En 8-åring i riksdagen (eller: så att vi lär känna varandra politiskt också)

Häromdagen läste jag Göran Hägglunds utspel i DN debatt. För er som ännu inte läst det, kan hans poäng i korthet sammanfattas såhär: Sveriges akademiker sysslar enbart med massa marginalintressen, ideologiska hårklyverier som inte angår "vanligt folk". Dessa "marginalintressen" var enligt Hägglund bl a feminism, normkritik och annat tjafs som inte har något med det verkliga livet att göra.

Istället för att på en gång ställa mig upp och skrika Jag hatar dig Göran Hägglund du kan fara åt helvete! tänkte jag till en början försöka att förstå mig på honom.

Initialt kan Hägglunds kritik av "Sveriges radikala elit" (en etikett han klistrar främst på det akademiska samfundet, men också på kulturdebattörer, konstnärer etc.) möjligtvis verka ganska relevant. Hägglund menar att det är ett demokratiproblem när klyftan mellan etablissemang och vad han lite slarvigt kallar för vanligt folk växer. Så långt helt ok. Om landets akademiker enbart sysslade med saker som överhuvudtaget inte berörde det stora flertalet människor i Sverige skulle vi naturligtvis ha ett problem.

Vidare kan jag förvisso förstå om vissa moderna akademiska principer som postmodernism, poststrukturalism och dekonstruktivism till en början kan uppfattas som en aning främmande för det vanliga livet. Poststrukturalismens syn på sanningen - som socialt och historiskt bunden - skiljer sig t.ex. säkerligen ganska mycket från gemene mans mer objektiva sanningsbegrepp. Här skulle man alltså som Hägglund kunna argumentera att det existerar en "klyfta mellan folk och etablissemang".

Men att slå fast att poststrukturalismens och gemene mans syn på sanningen skiljer sig från varandra, är inte detsamma som att säga att poststrukturalismen inte behandlar frågor som berör gemene man. Bilmekanikern kan ju mer om bilar än gemene man, och skulle han beskriva hur en bil fungerar skulle hans förklaring antagligen bli långt mer komplex än om jag skulle göra detsamma, men det betyder inte att hans kunskap om bilar är värdelös för mig som lekman.

Hägglund skriver: "De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat. Den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara."

Det ligger implicit i Hägglunds argumentation en slutsats som säger att akademikerna snarare skapar problem än söker lösa dem. Konsekvenserna av denna ståndpunkt bli i förlängningen rätt absurda. Det förtryck av kvinnan som feminismen genom historien har belyst, skulle t.ex inte existera om det inte var för feminismen. Just detta tycks Hägglund faktiskt mena. I artikeln slår han fast att feminismen med lätthet kan ersättas av "vänlighet, artighet och respekt". Vidare: "/.../ det handlar inte om att genuscertifiera. Det handlar om vanlig lyhördhet och anständighet. /.../ Människor har i allmänhet gott uppsåt och är i stånd att använda sunt förnuft."

Jag minns att jag när jag läste artikeln försökte placera Hägglund och hans idéer i en historisk kontext där de inte kändes hopplöst förlegade. Jag gav upp när jag kom tillbaka till 1700-talet och fortfarande tyckte att det växte mossa från Hägglunds huvud.

Enklare vore nog att åldersbestämma hans åsikter. Hur gammal brukar man i regel vara när man tycker som Hägglund?

Jag tror att 8-10-årsåldern är rätt passande. Ungefär då börjar det för första gången på allvar gå upp för en att det krigas i världen och att alla inte är lika snälla som mamma. Storögd brukar man då ställa sig frågan: "Varför kan inte alla bara vara snälla mot varandra?"

Och se, det är ju precis vad Göran Hägglund, Sveriges socialminister 2009, gör.