Undergången

Eller så har killarna och tjejerna vid partikelacceleratorn i Cern en dålig dag och råkar skapa ett stor svart hål som slukar hela världen.

Jag såg filmen "2012" häromdagen. Det finns någonting väldigt överväldigande med den typen av katastroffilmer. Att naturens kraft kan göra den mest uppblåsta person ödmjuk är såklart rätt självklart. Men insikten om naturens överlägsenhet vis-a-vis människan är likafullt en svår törn för självförtroende hos den postmodernt sinnade.

I filmens värld räddar John Cusack sig själv och sin familj från undergången. Han springer, flyger och kör med bil undan naturens krafter. Men runt omkring honom faller människor hjälplöst ner i avgrunden.

Inom postmodern teori förnekas den absoluta uppdelningen mellan natur och kultur som annars betraktas som rätt självklar. Föreställningen om det naturliga, säger man, är lika skapad som föreställningen om det kulturella.

När jag ser civilisationen falla ihop som ett korthus i "2012", är det dock rätt svårt att inte ställa naturen och kulturen i ett absolut motsatsförhållande. Det är en nesa, men samtidigt ett ofrånkomligt faktum, att naturen när som helst kan låta världen falla samman, och att allt vi kan hoppas på är att stå nära någon vi älskar när det händer.

Å andra sidan finns det något fint i den jämlikhet som undergången innebär. Från den kan ingen - inte ens John Cusack i ett hobbyflygplan - undkomma. Därför är det ett smått magiskt ögonblick i "2012" när USA's president vänder sig till världens folk med orden:

Idag talar jag inte till er som USA's president, utan som en jämlike.

(Som tur är har han för säkerhets skull byggt tre skitstora arker, som kan rädda alla rika)