Är jag Sokrates eller min pappa?I diskussion med andra människor, blir jag allt oftare tillsagt att komma till saken snabbare, att den som lyssnar redan har förstått eller att jag "analyserar sönder" en i själva verket rätt enkelt situation.
Jag börjar bli som min pappa, tänker jag. Min mamma brukar hälften på skämt hälften på allvar beskriva hans förmåga att vinna diskussioner som inte beroende på hans förmåga att effektivt argumentera för sin sak utan på hans okänsliga seghet. Min pappa argumenterar så länge, påstår min mamma, att ingen till slut orkar argumentera emot honom utan ger honom rätt, oavsett om de håller med eller inte.
Han är advokat, min pappa, och om min mammas observation är riktig är nog denna hans seghet en god egenskap yrkesmässigt sätt.
Min egen alltmer långsamma och omständiga argumentationsteknik har nog till stor del att göra med min pappa och det faktum att jag växt upp med honom och hans långa utläggningar. Men jag vill också förklara mitt beteende som i hög utsträckning beroende på mitt studieämne: Idéhistoria och filosofi. Ju mer jag läser, ju fler olika intryck jag tar, desto svårare upplever jag att det är att ha några fasta åsikter. Även den enklaste övertygelse kan, tycks det mig, alltid vid närmare granskning visas omöjlig eller rent av omoralisk.
Därför är jag långsam.
Det är såklart en rätt smickrande beskrivning. Alla som tror sig veta någonting säker är förvirrade och okunniga: Jag, en tänkare i Sokrates anda, vet att jag ingenting vet, varför jag är visare än alla andra.
Men sådär är det väl nästan alltid. Man gör någonting och har en rätt vacker och idealistisk förklaring till varför man gör det, men i själva verket blir man bara mer och mer som sina föräldrar och handlar som de skulle ha gjort.
3 kommentarer:
Jag är mest lik mamma. Tur det kanske... Hon är den i familjen som har mest medkänsla. Mamma bryr sig om människor och har gjort allt för att jag och min lillasyster ska ha så få fördomar som möjligt. Jag är jävligt glad för det.
Pappa är en typisk knegare, inget fel i det, ansvarskänslan är stor. Men det är ju ändå så att man då mest sköter sig själv och skiter i andra. Pappa är bra ändå.
Föräldrar är bra.
Jag är lite (inte lika) överemotionell som min mamma har jag märkt på senare år! Det är hemskt. Hon är som ett barn, jag börjar bli likadan.
Taget Hjorten, bra inlägg. Hälsn Stormånsson
Skicka en kommentar