Blått till pojken och så var det med det.

Kolla mamma, jag är ett subjekt!

Min föräldrageneration tenderar att behandla 60- och 70-talen, och de idéer som präglade dessa två decennier, som en sjukdom de numer är immuna emot. Mellan då och nu står nämligen åttiotalets motreaktion, där hippien förvandlades till yuppie och idealisten blev "realist".

När man revolterar är man sällan speciellt nyanserad. Det gamla är värdelöst och det nya är fantastiskt, så brukar uppställningen istället se ut. Låt oss kalla det mänskligt. Min föräldrageneration har genomlevt 60- och 70-talens frihetsideal, dess tro på en bättre framtid och en vackrare värld. Och de har dödförklarat dem.

Jag tycker ofta att jag förstår 60- och 70-talen bättre än vad min föräldrageneration gör själva. Med ett utomstående öga kan jag se (anser jag mig kunna se?) att skillnaden mellan 60- och 70-talens idéer och 80-talets-motreaktion, inte så mycket är en skillnad mellan rätt och fel som en skillnad mellan perspektiv. 80-talets idéer omintetgjorde inte 60- och 70-talens idéer intellektuellt sett: De enbart ersatte dem historiskt.

Det föds barn i släkten nu, och jag står inför ett klassiskt 60-/70-talsproblem: Ska jag köpa rosa kläder till pojken och blåa till flickan? Ska jag rent av vara så vågad att jag köper en kjol till pojken?

Mina föräldrars svar är enkelt att lista ut: Var inte löjlig! Det där försökte man med redan på 60- och 70-talen och Gud ska veta att det inte blev något mer jämställt för det.

Och jag frågar både mig och min föräldrageneration: Vad är 80-talets briljanta lösning?

(Och så köper jag blått till pojken.)

Inominstitutionella sanningar

Höjden av omoral?

En vän var över på kaffe och kaka häromdagen. Hon pratade om sin starka avsky för människor som äter ensamma. Eller snarare sin avsky för själva fenomenet. Äta, argumenterade hon, det är någonting som man gör i grupp.

Om man trots allt måste äta ensam, fortsatte hon, finns vissa förhållningsregler som man måste följa. Läser man t ex tidningen samtidigt som man äter så kan det vara ok. Att kolla TV samtidigt gör även det saken bättre. Helt enkelt: Ätandet måste förenas med någon typ av själslig stimulans.

Vi idéhistoriker har en tendens att anse en åsikt helt överkörd, om vi i denna kan påvisa existensen av en moralföreställning. Speciellt om vi finner en sådan där man vanligtvis inte förväntar sig detta. Så jag sa:

"Ja, du vet, det här med ätande förknippas ju ofta med en stark moralföreställning. Middagen, ätandet i grupp, har historiskt sett varit en viktig symbol för familj, solidaritet, gemenskap, etc. Med andra ord, att äta består inte bara av själva ätandet."

Den förväntade kapitulationen uteblev dock. Så jag tog till det idéhistoriska generalknepet nr 2 - åberopandet av auktoritet:

"I Thomas Mores bok 'Utopia' finns ett långt stycke där han argumenterar för gemensamma måltider i staten. Hela staten ska alltså äta tillsammans varje dag. Du förstår nu vilka starka moraliska värderingar som man historiskt har lagt i ätandet: Om alla i staten bara äter tillsammans, kommer vi att få en lycklig och konfliktfri stat."

Jag tänkte, att nu kommer hon aldrig mer lägga någon värdering i ensamätandet. Min vän svarade:

"Skitbra idé ju! Alla borde verkligen äta tillsammans."

Och jag tänkte att det ju är bra, att vi åtminstone håller med varandra inom institutionen.

Två individer

Hugh Hefner säger: Feminism är trisst, och det är mycket roligare att ha roligt

Det sitter två filmkritiker, en man och en kvinna, i kulturnyheternas studio och diskuterar Lars von Triers film "Antikrist" och kanske framförallt den kvinnosyn som filmen förmedlar.

Män har i sådana här situationer ofta den fördelen att inte behöva tänka i kön. De kan prata om människor istället. Och feministen blir i ett nafs den trångsinta, snåla som inte tillåter människor att gå utöver sina könsbestämmelser. "Jaså, du ser dem som man och kvinna, själv föredrar jag att betrakta dem som två individer."

Den manliga filmkritikern på kulturnyheterna säger sålunda: "Jag såg inte på karaktärerna som representanter för ett kön, och tänkte därför inte heller på om de återspeglade några könsstereotyper eller inte. Jag såg dem som människor, helt enkelt."

Och det är ju såklart smidigt. Den storsinta, manliga kritiken tillåter människor att vara människor. Inte alls som den tråkiga, kvinnliga kritikern som bara håller på och tjööötar om kön och genus i tid och otid.

Skönt då med en man som kan säga att det där med kön och genus inte känns så himla viktigt.

Att tänka efter eller inte tänka efter, det är frågan

I valet mellan "What's in it for me" och "Champion" väljer Göran Hägglund alla gånger den senare.

"Det finns jättepositiva låtar och några som är lite eftertänksamma."

Det här säger Amy Diamond om sin nya skiva "Swings and roundabouts". Att uttrycka sig som hon gör är ganska vanligt. Det finns glada låtar och så finns det eftertänksamma låtar. De senare är inte lika glada.

Man kan fråga sig hur förhållandet eftertänksam-sorgsen egentligen ser ut. Är en låt eftertänksam eftersom den är sorgsen? Det verkar inte rimligt, eftersom man gissningsvis borde kunna skriva en sorgsen låt utan att tänka efter överhuvudtaget. Och man kan ju inte gärna vara eftertänksam utan att tänka efter.

Alltså är en låt sorgsen eftersom den är eftertänksam. Det här är intressant, eftersom det säger något om oss som människor: När vi inte tänker efter så är vi, som Amy Diamond uttrycker det, "superpositiva" men när vi tänker efter så inser vi att vi inte har så mycket att vara glada över.

Än en gång: Var det inte precis det här som Göran Hägglund försökte sätta fingret på?

Skillanden mellan pop och r'n'b illustrerad i bild och text

Culture Club sjunger: "I just wanna be loved"



Drake sjunger: "I just wanna be successful"

Skitgott!

Varför ser inte skolmaten ut såhär? Jag fattar inte!

Jag har inte direkt följt TV4:s "Matakuten" slaviskt, men de gånger jag väl har kollat har jag inte riktigt förstått poängen.

Det finns ett väldigt svårlösligt problem i frågan om skolmaten. Att göra god och nyttig mat för lite pengar är i sanning inte lätt. Det är en fråga som kräver lång eftertanke, om den ska kunna lösas.

Det är dock inte en fråga som "Matakuten" verkar vilja befatta sig med. Istället kommer nån stjärnkock från Le Rouge eller nåt och handrullar köttbullar och tvingar mattanterna att göra ett blindtest. "Vilken är godast av köttbulle A och köttbulle B?", frågar han.

Den ena köttbullen är den handrullade, med kärlek lagade bullen. Den andra är en fabrikstillverkat, djupfryst billig bulle. Mattanterna gillar den första.

"Där ser ni!", säger stjärnkocken. "Det går att laga godare köttbullar än era djupfrysta, trista bullar."

Och det har han ju såklart rätt i. Det finns godare mat än skolmaten. På Le Rouge, till exempel. Skitgott.

Men jag vet inte riktigt hur den insikten ska lösa skolmatsfrågan.

Wrestlingvisdom

Eurosports expertkommentator knows best

Eurosport sänder wrestling nu. Deras expertkommentator är helt osannolik. Jag vet inte vad han heter, men man kanske kunde kalla honom för wrestlingens Göran Zackrisson.

Två vältränade killar med rakat bröst står i ringen. Experten kommenterar: "Det här är ju lite av en prettyboy-kamp. Ingen av dem har något hår på bröstet." Den andra kommentatorn frågar: "Du gillar inte det, va?" Experten svarar: "Nej, det känns lite omanligt, jag gillar wrestlers med hår!"

Därefter tar en av de rakade brottarna upp en pinnstol som han tänker slå den andra rakade brottaren med. Experten kommer med ytterligare en invändning: "Jag tycker att man borde ställe dit lite mer rejäla stolar." Pinnstolarna är väl lite för omanliga.

En annan brottare lovar att han inte tänker förlora en enda match på hela året. Experten förstår inte vad som är så imponerande med det löftet: "Vadå? Det enda han behöver göra då är ju att inte ställa upp på några fler matcher! Skitlätt."

Och nu berättar The Undertaker hur mycket stryk han tänker ge sina motståndare, med den avslutande punchlinen: "They will all rest in peace!"

Detta gör experten helt förvirrad. "Jag förstår inte. Han vill ju sina motståndare illa, varför säger han då att de ska vila i frid? Det är ju helt ologiskt. Han borde väl snarare säga att de ska bli osaliga i döden, eller något."

"Du ska nog inte fundera så mycket mer på det där", säger den andra kommentatorn.

Jag tänker det rakt motsatta: Du ska nog starta en blogg. Jag lovar att länka.

En dödlig påminnelse

Jag är min kropp

Jag har börjat träna. Jag simmar, gör armhävningar och situps och ska snart börja träna inför Göteborgsvarvet. Jag älskar att se min kropp bli starkare, känna hur jag orkar med mer ansträngning.

Att träna har gjort mig väldigt medveten om min kropp. Tidigare kunde jag betrakta min kropp som något jag endast bar med mig, någonting utomstående mig. Träningen har gjort mig uppmärksam på att jag inte bara har en kropp: Jag ÄR en kropp.

Att se och känna min kropp förändras har dock medföljts av den insikten att min kropp kommer att försvagas och försämras under livet. Erfarenheten av att min kropp kan förändras till det bättre har gjort mig plågsamt medveten om att den också oundvikligen kommer att förändras till det sämre. Att göra mig stark har med andra ord gjort mig medveten om min egen bräcklighet.

Det som började i bakfylleångest över en dåligt omhändertagen kropp, har alltså resulterat i mer kroppslig ångest än tidigare. Om jag förut hade en svag kropp som jag inte kände, har jag nu en måttligt starkare kropp som jag känner ständigt närvarande, främst som en påminnelse om min egen dödlighet.

Till försvar för det politiskt korrekta

Privatknullare?

Det finns vissa konstateranden som gäller som argument. Jag har pratat om det tidigare, i samband med ungdomars åsikter. Den här gången gäller det de åsikter som vanligtvis brukar gå under etiketten "Politiskt korrekta".

Att bli anklagad för att ha politiskt korrekta åsikter är att bli anklagad för att inte tänka själv. Den person som tycker det politiskt korrekta, tycker inte på egen hand. Den här anklagelsen brukar i en diskussion ofta anses dräpande nog, och personen som ertappas med att ha politiskt korrekta åsikter förklaras intellektuellt mindervärdig.

Att anklaga en person för att inte tänka själv är dock i sig inget argument för eller emot dennes åsikter. Det är enbart ett konstaterande. Den åsikt som du ger uttryck för ingår i det spektra av åsikter som vanligtvis brukar kallas för "politiskt korrekta". Det är allt som sägs. Om åsikten är rätt eller fel berörs inte.

Att bli påkommen med att inte tänka själv är naturligtvis en intellektuell nesa. Personligen vill jag dock hävda min tankefrihet såpass, att om mina åsikter sammanfaller med det politiskt korrekta är detta just ett sammanfallande, inte en A-och-B-relation.

Man kan vidare fråga sig, om inte den person som finner en stolthet i att inte ha politiskt korrekta åsikter, frånsäger sig sin tankefrihet i större utsträckning än dennes motsats: Han/hon definierar verkligen sina åsikter utifrån det politiskt korrekta, men för honom/henne gäller det att säga nej. Det är ett förhållande till det politiskt korrekta som är omöjligt att förneka.

Personligen kan jag med glädje säga, att om mina åsikter råkar vara samma som de politiskt korrekta, gör detta mig glad eftersom mina åsikter utgör sammhällsnorm.

Medelklassangelägenheter på Systembolaget vs "verkligheten"

Eller: en supertrevlig sprithäxa

"Det som är en sanning i Jena och Berlin är bara ett dåligt skämt i Heidelberg"

Orden är Gustav Frödings. Trots de år som förflutit mellan oss och Fröding, är citatets poäng än idag slående gångbar: Det som är en sanning för mig är inte nödvändigtvis en sanning för dig. Det är en fråga om perspektiv.

Igår var jag på systembolaget. Bredvid mig står tre män (lite slarvigt skulle jag nog kalla dem för lantisar). Att systembolaget har mycket att erbjuda visste jag redan. Men att Frödingcitatet skulle bekräftas, hade jag inte förväntat mig. En av de tre männen bredvid mig säger:

"Det värsta som finns är en sprithäxa med vatten!"

Hans vänner håller med; det här är tydligen en angelägen sanning.

Jag tänkte att de definitivt måste komma från förorten eller något, för på Systembolaget Rosenlundsgatan lät hans kommentar bara som ett dåligt skämt.

Här är vi nämligen för fina för häxor. (Istället dricker vi Systemets billigaste ekologiska vin).

Nej!

Nej, jag säger nej!

Det är inte lätt att veta vad man tycker. Varje åsikt är liksom på förhand försedd med ett motargument, att ta ställning för någonting är alltid snarare att välja det minst dåliga alternativet, än att verkligen känna en stark övertygelse.

Idag delade Kristdemokraterna ut kaffe i Björns Trädgård. Jävla KD! Hålla på och lura folk att de vill väl med kaffe och kaka. Jag tänkte att jag kanske skulle sparka ner hela ståndet, kasta deras dumma kaffe på marken.

Det är mycket lättare att veta vad man inte tycker. Jag vet verkligen vad jag inte tycker.

Jag har svårt för människor som påstår att det var bättre förr. Saker och ting var verkligen inte bättre på förr. Men vissa aspekter av det förflutna, i det här fallet 60-talets motkulturrörelse, är lätta att sakna.

Jag brukar aldrig demonstrera på första maj, men jag borde nog börja med det. Att demonstrera är på många sätt den renaste formen av åsiktsmässigt uttryck: Människor som samlas i stor grupp och säger nej.

Som Joey Ramone uttryckte saken:

"I don't like politics
I don't like communists
I don't like games and fun
I don't like anyone
And I'm against it!"

En öm tå?

I antika Grekland lärde man ut retorik. Som tur är har Göran Hägglund nuförtiden gjort hela den läran umbärlig.

På frågan vad han tycker om den fortsatta diskussionen efter hans artikel om "verklighetens folk" , svarar Sveriges socialminister Göran Hägglund i senaste numret av Fokus:

"Det är jättebra och spännande att debatten har rullat på våg efter våg. Det är tydligt att jag trampat på en öm tå hos personer med rejäla megafoner på kultursidorna. Det bekräftar att det finns en självgod grupp i Sverige som vet hur allt ska vara - sådana som hyllar provokationer men lätt blir provocerade själva." (Min fetstil)

Hägglund argumenterar enligt en logik som säger: Om jag kritiserar en person eller en grupp för något som gör dem upprörda, så ligger det automatiskt någon sanning i min kritik.

Jag misstänker att Hägglunds resonemang får lite sneda konsekvenser. Anta till exempel att jag som representant för ett blått parti kritiserade socialdemokraterna för att föra en stalinistisk politik. Jag kanske kallade deras skattepolitik för "en planekonomisk lösning" och påstod att deras arbetspolitik inte var något annat än Sovjetiska GULAG-arkipelager. Anta än en gång att jag sa allt det här i egenskap av minister. Kan man inte tänka sig att en och annan sosse skulle bli upprörd?

Skulle det då vara rimligt att som Göran Hägglund säga att den anklagade blir upprörd eftersom det ligger någon sanning i anklagelsen? Att ilskan över att bli jämförd med Stalin i själva verket beror på en faktisk likhet? Eller vore inte en enklare förklaring att människor förväntar sig mer av en svensk minister, än att (som Hägglund) i debattartiklar ge uttryck för kulturfascism och akademikerförakt?

Nu ska hursomhelst jag och Patrik fredagsstäda. Jag ska (helt felaktigt) säga till honom att han aldrig städar, att jag drar hela lasset i hushållningen och att han därför får fredagsstäda på egen hand. Patrik kommer att bli upprörd och har därmed gått i fällan: Jag har visst trampat på en öm tå och därför är det jag säger automatiskt sant.

Göran Hägglund vs. Världen 1-0

En postmodern nick

En annan Nick (hoho!)

Postmodernismen lär som bekant att det inte finns någon objektiv sanning. Genom att bara betrakta verkligheten förutsättningslöst kan vi inte lära oss någonting, istället får verkligheten sin betydelse utifrån de begrepp och förståelseramar vi tvingar på den.

Det är lätt att bli övertygad om att postmodernismen har rätt när man kollar på fotboll. Albaniens högerytter slår nu en stenhård inspark mot straffområdet. En albansk spelare möter bollen med pannan. Bollen är så hård slagen att han nästen ramlar bakåt.

Hur ska jag förstå det här? Varför väljer en människa självmant att göra som den här albanen? Varför möter man frivilligt en stenhårt slagen boll med pannan? Verkligheten berättar inget förutsättningslöst för oss. Det finns ingen objektiv, av människan oberoende sanning här.

Han nickar. Det är förklaringen. Han nickar i förhoppning att få in bollen i mål. Det har ett värde för honom.

För att citera The Killers: "Spaceman says: It's all in your mind."

Jacob håller inte med!

Livet har sina goda stunder

"På McDonalds varva ner, hos oss finns inga krav!"

Kommer ni ihåg den gamla McDonalds-sången? Jacob, 10-år-eller-något, hade stora problem med textraden ovan. "Det kan ju inte stämma? Det finns ju en hel mängd krav på McDonalds. Kravet att ställa undan maten när man är klar. Kravet att betala för maten." Och så vidare.

Nu känner 21-åriga Jacob samma sak kring en annan reklam, nämligen GE Money Banks erbjudande "Mitt lån": "Ett lån på dina villkor!"

Det här kan ju inte stämma! Om jag fick bestämma villkoren för ett lån skulle jag till att börja med ta bort räntan. Kanske skulle jag helt ta bort återbetalningsskyldigheten (vilket väl skulle göra det omöjligt att kalla lånet för ett lån; utan återbetalningsskyldighet är det ju snarare en gåva. Men om jag var kung, etc) Jag skulle definitivt se till att jag bara behövde betala när det passade mig. När jag hade pengar över.

Jag läste på lite om det här lånet. Det visade sig att räntesatsen bestäms utifrån hur kreditvärdig banken tror att du är. Jättekreditvärdig = låg ränta, intejättekreditvärdig = hög ränta. Det här kan man såklart med lite god vilja kalla för "ett lån på mina villkor". Det är ju mina ekonomiska villkor som bestämmer räntan, d v s lånets villkor.

Man kan också säga, att 10-åriga Jacob och 21-åriga Jacob kritiserar reklam på ungefär samma vis. Det är såklart rätt deprimerande hur man än väljer att se på det. Jag väljer dock att tänka på mitt 10-åriga jag som osannlikt begåvad (vilket ändå lämnar oss med slutsatsen att min tankemässig utveckling upphörde för 11 år sedan).