Jag hade lagt undan ett par höga och vida byxor på Zara. Aningen damiga kan tyckas, men mycket fina. Vi tar det från början.
Jag hade av misstag, fick jag veta, lagt undan byxorna i damkassan. Detta skapade viss förvirring, speciellt när biträdet som först hjälpte mig inte hittade byxorna, varpå hon skickade iväg mig till herrkassan. "De kanske har hamnat där", förklarade hon. Mannen i herrkassan, som inte heller han kunde hitta byxorna, frågade vilka byxor det var. Jag pekade och sa "de här".
Mannen bakom kassan kollade återigen efter byxorna, även denna gång utan framgång. "Nej", sa han, "vi får gå bort till damkassan trots allt".
Här utspelade sig ett mindre drama. När det manliga butiksbiträdet satte kurs mot damkassan och förklarade situationen för sin kollega, lade han till, som för att understryka sin poäng, "Det är ju rätt damiga byxor". Kvinnan bakom kassan genomgick nu en inre kris. Hon rådnade och flackade med blicken och sa "neeeeeeeej, så kan du väl inte säga...?"
Det kunde han uppenbarligen.
Det roliga med historien, om ni i det här läget undrar, är att byxorna de facto är damiga och att det manliga butiksbiträdet hade rätt. Hur skulle nu den stackars tjejen bakom kassan agera? Skulle hon förneka den vittnesbörd sinnena gav henne, alltså den vittnesbörd som tämligen skrek "rätt damiga byxor", eller skulle hon helt sonika hålla med sin kollega?
Svaret på den frågan har jag redan gett er, hon valde alternativ nr 1. Inte bara det, hon underströk sin (högst välvilliga) mening ytterligare en gång; "De här byxorna är ju inte alls damiga", upprepade hon när hon tog betalt.
I ett infall av ren djävulskap bestämde jag mig dock för att testa den stackars tjejens psyke ytterligare, och sa: "Jodå, han har helt rätt, byxorna är rätt damiga".
"Haha", skrattade tjejen, "om du säger det så - ja, det är dem".
Vad säger nu den här historien oss? Ja, först och främst ger den ett rätt tydligt kvitto på hur känsligt det här med manligt och kvinnligt är när det kommer till kläder (på en heterobutik som Zara). Att anklaga någon för att köpa damiga byxor är uppenbarligen mycket känsligt och skapar stort obehag. I alla fall om anklagelsen är riktad mot en hetrosexuell person som mig - skulle det ha varit en uppenbart homosexuell person som stod för köpet skulle väl ingen ha tyckt att det var något konstigt med det. Alla vet ju hur bögar är med kläder, liksom.
Att jag å andra sidan är helt jävla ointresserad av det manliga butiksbiträdets åsikt om mina kläder, det är en annan historia det.
