Medelklassangelägenheter på Systembolaget vs "verkligheten"

Eller: en supertrevlig sprithäxa

"Det som är en sanning i Jena och Berlin är bara ett dåligt skämt i Heidelberg"

Orden är Gustav Frödings. Trots de år som förflutit mellan oss och Fröding, är citatets poäng än idag slående gångbar: Det som är en sanning för mig är inte nödvändigtvis en sanning för dig. Det är en fråga om perspektiv.

Igår var jag på systembolaget. Bredvid mig står tre män (lite slarvigt skulle jag nog kalla dem för lantisar). Att systembolaget har mycket att erbjuda visste jag redan. Men att Frödingcitatet skulle bekräftas, hade jag inte förväntat mig. En av de tre männen bredvid mig säger:

"Det värsta som finns är en sprithäxa med vatten!"

Hans vänner håller med; det här är tydligen en angelägen sanning.

Jag tänkte att de definitivt måste komma från förorten eller något, för på Systembolaget Rosenlundsgatan lät hans kommentar bara som ett dåligt skämt.

Här är vi nämligen för fina för häxor. (Istället dricker vi Systemets billigaste ekologiska vin).

Nej!

Nej, jag säger nej!

Det är inte lätt att veta vad man tycker. Varje åsikt är liksom på förhand försedd med ett motargument, att ta ställning för någonting är alltid snarare att välja det minst dåliga alternativet, än att verkligen känna en stark övertygelse.

Idag delade Kristdemokraterna ut kaffe i Björns Trädgård. Jävla KD! Hålla på och lura folk att de vill väl med kaffe och kaka. Jag tänkte att jag kanske skulle sparka ner hela ståndet, kasta deras dumma kaffe på marken.

Det är mycket lättare att veta vad man inte tycker. Jag vet verkligen vad jag inte tycker.

Jag har svårt för människor som påstår att det var bättre förr. Saker och ting var verkligen inte bättre på förr. Men vissa aspekter av det förflutna, i det här fallet 60-talets motkulturrörelse, är lätta att sakna.

Jag brukar aldrig demonstrera på första maj, men jag borde nog börja med det. Att demonstrera är på många sätt den renaste formen av åsiktsmässigt uttryck: Människor som samlas i stor grupp och säger nej.

Som Joey Ramone uttryckte saken:

"I don't like politics
I don't like communists
I don't like games and fun
I don't like anyone
And I'm against it!"

En öm tå?

I antika Grekland lärde man ut retorik. Som tur är har Göran Hägglund nuförtiden gjort hela den läran umbärlig.

På frågan vad han tycker om den fortsatta diskussionen efter hans artikel om "verklighetens folk" , svarar Sveriges socialminister Göran Hägglund i senaste numret av Fokus:

"Det är jättebra och spännande att debatten har rullat på våg efter våg. Det är tydligt att jag trampat på en öm tå hos personer med rejäla megafoner på kultursidorna. Det bekräftar att det finns en självgod grupp i Sverige som vet hur allt ska vara - sådana som hyllar provokationer men lätt blir provocerade själva." (Min fetstil)

Hägglund argumenterar enligt en logik som säger: Om jag kritiserar en person eller en grupp för något som gör dem upprörda, så ligger det automatiskt någon sanning i min kritik.

Jag misstänker att Hägglunds resonemang får lite sneda konsekvenser. Anta till exempel att jag som representant för ett blått parti kritiserade socialdemokraterna för att föra en stalinistisk politik. Jag kanske kallade deras skattepolitik för "en planekonomisk lösning" och påstod att deras arbetspolitik inte var något annat än Sovjetiska GULAG-arkipelager. Anta än en gång att jag sa allt det här i egenskap av minister. Kan man inte tänka sig att en och annan sosse skulle bli upprörd?

Skulle det då vara rimligt att som Göran Hägglund säga att den anklagade blir upprörd eftersom det ligger någon sanning i anklagelsen? Att ilskan över att bli jämförd med Stalin i själva verket beror på en faktisk likhet? Eller vore inte en enklare förklaring att människor förväntar sig mer av en svensk minister, än att (som Hägglund) i debattartiklar ge uttryck för kulturfascism och akademikerförakt?

Nu ska hursomhelst jag och Patrik fredagsstäda. Jag ska (helt felaktigt) säga till honom att han aldrig städar, att jag drar hela lasset i hushållningen och att han därför får fredagsstäda på egen hand. Patrik kommer att bli upprörd och har därmed gått i fällan: Jag har visst trampat på en öm tå och därför är det jag säger automatiskt sant.

Göran Hägglund vs. Världen 1-0

En postmodern nick

En annan Nick (hoho!)

Postmodernismen lär som bekant att det inte finns någon objektiv sanning. Genom att bara betrakta verkligheten förutsättningslöst kan vi inte lära oss någonting, istället får verkligheten sin betydelse utifrån de begrepp och förståelseramar vi tvingar på den.

Det är lätt att bli övertygad om att postmodernismen har rätt när man kollar på fotboll. Albaniens högerytter slår nu en stenhård inspark mot straffområdet. En albansk spelare möter bollen med pannan. Bollen är så hård slagen att han nästen ramlar bakåt.

Hur ska jag förstå det här? Varför väljer en människa självmant att göra som den här albanen? Varför möter man frivilligt en stenhårt slagen boll med pannan? Verkligheten berättar inget förutsättningslöst för oss. Det finns ingen objektiv, av människan oberoende sanning här.

Han nickar. Det är förklaringen. Han nickar i förhoppning att få in bollen i mål. Det har ett värde för honom.

För att citera The Killers: "Spaceman says: It's all in your mind."

Jacob håller inte med!

Livet har sina goda stunder

"På McDonalds varva ner, hos oss finns inga krav!"

Kommer ni ihåg den gamla McDonalds-sången? Jacob, 10-år-eller-något, hade stora problem med textraden ovan. "Det kan ju inte stämma? Det finns ju en hel mängd krav på McDonalds. Kravet att ställa undan maten när man är klar. Kravet att betala för maten." Och så vidare.

Nu känner 21-åriga Jacob samma sak kring en annan reklam, nämligen GE Money Banks erbjudande "Mitt lån": "Ett lån på dina villkor!"

Det här kan ju inte stämma! Om jag fick bestämma villkoren för ett lån skulle jag till att börja med ta bort räntan. Kanske skulle jag helt ta bort återbetalningsskyldigheten (vilket väl skulle göra det omöjligt att kalla lånet för ett lån; utan återbetalningsskyldighet är det ju snarare en gåva. Men om jag var kung, etc) Jag skulle definitivt se till att jag bara behövde betala när det passade mig. När jag hade pengar över.

Jag läste på lite om det här lånet. Det visade sig att räntesatsen bestäms utifrån hur kreditvärdig banken tror att du är. Jättekreditvärdig = låg ränta, intejättekreditvärdig = hög ränta. Det här kan man såklart med lite god vilja kalla för "ett lån på mina villkor". Det är ju mina ekonomiska villkor som bestämmer räntan, d v s lånets villkor.

Man kan också säga, att 10-åriga Jacob och 21-åriga Jacob kritiserar reklam på ungefär samma vis. Det är såklart rätt deprimerande hur man än väljer att se på det. Jag väljer dock att tänka på mitt 10-åriga jag som osannlikt begåvad (vilket ändå lämnar oss med slutsatsen att min tankemässig utveckling upphörde för 11 år sedan).

Fullkomlig orörlighet

Allt sker med största motvilja

När jag skrev om ordet "avlida", fick jag följande kommentar av min vän Jens:

"Ledet - lida i avlida är samma verb som i uttrycken tiden lider, det lider mot kväll, och vad det lider. Det handlar alltså om tid som framskrider. När man avlider lämnar man alltså den framskridande tiden."

Jens kommentar syftade alltså till att motsäga min tolkning. Och kanske gör den också det. Men jag vill nog hellre se Jens förklaring som en omväg, vilken trots ett visst krux leder fram till samma tolkning av ordet "avlida" som jag tidigare erbjöd: att ordet i själva verket betyder "att sluta lida", eller "att lida av", i hänsyftning till synen på livet som en plåga och döden en befrielse.

Lida, eller rättare sagt ledet, betyder alltså "tid som framskrider". Och att avlida är att lämna den framskridande tiden. Så långt allt väl. Kan man nu inte tänka sig att ordet "lida" som vi känner det idag, från början betydde just "att framskrida i tiden" men allteftersom människor uppfattade detta framskridande som något otroligt plågsamt fick sin nutida betydelse? Att avlida är alltså på samma gång att "lämna den framskridande tiden" och att "sluta lida".

Personligen tycker jag att det enbart ger mer djup åt ordet. Alla tidliga skeenden, sker med största motvilja. Det finns något strävsamt vackert i det.

Som Aristoteles hävdade: Allt strävar efter att hamna i sitt rätta element, ett tillstånd av fullkomlig orörlighet.

I Sverige har vi hösten, närmre kommer vi inte.

Staying alive på Coop

Music loud and women warm, I've been kicked around since I was born

Coop Extra på Medborgarplatsen har en egenhet vad gäller musiken som spelas på butikens övervåning. Sedan de öppnade för kanske en månad sedan har jag varit där flera gånger i veckan - varje gång har de spelat Bee Gees låt "Stayin' Alive".

Min förvåning över den här tämligen udda prioriteringen har gått igenom flera faser. Först var jag förvånad över hur de lyckades spela "Stayin' Alive" varje gång jag var där. Därefter - kanske fem, sex gånger senare - förvånades jag över hur ofta de måste spela "Stayin' Alive", eftersom jag aldrig hörde dem spela någon annan låt.

Idag övergick min förvåning i chock. Jag bestämde mig för att vänta på övervåningen till låten var slut. Det var som jag misstänkte: "Stayin' Alive" började om på nytt!

Det här måste rimligtvis vara ett medvetet drag från Coops sida. Det är inte så att sånt här bara händer. Det tänkte jag däremot i början. Någon har råkat trycka på repeat. Men efter en månad är det helt enkelt inte en trolig förklaring.

Alltså är det självvalt. Inför invigningen av butiken måste de ansvariga vid något tillfälle ha stått inför valet att antingen spela lite blandad, trevlig musik eller enbart spela "Stavin' Alive" om och om igen - och valt det senare!

Det här gör mig lite nervös. Det är ju öppenbart att de ansvariga försöker leda personalen sakta men säkert mot kollektivt självmord. Att hälla krossat glas i maten är då inte särskilt avlägset.

Låtvalet "Stayin' Alive" måste vara någon typ av djävulsk ironi.

Medelklassens stolta lösning

Sören Kierkegaard skrev en bok som hette "Begreppet Ångest"

Det sägs ofta att medelklassen inte är stolt över någonting. Att stolthet är förbehållet arbetar- och överklassen. I många avseenden är det här nog riktigt, men analysen förbiser en sak: Medelklassens ångest. Den är vi bannemig stolta över! Att ha ångest är fint och intressanta människor går i terapi.

Det här hänger nog rätt tätt ihop med vårt klassförakt. Eftersom vi varken är fattiga och genuina eller rika och lyckade, lyfter vi fram ångesten som en form av botgöring: Vår ångest är ett enda stort istället.

Med en rätt grovhuggen karaktäristik skulle man kunna säga att arbetarklassen inte har tid för ångest, överklassen inte har rätt till ångest, men att medelklassen enbart har ångest.

Indiepopen är naturligtvis den högsta formen av vår medelklassångest. Ingen annanstans uttrycks den så vackert och så öppet. Precis i det här ljuset ska Morrisseys "Everyday is like sunday" förstås; medelklassens vardag är varken diskbänksromantisk eller glamourös, den är bara "silent and grey".

Som de gamla stoikerna - och medelklasspoeten Markus Krunegård med dem - sa: Det är inte hur man har det, det är hur man tar det. Medelklassens stolta lösning? Ångest.

Jazmine Sullivan

Jag kanske borde gett er möjligheten att lyssna på Jazmine Sullivan, så här kommer en Spotify-länk.

Lyssna och njut!

Jag gjorde det på mitt sätt

De verkligt sorgliga figurerna i "Idol" är såklart alla de talanglösa personer som tror att de är Guds gåva till mänskligheten, när de i själva verket inte kan ta en ren ton.

Samtidigt finns en sorts tjurskallig värdighet hos de här människorna. Ingen ska säga åt mig vad jag kan eller inte kan göra, oavsett om de gör det under etiketten "expert" eller inte. Att just de här individerna ofta råkar sjunga så jävla krattigt att man misstänker att de har någon sorts psykisk störning (i annat fall skulle de rimligtvis aldrig söka) må vara en annan fråga.

Nästan likvärdigt sorgliga är då alla de unga människor som helt förnekar sina drömmar bara för att några experter säger att de inte duger till. De sökande kan många gånger svälja rätt vassa elakheter, bara för att de levereras av experter under nån halvsann paroll av ärlighet: "De har ju erfarenhet, så jag får helt enkelt lyssna på dem när de säger att jag inte är nån speciell. Jag passar nog bäst i kulisserna." Ett självförnekande som vanligtvis brukar infinna sig först i 40-årsåldern.

Erika Selin, en årets 10 finalister, är en av dessa. Man har bankat in i henne så mycket att hon är präktig och vanlig - och att dessa kvalitéer är helt värdelösa - att hon till slut helt har börjat identifiera sig med kritiken. "Ja, jag är ju lite vanlig och tråkig, jag måste bli tuff och intressant", kan hon säga innan hon ställer sig på scen.

Och jag vet att många säger att Sid Vicious förstörde punken. Men jag föredrar alla dagar i veckan en person som förstör Frank Sinatras "My Way" som om han ägde världen, än en stackars självförnekande 18-åring som klankar ner på sin egen vanlighet.

Ifrågasättande invändningar

Historien upprepar sig: Platon pekar upp mot idévärlden, Aristoteles pekar ner mot yrkesförberedande utbildning

Jag jobbar för tillfället på en C-uppsats i idéhistoria. När jag berättar det för människor, brukar de vanligtvis inta en kluven position. För det första, säger de att det låter intressant och att det är något som de själva skulle kunna tänka sig att göra. För det andra, frågar de varför jag gör det och vad man får ut av att göra det. "Vad blir man?", kort och gott.

Min mamma är likadan. Halva hon är naturligtvis stolt över att hennes son pluggar på universitet. Sånt är ju fint. Å andra sidan finns en praktisk skepsis hos henne: "Man måste göra sig attraktiv på arbetsmarknaden. Det finns inte så många lediga jobb för idéhistoriker. Du kanske skulle ta tag i din journalistkarriär och söka Journalisthögskolan?"

Jag brukar för det mesta inta en lätt överdrivet polemisk hållning gentemot henne, säger att jag kanske tänker doktorera och att jag faktiskt har drömmar och inte tänker sälja min själ till Aftonbladet.

Så åker jag idag fylld av entusiasm till Kungliga Biblioteket för att läsa Adolf Phaléns "Kritik av subjektivismen i olika former" och möts av följande reklamskylt:

"Det finns ett liv efter C-uppsatsen. Journalistutbildning för akademiker 1 år."

Och jag tänker att visst har jag en energisk och kraftfull mamma, men hur kan hon vara överallt?

Heja Danmark?

Ni har båda rätt

Jag såg fotbollsmatchen mellan Sverige och Danmark i ett större sällskap igår. Det gick ju inte så bra för Sverige, så stämningen var ganska upprörd. Konsensus var ungefär att domaren är ett partiskt as som på ett pinsamt sätt dömer till Danmarks fördel. Och sådär brukar det ju vara när det lag man hejar på förlorar.

Jag inser såklart att det här är ett uttryck av känslomässig övertygelse, att alla (inklusive mig själv) i ett nyktrare tillstånd troligtvis skulle ha haft en mer nyanserad syn på domarens insats.

Men det är likväl fascinerande hur rörande överens alla var över domarens skuld. Det antogs helt oproblematiskt som en absolut sanning. Ändå skulle nog ingen ha tvivlat på att danskarna som såg på matchen hade en annan uppfattning. De tyckte troligtvis att domaren var tämligen rättvis.

Trots att det var samma match som visades.

Modernismen säger:

Varken danskarna eller svenskarna har rätt. De betraktar båda matchen med partiska ögon, vilket grumlar deras syn och omöjliggör all objektivitet.

Postmodernismen säger:

Både danskarna och svenskarna har rätt. Man kan aldrig betrakta verkligheten i sin helhet. Istället intar man alltid ett värderande perspektiv, ett perspektiv där vissa aspekter av verkligheten förkastas som oviktiga i förhållande till andra som anses vara viktiga. Både danskarna och svenskarna har rätt utifrån sin känslomässiga utgångspunkt, d v s "heja Danmark" respektive "heja Sverige"

Man förstår, onekligen, varför postmodernismen har segrat. Äntligen behöver man inte skämmas över sitt nationella patos.

Kreativa lösningar

Joel Lundberg, Billy Björnsson och Jacob Glrosky

Den här bilden togs på mig och mina vänner Joel Lundblad och Björn Bryngelsson i fredags. Det blev inte helt rätt med våra namn. Namnen ovan är de som publicerades i samband med bilden.

Det känns ju en aning onödigt att peka ut någon skyldig. Jag kan dock tänka mig att Joel, som skrev ner våra namn på fotografens lapp, har en viss skuld i det hela.

Jag skulle gärna se den där lappen. Att Joel Lundblad blir Joel Lundberg är väl inget att förvånas över. Att Hjortsberg blir Glrosky är ju förstås rätt häpnadsväckande, men här får man nog tänka sig att det har skett någon typ av missförstånd. Det är liksom inte riktigt rimligt att fotografen har sett "Hjortsberg" - förvisso slarvigt - nedskrivet och trott att det stått "Glrosky".

Vad gäller Björn så har fotografen uppenbarligen uppfattat att han heter Björn. Varför det ändå blev "Björnsson" är då lite svårt att förstå. Möjligtvis var det så att han enbart kunde tyda ut namnet "Björn" från den gissningsvis rätt slarvigt skrivna lappen. Och sedan tänkt: Efternamn är ju viktigare än förnamn, och namnet "Björn" är ju bevisligen rätt - jag skriver "Björnsson"!

Det här är kanske en lösning som jag personligen inte skulle rekommendera, men å andra sidan är det väl såhär det går i ett samhälle där "kreativitet" är en så hyllad egenskap.