God smak

Gott - men inte god smak

Min pappa har ganska bestämda uppfattningar kring vad som är god smak. Det kan hända att vi diskuterar kläder och jag kanske slänger ur mig att crustpunkare är snyggt klädda, varpå min pappa kan svara att "Jo, jo, det kan du ju gott tycka, men det är ju inte god smak."

Ofta intar jag i sådana lägen dumma, överdrivna positioner, bara för att tydligt positionera mig tvärtemot. Senast som vi diskuterade heminredning t ex, och pappa beklagade sig över hur fult många människor har det hemma, satt jag på andra kanten och slängde ur mig dumheter som att "världen skulle vara en mycket bättre plats om allt som fanns var pinnstolar och god litteratur!"

När jag på egen hand ska göra val i livet, märker jag dock hur jag själv lätt faller in i en föreställning av vad som är god respektive dålig smak. När jag dricker té så dricker jag naturligtvis svart te, sånt jäkla Rooibos och Shai-té, vad är det för nå' konstiga påhitt?

Nu har Patrik hursomhelst köpt hem Rooibos. Och som jag dricker! Minst två koppar om dagen bälgar jag i mig med större entusiasm än någonsin.

Så idag på mataffären kom jag ändå på mig själv framför tédisken, där jag stod och tänkte att svart té, det är ändå sånt som de riktiga téälskarna dricker. Det är god smak.

Separationsångest, någon?