En dödlig påminnelse

Jag är min kropp

Jag har börjat träna. Jag simmar, gör armhävningar och situps och ska snart börja träna inför Göteborgsvarvet. Jag älskar att se min kropp bli starkare, känna hur jag orkar med mer ansträngning.

Att träna har gjort mig väldigt medveten om min kropp. Tidigare kunde jag betrakta min kropp som något jag endast bar med mig, någonting utomstående mig. Träningen har gjort mig uppmärksam på att jag inte bara har en kropp: Jag ÄR en kropp.

Att se och känna min kropp förändras har dock medföljts av den insikten att min kropp kommer att försvagas och försämras under livet. Erfarenheten av att min kropp kan förändras till det bättre har gjort mig plågsamt medveten om att den också oundvikligen kommer att förändras till det sämre. Att göra mig stark har med andra ord gjort mig medveten om min egen bräcklighet.

Det som började i bakfylleångest över en dåligt omhändertagen kropp, har alltså resulterat i mer kroppslig ångest än tidigare. Om jag förut hade en svag kropp som jag inte kände, har jag nu en måttligt starkare kropp som jag känner ständigt närvarande, främst som en påminnelse om min egen dödlighet.