Man gör sitt

Aja, någorlunda lika är de väl

Jag såg just "Änglar och demoner", uppföljaren till Dan Browns "Da Vinci-koden". Stellan Skarsgård är med. Och även om jag redan tidigare har haft det på känn, tycker jag mig nu ha fått det slutgiltigt bekräftat: Stellan Skarsgårds skådespeleri består nuförtiden enbart av tal i väldigt låg tonart. Han verkligen mullrar fram replikerna.

Inget fel med detta, tvärtom, hans basröst är verkligen imponerande. Den enda som överhuvudtaget kan ge honom en match torde vara Kiefer Sutherland, men även han lär framstå som Musse Pigg bredvid Stellan.

Aristoteles sa att varje människa bara är riktigt bra på en sak. Man kan väl starkt ifrågasätta Aristoteles tes, men skit i det. Jag tycker att vi borde gratulera Stellan som har hittat sin talang!

Att inte utnyttja den till fullo vore i sanning ett slöseri.

Leve Michael?

Skyldig?

Det är såklart svårt att egentligen ha några åsikter kring Michael Jacksons skuld alternativt oskuld vad gäller pedofilianklagelserna. Men vissa saker kan trots allt sägas om den mediala bilden av Michael Jackson och hur den har kunnat leda fram till en brottsstämpling av honom.

Michael Jackson sa att han tyckte om att umgås med barn eftersom han själv blev berövad sin barndom. Neverland - Jacksons privata nöjespark - var en storslagen, magnifik manifestation av detta.

Att en vuxen man vill umgås med barn anses oftast som något oerhört suspekt. Om den här personen, som Michael Jackson, dessutom är sexuellt ambivalent (kanske t o m bög?) stärks misstankarna: Här är någonting allvarligt fel! Sexuellt avvikande personer har ju alltid varit lovliga byten för människor som vill utse sexuella syndabockar. Bögar är sexuellt konstiga redan från början - klart de är pedofiler också!

Michael Jacksons okonventionella livstil kunde helt enkelt inte accepteras. Det krävdes en brottsrubricering, oavsett om brott förelåg eller inte.

Så man sa att han var pedofil. Det är enkel och rimlig förklaring, ja, det var väl rent av rätt väntat?

Kanske låg han faktiskt med barnen, det är en annan synvinkel. Men jag tycker att man har anledning att tvivla.

Tydlighet är en dygd

Jag vill dig väl, hedersord.

Ibland när man vill säga någonting väldigt, väldigt tydligt, kan resultatet bli det rakt motsatta: Mottagaren tror att man ljuger.

Jag läser just nu en bok av Joyce Carol Oates som heter "Mitt i livet". Oates är mycket noga med att påpeka att boken är rakt igenom påhittad. På bokens första sida slår hon fast detta i en tillägnelse.

"Till mina vänner i Princeton, som inte figurerar någonstans på dessa sidor"

Jag tror henne. Hon är kort men hjärtlig och jag uppfattar henne som trovärdig. Jag vänder sida.

"Detta är ett skönlitterärt verk. Namn, gestalter, platser och händelser är produkter av författarens fantasi och varje likheter med verkliga personer, levande eller döda, tilldragelser eller miljöer är helt och hållet en tillfällighet."

Och jag tänker att den här boken nog handlar om Joyce Carol Oates vänner i Princeton, som figurerar överallt på dessa sidor.

En politisk diagnos

Jag träffar en vän på en bar.

Jag: Du ser lite hängig ut...?
Vän: Ja, jag har dragit på mig liberalismen!
Jag: Usch, låter otäckt, vilka är symtomen?
Vän: Ja, jag gick och sket men tänkte att det var för att jag ville, inte för att jag behövde.
Jag: Fyfan.

Det gäller att tvätta händerna så man inte åker dit själv.

Var dig själv!

Få henne på fall - lär dig ett korttrick eller nåt!

Det verkar vara något av en Hollywoodfavorit. Misslyckad, deppig kille ändrar radikalt på ett specifikt personlighetsdrag och hela livet förändras till det bättre. Och kanske framförallt: Misslyckad, deppig kille ändrar radikalt på ett specifikt personlighetsdrag och får drömtjej.

Knepet kan vara att säga ja till precis allt ("Yes man"), att aldrig ljuga ("Liar, liar"), att gå till raggningscoach ("Hitch"), etc. Kort sagt: Ett enkelt framgångsrecept utformat för vem som helst.

Twisten kommer när drömtjejen får reda på att huvudpersonen har levt sitt liv enligt just ett sådant framgångsrecept. "Är det dig eller ditt framgångsrecept jag är kär i?", brukar den avgörande frågan bli.

Som kronan på verket i den här genren finns såklart boken "Spelet", Neil Strauss bibel för förlorarkillar som inte vill annat än att få heta tjejer på rygg med hjälp av en manual (vilket Strauss alltså erbjuder, med det implicita antagandet att tjejer är helt förutsägbara och kan manipuleras av vem som helst med hjälp av en enkel uppsättning grundregler).

Den avgörande frågan, "är det dig eller ditt framgångsrecept jag är kär i?", antyder en allmän ängslan hos oss. Vi vill gärna tänka oss kärleken som någonting som står utanför sociala mönster, statussymboler, klassgränser, maktstrukturer. När vi säger att kärleken är blind menar vi just detta.

Det är också därför vi ofta finner frågan varför vi älskar någon så svår att besvara. Vi älskar inte summan av någons egenskaper, istället ser vi på kärleken som någonting som står utöver detta (alltså ingenting).

Situationen vi finner oss stående inför är alltså följande. Antingen betraktar vi kärleken som ickekulturell, men då berövar vi den allt innehåll - förutom en vag känsla av någonting magiskt. Eller så betraktar vi kärleken som kulturellt skapad, men då berövar vi kärleken just denna känsla av magi.

De lösningar som erbjuds av filmerna brukar oftast vara kraftigt ambivalenta. Framgångsmodellen som har tagit förlorarkillen från rock bottom till drömtjejen, förklaras i slutändan helt oväsentlig: "It was me all along, baby".

Tillbaka på ruta ett, alltså. Uppföljaren till "Spelet" blir kort:

"Ett råd - Var dig själv!"

Blått till pojken och så var det med det.

Kolla mamma, jag är ett subjekt!

Min föräldrageneration tenderar att behandla 60- och 70-talen, och de idéer som präglade dessa två decennier, som en sjukdom de numer är immuna emot. Mellan då och nu står nämligen åttiotalets motreaktion, där hippien förvandlades till yuppie och idealisten blev "realist".

När man revolterar är man sällan speciellt nyanserad. Det gamla är värdelöst och det nya är fantastiskt, så brukar uppställningen istället se ut. Låt oss kalla det mänskligt. Min föräldrageneration har genomlevt 60- och 70-talens frihetsideal, dess tro på en bättre framtid och en vackrare värld. Och de har dödförklarat dem.

Jag tycker ofta att jag förstår 60- och 70-talen bättre än vad min föräldrageneration gör själva. Med ett utomstående öga kan jag se (anser jag mig kunna se?) att skillnaden mellan 60- och 70-talens idéer och 80-talets-motreaktion, inte så mycket är en skillnad mellan rätt och fel som en skillnad mellan perspektiv. 80-talets idéer omintetgjorde inte 60- och 70-talens idéer intellektuellt sett: De enbart ersatte dem historiskt.

Det föds barn i släkten nu, och jag står inför ett klassiskt 60-/70-talsproblem: Ska jag köpa rosa kläder till pojken och blåa till flickan? Ska jag rent av vara så vågad att jag köper en kjol till pojken?

Mina föräldrars svar är enkelt att lista ut: Var inte löjlig! Det där försökte man med redan på 60- och 70-talen och Gud ska veta att det inte blev något mer jämställt för det.

Och jag frågar både mig och min föräldrageneration: Vad är 80-talets briljanta lösning?

(Och så köper jag blått till pojken.)