Sören Kierkegaard skrev en bok som hette "Begreppet Ångest"Det sägs ofta att medelklassen inte är stolt över någonting. Att stolthet är förbehållet arbetar- och överklassen. I många avseenden är det här nog riktigt, men analysen förbiser en sak: Medelklassens ångest. Den är vi bannemig stolta över! Att ha ångest är fint och intressanta människor går i terapi.
Det här hänger nog rätt tätt ihop med vårt klassförakt. Eftersom vi varken är fattiga och genuina eller rika och lyckade, lyfter vi fram ångesten som en form av botgöring: Vår ångest är ett enda stort istället.
Med en rätt grovhuggen karaktäristik skulle man kunna säga att arbetarklassen inte har tid för ångest, överklassen inte har rätt till ångest, men att medelklassen enbart har ångest.
Indiepopen är naturligtvis den högsta formen av vår medelklassångest. Ingen annanstans uttrycks den så vackert och så öppet. Precis i det här ljuset ska Morrisseys "Everyday is like sunday" förstås; medelklassens vardag är varken diskbänksromantisk eller glamourös, den är bara "silent and grey".
Som de gamla stoikerna - och medelklasspoeten Markus Krunegård med dem - sa: Det är inte hur man har det, det är hur man tar det. Medelklassens stolta lösning? Ångest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar