Heja Danmark?

Ni har båda rätt

Jag såg fotbollsmatchen mellan Sverige och Danmark i ett större sällskap igår. Det gick ju inte så bra för Sverige, så stämningen var ganska upprörd. Konsensus var ungefär att domaren är ett partiskt as som på ett pinsamt sätt dömer till Danmarks fördel. Och sådär brukar det ju vara när det lag man hejar på förlorar.

Jag inser såklart att det här är ett uttryck av känslomässig övertygelse, att alla (inklusive mig själv) i ett nyktrare tillstånd troligtvis skulle ha haft en mer nyanserad syn på domarens insats.

Men det är likväl fascinerande hur rörande överens alla var över domarens skuld. Det antogs helt oproblematiskt som en absolut sanning. Ändå skulle nog ingen ha tvivlat på att danskarna som såg på matchen hade en annan uppfattning. De tyckte troligtvis att domaren var tämligen rättvis.

Trots att det var samma match som visades.

Modernismen säger:

Varken danskarna eller svenskarna har rätt. De betraktar båda matchen med partiska ögon, vilket grumlar deras syn och omöjliggör all objektivitet.

Postmodernismen säger:

Både danskarna och svenskarna har rätt. Man kan aldrig betrakta verkligheten i sin helhet. Istället intar man alltid ett värderande perspektiv, ett perspektiv där vissa aspekter av verkligheten förkastas som oviktiga i förhållande till andra som anses vara viktiga. Både danskarna och svenskarna har rätt utifrån sin känslomässiga utgångspunkt, d v s "heja Danmark" respektive "heja Sverige"

Man förstår, onekligen, varför postmodernismen har segrat. Äntligen behöver man inte skämmas över sitt nationella patos.