Mat som fetisch

Sanna skrev ett bra inlägg om jeans utifrån Marx begrepp varufetischism, där hon diskuterade hur jeans - som alla andra produkter - i vår föreställningsvärld (och ekonomi) är frånkopplade det arbete som ligger bakom dem. När vi ser ett par jeans så ser vi inte samtidigt den hårt arbetande och underbetalade sömmerskan som sydde dem, trots att han/hon finns där i jeansen.

Samma insikt slog mig när jag var på McDonalds häromdagen. Att handla mat på McDonalds är i vanliga fall ingen speciellt märklig upplevelse, man går in, beställer sin mat, äter och går därifrån, tämligen oförändrad. Just den här gången stötte tjejen i kassan på lite problem. Först skulle min hamburgare dröja några minuter. "Vill du ha dina pommes frites medan du väntar?", frågade kassatjejen. Jag svarade "nej tack" och ställde mig bredvid kassan för att vänta in min mat. När hamburgaren var klar, hade kassatjejen glömt att göra nya pommes, så nu fick jag sätta mig med min burgare utan pommes i stället.

Den här situationen, märkte jag, var påtagligt ovan. Jag funderade på varför, och då slog det mig: Helt plötsligt har en människa tagit plats i händelseutvecklingen. Anledningen till varför jag sitter här utan pommes är att en människa har gjort en miss.

I vanliga fall behöver du som McDonaldskund aldrig fundera på vilka olika livsprocesser som ligger bakom den vara du köper. Ingenstans i restaurangen finns bilder på djur. Överallt smakar hamburgarna likadant. Tillagningen sker utom synhåll. Dessutom har många av de burgare som man köper namn som inte avslöjar någonting om deras organiska ursprung: Big Mac, El Maco, Quarter Pounder Cheese (som ju förvisso nämner osten, men inte köttet annan än i kvantitativa termer), McDouble, o s v.

Man kan naturligtvis argumentera att detta inte på något avgörande vis skiljer McDonaldsmat från någon annan mat. Allt kött vi äter är prydligt förpackat i vackuum utan särskilt mycket som får oss att minnas de olika livsprocesser som var nödvändiga för att vi skulle kunna köpa det i matbutiken. Vi ser inte den ko som fick sätta till livet. Vi ser inte de ekosystem som förstörts p g a utvinning av den olja som varit nödvändig i både industrislakten och i transporten av kött och djur. Köttet är en fetisch i Marx mening: det döljer de (ojämlika) relationer som ligger till grund för dess existens. Köttet är som vara placerat utanför tid och rum, det existerar i kraft av sig självt.

Vad som skiljer McDonaldsmat från hemlagad mat är att den senare bär spår av en annan typ av livsprocess, nämligen den människa som har tillagat den. En hemlagad måltid fullkomligen skvallrar om den människa som ligger bakom den: kanske är den bränd, grönsakerna är ojämnt skivade, kryddningen är delvis slumpmässig, o s v. Och kanske än viktigare, den är oftast lagad av en person som jag känner, tycker om och äter tillsammans med. Det finns i korthet en unicitet i hemlagad mat som saknas hos McDonaldsmat.

När tjejen i kassan på McDonalds glömde bort att sätta på nya pommes frites, blev det därför inte bara en påminnelse om att det faktiskt är människor som lagar maten, utan också en påminnelse om att mat bara till en viss gräns kan framstå som ickeorganisk och oberoende av livsprocesser. Maten på Mcdonalds är inte placerad utanför de sammanhang som ligger till grund för den i ontologisk mening, enbart i analytisk mening. Kossan och kocken finns där, enda skillnaden är att McDonalds mer än många andra har lyckats osynliggöra dem.

Kungahuset revisited (några månader efter Händelsen)

Kungahuset

Jag har funderat en del på varför så många envisas med att hålla fast vid uppfattningen att kungahuset inte har någon makt. Det är ju tämligen uppenbart att detta inte är särskilt sant; att stänga av stora delar av Stockholms centrala delar för att ens dotter ska gifta sig är knappast något som en maktlös person skulle kunna göra. Inte heller är det särskilt maktlöst att leva i lyx på skattemedel - i ett slott - utan tydliga krav på redovisning.

Eller ta bara den mediala kraft som kungahuset så tydligt utgör. Anta att vi över en natt gav all kungahusets mediautrymme till mig istället. Skulle det inte då vara rätt självklart att prata om mig som en person med makt?

Hur kommer det sig då att så många inte erkänner kungahusets makt? Jag tror att svaret har att göra med det faktum att kungahuset är just kungligt. För att kungahuset alls ska kunna betraktas som mäktigt, antar vi också att deras makt måste vara kunglig. Det vill säga, deras makt måste, för att erkännas som makt, vara av den sort som vi vanligtvis associerar med kungligheter: Enväldig, direkt, våldsgrundad och förmodern - inte, som idag, mångsidig, indirekt, informationsbaserad och högmodern.

Det är alltså inte så att kungahuset saknar makt, det är bara det att den form av makt som de nuförtiden besitter osynliggörs av själva den identitet som ligger till grund för denna makt. När någon säger att kungahuset saknar makt, får vi därför inte tro på den personen. Istället måste vi tolka detta som ett bevis på raka motsatsen: Att vara kunglig garanterar fortfarande makt, logiken har bara vänts bak-och-fram så att kungahusets makt upprätthålls genom att den förnekas (i motsats till historiens kungligheter vars makt betraktades som grundad i Gud).