Rasist eller inte?

Alla svenskar är humanister

I den senaste tidens diskussioner kring Sverigedemokraternas vara eller icke vara i svensk media, har man kunnat se vissa osunda tendenser till åsiktsmässig polarisering, där man på ena sidan har placerat Sverigedemokraternas "dåliga åsikter" och på andra sidan etablissemangets "bra åsikter".

Alla intelligenta människor inser att Sverigedemokraternas åsikter är både farliga och rasistiska. Det problematiska med deras stora plats i media är därför inte främst att de uttrycker dessa. Det är nog snarare så att medial utfrysning skulle vara till deras fördel: På så sätt sätt skulle de än mer kunna framhålla sina åsikter som någon typ av "obekväm sanning", som etablissemanget inte vågar diskutera.

Problemet med deras stora mediala utrymme, är istället att alla andra partier nu slipper stå till svars för de integrationsmässigt problematiska och kanske även rasistiska inslag som finns i deras egna partiprogram. Tack vare Sverigedemokraterna, framstår alla andra partier som godheten själv. Man skulle lite tillspetsat kunna säga, att diskussionen kring Sverigedemokraterna enbart har verkat till att banalisera debatten kring integration och rasism.

Den åsiktsmässiga polarisering, som jag pratade om i början, ligger i själva begreppet "rasist", som i sig är alltför snävt. Rasist, tänker vi oss generellt, är man enbart om man s a s hatar människor av annan ras. Stereotypa föreställningar om andra folkgrupper, det är inte rasism - det är oundvikligt!

Alltså får alla andra partier ett superlätt jobb att bemöta Sverigedemokraterna. När de senare säger att alla muslimer är religiösa fundamentalister - och att detta är farligt - kan de förra enkelt svara att muslimer inte alls är fundamentalister och att detta är bra.

Naturligtvis är det bättre att inte hata än att hata, men att lägga märke till är hur både sidorna använder sig av formuleringen "muslimer är..."

Retorik

"Ärligt talat, det är ju inte rätt!"

Vad som gäller som ett giltigt argument är till stor del en fråga om kulturella konventioner. Förr i tiden kunde till exempel kungar eller andra högt uppsatta personer referera till Guds vilja, när de skulle övertyga folket om en eller annan handling. Idag anses inte några typer av religiösa argument vara giltiga i intellektuella diskussioner. Att Bibeln talar emot homosexuellas rätt till giftemål, är till exempel inte ett argument emot homosexuellas rätt till giftemål.

Vanligtvis brukar man anse att ett argument är giltigt om det vädjar till någon typ av rationellt tänkande. Med detta betyder ingalunda att alla argument de facto är rationella.

Jag kollar på Jay Lenos nya talkshow. Dr Phil är där. De pratar om pojken som lurade en hel värld att han var fast i en luftballong flera tusen meter upp i luften, känd i USA som "The Bubbleboy". Dr Phil börjar (Argument: "I mean, come on!").

Who are these parents, I mean, come on!

Svenska motsvarigheter är argumenten "ärligt talat" och "ju". Här vädjar man till en allmän känsla av rätt och fel. Man vet inte exakt varför det man pratar om är fel, men ärligt talat, det är ju helt sjukt. Jay Leno fortsatter (Argument: "I don't mean to, but...").

I don't mean to be sexist, but where is the mom in this?

Jay Lenos argumentatoriska finess är långt mer sofistikerad än Dr Phils i jämförelse tämligen barbariska vändning. Genom att berätta för oss att han inte menar att vara sexistisk, har han försäkrat sig om att undgå all kritik om att vara just sexistisk. Argumentet har vittgående konsekvenser, och med hjälp av det tycks man kunna säga i stort sett vad som helst utan att klandras.

Jag menar inte att vara antisemitisk, men är inte judarna ett girigt, snålt och illvilligt folk?

Och Göran Hägglund, de här två argumenten bjuder jag på!

Kvinnokultur

Den kvinnliga bloggaren Kissie

Det finns få saker som tycks uppröra människor lika mycket som unga tjejer med framgångsrika bloggar, som Kenza, Kissie, Foki, Dessie och Paow. I övrigt vettiga människor kan säga om de här bloggarna att de hatar dem, att personerna som driver dem inte är några riktiga kändisar, att deras framgång är helt oförtjänt, etc.

Bloggar av den här typen - och personerna bakom dem - utgör utan tvekan en ny typ av medial makt, som kan vara svår att veta exakt hur man ska förhålla sig till. Konventionellt sett saknar de litterära kvalitéer. Den typ av journalistik som de representerar kan inte heller framgångsrikt jämföras med någon typ av journalistik som existerat historiskt.

Kanske är det t o m både fel och orättvist att sortera dessa bloggar under etiketten "journalistik", eftersom de i sådana fall kommer att bedömas utifrån de parametrar som vanligtvis används för att bedöma journalistik, vilket kommer att omöjliggöra all förståelse. Som (konventionell) journalistik betraktade är de här bloggarna dåliga.

Men att rätt och slätt säga att de här bloggarna är litterärt värdelösa eller journalistiskt dåliga är helt fruktlöst. De är ju onekligen värdefulla för många människor. På så sätt är de sociologiskt intressanta. De är även medialt intressanta, historiskt intressanta, ja, de är kort och gott intressanta eftersom de är inflytelserika och tar plats. Detta gäller oavsett vad man tycker om dem.

En stor pusselbit i förståelsen av människors förhållande till de här bloggarna, är såklart det faktum att de alla är skrivna av unga tjejer. Nya kvinnliga uttrycksformer har historiskt sett till en början ofta förnekats betydelse; de har reducerats till ett intet på ett sätt som skulle vara helt omöjligt att göra med manliga uttrycksformer. Jag kan t ex tycka bra eller dåligt om Jean Paul Sartre, men oavsett min åsikt måste jag erkänna att han har haft en betydelse historiskt. Vad gäller kvinnliga praktiker är det alltså annorlunda. Det bästa exemplet torde här vara feminismen, som många genom historien har ansett - och fortfarande anser - är en ickefråga.

Alltså säger många idag att bloggar av typen Kenza, Kissie, Foki, Dessie och Paow är dåliga - ja, rent av helt jävla värdelösa - och anser sig i och med detta ha sagt allt som behöver sägas. Det här blottar så en stor brist hos modern jämställdhet: Kvinnokulturer kan växa sig hur stora som helst, men kan när som helst diskvalificeras av en man som säger nej.