Det förflutna hälsar på

Immanuel Kant har något att säga er också (hedersord!)

Jag sysselsätter mig då och då med att konversera med mitt 15-årsjag. 15årsjaget brukar fråga vad jag sysslar med nuförtiden och jag brukar då svara att jag mest sitter hemma i lägenheten och skriver långa texter i vilka jag försöka utröna huruvida kunskapen har ett objektsligt eller subjektsligt upphov.

15-årsjaget förstår ingenting. Efter ett tag klämmer 15-årsjaget ur sig frågan: "Frivilligt?" och jag svarar "ja", men det har jag ingenting för eftersom 15-årsjaget nu spelar Turbonegro på högsta volym och sjunger med:

"I ain't no architect / ain't got that intellect / I gotta get away / my time will fade away / I'm gonna spend it in the dust"

Och jag skriker till 15-årsjaget att man visst kan göra revolution inom institutionen. Han lyssnar inte.

Omvälvande upplysningar

Om ni någonsin känt er osäkra, ger "Debatt" svaret: Hitler var dum!

Ibland kan jag undra vilka kriterier som krävs för att vara med i "Debatt". Inte är det originalitet i tanke, i alla fall. Nu diskuteras yttrandefrihet och Sverigedemokraterna, med följande resultat.

Om yttrandefrihet:

"Den franske filosofen Voltaire sa: 'Jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att säga dem.'"

Om Sverigedemokraterna:

"Man får inte glömma hur det gick i Nazityskland. Här har jag en DVD [mannen plockar upp en DVD med Hitler på omslaget] - den borde alla se!"

Det är ju klart att Voltaires gamla devis från "Candide" har sina poänger. Och visst var Nazityskland ett snedsteg att dra lärdom av. Men man hade väl förväntat sig lite mer av människor som sitter i Sveriges största debattprogram?

Existensialismens stora förtjänst

Istället för ångest; whisky

Existensialisternas stora gåva till eftervärlden, om ni någon gång har undrat, är inte det sätt på vilket de bjöd in Descartes och Kant i modernitetens värme, utan hur de beskrev alkohol, i synnerhet whisky. Åt helvete med ångestbegrepp och transcendens, alltså, om hundra år minns vi existensialismen enbart som god spritlitteratur.

Två exempel.

Simone de Beauvoir, "Mandarinerna":

"Jag tycker om det brus som alkoholen frigör i mitt blod. En kropp har så perfekt passform, den är till och med litet för snäv, man får lust att spräcka den i sömmarna. Den spricker aldrig, men då och då får man en känsla av att man kan glida ur den. Jag drack."

Françoise Sagan, "Bonjour Tristesse":

"Sydamerikanen föreföll lite nedstämd ett ögonblick, men en ny whisky piggade upp honom. Jag tänkte inte på nåt särskilt, jag bara satt och kände mig salig efter att av pur artighet ha druckit lika tappert som han."

Och med de orden tycker jag att vi stämplar ut och gör helg!

God smak

Gott - men inte god smak

Min pappa har ganska bestämda uppfattningar kring vad som är god smak. Det kan hända att vi diskuterar kläder och jag kanske slänger ur mig att crustpunkare är snyggt klädda, varpå min pappa kan svara att "Jo, jo, det kan du ju gott tycka, men det är ju inte god smak."

Ofta intar jag i sådana lägen dumma, överdrivna positioner, bara för att tydligt positionera mig tvärtemot. Senast som vi diskuterade heminredning t ex, och pappa beklagade sig över hur fult många människor har det hemma, satt jag på andra kanten och slängde ur mig dumheter som att "världen skulle vara en mycket bättre plats om allt som fanns var pinnstolar och god litteratur!"

När jag på egen hand ska göra val i livet, märker jag dock hur jag själv lätt faller in i en föreställning av vad som är god respektive dålig smak. När jag dricker té så dricker jag naturligtvis svart te, sånt jäkla Rooibos och Shai-té, vad är det för nå' konstiga påhitt?

Nu har Patrik hursomhelst köpt hem Rooibos. Och som jag dricker! Minst två koppar om dagen bälgar jag i mig med större entusiasm än någonsin.

Så idag på mataffären kom jag ändå på mig själv framför tédisken, där jag stod och tänkte att svart té, det är ändå sånt som de riktiga téälskarna dricker. Det är god smak.

Separationsångest, någon?

Tillbaka till framtiden

Anna Anka satt på en planka...

I senaste reklaminslaget för "Svenska Hollywoodfruar" säger Anna Anka:

Om din man vill bli avsugen en gång om dagen så är det upp till dig som kvinna: kan du tillfredställa din man eller inte?

Jag vet inte riktigt hur man ska bemöta det här. Citera "Det Andra Könet"? Jag beundrar verkligen de människor som hittills har orkat ta upp diskussionen mot de hemmafrusideal som Anna Anka representerar, men tyvärr så har diskussionen än så länge främst fokuserat på frågan "Anna Anka - för eller emot?"

Jag tycker väl inte något vidare bra om Anna Anka, det kan jag inte påstå. Hon verkar vara en rätt jobbig person och vi skulle nog inte komma så bra överens. Men det är farligt att kritisera individer för strukturella problem. Det drar fokus från de grundläggande problem som tar sig uttryck i Anna Anka och får hela den här diskussionen att framstå som en fråga om personliga preferenser, vilket tolkas som något i grunden helt apolitiskt.

Nu säger Regina Lund (på "Efter 10" såklart):

Jag tror att hon ger uttryck för en kollektiv längtan att bara få vara kvinna.

I vanliga fall hatar jag "det var bättre förr"-resonemang (speciellt när det kommer till jämställdhet, såklart), men vad hände med den gamla parollen "det personliga är politiskt"?

...and most important: have fun!

Wilhelm von Humboldt säger: Kom ihåg - ha roligt!

Jag sitter och skriver en slutuppgift till min första delkurs. En av frågorna går ut på att beskriva nyttan av att använda sig av stereotypa begrepp i en historisk framställning, med utgångspunk i Max Webers idealtypsbegrepp.

Och jag känner mig inte helt säkert på att min lärare kommer att ta mitt svar på allvar.

"Du går på stan och möter ständigt nya människor. Dessa människor representerar nu historiska fakta. Utan stereotypa begrepp som hjälper dig att förstå dessa historiska fakta, skulle du vara helt förvirrad. En av människorna du möter representerar här Franska Revolutionen 1789. Direkt kan du - eftersom du har anammat Webers idealtypsbegrepp - karaktärisera den här revolutionen som typiskt liberalistisk. Franska Revolutionen stannar nu för att prata med dig. Hon berättar att hon heter Emma och att hon ska köpa smink på H&M. Du förstår precis vad som händer. Emma är en kvinna och kvinnor sminkar sig."

Jag har i och för sig för mig att det var Wilhelm von Humboldt som sa att det viktigaste när man studerar är att man har roligt. Och vem är jag - eller min lärare, för den delen - att gå emot en sådan auktoritet?

Postmoderna svårigheter

Det var mycket diskussion kring den kvinnliga löparen Caster Semenya; man eller kvinna? Postmodernismen ger inga svar.

Det är jobbigt med postmodernismen, alltså. Ingenting är längre säkert. Om psykoanalysen lärde mig att jag egentligen inte älskar mina föräldrar, utan i själva verket vill ligga med min mamma och döda min pappa, kan jag under postmodernismens ok knappt längre vara säker på att jag har en mamma och en pappa.

Eller det här med kön. När jag förut kunde säga "man" och "kvinna" och vara rätt säker på vad jag menade med det, måste jag nu istället säga:

"Trots att begreppen kön och genus kan smulas ner i en sådan utsträckning att vi till slut inte kan placera två individer under en gemensam etikett av "man" eller "kvinna", har de flesta av oss en ganska klar bild av vad som menas med "man" respektive "kvinna", såväl i biologisk som i kulturell mening. Med hjälp av dessa begrepp orienterar vi oss i vardagen."

Man kan ju förstå att vissa, typ Göran Hägglund, ba' vill ställa sig upp och säga nej!

Gör det med en sång!

Vad jag vet har alla nummerupplysningstjänster en liten sång kopplad till sitt nummer. "118 800, superbillig nummerupplysning, via telefon och sms" är ett exempel. Och jag förstår helt klart logiken i det här, det är mycket lättare att minnas med en sång.

Även 118 118 har en sång. Men jag tror inte riktigt att reklamarna bakom den sången riktigt har greppat själva vitsen med att ha en sång. Det verkar snarare som att de har resonerat som så att "alla nummerupplysningstjänster har ju en sång, det borde vi också ha!", utan att närmre har ha förstått varför.

Häromdagen, hemma hos mig. "Vad är det för nummer till den där tjänsten som ger svar på allt? Just det, de har ju en sång, nu ska vi se" (och så börjar jag sjunga):

"Du kan sms:a eller ringa! Messa eller ring - fråga anything!"

"Amenvaf..." Nu får jag aldrig veta svaret på varför vi skiter, pissar och knullar från samma ställe på kroppen.

Ett försvarstal

Parmenides vs Göran Hägglunds

Bara för att det är kul, tänkte jag argumentera en aning till Göran Hägglunds fördel.

Genom filosofins historia har man ofta kunnat se hur filosofer har kommit fram till att den "verkliga verkligheten" - alltså verkligheten bortom sinnenas vittnesbörd - skiljer sig rätt kraftigt från den vi uppfattar när vi kollar oss omkring i världen. Ofta har man menat att den "verkliga verkligheten" är enhetlig och oföränderlig, till skillnad från den uppfattade verkligheten som ju är mångfaldig och skiftande. Det som i dessa teorier beskrivs är alltså en diametralt motsatt bild av verkligheten än den vi uppfattar.

En av de mer komiska förespråkare för den här typen av idéer hette Parmenides och levde i Grekland kring år 500 f. kr. Trots hans rätt verklighetsfrämmande resultat, börjar hans filosoferande rätt jordnära. Parmenides säger: "Endast det som existerar kan finnas till." Och här är man ju helt med honom. Parmenides fortsätter: "Eftersom inte tomrum kan existera, existerar det inte." Ok, bra, här kan man se en tydlig logik. "Eftersom rörelse kräver tomrum, kan inte rörelse existera." Ja, ok, fortsätt. "Inte heller kan förändring eller mångfald existera, eftersom a) förändring kräver ett tomrum att s a s förändras i, och tomrum kan som sagt inte existera, samt b) mångfald kan inte existera eftersom tingen måste avgränsas mot varandra av tomrum." Parmenides slutsats blir:

Verkligheten är ett orörligt och oföränderligt klot (eftersom klotet är den mest "eviga" formen)

En vanlig invändning mot den här typen av filosofiska teorier brukar vara: Är det inte troligare att verkligheten är mångfaldig och föränderlig, och att filosoferna har misstagit sig, än att verkligheten faktiskt är enhetlig och oföränderlig, d v s tvärtemot hur vi uppfattar den? Här står alltså rationalitet (representerad av filosoferna) mot sunt förnuft.

Och var det inte precis det här som Göran Hägglund försökte säga, när han förespråkade den enkla människans förnuft? Alltså: Om vi sitter för mycket på kammaren och tänker, kommer vi till slut bara få för oss att världen är ett klot utan varken förändring eller rörelse.

Och det vill ju inte ens de där dumma vänsterintellektuella.

Ett enda stort språkligt ticks

Fredrik Lindström säger: Helt ok, det är det här som kallas språklig innovation

En av de äldre personerna på min kurs har ett språkligt ticks. Jag upptäckte idag att han avslutar ungefär var fjärde mening med "...som jag brukar säga." Jag vet inte om han själv är medveten om det här. Han använder uttrycket på ett helt förbehållslöst sätt. När en vanlig person kanske säger: "Den som kallas galen idag är vis imorgon, som jag brukar säga", kan min klasskamrat dra till med ett "...som jag brukar säga" i situationer där han omöjligen kan ha någon vana att säga så. En konversation med honom kan se ungefär såhär:

-Vem tror du vinner allsvenskan i fotboll i år?
-Ja, jag tror att AIK har en god chans, som jag brukar säga.

Det värsta är att jag tycker bra om honom, men jag misstänker att jag i framtiden kommer ha svårt att inte reducera hon till ett enda stort språkligt ticks.

Det är jobbigt med klasskamrater på Stockholms Universitet som har språkliga tics, som jag brukar säga.

Hanna Fridén-koden

Your new best friend

Ni är säkert många därute som just nu tänker ungefär såhär: "Jag gillar Hanna Fridén, hon verkar vara vara en schysst brud i lyxförpackning. Bra blogg har hon också. Men! Hur blir jag och Hanna vänner?"

Tro inte att er fråga kommer att förbli obesvarad! För alla er där ute som undrar, har jag satt ihop följande instruktionsmanual som jag har valt att kalla: "Så blir du vän med Hanna Fridén"

1. Gå till någon av de uteställen som Hanna hänger på. Hot spots: F12 (om sommaren), Kåken, Spy Bar.
2. Gå inte direkt fram till henne. Håll dig istället på avstånd, kolla mot henne, peka lite diskret och säg någonting till din vän (ni måste vara två) varpå ni båda skrattar. Detta kommer att driva Hanna till vansinne. "Vafan! Det står två jävla idioter där borta och kollar på mig och skrattar! De hatar säkert min blogg. Varför står de bara där? Om de har något problem med mig får de fan komma fram och säga det!"
3. Du kommer nu att ha Hanna i er linda. Allt som nu behöver göras är att vänta på att någon gemensam vän presenterar dig för henne. Och tro mig, gemensamma vänner har ni.
4. Hanna kommer först att agera väldigt avvaktande. "Vafan, det här är ju den där jävla idioten som stod och glodde på mig förut", kommer hon att tänka. Ingen fara, du behöver bara presentera dig och låtsas att du inte vet vem hon är.
5. Det här kommer till slut få vattnet att rinna över. Hanna kommer att konfrontera dig: "Jag såg att du och din kompis stod och glodde på mig! Ni har läst min blogg och hatar den, inte sant?!"
6. Hon har gått i fällan. Allt du nu behöver säga är: "Ja, ok, det stämmer, jag vet vem du är. Men jag hatar inte din blogg, jag gillar den. Allt jag sa till min vän var 'Där är Hanna Fridén, hon har en bra blogg'"

Svårare än så är det inte.

Eftervärldens omdöme

Helt ok, om ni frågar mig

Thomas More, den stora humanisten och utopisten, hade många strängar på sin lyra. Förutom att beskriva världshistoriens första utopi, var han under flera år Henrik VIII närmste man samt brände stackars lutheraner på bål. Redan på 1500-talet insåg man alltså betydelsen av extracurricular activities!

Jag sitter och bläddrar i inledningen till den svenska översättningen av Mores "Utopia", skriven av professor i idéhistoria Tore Frängsmyr, där det står att läsa: "Om man i vissa kretsar vill se Jesus som den förste kommunisten, kunde man åtminstone se Thomas More som den andre."

Tycker ni inte att det här är en rätt så lindrig behandling, att jämföra en man som brände lutheraner på bål med Jesus Kristus, Guds enda son?

Å andra sidan är det ju en rätt så trevlig insikt för oss som slogs ner av exemplet med Gustave le Bon; ibland kan historien också ge oss en rätt fördelaktig behandling. Frängsmyr skriver:

"Thomas More har bedömts olika i eftervärldens ögon men alltid positivt, i termer av hjältemod och moralisk resning"

Thomas More brände alltså lutheraner på bål. Levande människor. Brända till döds för sin religiösa tro. Eftervärlden omdöme: "Moralisk resning." Smaka på det!

Ps. More valde döden genom halshuggning hellre än att låta Henrik VII skilja sig från sin första fru. Det är åtminstone rätt konsekvent, det får man ge honom. Ds.

Heja Britney!

När Britney Spears rakade av sig håret blev hon genast stämplad som psykiskt instabil, en spritt språngande famous-girl-gone-bad som behövde hjälp. Incidenten på hårsalongen kom att stå som symbol för hela kändiskulturens dekadens. Det omoraliska i droger, obegränsad offentlighet, ekonomiskt överflöd och en allmänt överdriven livsstil ansågs ha fått sitt slutgiltiga kvitto: En före detta prom queen rakade av sig håret. Något mer förfärligt kunde man inte gärna tänka sig!
Britneys egen förklaring, ”I’m tired of everybody touching me”, lades inte speciellt mycket vikt vid. Britney hade spårat ur, punkt slut. Och för övrigt, vad är mer tokigt än en sexig tjej som inte vill vara sexig längre? Nej, Britney behövde hjälp, en lång semester och en fin peruk tills håret hade växt ut igen. Och när guldlockarna väl var tillbaka kunde hon kanske till och med träffa någon vettig man, som till skillnad från den där K-fed kunde hjälpa henne genom den svåra vardagen.

Att raka av sig håret var naturligtvis det mest friska som Britney någonsin gjort. För första gången tog hon kontroll över sin tillvaro och gjorde en tydlig markering mot omvärlden, ”jag är trött på att alla rör mig”. Anledningen till att detta ändå sågs som en kollaps är att ingen någonsin har varit intresserad av en Britney Spears som tänker för sig själv. Tvärtom har hon alltid varit en symbol som manliga journalister har kunnat projicera sina mest våta kvinnodrömmar på. Steget från katolsk skolflicka till ”a slave 4 u” har liksom aldrig varit längre än avståndet mellan Sacré Couer och horkvarteren i Montmartre. Kulmen nåddes förmodligen när denna Madonnasymbol för 2000-talet hånglade upp det sena 1900-talets dito på MTV Video Awards till världens förskräckelse och vällust.

Tendensen att inte låta Britney tala för sig själv går igen i bedömningen av henne som artist. Varje gång hennes musik eller artistskap behandlas i finare sammanhang, tvingar man in henne i något sammanhang som inte är hennes. Britney Spears är alltid snarare en symbol för kvinnan än en självständig artist och hennes musik anses sällan eller aldrig vara intressant i sig. Det här är orättvist mot både henne och hennes fans. Det finns väldigt många människor som uppskattar Britney Spears för vad hon är – mestadels unga tjejer – men det är ingenting man pratar om. Att unga tjejer tycker om Britney Spears och hennes musik är ett kulturellt intet. Det kan konstateras, men avfärdas kvickt med argumentet att kvantitet är något helt annat än kvalitet – manliga musikrecensenter vet alltid bättre än unga tjejer – och Britneys avsaknad av trosor är alltid ett hetare samtalsämne än hennes senaste singel.

Det här är en mycket tråkig attityd som helt och hållet bygger på antagandet att en ung, blond, bimbo-ish tjej (nu även ”ensamstående mamma”) omöjligen kan ha någonting att förmedla på egen hand. Det Britney själv säger är ointressant. Vad som istället anses vara av värde är vad manliga journalister anser att hon säger. Britney Spears är en produkt och produkter behöver tolkas. Detta företag anses för övrigt vara ett rent filantropiskt sådant och att man med dessa tolkningar förser symbolen Britney med ögon och mun, inte berövar henne dessa.

”All eyes on me at the centre of the ring – it’s like a circus”, sjunger Britney i sin senaste singel. Jag tror att det är en bra liknelse. På samma sätt som cirkusartisten, fängslar och fascinerar Britney. Men när ridån väl har gått ner bryr sig ingen längre om henne.

(Krönika publicerad i musiktidningen Zero)

Vad tror du, Malou?

De Stora Frågornas man

Mitt liv är fyllt av berikande filosofiska frågor. Tidigare idag ställde Malou som ni minns frågan var könet sitter, mellan benen eller mellan öronen? Ikväll är det Sopranos tur att utmana mitt intellekt:

Paulie: Why do pissing, shitting and fucking all happen within two inches?

Chris: Everybody asks that. There's no answer for it.

Kunde kanske vara ett tema för "Efter 10"?

Smärtfri förlossning?

Min lärare diskuterade i samband med ett seminarium frågan om en smärtfri förlossning. Resonemanget inleddes med att han berättade om en antropologisk studie som gjorts om en geografiskt isolerad grupp män och kvinnor som visade upp rätt besynnerliga beteenden under kvinnans graviditet.

Istället för att kvinnan mådde dåligt och mannen ba "älskling jag tar en beer with the guys, hey!" mådde männen piss under hela graviditeten, spydde och åt jord och jag vet inte vad, medan kvinnorna mådde prima.

Min lärare återknöt till läget i Sverige och all diskussion som förs om en smärtfri förlossning, samt pekade på hur mycket hysteri som idag är kopplad till förlossningen och speciellt till de smärtor som är förbundna med den. Denna rädsla för smärta och vilja att fjärma sig från allt obehag, beskrev min lärare - troligtvis helt riktigt - som typiskt borgerlig.

Tillbaka till gruppen av spyende män och välmående kvinnor. Om man kan visa att det existerar fall där graviditetssmärtorna inte är kopplade till själva havandet, resonerade min lärare, borde inte det innebära att graviditetssmärtorna snarast är socialt skapade? Jo, resonerade min lärare vidare, med följande slutsats:

Kvinnans graviditets- och födslosmärtor är borgarnas fel!

Kanske är slutsatsen en smula drastisk, något min lärare såklart insåg, men jag gillar trots allt konceptet att kunna beskylla borgarna för annat än dåligt socialt skyddsnät och gynnande av de rika.

Reinfeldt, ta ditt ansvar!

Ja, man har väl pratat med folk

Ännu en morgon med Malou. Idag var temat för programmet det mycket fräscha och moderna ämnet "Kön: sitter det mellan benen eller mellan öronen?". Inbjuden till programmet var bl a Annica Dahlström, hjärnforskaren bakom boken "Könet sitter i hjärnan". En biologist alltså! Charmigt.

Dahlströms budskap var som man ungefär kunde ha förväntat sig: Bakom det kulturellt mångbottnade och komplexa fenomen som vi vanligtvis kallar kön/genus döljer sig egentligen inget annat än ett gäng olika könshormon och individuellt utformade hjärnor. Där ser man! Malou, som den riddare hon är, frågade Dahlström om ändå inte miljön spelar en viss roll i skapandet av identitet (herregud föressten att man i svensk debatt fortfarande är så upphakad på dikotomin natur/kultur). Jo, svarade Dahlström, miljön spelar naturligtvis roll. Någon vidare utveckling gav hon dock inte, utan fortsatte mest med uttalanden i stil med "Vaddå? Är det inte bra om tjejer får veta att de är dåliga på matte? Ja, då kan de ju syssla med annat. Och dessutom, om de vet att det finns en biologisk förklaring, ja då behöver de ju inte skämmas heller."

Piken nåddes dock när hon pratade om varför män inte är lämpade att ta hand om barn. Dahlström beklagade sig över att det inte finns några undersökningar som kan styrka att det sker fler olyckor när män tar hand om barn än när kvinnor gör det. Men att det trots allt ligger till på det viset, var hon likväl övertygad om. Malou, än en gång som den riddare hon är, var inte fullt lika övertygad och frågade hur Dahlström hade kommit fram till detta. Och håll i er, för nu kommer det:

"Ja, man har väl pratat med folk."

Glada nyheter är dock att jag, som har vissa forskarambitioner, känner att en sådan framtid kanske inte alls är så avlägsen. Anta att jag doktorerar på Immanuel Kant och hävdar nåt i Kant-väg rätt okonventionellt som, säg, "våra sinnen ger oss full vittnesbörd om den verkliga verkligheten", så behöver jag inte ge mer belägg till det påståendet än

"Ja, man har väl pratat med folk."

Det är väl en mindre revolution, detta.

Att maxa upplevelsen

Jag och min rumskamrat Patrik är inne i en skräckfilmsvåg. Vi kollar på så mycket skräck vi kommer över. Målet är att till slut hitta en film som är så sanslöst jävla läskig att vi spyr av skräck.

Det är för övrigt vår universaluppställning. Patrik brukar ofta prata om hur gärna han någon gång skulle träna sig så slutkörd att han till slut spydde av utmattning. Och häromdagen frågade jag Patrik:

- Tror du att det finns någon kändis som man skulle bli så jävla chockad av att stöta på på gatan att man skulle spy av förvåning?

Men det är väl en rätt så allmänmänsklig sak egentligen, att vilja maxa upplevelsen med att skjuta ut olika kroppssubstanser.

Exempel:

Fan, här var det bra vacker, här skulle det vara fint med lite sex.

Eller:

Åh, vilken bra artikel, jag kanske skulle ta och skita samtidigt som jag läser den?

Stackars Gustave

En sak som är rolig, är hur historien dömer ut vissa individer i efterhand. Ta stackars Gustave le Bon, till exempel. Han skrev en bok som hette "Massans Psykologi", som beskriver hur människan uppträder när hon hamnar i en folkmassa. I boken menar le Bon att när människan hamnar i en större grupp, ger hon upp sin självmedvetenhet och blir istället en del av kollektivet och alltså massans psykologi.

I massan, skriver le Bon, blir människan mer känslostyrd, irrationell och lättretlig. Och det här är väl en tanke som rätt så lätt går att empiriskt bekräfta. Kolla bara på hur människor agerar på en fotbollsmatch. Det skriks runda ord hit och jävla domarkärringidiot dit. Kanske börjar någon slåss. Kanske springer någon in på planen utan kläder. Det är svårt att tänka att samma människor skulle uppträda på samma sätt om de istället hade varit hemma och kollat matchen på TV.

Än så länge är man alltså beredd att ge le Bon rätt. "Bra gjort, Gustave!", säger man. Men Gustave är inte nöjd, han vill säga mer, upprymd av hur bra det gick första gången han tänkte till. Så han fortsätter:

Människan i massan är alltså precis som en kvinna.

Och det roliga är ju att det här verkligen var pricken över i:t när han skrev boken. Folk ba' jubla, Gustave! Gustave!, helt jävla rätt!

Man kan ju förstås hävda att det inte alls är så synd om Gustave. Han har ju trots allt bidragit till en förtryckarstruktur som genom historien har nekat - och fortfarande nekar - kvinnor de rättigheter som ständigt varit självklara för (vita, heterosexuella) män.

Men jag kan inte låta bli att tänka att det bara var kort stunds obetänksamhet som för alltid diskvalificerade honom. Stackars, stackars Gustave.

Provkörningen avklarad

Kolla va glad jag blir!

Man brukar ju traditionellt säga att vägen till en flickas hjärta går via smicker. Jag tror att det samma kan sägas om manliga bloggare. Så:

VI GÖR VÄL ETT FÖRSÖK DÅ! BLOGGEN ÄR TILLBAKA!

Varför, Daniel Lindström?

Årets mest obegripliga lista, Cafes lista över Sveriges sämst klädda män, är tillbaka för att återigen göra ner ett gäng stackars B-kändisar. Och som vanligt förstår jag inte ett skvatt. Vem vänder sig den här listan till? Visst har Café rätt i sak - eller snarare: jag håller med dem - när de ger priset till Robin Bengtsson från Idol och "Den rätte för Rosing"-killarna, jag kan såklart hålla med om att de inte har någon vidare "schysst stil". Men är inte det här samma sak som om man på Fotbollsgalan skulle ge pris till Årets sämsta fotbollsspelare och hämtade någon från korpen?

Blir inte en sån här lista först intressant om den befolkas av människor som på ett tydligt sätt gör anspråk på att vara moderiktiga? Vad är det t. ex för poäng att plocka med Göran Lambertz, Sveriges justitiekansler, på en sån här lista? Jag begriper det inte.

Två hypoteser.

Antingen var Cafés moderedaktör Daniel Lindström som barn mobbad av svennesnubbar utan "god smak".

Eller så är hela den här listan ett stort practical joke med syfte att störa mig i mina studier. Få mig att tänka på annat. Lämna mig ofokuserad, i obalans.

"Varför Göran Lambertz av alla?! Jag förstååååååååår inte!"

En 8-åring i riksdagen (eller: så att vi lär känna varandra politiskt också)

Häromdagen läste jag Göran Hägglunds utspel i DN debatt. För er som ännu inte läst det, kan hans poäng i korthet sammanfattas såhär: Sveriges akademiker sysslar enbart med massa marginalintressen, ideologiska hårklyverier som inte angår "vanligt folk". Dessa "marginalintressen" var enligt Hägglund bl a feminism, normkritik och annat tjafs som inte har något med det verkliga livet att göra.

Istället för att på en gång ställa mig upp och skrika Jag hatar dig Göran Hägglund du kan fara åt helvete! tänkte jag till en början försöka att förstå mig på honom.

Initialt kan Hägglunds kritik av "Sveriges radikala elit" (en etikett han klistrar främst på det akademiska samfundet, men också på kulturdebattörer, konstnärer etc.) möjligtvis verka ganska relevant. Hägglund menar att det är ett demokratiproblem när klyftan mellan etablissemang och vad han lite slarvigt kallar för vanligt folk växer. Så långt helt ok. Om landets akademiker enbart sysslade med saker som överhuvudtaget inte berörde det stora flertalet människor i Sverige skulle vi naturligtvis ha ett problem.

Vidare kan jag förvisso förstå om vissa moderna akademiska principer som postmodernism, poststrukturalism och dekonstruktivism till en början kan uppfattas som en aning främmande för det vanliga livet. Poststrukturalismens syn på sanningen - som socialt och historiskt bunden - skiljer sig t.ex. säkerligen ganska mycket från gemene mans mer objektiva sanningsbegrepp. Här skulle man alltså som Hägglund kunna argumentera att det existerar en "klyfta mellan folk och etablissemang".

Men att slå fast att poststrukturalismens och gemene mans syn på sanningen skiljer sig från varandra, är inte detsamma som att säga att poststrukturalismen inte behandlar frågor som berör gemene man. Bilmekanikern kan ju mer om bilar än gemene man, och skulle han beskriva hur en bil fungerar skulle hans förklaring antagligen bli långt mer komplex än om jag skulle göra detsamma, men det betyder inte att hans kunskap om bilar är värdelös för mig som lekman.

Hägglund skriver: "De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat. Den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara."

Det ligger implicit i Hägglunds argumentation en slutsats som säger att akademikerna snarare skapar problem än söker lösa dem. Konsekvenserna av denna ståndpunkt bli i förlängningen rätt absurda. Det förtryck av kvinnan som feminismen genom historien har belyst, skulle t.ex inte existera om det inte var för feminismen. Just detta tycks Hägglund faktiskt mena. I artikeln slår han fast att feminismen med lätthet kan ersättas av "vänlighet, artighet och respekt". Vidare: "/.../ det handlar inte om att genuscertifiera. Det handlar om vanlig lyhördhet och anständighet. /.../ Människor har i allmänhet gott uppsåt och är i stånd att använda sunt förnuft."

Jag minns att jag när jag läste artikeln försökte placera Hägglund och hans idéer i en historisk kontext där de inte kändes hopplöst förlegade. Jag gav upp när jag kom tillbaka till 1700-talet och fortfarande tyckte att det växte mossa från Hägglunds huvud.

Enklare vore nog att åldersbestämma hans åsikter. Hur gammal brukar man i regel vara när man tycker som Hägglund?

Jag tror att 8-10-årsåldern är rätt passande. Ungefär då börjar det för första gången på allvar gå upp för en att det krigas i världen och att alla inte är lika snälla som mamma. Storögd brukar man då ställa sig frågan: "Varför kan inte alla bara vara snälla mot varandra?"

Och se, det är ju precis vad Göran Hägglund, Sveriges socialminister 2009, gör.

Jag är Bella!

Ok, lite kort för och emot bloggande.

För

- Ni är så snälla mot mig och det gör mig glad. Ser ni bilden på mig? Så glad blir jag!
- Jag har inte så mycket att göra om dagarna. Det vet jag, för jag har nästan börjat se fram emot Malou von Sivers morgonprogram "Efter 10", och jag hatar ju Malou von Sivers.
- Det finns många söta bloggtjejer. Och jag är singel.

Emot

- Ständig ångest vilket kan resultera i magsår (vilket det redan finns anlag för i familjen)
- Jag hörde att ångestrelaterad stress inte bara kan orsaka hjärtsjukdomar utan också hjärnblödningar (Tack Malou!). Jag kan alltså dö.
- Ni är snälla nu, men det kanske ni slutar med så fort vi lärt känna varandra på riktigt. Som mitt favoritband från tonåren, Pedro the lion, varnade mig: "When they really get to know you they will run."

Jag står alltså inför ungefär samma dilemma som Bella i "Twilight". Om jag börjar blogga igen har jag potentiellt att vinna kärlek, men riskerar att döden dö. Det är om inte annat rätt romantiskt. Ni är Edward och jag är Bella.

Ni lovar väl att aldrig bita mig?

Blogga?

Man är sin egen värsta kritiker, sägs det. Och det kan väl stämma. Men uttrycket omtolkas ofta också till "man är sin egen bästa kritiker", vill säga, den kritik som man ger sig själv är den mest relevanta eftersom man känner sig själv bättre än någon annan. Jag vill ställa mig en aning skeptisk till den senare tolkningen. Främst av bekvämlighet, att den kritik som man ger sig själv skulle vara den mest relevanta och sanningsenliga skulle vara en tämligen dyster insikt. Men det finns även anledning att tro att den kritik som man ger sig själv är överdrivet hård. Ödmjukhet är ju en dygd medan högmod är en synd (även om det omvända ibland kanske gäller för bloggvärlden).

Resonemanget ovan har haft till uppgift att leda fram till följande fråga. Kan man på ett adekvat sätt bedöma sitt eget bloggande?

Länge har jag svarat "ja, det kan man" med fortsättningen "jag är ingen vidare bloggare."

Nu har dock Hanna bestämt sig för annat. Och svag för beröm som jag trots allt är, tänker jag överväga en omvärdering. Eller rättare sagt, en omröstning.

Frågan bli alltså: Ska jag blogga vidare?