Satir?

I like sexytime with my sister, säger Borat. Satir, säger vi.

"Det är fascinerande hur mycket man kan komma undan med så länge man kallar det för satir."

Orden är min gamla filmkunskapslärares, men de kunde lika gärna ha varit mina egna. Satiren är humorns räddande ängel, en sista brasklapp när alla andra förklaringar slutat fungera: Det är ju satir.

Personligen har jag aldrig riktigt förstått satirens logik, något som jag verkar vara tämligen ensam om. Människor använder satirbegreppet för att förklara de mest grova bög- och invandrarskämt, som om det vore en fullständig självklarhet vad som skiljer satiren från det enbart plumpa. Satiren är i dessa fall uppenbarligen något självförklarande och så länge det är satir är det helt ok!

Filmerna "Borat" och "Brüno", båda med komikern Sasha Baron Cohen i huvudrollen, är på senare det tid de vanligaste exemplen där satiren använts för att legitimera sådant som i annat fall skulle vara otänkbart. Här har det handlat om extremt stereotypa framställningar av bl a svarta, bögar och - kanske framför allt - kazakstanier; stereotypa bilder som tack vare satirens benådande kraft ansetts tillåtna att skratta åt.

Borat, huvudpersonen i filmen med samma namn, är en kazakstansk TV-reporter. Han förespråkar incest, pedofili och prostitution, hatar judar över allt annat samt tror att det är tillåtet att bajsa och onanera på allmän plats. Människor som skrattar åt Borat brukar oftast förr eller senare ursäkta sig med hjälp av just satirbegreppet: "Borat" är strålande politisk satir. Det är därför de skrattar.

Vad är det då som gör Borat till satir? Vi vet ju att Sasha Baron Cohen inte riktigt menar allvar med sin beskrivning av det kazakstanska folket, men är detta nog? Räcker det att man inte menar allvar för att någonting ska kallas satir?

Förmodligen inte, på samma sätt som vi inte anser att blondinskämt behöver förstås bokstavligt för att uppfattas som förnedrande. Ingen anser ju att man på allvar kan få en blondin att blöda näsblod genom att vifta med kuken under en glasskiva, de som skrattar åt blondinskämt gör ju det eftersom skämtet bekräftar en fördom om blondinen som säger att hon är korkad.

När vi skrattar åt Borats incestuösa uttalanden, vad skrattar vi åt då? Om vi svarar att det är den politiska satiren, måste vi svara på följdfrågan vad denna politiska satir består av.

Är det kanske så att Borat spelar upp en stereotyp bild av östeuropéer, och att vi i själva verket skrattar åt våra egna fördomar? Att det är själva absurditeten i våra egna föreställningar som blir humoristisk när de så öppet ställs framför ögonen på oss?

Kanske, men jag tror att det lika ofta handlar om något så enkelt som att vi tycker att det är kul att skratta åt den som är annorlunda. Borat är en galen kazakstanier och det är roligt eftersom kazakstanier troligtvis är ett gäng galna bönder som ligger med sina systrar.

Satiren kommer, som bäst, i andra hand.