Fullkomlig orörlighet

Allt sker med största motvilja

När jag skrev om ordet "avlida", fick jag följande kommentar av min vän Jens:

"Ledet - lida i avlida är samma verb som i uttrycken tiden lider, det lider mot kväll, och vad det lider. Det handlar alltså om tid som framskrider. När man avlider lämnar man alltså den framskridande tiden."

Jens kommentar syftade alltså till att motsäga min tolkning. Och kanske gör den också det. Men jag vill nog hellre se Jens förklaring som en omväg, vilken trots ett visst krux leder fram till samma tolkning av ordet "avlida" som jag tidigare erbjöd: att ordet i själva verket betyder "att sluta lida", eller "att lida av", i hänsyftning till synen på livet som en plåga och döden en befrielse.

Lida, eller rättare sagt ledet, betyder alltså "tid som framskrider". Och att avlida är att lämna den framskridande tiden. Så långt allt väl. Kan man nu inte tänka sig att ordet "lida" som vi känner det idag, från början betydde just "att framskrida i tiden" men allteftersom människor uppfattade detta framskridande som något otroligt plågsamt fick sin nutida betydelse? Att avlida är alltså på samma gång att "lämna den framskridande tiden" och att "sluta lida".

Personligen tycker jag att det enbart ger mer djup åt ordet. Alla tidliga skeenden, sker med största motvilja. Det finns något strävsamt vackert i det.

Som Aristoteles hävdade: Allt strävar efter att hamna i sitt rätta element, ett tillstånd av fullkomlig orörlighet.

I Sverige har vi hösten, närmre kommer vi inte.

Staying alive på Coop

Music loud and women warm, I've been kicked around since I was born

Coop Extra på Medborgarplatsen har en egenhet vad gäller musiken som spelas på butikens övervåning. Sedan de öppnade för kanske en månad sedan har jag varit där flera gånger i veckan - varje gång har de spelat Bee Gees låt "Stayin' Alive".

Min förvåning över den här tämligen udda prioriteringen har gått igenom flera faser. Först var jag förvånad över hur de lyckades spela "Stayin' Alive" varje gång jag var där. Därefter - kanske fem, sex gånger senare - förvånades jag över hur ofta de måste spela "Stayin' Alive", eftersom jag aldrig hörde dem spela någon annan låt.

Idag övergick min förvåning i chock. Jag bestämde mig för att vänta på övervåningen till låten var slut. Det var som jag misstänkte: "Stayin' Alive" började om på nytt!

Det här måste rimligtvis vara ett medvetet drag från Coops sida. Det är inte så att sånt här bara händer. Det tänkte jag däremot i början. Någon har råkat trycka på repeat. Men efter en månad är det helt enkelt inte en trolig förklaring.

Alltså är det självvalt. Inför invigningen av butiken måste de ansvariga vid något tillfälle ha stått inför valet att antingen spela lite blandad, trevlig musik eller enbart spela "Stavin' Alive" om och om igen - och valt det senare!

Det här gör mig lite nervös. Det är ju öppenbart att de ansvariga försöker leda personalen sakta men säkert mot kollektivt självmord. Att hälla krossat glas i maten är då inte särskilt avlägset.

Låtvalet "Stayin' Alive" måste vara någon typ av djävulsk ironi.

Medelklassens stolta lösning

Sören Kierkegaard skrev en bok som hette "Begreppet Ångest"

Det sägs ofta att medelklassen inte är stolt över någonting. Att stolthet är förbehållet arbetar- och överklassen. I många avseenden är det här nog riktigt, men analysen förbiser en sak: Medelklassens ångest. Den är vi bannemig stolta över! Att ha ångest är fint och intressanta människor går i terapi.

Det här hänger nog rätt tätt ihop med vårt klassförakt. Eftersom vi varken är fattiga och genuina eller rika och lyckade, lyfter vi fram ångesten som en form av botgöring: Vår ångest är ett enda stort istället.

Med en rätt grovhuggen karaktäristik skulle man kunna säga att arbetarklassen inte har tid för ångest, överklassen inte har rätt till ångest, men att medelklassen enbart har ångest.

Indiepopen är naturligtvis den högsta formen av vår medelklassångest. Ingen annanstans uttrycks den så vackert och så öppet. Precis i det här ljuset ska Morrisseys "Everyday is like sunday" förstås; medelklassens vardag är varken diskbänksromantisk eller glamourös, den är bara "silent and grey".

Som de gamla stoikerna - och medelklasspoeten Markus Krunegård med dem - sa: Det är inte hur man har det, det är hur man tar det. Medelklassens stolta lösning? Ångest.

Jazmine Sullivan

Jag kanske borde gett er möjligheten att lyssna på Jazmine Sullivan, så här kommer en Spotify-länk.

Lyssna och njut!

Jag gjorde det på mitt sätt

De verkligt sorgliga figurerna i "Idol" är såklart alla de talanglösa personer som tror att de är Guds gåva till mänskligheten, när de i själva verket inte kan ta en ren ton.

Samtidigt finns en sorts tjurskallig värdighet hos de här människorna. Ingen ska säga åt mig vad jag kan eller inte kan göra, oavsett om de gör det under etiketten "expert" eller inte. Att just de här individerna ofta råkar sjunga så jävla krattigt att man misstänker att de har någon sorts psykisk störning (i annat fall skulle de rimligtvis aldrig söka) må vara en annan fråga.

Nästan likvärdigt sorgliga är då alla de unga människor som helt förnekar sina drömmar bara för att några experter säger att de inte duger till. De sökande kan många gånger svälja rätt vassa elakheter, bara för att de levereras av experter under nån halvsann paroll av ärlighet: "De har ju erfarenhet, så jag får helt enkelt lyssna på dem när de säger att jag inte är nån speciell. Jag passar nog bäst i kulisserna." Ett självförnekande som vanligtvis brukar infinna sig först i 40-årsåldern.

Erika Selin, en årets 10 finalister, är en av dessa. Man har bankat in i henne så mycket att hon är präktig och vanlig - och att dessa kvalitéer är helt värdelösa - att hon till slut helt har börjat identifiera sig med kritiken. "Ja, jag är ju lite vanlig och tråkig, jag måste bli tuff och intressant", kan hon säga innan hon ställer sig på scen.

Och jag vet att många säger att Sid Vicious förstörde punken. Men jag föredrar alla dagar i veckan en person som förstör Frank Sinatras "My Way" som om han ägde världen, än en stackars självförnekande 18-åring som klankar ner på sin egen vanlighet.

Ifrågasättande invändningar

Historien upprepar sig: Platon pekar upp mot idévärlden, Aristoteles pekar ner mot yrkesförberedande utbildning

Jag jobbar för tillfället på en C-uppsats i idéhistoria. När jag berättar det för människor, brukar de vanligtvis inta en kluven position. För det första, säger de att det låter intressant och att det är något som de själva skulle kunna tänka sig att göra. För det andra, frågar de varför jag gör det och vad man får ut av att göra det. "Vad blir man?", kort och gott.

Min mamma är likadan. Halva hon är naturligtvis stolt över att hennes son pluggar på universitet. Sånt är ju fint. Å andra sidan finns en praktisk skepsis hos henne: "Man måste göra sig attraktiv på arbetsmarknaden. Det finns inte så många lediga jobb för idéhistoriker. Du kanske skulle ta tag i din journalistkarriär och söka Journalisthögskolan?"

Jag brukar för det mesta inta en lätt överdrivet polemisk hållning gentemot henne, säger att jag kanske tänker doktorera och att jag faktiskt har drömmar och inte tänker sälja min själ till Aftonbladet.

Så åker jag idag fylld av entusiasm till Kungliga Biblioteket för att läsa Adolf Phaléns "Kritik av subjektivismen i olika former" och möts av följande reklamskylt:

"Det finns ett liv efter C-uppsatsen. Journalistutbildning för akademiker 1 år."

Och jag tänker att visst har jag en energisk och kraftfull mamma, men hur kan hon vara överallt?

Heja Danmark?

Ni har båda rätt

Jag såg fotbollsmatchen mellan Sverige och Danmark i ett större sällskap igår. Det gick ju inte så bra för Sverige, så stämningen var ganska upprörd. Konsensus var ungefär att domaren är ett partiskt as som på ett pinsamt sätt dömer till Danmarks fördel. Och sådär brukar det ju vara när det lag man hejar på förlorar.

Jag inser såklart att det här är ett uttryck av känslomässig övertygelse, att alla (inklusive mig själv) i ett nyktrare tillstånd troligtvis skulle ha haft en mer nyanserad syn på domarens insats.

Men det är likväl fascinerande hur rörande överens alla var över domarens skuld. Det antogs helt oproblematiskt som en absolut sanning. Ändå skulle nog ingen ha tvivlat på att danskarna som såg på matchen hade en annan uppfattning. De tyckte troligtvis att domaren var tämligen rättvis.

Trots att det var samma match som visades.

Modernismen säger:

Varken danskarna eller svenskarna har rätt. De betraktar båda matchen med partiska ögon, vilket grumlar deras syn och omöjliggör all objektivitet.

Postmodernismen säger:

Både danskarna och svenskarna har rätt. Man kan aldrig betrakta verkligheten i sin helhet. Istället intar man alltid ett värderande perspektiv, ett perspektiv där vissa aspekter av verkligheten förkastas som oviktiga i förhållande till andra som anses vara viktiga. Både danskarna och svenskarna har rätt utifrån sin känslomässiga utgångspunkt, d v s "heja Danmark" respektive "heja Sverige"

Man förstår, onekligen, varför postmodernismen har segrat. Äntligen behöver man inte skämmas över sitt nationella patos.

Kreativa lösningar

Joel Lundberg, Billy Björnsson och Jacob Glrosky

Den här bilden togs på mig och mina vänner Joel Lundblad och Björn Bryngelsson i fredags. Det blev inte helt rätt med våra namn. Namnen ovan är de som publicerades i samband med bilden.

Det känns ju en aning onödigt att peka ut någon skyldig. Jag kan dock tänka mig att Joel, som skrev ner våra namn på fotografens lapp, har en viss skuld i det hela.

Jag skulle gärna se den där lappen. Att Joel Lundblad blir Joel Lundberg är väl inget att förvånas över. Att Hjortsberg blir Glrosky är ju förstås rätt häpnadsväckande, men här får man nog tänka sig att det har skett någon typ av missförstånd. Det är liksom inte riktigt rimligt att fotografen har sett "Hjortsberg" - förvisso slarvigt - nedskrivet och trott att det stått "Glrosky".

Vad gäller Björn så har fotografen uppenbarligen uppfattat att han heter Björn. Varför det ändå blev "Björnsson" är då lite svårt att förstå. Möjligtvis var det så att han enbart kunde tyda ut namnet "Björn" från den gissningsvis rätt slarvigt skrivna lappen. Och sedan tänkt: Efternamn är ju viktigare än förnamn, och namnet "Björn" är ju bevisligen rätt - jag skriver "Björnsson"!

Det här är kanske en lösning som jag personligen inte skulle rekommendera, men å andra sidan är det väl såhär det går i ett samhälle där "kreativitet" är en så hyllad egenskap.

Perspektivkrock på Le Rouge

Husets röda

Jag: Ett glas rött vin, tack!
Kyparen: Är det någon speciell sort du är ute efter?
Jag: Husets...?
Kypare: Vi har inte husets.
Jag: Nehe. Kan jag få det billigaste då?
Kypare: Ja, för vi har ju en hink där vi häller slattar, du kan få ett glas därifrån.
Jag: Ja, ok, tack?
Kypare: ...
Jag: Det näst billigaste då?

Jag vet verkligen inte vem som är idioten här. Jag, som leker vuxen person på fin bar när jag egentligen är en student som i själva verket bara har råd med 30-kronorsöl. Eller kyparen, som hellre än att bemöta mig trevligt påpekar att Le Rouge är för fint för husets.

Att späda ut den sammanlagda världskärleken

All min kärlek riktad till Joyce

Alla människor förtjänar inte din kärlek. Påståendet är Sigmund Freuds i boken "Vi vantrivs i kulturen". Uttalandet är inte fullt så kontroversiellt som det i förstone kan verka. Allt Freud i själva verket säger är att din kärlek är begränsad, om du ger den till alla blir det inget över till de du verkligen älskar. Därför förtjänar inte alla människor din kärlek.

Jag blev besviken när årets Nobelpris i litteratur gick till Herta Müller. Jag hade verkligen hoppats på Joyce Carol Oates! Inte för att jag är kapabel att jämföra de två, jag har aldrig läst en sida Müller. Men, för att prata med Freud, Herta Müller förtjänar inte min kärlek - jag känner ju inte henne.

Joyce Carol Oates däremot, hon förtjänar verkligen min kärlek. Än en gång Freud: Min kärlek är begränsad, så jag måste begränsa dess riktning i så hög utsträckning som möjligt om den inte ska urvattnas. Herta Müller är som kranvatten i vinet.

Ungefär såhär måste den norska nobelkomittéen ha resonerat när de gav Nobels fredspris till Barack Obama. Alla vet vem han är, alla gillar honom. Det är lika bra att inte späda ut den sammanlagda världskärleken genom att utöka det kollektiva medvetandet med någon fredskämpe ingen känner till.

Eller Stalin: Åsiktsfrihet är inte bra, för då kommer den sammanlagda världskärleken att riktas mot en alltför stor mängd åsikter. Till slut finns en överflödig mängd åsikter, men inga starka sympatier.

Eller Bert Karlsson: Inför diktatur i sverige

Vad säger jag egentligen? Att Bert Karlssons åsikter och läsning av Joyce Carol Oates bara är olika sidor av samma mynt? Det var inte bra.

En nyanserad ungdom

Jazmine Sullivan vet inte vilken fot hon ska stå på

Ungdomar anklagas ofta för att vara onyanserade och alltför extrema i sina åsikter. Jag har tidigare argumenterat för ungdomars rätt att vara på just det här sättet, men låt oss för en stund anta att det finns ett egenvärde i mer nyanserade och slätstrukna åsikter.

Många skulle nog hävda att det unga r'n'b-stjärnskottet Jazmine Sullivan är undantaget som bekräftar regeln vad gäller ungdomars påstått onyanserade och extrema åsikter. Själv ser jag hellre henne rätt och slätt som ett motbevis: Unga människor, Jazmine själv född '87, är fullt kapabla att resonera på ett vuxet sätt.

Jazmines textförfattande är väldigt speciellt. När hon skriver en text, verkar det som att hon på förhand inte riktigt har bestämt sig för vad hon tycker. Texterna kretsar oftast kring ett givet ämne, som hon under låtarna kämpar för att förhålla sig till på ett hållbart sätt.

Tydligast - och roligast - är detta i låten "Bust your windows". Intrigen är enkel: Jazmines pojkvän har varit otrogen och Jazmine hämnas genom att slå sönder rutorna på hans bil. Jazmine föregår i inledningen kritiken och sjunger att pojkvännen säkert kommer tycka att hennes handling är barnslig. Men förtjänar hon inte att le? Jo, resonerar hon, "I must admit it helped a little bit / to think of how you'd felt when you saw it". Och dessutom:

"Even though all that you did to me was much worse
I had to do something to make you hurt"

I låten "Switch!" är positionerna de omvända. Jazmine går på dubbeldejt med en kille hon just träffat på bokhandeln, hans bästa kompis och en dejt till honom - och blir kär i sin dejts bästa kompis! En klart prekär situation. Jazmine vet att det är fel av henne att agera som hon gör, men, utvecklar hon, "I couldn't help it, and I don't care - I'm being selfish!"

I ett sista diplomatiskt försök lägger hon fram det okonventionella men välmenande förslaget: Kan de inte byta dejter? Det är ju ändå första dejten, så det kan väl inte vara någon jättestor sak? Hon vänder sig till sin dejt: "You can take my girlfriend, I hardly know you so there is no attachments".

Fram och tillbaka, så fortgår intrigerna i Jazmines låtar. Argument och motargument kommer och går.

Man kan kalla det moget, om man måste.

Just köpt

Man gör vad man kan för att mota den årliga höstdepressionen.

Kamma dig?

Anders Borg säger: Flow it, show it, long as God can grow it - my hair!

Bob Dylan sa en gång att han inte litar på människor utan hår på huvudet. Jag kan i många avseenden sympatisera med honom, även om den tid som Dylan sa detta i kanske överdrev hårets specifika betydelse en aning: 1970 släppte Crosby, Stills, Nash and Young den otroligt dramatiska låten "Almost cut my hair", 1967 sattes musikalen "Hair" upp för första gången. Exemplen kan med all säkerhet mångfaldigas.

Den generella innebörden av Dylan uttalande är dock lika angelägen idag. I nästan uteslutande grad är det gamla människor - alltså människor utan hår - som bestämmer över unga människors liv. Jag ska inte gå så långt som att kalla det här för ett demokratiproblem, men någon sorts problem är det utan tvekan. En barnslig men personligt angelägen logik säger: Alla mina kompisar har hår på huvudet - människor utan hår är inte mina kompisar!

Faran är om det här resonemanget leder till slutsatsen att Anders Borg är en jäkla klippa.

I sådana fall tar jag tillbaka allt.

Ärlighet varar längst

Moder Teresa säger: Ärlighet varar längst

Alecta säger i sin senaste reklam: "Vi håller bara på med tjänstepension, så det är klart att det är det vi är bäst på."

Alldeles omedelbart kan det här verka som ett bra argument. Det företag som ska ta hand om min tjänstepension får ju gärna vara bäst på just tjänstepension.

Men vad är det egentligen som sägs? De håller bara på med tjänstepension, så därför är de bäst på tjänstepension. Ja, det säger väl sig självt? Om man bara håller på med en sak så är man väl bäst på just det. Det är rimligtvis också det man är sämst på. Det är ju det enda man gör.

Egentligen är det lite svårt att prata i termer av kvalitet när man bara gör en sak, bra och dåligt är ju i grunden relativa begrepp: saker och ting är enbart bra eller dåliga i förhållande till andra saker som är bättre eller sämre.

Och det finns ju absolut ingenting som säger att Alecta skulle vara bättre än andra företag vad gäller tjänstepension, bara för att de inte gör något annat.

"Vi håller bara på med tjänstepension, så det är klart att det är det enda vi håller på med."

Kanske inte lika schvungit som första alternativet, men ärlighet varar längst, Alecta.