Att säga emot Platon, del 1

Carolina, filosofen

Carolina Gynning är något av en åsiktsmässig humörsspelare. Ibland säger hon dumheter, ibland mer genomtänkta saker. Så är det väl med de flesta av oss, för övrigt, skillnaden mellan oss och Carolina kanske främst ligger i hennes mediaposition samt hennes sätt att uttrycka sig: oavsett vad hos säger, säger hon det med en övertygelse som de flesta av oss enbart lyckas utstråla ett fåtal gånger under en livstid.

För några veckor sedan när Carolina var med på SVT:s "Hype", sa hon en av de där mer genomtänkta sakerna:

"Man måste färga håret brunt och måla tavlor för att bli tagen på allvar i det här landet."

Citatet tar upp en viktig fråga som gäller autenticitet, hur ser autenticitet ut? Det finns en vida spridd missuppfattning som säger att det autentiska inte har något utseende, eftersom det autentiska ju är ett begrepp som handlar om insidan.

Som vanligt när det gäller västerländska felslut är syndabocken i grund och botten Platon, som menade att kropp och själ är kvalitativt skilda från varandra. Att lägga för mycket tid på det yttre, på kroppen, är att försaka det inre, själen. Därtill har vissa utseenden genom historien ansetts vara "mer kroppsliga" än andra, kvinnan naturligtvis mer kroppsligt än mannen, den kvinnliga kvinnan mer kroppslig än den okvinnliga. Och så vidare.

Den här tanken har följt med genom idéhistorien och smutsat ner vårt tänkande, så till den milda grad att det nu står hjärnforskare i TV och hävdar att "blondiner är sämre på matte än brunetter".

Det finns en paradox här. Om kroppen är kvalitativt skild från själen, hur kan då den förra påverka den senare? Hur kan det vara rimligt att brunetter anses som smartare än blondiner, mer autentiska?

Carolina Gynning vs Platon 1-0.