Blått till pojken och så var det med det.

Kolla mamma, jag är ett subjekt!

Min föräldrageneration tenderar att behandla 60- och 70-talen, och de idéer som präglade dessa två decennier, som en sjukdom de numer är immuna emot. Mellan då och nu står nämligen åttiotalets motreaktion, där hippien förvandlades till yuppie och idealisten blev "realist".

När man revolterar är man sällan speciellt nyanserad. Det gamla är värdelöst och det nya är fantastiskt, så brukar uppställningen istället se ut. Låt oss kalla det mänskligt. Min föräldrageneration har genomlevt 60- och 70-talens frihetsideal, dess tro på en bättre framtid och en vackrare värld. Och de har dödförklarat dem.

Jag tycker ofta att jag förstår 60- och 70-talen bättre än vad min föräldrageneration gör själva. Med ett utomstående öga kan jag se (anser jag mig kunna se?) att skillnaden mellan 60- och 70-talens idéer och 80-talets-motreaktion, inte så mycket är en skillnad mellan rätt och fel som en skillnad mellan perspektiv. 80-talets idéer omintetgjorde inte 60- och 70-talens idéer intellektuellt sett: De enbart ersatte dem historiskt.

Det föds barn i släkten nu, och jag står inför ett klassiskt 60-/70-talsproblem: Ska jag köpa rosa kläder till pojken och blåa till flickan? Ska jag rent av vara så vågad att jag köper en kjol till pojken?

Mina föräldrars svar är enkelt att lista ut: Var inte löjlig! Det där försökte man med redan på 60- och 70-talen och Gud ska veta att det inte blev något mer jämställt för det.

Och jag frågar både mig och min föräldrageneration: Vad är 80-talets briljanta lösning?

(Och så köper jag blått till pojken.)