Fullkomlig orörlighet

Allt sker med största motvilja

När jag skrev om ordet "avlida", fick jag följande kommentar av min vän Jens:

"Ledet - lida i avlida är samma verb som i uttrycken tiden lider, det lider mot kväll, och vad det lider. Det handlar alltså om tid som framskrider. När man avlider lämnar man alltså den framskridande tiden."

Jens kommentar syftade alltså till att motsäga min tolkning. Och kanske gör den också det. Men jag vill nog hellre se Jens förklaring som en omväg, vilken trots ett visst krux leder fram till samma tolkning av ordet "avlida" som jag tidigare erbjöd: att ordet i själva verket betyder "att sluta lida", eller "att lida av", i hänsyftning till synen på livet som en plåga och döden en befrielse.

Lida, eller rättare sagt ledet, betyder alltså "tid som framskrider". Och att avlida är att lämna den framskridande tiden. Så långt allt väl. Kan man nu inte tänka sig att ordet "lida" som vi känner det idag, från början betydde just "att framskrida i tiden" men allteftersom människor uppfattade detta framskridande som något otroligt plågsamt fick sin nutida betydelse? Att avlida är alltså på samma gång att "lämna den framskridande tiden" och att "sluta lida".

Personligen tycker jag att det enbart ger mer djup åt ordet. Alla tidliga skeenden, sker med största motvilja. Det finns något strävsamt vackert i det.

Som Aristoteles hävdade: Allt strävar efter att hamna i sitt rätta element, ett tillstånd av fullkomlig orörlighet.

I Sverige har vi hösten, närmre kommer vi inte.