fredag 6 november 2009
En praktisk lösning
När jag var 19 och just hade flyttat till Stockholm var jag väldigt upptagen av tankar på döden. Man kan kalla det för dödsångest eller möjligtvis existentiell ångest med fokus på döden. Dessa tankar upptog större delen av min tillvaro och gjorde mig till en rätt ofungerande person. Jag presterade dåligt på jobbet, fann ingen glädje i någon sysselsättning, o s v.
Det finns ett ordspråk som säger att "morgonen förlåter natten", vilket beskriver hur välfungerande personer förhåller sig till sorg - under den här perioden var jag deprimerad även på morgonen, vilket väl får anses vara ett tecken på åtminstone annalkande depression.
När man under 1700-talets upplysningsepok förkastade tidigare filosofi, gjorde man inte det eftersom man lyckats besvara de frågor som tidigare filosofi uppehållit sig vid, frågor som rörde medvetandets problem, tid- och rumsproblematiken, sanningensbegreppet, etc. Istället bestämde man sig för att kategoriskt ignorera dessa frågor: Människan, sa man, är fullt kapabel att förstå verkligheten på ett förnuftigt och fullständigt vis. Teoretiskt är detta en klart tveksam uppställning, men praktiskt sett är den mycket effektiv. När upplysningstänkaren förkastade teoretisk filosofi kunde han i gengäld utforma de första utkasten till vad vi idag betraktar som de mänskliga rättigheterna. Ett fördelaktigt byte, skulle nog de flesta säga.
När jag diskuterade min dödsångest med människor i min närhet möttes jag av samma oförstånd som upplysningstänkarna visat tidigare filosofi. "Det där tjänar inget att tänkas på", sa man. Helt riktigt, jag mådde bara dåligt av de här tankarna, och någon lösning på vad jag upplevde som livets absurditet - att alla ens strävanden och önskemål en dag skulle upplösas och försvinna i intet - tycktes inte finnas inom räckhåll.
Men jag kommer ihåg hur instängd jag kände mig i mina tankar. Jag skulle ju aldrig kunna komma fram till att jag hade fel. Hur jag än vände och vred på problemet återstod hela tiden den fasansfulla sanningen att jag än dag skulle dö. Sluta existera. Hela tillvaron tyckte oundvikligen ställd i skuggan av detta faktum, och jag skulle aldrig, hur jag än gjorde, lyckas komma runt det.
Det enda alternativet var att sluta tänka på döden. Precis som upplysningsmannen skulle jag låtsas som att den här problematiken inte fanns. De praktiska fördelarna var ju enorma. Jag ville inte tänka på döden. Jag ville leva och må bra.
På något sätt lyckades jag. När jag idag tänker tillbaka på den här perioden kan jag inte riktigt svara på varför jag mår bra idag, och mådde som jag gjorde då. Mina tankar kring döden har ju inte förändrats. Jag har inte funnit någon lösning.
Kanske var det just av den här anledningen som jag fann Wittgenstein så fascinerande första gången jag mötte hans texter. Han säger att vi inte ska försöka lösa olösliga problem. Istället ska vi upplösa dem:
Om det vi inte kan tala, därom måste vi tiga.
Det har blivit min lösning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
usch, jag minns det där. fast slängen du hade runt 17. inte kul.
jag känner mig mitt i det du hade som 17-åring. Och jag är frustrerad då jag mådde jättebra innan, och plötsligt så föll bara allt. Hoppas verkligen jag kan sluta tänka på dessa saker lika plötsligt igen, så som det hände dig. Väldigt bra texter föresten, framförallt inlägget efter detta om bloggerskorna.
När jag mådde som sämst så såg jag döden som en befrielse, men nu är tankarna annorlunda. Livet är en uppriskande sanning som man bara får chansen att ta reda på denna gång. Jag älskar att leva. Jag vill inte dö längre. Men döden är något som så många undviker och försöker komma runt, vilket är så konstigt, eftersom den är ounviklig. När jag berättar att jag inte är rädd för att dö så får människor omkring mig ångest för att enligt dem "är deprimerande". Ja, jag behöver en psykolog för att jag inte är rädd för något som ingen kan påverka. Bara när. Inte att.
Min åsikt är rätt och slätt: Är man rädd för att dö, så är man rädd för att leva. Våga skada sig, bli sårad(även om det inte är något man strävar efter), chansa, hoppa och ta smällen. Sverige är löjligt inpackat i en stor hjälm. Alla verkar rädda för allt! Inget händer efter döden. Man somnar och försvinner. Minnet finns inte. Livet existerar inte längre. Det som skulle försvinna till slut ändå. Så vad är vi så rädda för? Att det vi vågar sattsa på faktiskt någonting som vi vill ha?
Jag säger JA till livet, för att det är så awesome! Men det är inte meningen att det ska vara lätt. Vi lär oss ingenting av att sitta i soffan och se på hjärntvättande tv.
Menar inte att man ska skjuta någon och ta livet av sig, eftersom det inte kommer konsekvenser. Utan mer att våga är inte farligt, för att döden är det värsta som kan hände... och den är inte farligt.
Måste... sluta... se... Grays Anatomi.
läs Dansa på min grav av Aidan Chambers. En bok jag aldrig vågat rekommendera till någon annan innan, kanske lite för att jag inte velat förstöra den magin jag anser att den innehar. Vet inte, men tror du hade tyckt om den också, iallafall med tanke på et här inlägget.
mycket bra, analytisk och smart blogg i övrigt, med klarsynta tankar! fortsätt så :)
Agnes, lena: Tack för berömmet. Och agnes, jag ska försöka läsa den där boken, när jag får tid! :)
Skicka en kommentar