Jag gjorde det på mitt sätt

De verkligt sorgliga figurerna i "Idol" är såklart alla de talanglösa personer som tror att de är Guds gåva till mänskligheten, när de i själva verket inte kan ta en ren ton.

Samtidigt finns en sorts tjurskallig värdighet hos de här människorna. Ingen ska säga åt mig vad jag kan eller inte kan göra, oavsett om de gör det under etiketten "expert" eller inte. Att just de här individerna ofta råkar sjunga så jävla krattigt att man misstänker att de har någon sorts psykisk störning (i annat fall skulle de rimligtvis aldrig söka) må vara en annan fråga.

Nästan likvärdigt sorgliga är då alla de unga människor som helt förnekar sina drömmar bara för att några experter säger att de inte duger till. De sökande kan många gånger svälja rätt vassa elakheter, bara för att de levereras av experter under nån halvsann paroll av ärlighet: "De har ju erfarenhet, så jag får helt enkelt lyssna på dem när de säger att jag inte är nån speciell. Jag passar nog bäst i kulisserna." Ett självförnekande som vanligtvis brukar infinna sig först i 40-årsåldern.

Erika Selin, en årets 10 finalister, är en av dessa. Man har bankat in i henne så mycket att hon är präktig och vanlig - och att dessa kvalitéer är helt värdelösa - att hon till slut helt har börjat identifiera sig med kritiken. "Ja, jag är ju lite vanlig och tråkig, jag måste bli tuff och intressant", kan hon säga innan hon ställer sig på scen.

Och jag vet att många säger att Sid Vicious förstörde punken. Men jag föredrar alla dagar i veckan en person som förstör Frank Sinatras "My Way" som om han ägde världen, än en stackars självförnekande 18-åring som klankar ner på sin egen vanlighet.