Man gör sitt

Aja, någorlunda lika är de väl

Jag såg just "Änglar och demoner", uppföljaren till Dan Browns "Da Vinci-koden". Stellan Skarsgård är med. Och även om jag redan tidigare har haft det på känn, tycker jag mig nu ha fått det slutgiltigt bekräftat: Stellan Skarsgårds skådespeleri består nuförtiden enbart av tal i väldigt låg tonart. Han verkligen mullrar fram replikerna.

Inget fel med detta, tvärtom, hans basröst är verkligen imponerande. Den enda som överhuvudtaget kan ge honom en match torde vara Kiefer Sutherland, men även han lär framstå som Musse Pigg bredvid Stellan.

Aristoteles sa att varje människa bara är riktigt bra på en sak. Man kan väl starkt ifrågasätta Aristoteles tes, men skit i det. Jag tycker att vi borde gratulera Stellan som har hittat sin talang!

Att inte utnyttja den till fullo vore i sanning ett slöseri.

Leve Michael?

Skyldig?

Det är såklart svårt att egentligen ha några åsikter kring Michael Jacksons skuld alternativt oskuld vad gäller pedofilianklagelserna. Men vissa saker kan trots allt sägas om den mediala bilden av Michael Jackson och hur den har kunnat leda fram till en brottsstämpling av honom.

Michael Jackson sa att han tyckte om att umgås med barn eftersom han själv blev berövad sin barndom. Neverland - Jacksons privata nöjespark - var en storslagen, magnifik manifestation av detta.

Att en vuxen man vill umgås med barn anses oftast som något oerhört suspekt. Om den här personen, som Michael Jackson, dessutom är sexuellt ambivalent (kanske t o m bög?) stärks misstankarna: Här är någonting allvarligt fel! Sexuellt avvikande personer har ju alltid varit lovliga byten för människor som vill utse sexuella syndabockar. Bögar är sexuellt konstiga redan från början - klart de är pedofiler också!

Michael Jacksons okonventionella livstil kunde helt enkelt inte accepteras. Det krävdes en brottsrubricering, oavsett om brott förelåg eller inte.

Så man sa att han var pedofil. Det är enkel och rimlig förklaring, ja, det var väl rent av rätt väntat?

Kanske låg han faktiskt med barnen, det är en annan synvinkel. Men jag tycker att man har anledning att tvivla.

Tydlighet är en dygd

Jag vill dig väl, hedersord.

Ibland när man vill säga någonting väldigt, väldigt tydligt, kan resultatet bli det rakt motsatta: Mottagaren tror att man ljuger.

Jag läser just nu en bok av Joyce Carol Oates som heter "Mitt i livet". Oates är mycket noga med att påpeka att boken är rakt igenom påhittad. På bokens första sida slår hon fast detta i en tillägnelse.

"Till mina vänner i Princeton, som inte figurerar någonstans på dessa sidor"

Jag tror henne. Hon är kort men hjärtlig och jag uppfattar henne som trovärdig. Jag vänder sida.

"Detta är ett skönlitterärt verk. Namn, gestalter, platser och händelser är produkter av författarens fantasi och varje likheter med verkliga personer, levande eller döda, tilldragelser eller miljöer är helt och hållet en tillfällighet."

Och jag tänker att den här boken nog handlar om Joyce Carol Oates vänner i Princeton, som figurerar överallt på dessa sidor.

En politisk diagnos

Jag träffar en vän på en bar.

Jag: Du ser lite hängig ut...?
Vän: Ja, jag har dragit på mig liberalismen!
Jag: Usch, låter otäckt, vilka är symtomen?
Vän: Ja, jag gick och sket men tänkte att det var för att jag ville, inte för att jag behövde.
Jag: Fyfan.

Det gäller att tvätta händerna så man inte åker dit själv.

Var dig själv!

Få henne på fall - lär dig ett korttrick eller nåt!

Det verkar vara något av en Hollywoodfavorit. Misslyckad, deppig kille ändrar radikalt på ett specifikt personlighetsdrag och hela livet förändras till det bättre. Och kanske framförallt: Misslyckad, deppig kille ändrar radikalt på ett specifikt personlighetsdrag och får drömtjej.

Knepet kan vara att säga ja till precis allt ("Yes man"), att aldrig ljuga ("Liar, liar"), att gå till raggningscoach ("Hitch"), etc. Kort sagt: Ett enkelt framgångsrecept utformat för vem som helst.

Twisten kommer när drömtjejen får reda på att huvudpersonen har levt sitt liv enligt just ett sådant framgångsrecept. "Är det dig eller ditt framgångsrecept jag är kär i?", brukar den avgörande frågan bli.

Som kronan på verket i den här genren finns såklart boken "Spelet", Neil Strauss bibel för förlorarkillar som inte vill annat än att få heta tjejer på rygg med hjälp av en manual (vilket Strauss alltså erbjuder, med det implicita antagandet att tjejer är helt förutsägbara och kan manipuleras av vem som helst med hjälp av en enkel uppsättning grundregler).

Den avgörande frågan, "är det dig eller ditt framgångsrecept jag är kär i?", antyder en allmän ängslan hos oss. Vi vill gärna tänka oss kärleken som någonting som står utanför sociala mönster, statussymboler, klassgränser, maktstrukturer. När vi säger att kärleken är blind menar vi just detta.

Det är också därför vi ofta finner frågan varför vi älskar någon så svår att besvara. Vi älskar inte summan av någons egenskaper, istället ser vi på kärleken som någonting som står utöver detta (alltså ingenting).

Situationen vi finner oss stående inför är alltså följande. Antingen betraktar vi kärleken som ickekulturell, men då berövar vi den allt innehåll - förutom en vag känsla av någonting magiskt. Eller så betraktar vi kärleken som kulturellt skapad, men då berövar vi kärleken just denna känsla av magi.

De lösningar som erbjuds av filmerna brukar oftast vara kraftigt ambivalenta. Framgångsmodellen som har tagit förlorarkillen från rock bottom till drömtjejen, förklaras i slutändan helt oväsentlig: "It was me all along, baby".

Tillbaka på ruta ett, alltså. Uppföljaren till "Spelet" blir kort:

"Ett råd - Var dig själv!"

Blått till pojken och så var det med det.

Kolla mamma, jag är ett subjekt!

Min föräldrageneration tenderar att behandla 60- och 70-talen, och de idéer som präglade dessa två decennier, som en sjukdom de numer är immuna emot. Mellan då och nu står nämligen åttiotalets motreaktion, där hippien förvandlades till yuppie och idealisten blev "realist".

När man revolterar är man sällan speciellt nyanserad. Det gamla är värdelöst och det nya är fantastiskt, så brukar uppställningen istället se ut. Låt oss kalla det mänskligt. Min föräldrageneration har genomlevt 60- och 70-talens frihetsideal, dess tro på en bättre framtid och en vackrare värld. Och de har dödförklarat dem.

Jag tycker ofta att jag förstår 60- och 70-talen bättre än vad min föräldrageneration gör själva. Med ett utomstående öga kan jag se (anser jag mig kunna se?) att skillnaden mellan 60- och 70-talens idéer och 80-talets-motreaktion, inte så mycket är en skillnad mellan rätt och fel som en skillnad mellan perspektiv. 80-talets idéer omintetgjorde inte 60- och 70-talens idéer intellektuellt sett: De enbart ersatte dem historiskt.

Det föds barn i släkten nu, och jag står inför ett klassiskt 60-/70-talsproblem: Ska jag köpa rosa kläder till pojken och blåa till flickan? Ska jag rent av vara så vågad att jag köper en kjol till pojken?

Mina föräldrars svar är enkelt att lista ut: Var inte löjlig! Det där försökte man med redan på 60- och 70-talen och Gud ska veta att det inte blev något mer jämställt för det.

Och jag frågar både mig och min föräldrageneration: Vad är 80-talets briljanta lösning?

(Och så köper jag blått till pojken.)

Inominstitutionella sanningar

Höjden av omoral?

En vän var över på kaffe och kaka häromdagen. Hon pratade om sin starka avsky för människor som äter ensamma. Eller snarare sin avsky för själva fenomenet. Äta, argumenterade hon, det är någonting som man gör i grupp.

Om man trots allt måste äta ensam, fortsatte hon, finns vissa förhållningsregler som man måste följa. Läser man t ex tidningen samtidigt som man äter så kan det vara ok. Att kolla TV samtidigt gör även det saken bättre. Helt enkelt: Ätandet måste förenas med någon typ av själslig stimulans.

Vi idéhistoriker har en tendens att anse en åsikt helt överkörd, om vi i denna kan påvisa existensen av en moralföreställning. Speciellt om vi finner en sådan där man vanligtvis inte förväntar sig detta. Så jag sa:

"Ja, du vet, det här med ätande förknippas ju ofta med en stark moralföreställning. Middagen, ätandet i grupp, har historiskt sett varit en viktig symbol för familj, solidaritet, gemenskap, etc. Med andra ord, att äta består inte bara av själva ätandet."

Den förväntade kapitulationen uteblev dock. Så jag tog till det idéhistoriska generalknepet nr 2 - åberopandet av auktoritet:

"I Thomas Mores bok 'Utopia' finns ett långt stycke där han argumenterar för gemensamma måltider i staten. Hela staten ska alltså äta tillsammans varje dag. Du förstår nu vilka starka moraliska värderingar som man historiskt har lagt i ätandet: Om alla i staten bara äter tillsammans, kommer vi att få en lycklig och konfliktfri stat."

Jag tänkte, att nu kommer hon aldrig mer lägga någon värdering i ensamätandet. Min vän svarade:

"Skitbra idé ju! Alla borde verkligen äta tillsammans."

Och jag tänkte att det ju är bra, att vi åtminstone håller med varandra inom institutionen.

Två individer

Hugh Hefner säger: Feminism är trisst, och det är mycket roligare att ha roligt

Det sitter två filmkritiker, en man och en kvinna, i kulturnyheternas studio och diskuterar Lars von Triers film "Antikrist" och kanske framförallt den kvinnosyn som filmen förmedlar.

Män har i sådana här situationer ofta den fördelen att inte behöva tänka i kön. De kan prata om människor istället. Och feministen blir i ett nafs den trångsinta, snåla som inte tillåter människor att gå utöver sina könsbestämmelser. "Jaså, du ser dem som man och kvinna, själv föredrar jag att betrakta dem som två individer."

Den manliga filmkritikern på kulturnyheterna säger sålunda: "Jag såg inte på karaktärerna som representanter för ett kön, och tänkte därför inte heller på om de återspeglade några könsstereotyper eller inte. Jag såg dem som människor, helt enkelt."

Och det är ju såklart smidigt. Den storsinta, manliga kritiken tillåter människor att vara människor. Inte alls som den tråkiga, kvinnliga kritikern som bara håller på och tjööötar om kön och genus i tid och otid.

Skönt då med en man som kan säga att det där med kön och genus inte känns så himla viktigt.

Att tänka efter eller inte tänka efter, det är frågan

I valet mellan "What's in it for me" och "Champion" väljer Göran Hägglund alla gånger den senare.

"Det finns jättepositiva låtar och några som är lite eftertänksamma."

Det här säger Amy Diamond om sin nya skiva "Swings and roundabouts". Att uttrycka sig som hon gör är ganska vanligt. Det finns glada låtar och så finns det eftertänksamma låtar. De senare är inte lika glada.

Man kan fråga sig hur förhållandet eftertänksam-sorgsen egentligen ser ut. Är en låt eftertänksam eftersom den är sorgsen? Det verkar inte rimligt, eftersom man gissningsvis borde kunna skriva en sorgsen låt utan att tänka efter överhuvudtaget. Och man kan ju inte gärna vara eftertänksam utan att tänka efter.

Alltså är en låt sorgsen eftersom den är eftertänksam. Det här är intressant, eftersom det säger något om oss som människor: När vi inte tänker efter så är vi, som Amy Diamond uttrycker det, "superpositiva" men när vi tänker efter så inser vi att vi inte har så mycket att vara glada över.

Än en gång: Var det inte precis det här som Göran Hägglund försökte sätta fingret på?

Skillanden mellan pop och r'n'b illustrerad i bild och text

Culture Club sjunger: "I just wanna be loved"



Drake sjunger: "I just wanna be successful"

Skitgott!

Varför ser inte skolmaten ut såhär? Jag fattar inte!

Jag har inte direkt följt TV4:s "Matakuten" slaviskt, men de gånger jag väl har kollat har jag inte riktigt förstått poängen.

Det finns ett väldigt svårlösligt problem i frågan om skolmaten. Att göra god och nyttig mat för lite pengar är i sanning inte lätt. Det är en fråga som kräver lång eftertanke, om den ska kunna lösas.

Det är dock inte en fråga som "Matakuten" verkar vilja befatta sig med. Istället kommer nån stjärnkock från Le Rouge eller nåt och handrullar köttbullar och tvingar mattanterna att göra ett blindtest. "Vilken är godast av köttbulle A och köttbulle B?", frågar han.

Den ena köttbullen är den handrullade, med kärlek lagade bullen. Den andra är en fabrikstillverkat, djupfryst billig bulle. Mattanterna gillar den första.

"Där ser ni!", säger stjärnkocken. "Det går att laga godare köttbullar än era djupfrysta, trista bullar."

Och det har han ju såklart rätt i. Det finns godare mat än skolmaten. På Le Rouge, till exempel. Skitgott.

Men jag vet inte riktigt hur den insikten ska lösa skolmatsfrågan.

Wrestlingvisdom

Eurosports expertkommentator knows best

Eurosport sänder wrestling nu. Deras expertkommentator är helt osannolik. Jag vet inte vad han heter, men man kanske kunde kalla honom för wrestlingens Göran Zackrisson.

Två vältränade killar med rakat bröst står i ringen. Experten kommenterar: "Det här är ju lite av en prettyboy-kamp. Ingen av dem har något hår på bröstet." Den andra kommentatorn frågar: "Du gillar inte det, va?" Experten svarar: "Nej, det känns lite omanligt, jag gillar wrestlers med hår!"

Därefter tar en av de rakade brottarna upp en pinnstol som han tänker slå den andra rakade brottaren med. Experten kommer med ytterligare en invändning: "Jag tycker att man borde ställe dit lite mer rejäla stolar." Pinnstolarna är väl lite för omanliga.

En annan brottare lovar att han inte tänker förlora en enda match på hela året. Experten förstår inte vad som är så imponerande med det löftet: "Vadå? Det enda han behöver göra då är ju att inte ställa upp på några fler matcher! Skitlätt."

Och nu berättar The Undertaker hur mycket stryk han tänker ge sina motståndare, med den avslutande punchlinen: "They will all rest in peace!"

Detta gör experten helt förvirrad. "Jag förstår inte. Han vill ju sina motståndare illa, varför säger han då att de ska vila i frid? Det är ju helt ologiskt. Han borde väl snarare säga att de ska bli osaliga i döden, eller något."

"Du ska nog inte fundera så mycket mer på det där", säger den andra kommentatorn.

Jag tänker det rakt motsatta: Du ska nog starta en blogg. Jag lovar att länka.

En dödlig påminnelse

Jag är min kropp

Jag har börjat träna. Jag simmar, gör armhävningar och situps och ska snart börja träna inför Göteborgsvarvet. Jag älskar att se min kropp bli starkare, känna hur jag orkar med mer ansträngning.

Att träna har gjort mig väldigt medveten om min kropp. Tidigare kunde jag betrakta min kropp som något jag endast bar med mig, någonting utomstående mig. Träningen har gjort mig uppmärksam på att jag inte bara har en kropp: Jag ÄR en kropp.

Att se och känna min kropp förändras har dock medföljts av den insikten att min kropp kommer att försvagas och försämras under livet. Erfarenheten av att min kropp kan förändras till det bättre har gjort mig plågsamt medveten om att den också oundvikligen kommer att förändras till det sämre. Att göra mig stark har med andra ord gjort mig medveten om min egen bräcklighet.

Det som började i bakfylleångest över en dåligt omhändertagen kropp, har alltså resulterat i mer kroppslig ångest än tidigare. Om jag förut hade en svag kropp som jag inte kände, har jag nu en måttligt starkare kropp som jag känner ständigt närvarande, främst som en påminnelse om min egen dödlighet.

Till försvar för det politiskt korrekta

Privatknullare?

Det finns vissa konstateranden som gäller som argument. Jag har pratat om det tidigare, i samband med ungdomars åsikter. Den här gången gäller det de åsikter som vanligtvis brukar gå under etiketten "Politiskt korrekta".

Att bli anklagad för att ha politiskt korrekta åsikter är att bli anklagad för att inte tänka själv. Den person som tycker det politiskt korrekta, tycker inte på egen hand. Den här anklagelsen brukar i en diskussion ofta anses dräpande nog, och personen som ertappas med att ha politiskt korrekta åsikter förklaras intellektuellt mindervärdig.

Att anklaga en person för att inte tänka själv är dock i sig inget argument för eller emot dennes åsikter. Det är enbart ett konstaterande. Den åsikt som du ger uttryck för ingår i det spektra av åsikter som vanligtvis brukar kallas för "politiskt korrekta". Det är allt som sägs. Om åsikten är rätt eller fel berörs inte.

Att bli påkommen med att inte tänka själv är naturligtvis en intellektuell nesa. Personligen vill jag dock hävda min tankefrihet såpass, att om mina åsikter sammanfaller med det politiskt korrekta är detta just ett sammanfallande, inte en A-och-B-relation.

Man kan vidare fråga sig, om inte den person som finner en stolthet i att inte ha politiskt korrekta åsikter, frånsäger sig sin tankefrihet i större utsträckning än dennes motsats: Han/hon definierar verkligen sina åsikter utifrån det politiskt korrekta, men för honom/henne gäller det att säga nej. Det är ett förhållande till det politiskt korrekta som är omöjligt att förneka.

Personligen kan jag med glädje säga, att om mina åsikter råkar vara samma som de politiskt korrekta, gör detta mig glad eftersom mina åsikter utgör sammhällsnorm.