Några ord om antropologen Ghassan Hage och "politisk nekrofili"

Antropologen Ghassan Hage diskuterar ”mångkulturalismen” som politisk/statligt projekt, något han beskriver som ”politisk nekrofili”. Den politiska/statliga mångkulturalismen, argumenterar Hage, söker alltid ”fixera” kulturella skillnader i lag, genom vilket vissa seder kommer att klassas som lagliga och andra som olagliga. Vad detta innebär, påpekar Hage, är att staten, för att kunna älska en viss kulturell Andra, först måste döda henne politisk, det vill säga fixera henne i lag. Den mångkulturella staten ”älskar” på så vis annorlunda subjekt, men iscensättningen av detta kärleksförhållande sker till priset av att de som ”älskas” av staten fråntas det som i första rummet skulle kunna hålla dem vid liv som kulturella och politiska varelser: flexibilitet, rörelse, förändring, agens, etc.

Hage skiljer vidare mellan två sätt att förhålla sig till mänskliga relationer utifrån begreppen ”otherness for me” och ”otherness with me”. I alla mänskliga relationer, argumenterar Hage, existerar dessa principer, ”otherness for me” och ”otherness with me”, sida vid sida, då den andras annorlundaskap i förhållande till mig alltid är å ena sidan ett annorlundaskap för mig, å andra sidan ett annorlundaskap med mig. Till exempel är en kvinnas föreställda annorlundaskap i förhållande till en viss man oftast en form av ”otherness for me”, då kvinnan annorlundaskap är något som tänks existera för mannen i formen av något begärligt. ”Otherness with me”, i kontrast till detta, beskriver Hage som det faktum att vi i alla relationer är ”under the mercy of the other”, helt enkelt måste förlita oss på att den andra inte helt plötsligt väljer att skjuta oss i huvudet eller spotta oss i ansiktet, etc.

Vad staten gör när den söker fixera mångkulturalismens relationer i lag – ofta i namn av bl a mänskliga rättigheter och kvinnlig frigörelse – är att den förhindrar möjligheten av relationer överhuvudtaget. Ta bara den svenska debatten om burka/niqab som exempel. Den huvudsakliga frågeställningen i denna debatt har varit huruvida vi ska förbjuda burka/niqab eller inte, det vill säga på vilket sätt vi bör fixera denna mångkulturalismens Andra i lag. De som har förespråkat ett lagstadgat förbud mot burka/niqab, har ofta argumenterat för detta utifrån en föreställning om den maktrelation som antas per definition ligga bakom detta plagg. Eftersom burka/niqab är ett patriarkalt maktinstrument, har de resonerat, måste staten i egenskap av väktare mot maktrelationer förbjuda detta. De som har argumenterat emot ett förbud har ofta använt sig av olika former av kulturrelativistiska argument. Vi inte kan, har de hävdat, förbjuda denna form av klädsel utan att på samma gång göra oss skyldiga till en form av rasistiska övertramp som inte tar hänsyn till alla människors kulturella autonomi. Detta resonemang fixerar således alla former av invändning mot och kritik av burka/niqab (även i dess enskilda uppträdanden) som någonting olagligt, genom att definiera detta som uteslutande en form av rasistisk/kulturell diskriminering mot vilket lagen kan döma.

Vad båda dessa resonemang är exempel på, är hur staten, genom att fixera mångkulturalismens relationer i lag, förhindrar möjligheten av relationer överhuvudtaget. Det vill säga, när vi slår fast i lag att det enda sättet att förhålla sig till burka/niqab är genom att antingen godkänna det helt eller förbjuda det helt, förhindrar vi möjligheten av de relationella, gång-till-gång-bedömningar i vilka vi måste förhålla oss till kvinnan i burka/niqab, inte bara som en lagfixerad ”otherness for me”, utan även som en flexibel, individuell, politisk – d v s per definition ofixerbar – ”otherness with me”. Som på samma gång ”otherness for me” och ”otherness with me” är kvinnan i burka/niqab en person vars upplevelser och känslor vi måste ta på allvar, något vi bara kan göra i relation med henne; som lagfixerad ”otherness for me” kan vi enkelt bestämma henne som förtryckt (eller inte) innan vi ens har pratat med henne. Detta, då, för att inte nämna den situation som råder för dessa burka/niqab-klädda kvinnor själva, i stater där dessa klädesplagg är förbjudna. Då staten i dessa lägen föreställer sig ”rädda” kvinnor från det maktförhållande som den anser att burka/niqab måste vara ett exempel på, förhindrar staten på samma gång dessa kvinnors möjlighet till en relation med världen; otillåtna att gå ut i de kläder som de känner sig bekväma i, förblir dessa kvinnor dömda åt en tillvaro i hemmet, ”räddade” från en maktrelation.