solidaritet, om den liberala frihetens problem, etc. Kanske skulle jag t o m citera Marx.

Hur mycket jag än argumenterar för min sak, kommer det dock alltid att finnas människor som inte håller med. Frågan återkommer så igen: Varför tycker vi som vi gör? Uppenbarligen beror det inte enbart på de argument som är förbundna med åsikten, eftersom två personer kan lyssna till samma argument och känna sympati resp. motvilja.

Man gör därför gärna den slutsatsen, att människor som inte tycker som jag i grunden inte har förstått de argument som styrker min sak. Terapeutiskt sett kan det här kanske vara ett rimligt svar, men i övrigt måste man nog anse att resonemanget haltar kraftigt.

Hur jobbig den insikten än må vara, måste vi nog istället anta att det finns människor som har förstått exempelvis socialismen lika bra som den mest inbitne socialist, men som ändå har valt liberalismen som politisk åskådning.

Max Weber säger att vem som helst, oberoende av kulturell bakgrund, kan avgöra om ett resonemang är giltigt eller inte. Om jag har A men vill ha B, kan man på ett logiskt-vetenskapligt sätt slå fast vad som krävs för att nå B. Om B är värt att nå är däremot en fråga om personliga preferenser och kan bara avgöras på en subjektiv nivå.

Slutsatsen är därför tråkig, men kanske den enda möjliga: Jag tycker som jag gör eftersom jag är jag. Ett totalt godtyckligt faktum?

Ettåriga planer på Gekås

En samhällsfara?

Veckans "Kvällsöppet med Ekdahl" handlar om konsumtionshets. Diskussionen förs med utgångspunkt i kanal 5:s nya dokumentärserie "Ullared", som handlar om lågprisvaruhuset Gekås. Frågeställningen är: Uppmanar samhället till överkonsumtion?

Åsikterna kring Gekås och människorna som handlar där är många, men nästan samtliga i studion tycks ha en tämligen ofattbar aversion mot lågprisvaruhuset och dess kunder. "Det är som en skräckfilm", säger någon. "Alla som handlar där verkar utvecklingsstörda", en annan.

Att belysa frågan om konsumtionshets med Gekås som exempel är synnerligen olämpligt. Frågeställningen i kvällens program - uppmanar samhället till överkonsumtion? - är i sig varken obefogad eller ointressant, tvärtom, men Gekås kan enbart i otroligt ytlig mening anses vara ett exempel på denna överkonsumtion.

Människor handlar stora kvantiteter varor på Gekås. Men betyder detta att människor överkonsumerar när de är på Gekås? Inte nödvändigtvis. Inte ens rimligtvis. Enbart i den mån vi ska förstå begreppet överkonsumtion som identiskt med stor konsumption är Gekås ett exempel på överkonsumtion.

Människor som besöker Gekås bunkrar, så förstår man bäst fenomenet. En gång om året åker man dit och köper baskläder, hållbara matartiklar, plastpåsar, hårspännen, etc. så att det räcker året ut. Anledningen är ekonomisk, Gekås har väldigt låga priser. Om man nu känner sig tvungen att värdera detta beteende så är det väl om något tämligen sunt.

Möjligtvis kan de otroliga mängder bruksartiklar som människor plockar på sig framstå som rätt spektakulär. Kanske känner man sig som Markus Birro äcklad av den här typen av folklighet. På ett personligt plan kan man förhålla sig lite hur man vill.

Men ska vi på allvar diskutera överkonsumtion och konsumtionshets - två både verkliga och angelägna samhällsfrågor - bör vi nog om något lyfta fram Gekås som ett gott exempel. Den stora faran med överkonsumtion och konsumptionshets är att de skapar en stark diskontinuitet i synen på materiellt ägande: Vi vill ständigt ha det nya trots att det gamla är fullt fungerande.

På Gekås planerar man ett år i taget.

Frihet?

I USA har de supermånga uteliggare, men också supermycket frihet!

Det sitter en man från Vellinge i en direktlänk på "Debatt". Han får frågan varför de i Vellinge inte vill släppa in några flyktingar. Uppenbarligen en känslig fråga, han slingrar sig och svarar:

"Alltså, det är ju inte bara jag som inte vill ta in flyktingar, det här är ett beslut som vi har kommit fram till gemensamt - demokratiskt - i Vellinge."

Hans svar är inte speciellt tillfredställande. Mannen fortsätter sitt försvar med att säga att vi lever i ett fritt land, att man minsann får tycka vad man vill och att ingen kan ifrågasätta ett demokratiskt beslut. Det är såklart väldigt enkelt att kritisera en vilsen, skånsk rasist. Min poäng är dock inte enbart att den skånska rasisten är dum, även om jag förvisso tycker det.

Min poäng är istället att den skånska rasistens åsikt inte är helt ovanlig. Demokratiska beslut är helt oantastliga. De behöver knappt försvaras, eftersom själva det sätt på vilket man har kommit fram till beslutet - det demokratiska - legitimerar det senare.

1500-talstänkaren Justus Lipsius resonerade att många saker är viktigare än frihet. Det är en tänkvärd idé, som talar direkt emot idén om demokratiska beslut som oantastliga. Frihet är en lyx som jag vill ha först när många andra mänskliga rättigheter har tillgodosetts.

Den skånske rasistens argument säger tvärtemot detta att frihet - eller mer exakt åsiktsfrihet - är viktigare än allt annat. Så länge vi kan säkerställa att åsiktsfriheten förblir oinskränkt är vad som helst ok.

Jag tycker i alla fall att invandrare är dumma i huvudet och det är minsann min konstitutionella rättighet att tycka!

Karriär eller integritet?

Ordet karriärist väcker kluvna känslor hos oss. Dels upplever vi karriäristen som en målmedveten och driven person, en människa som vet vad hon vill. Den här tolkningen av begreppet blir vanligare och vanligare. Liberala samhällen premierar karriäristen - karriäristen är, skulle man kunna säga, liberalismens fundament: Utan människor som vet vad de vill, är ju den liberala friheten tämligen värdelös.

Oftare beskriver vi dock karriäristen i mer negativa ordalag. Karriäristen är en integritetslös person som sätter yttre framgång framför ideal och moral. Karriäristen slickar röv, är pengakåt, o s v.

Den främsta anledningen till varför vi uppfattar karriäristen som en suspekt person, är dock att han/hon gör väldigt stora anspråk på sin egen betydelse. Jag är karriärist, i den meningen att jag ser ett egenvärde i att lyckas som journalist. När jag säger detta, säger jag alltså att jag anser att mina texter förtjänar uppmärksamhet. Mina texter är värdefulla, ja - när jag säger att jag är karriärist säger jag t o m att jag anser mina texter mer värdefulla än andra människors texter. Om jag inte gjorde så, skulle det ju inte finnas någon anledning för mig att vilja nå ut med dem.

Att vara karriärist inbegriper alltså ett antagande om sig själv som i viss mening "bättre" än andra människor. Vi uppfattar detta som osympatiskt.

Men det här är inte nödvändigtvis hela sanningen. Jag är karriärist också eftersom jag söker en spännande och stimulerande framtid. Jag skriver med andra ord hellre en uttömmande essä i DN än jag skriver ett reportage i Nerikes Allehanda om knattefotboll. Alltså är jag karriärist inte eftersom jag anser att jag borde nå framgång, utan eftersom jag gärna vill nå framgång (eller snarare de fördelar som kommer med framgång, som sagt spänning och stimulans).

Vilken aspekt av karriärismen som väger tyngst - om någon - upplåter jag till er att avgöra.