Retorik

"Ärligt talat, det är ju inte rätt!"

Vad som gäller som ett giltigt argument är till stor del en fråga om kulturella konventioner. Förr i tiden kunde till exempel kungar eller andra högt uppsatta personer referera till Guds vilja, när de skulle övertyga folket om en eller annan handling. Idag anses inte några typer av religiösa argument vara giltiga i intellektuella diskussioner. Att Bibeln talar emot homosexuellas rätt till giftemål, är till exempel inte ett argument emot homosexuellas rätt till giftemål.

Vanligtvis brukar man anse att ett argument är giltigt om det vädjar till någon typ av rationellt tänkande. Med detta betyder ingalunda att alla argument de facto är rationella.

Jag kollar på Jay Lenos nya talkshow. Dr Phil är där. De pratar om pojken som lurade en hel värld att han var fast i en luftballong flera tusen meter upp i luften, känd i USA som "The Bubbleboy". Dr Phil börjar (Argument: "I mean, come on!").

Who are these parents, I mean, come on!

Svenska motsvarigheter är argumenten "ärligt talat" och "ju". Här vädjar man till en allmän känsla av rätt och fel. Man vet inte exakt varför det man pratar om är fel, men ärligt talat, det är ju helt sjukt. Jay Leno fortsatter (Argument: "I don't mean to, but...").

I don't mean to be sexist, but where is the mom in this?

Jay Lenos argumentatoriska finess är långt mer sofistikerad än Dr Phils i jämförelse tämligen barbariska vändning. Genom att berätta för oss att han inte menar att vara sexistisk, har han försäkrat sig om att undgå all kritik om att vara just sexistisk. Argumentet har vittgående konsekvenser, och med hjälp av det tycks man kunna säga i stort sett vad som helst utan att klandras.

Jag menar inte att vara antisemitisk, men är inte judarna ett girigt, snålt och illvilligt folk?

Och Göran Hägglund, de här två argumenten bjuder jag på!