söndag 4 oktober 2009

Du är Platon, du också!

Platon och Aristoteles - två s k "early adapters"?

När man för första gången läser texter av Platon eller Aristoteles - eller vilken annan gammal grek som helst, för den delen - brukar man slås av hur relevanta deras åsikter är även för dagens människor: "Det är fantastiskt hur väl de här åsikterna har stått sig över tvåtusen år"

Felet man gör här är att man läser historien baklänges. Anledningen till att vi uppfattar de gamla grekernas idéer som relevanta, beror inte på att de nuddade vid någon universell sanning. Anledningen är istället att våra idéer och tankar är beroende av dem. Vi känner inte igen våra tankar i deras eftersom de liknar varandra: Vi känner igen oss eftersom de i själva verket är våra tankar.

En klassiker i sammanhanget är hur människor brukar reagera vid första mötet med Demokritos, "uppfinnaren" av atomteorin. Hans tanke var enkel: Världen har ett gäng minsta beståndsdelar. Eftersom de är minst, finns det inga som är mindre. Alltså kan de inte delas. Han kallade dem för "atomer" av den enkla anledningen att "atom" betyder "odelbar".

När sedan John Dalton och gänget på 1800-hundratalet utarbetade den moderna teorin om världens minsta beståndsdelar, valde de att kalla denna för "atomteorin" av just den anledningen att Demokritos redan hade myntat begreppet. Ett klassiskt marknadsföringsknep, med andra ord.

Ändå tänker människor som läser om Demokritos: "Wow, redan de gamla grekerna kände till atomerna!"

Och jag tänker, att det väl är ungefär lika begåvat som att se bilder av Coco Chanel och tänka: "Wow, redan på Chanels tid hade kvinnor långbyxor!"