Karriär eller integritet?

Ordet karriärist väcker kluvna känslor hos oss. Dels upplever vi karriäristen som en målmedveten och driven person, en människa som vet vad hon vill. Den här tolkningen av begreppet blir vanligare och vanligare. Liberala samhällen premierar karriäristen - karriäristen är, skulle man kunna säga, liberalismens fundament: Utan människor som vet vad de vill, är ju den liberala friheten tämligen värdelös.

Oftare beskriver vi dock karriäristen i mer negativa ordalag. Karriäristen är en integritetslös person som sätter yttre framgång framför ideal och moral. Karriäristen slickar röv, är pengakåt, o s v.

Den främsta anledningen till varför vi uppfattar karriäristen som en suspekt person, är dock att han/hon gör väldigt stora anspråk på sin egen betydelse. Jag är karriärist, i den meningen att jag ser ett egenvärde i att lyckas som journalist. När jag säger detta, säger jag alltså att jag anser att mina texter förtjänar uppmärksamhet. Mina texter är värdefulla, ja - när jag säger att jag är karriärist säger jag t o m att jag anser mina texter mer värdefulla än andra människors texter. Om jag inte gjorde så, skulle det ju inte finnas någon anledning för mig att vilja nå ut med dem.

Att vara karriärist inbegriper alltså ett antagande om sig själv som i viss mening "bättre" än andra människor. Vi uppfattar detta som osympatiskt.

Men det här är inte nödvändigtvis hela sanningen. Jag är karriärist också eftersom jag söker en spännande och stimulerande framtid. Jag skriver med andra ord hellre en uttömmande essä i DN än jag skriver ett reportage i Nerikes Allehanda om knattefotboll. Alltså är jag karriärist inte eftersom jag anser att jag borde nå framgång, utan eftersom jag gärna vill nå framgång (eller snarare de fördelar som kommer med framgång, som sagt spänning och stimulans).

Vilken aspekt av karriärismen som väger tyngst - om någon - upplåter jag till er att avgöra.