Tråkiga kvinnor och romantiska män

"...och då finns bara längtan kvar"

Svenska manliga popmusiker har genom åren haft en tendens att skriva en viss typ av stalkerberättelser, där ett specifikt tema har varit återkommande: Kvinnor är alltid bättre i den egna föreställningsvärlden än de är i verkligheten.

Mauro Scocco får tjäna som första exempel, med sin låt "Sarah". I låter beskriver Scocco hur han har en hemlig crush på en kvinna som heter Sarah. Han vet inte mycket mer om henne än just hennes namn, med det tycks räcka för att han ska dra alla möjliga slutsatser om hennes karaktär: "Hon är vild som vinden och varm som en sommarnatt" (t. ex.) All övrig information vi får om Sarah, får vi i form av andrahandskällor, en typ av moderna folkloreberättelser: "Dom säger att hon lever ensam, och kanske vill hon ha det så ..."

Man invänder gärna: Du projicerar bara dina förhoppningar på en vacker (?) men i all väsentligt anonym person. I låten är denna invändning bak-och-fram-vänd, i form av en fråga: "Om hon lärde känna mig, skulle det ändra nåt då?" Denna textrad är intressant. Tycker Scocco att han känner Sarah tillräckligt väl? Är det bara hon som behöver lära känna honom? Hur det än ligger till med den saken, kan vi anta att Sarah, den verkliga Sarah, aldrig skulle kunna leva upp till Scoccos drömbild - vilken verklig människa är egentligen "vild som vinden och varm som en sommarnatt"?

Nästa exempel är Jakob Hellman och låten "Hon har ett sätt". Stalkertemat är ungefär detsamma som i föregående låt, Hellman är kär i en tjej som han inte känner. Men till skillnad från Scocco vet han inte ens hennes namn, bara att "hon har ett sätt att säga 'mhm' jag inte trodde fanns". Hellman är dock mer öppet ointresserad av att lära känna tjejen på riktigt, inte ens hennes namn vill han veta: "Jag är rädd att hon ska heta nåt som inte låter bra", kommenterar han.

En annan central del i texten är: "Hon har ett sätt att le som bara jag förstår". Det är frestande att se denna textrad som ett implicit erkännande av textens grundläggande premiss - anledningen till varför det bara är Hellman som förstår hennes sätt att le, är att denna förståelse är en skapelse av hans fantasi.

Peter Lemarc står för vårt sista exempel. I låten "Tess" erbjuder Lemarc en ny twist på det namntema som togs upp av Hellman. Som vi minns var Hellman rädd att tjejen han var kär i skulle "heta nåt som inte låter bra." Lemarc har gjort misstaget att fråga, med just det resultat som Hellman var rädd för: hennes namn låter inte bra! Lemarc ligger dock ett steg före. "Jag vet vad hon heter", säger han, "jag vet hennes namn - men jag kallar henne Tess!"

Vad den kvinna som Lemarc kallar "Tess" egentligen heter kan vi bara spekulera kring. Kanske Anna. Kanske Stina, eller något annat vanligt, tråkigt namn.

Vad samtliga låtar lär oss, hursomhelst, är att kvinnor av egen kraft inte platsar i lyriken (eller våra liv). Kanske vill de egentligen leva ensamma. Kanske heter de fel saker. I vilket fall: Låt oss för Guds skull inte lära känna dem, då kommer allt som är vackert - allt som vi män någonsin har drömt - att falla ner på jorden i form av jobbiga celluliter, osmickrande behåring och månatlig mens.

För er som undrat vad jag haft för mig, nu när jag inte har uppdaterat på ett tag

Ett exempel på field marketing

Jag har bland annat gjort ett litet antropologiskt forskningsprojekt, här kommer ett smakprov! (det är lite långt, så var tålmodiga)

”Folk köper inte på logik”

Vid en snabb överblick i tidningshyllan hos min lokala närbutik möts jag av följande rubriker (i urval): ”Fixa biffen: Tipsen, tekniken, tillbehören – allt inför sommarens grillfest”; ”130 sommarhits – väskor, solglasögon, skor…”; ”269 somriga trendköp som ser bra ut på alla”, ”Hightech för hyn – creamerna som gör underverk”; ”120 vårfynd som fixar stilen”. Dessa rubriker – hämtade från livsstilsmagasin som Femina, Damernas Värld, Elle och King – berättar alla en och samma sak: Att shoppa är lustfyllt. Vi uppmanas via de glansiga omslagen att förnya oss själva genom shopping, bli snyggare genom shopping, kort sagt definiera oss själva som en viss typ av människor (läs: människor med en viss livsstil) genom vårt sätt att konsumera.

Antropologen Arjun Appadurai menar att modern konsumtion till största delen drivs framåt och organiseras utifrån vällust (hos Appadurai pleasure). Denna vällust, menar Appadurai, är placerad inom en kontext av kortsiktighet där vi hela tiden måste konsumera nya saker för att upprätthålla de känslor av vällust som är kopplade till köpandet. Tidningsrubrikerna ovan bekräftar denna bild. Konsumtion, förstår vi, är samtidigt något lustfyllt och kortsiktig.

Den fråga som jag kommer att ställa i den här artikeln, och som också kom att leda mig till mitt val av fältstudie, behandlar fenomenet field marketing utifrån Appadurais förståelse av modern konsumtion. Field marketing – vilket vi på senare år har blivit alltmer vana vid – är alltså den typ av försäljning där olika företag står utplacerade på gator och i gallerior och genom aggressiv försäljning söker sälja olika produkter till förbipasserande. Utifrån egen erfarenhet vet jag att många människor hyser allt annat än positiva känslor inför denna typ av försäljning. Samtidigt vet jag att detta är en typ av försäljning som i många fall är oerhört lönsam. Det slog mig hur illa detta tycktes rimma med Appadurais beskrivning av modern konsumtion. Hur är det möjligt att förstå field marketing – som av många är så föraktat och ses som en källa till olust – inom ett område som enlig Appadurai karaktäriseras framförallt av vällust?

Jag valde att åka till Västermalmsgallerian, där jag visste att det dels skulle finnas field market-försäljare, men också möjlighet att på avstånd kunna betrakta dessa från olika restauranger och caféer. Just idag hade Telge Energi slagit upp en station där två försäljare frenetiskt sökte locka förbipasserande att byta elbolag. Försäljarna var strategiskt utplacerade vid en av utgångarna som leder från gallerian ner till tunnelbanan, där ett café i den annars breda korridoren skapar en flaskhals som personer på väg ut måste passera. Jag märkte direkt att denna plats skapar ett behov av väl valda strategier för den som vill kunna passera försäljarna utan att bli ”såld på”. Populärast av dessa strategier var (i) att gå så långt ifrån försäljarnas station som möjligt (vilket var detsamma som att gå klistrad längs caféets servering); (ii) att i största möjliga mån försöka undvika ögonkontakt med försäljarna (vilket uppnåddes främst genom att stint kolla rakt fram alternativt ner i marken); (iii) att fortsätta gå trots att försäljarna ställde en fråga; (iv) en kombination av alla eller några av dessa alternativ.

Försäljarnas taktik för att få personer att stanna var dubbel. Dels hade de en varsin inplastad lapp där de viktigaste säljargumenten fanns uppradade, vilken de uppmanade förbipasserande att ta emot. Om någon accepterade erbjudandet, blev de ombedda att följa med till någon av de stationer där kontrakt i bästa fall kunde skrivas. Dels ställde försäljarna energirelaterade frågor till de människor som passerade, främst ”Får jag fråga vilket elbolag ni har idag?”, men även ”Ursäkta, bryr ni er om miljön?”. Den första frågan bemöttes generellt med två svar, ”Jag har redan X som elbolag och är nöjd” eller ”Det berättar jag inte!” Den andra frågan besvarades oftast inte alls, och de gånger den faktiskt fick ett svar var det främst ett irriterat ”Nej, jag skiter i miljön!”

Min första tanke var att Appadurais bild av modern konsumtion enbart förstärktes av verkligheten. Försäljarnas närmanden tycktes ju av de förbipasserande uppfattas som olustiga och därför ville ingen stanna. Jag modifierade dock rätt fort denna tanke, och drog slutsatsen att problemet snarare måste ligga hos just de försäljare jag valt att studera – field marketing är ju annars så framgångsrikt!

Jag bestämde mig för att ta kontakt med de två försäljarna i syfte att kunna ställa några frågor samt iaktta dem på närmre håll. Det visade sig då att vad jag uppfattat som konstant motgång, i själva verket var en tillfällig svacka och att den ena försäljaren, Edvin, tidigare under dagen lyckats teckna hela elva elavtal. För den andra försäljaren, Paul, verkade motgången emellertid bestå. Han hade bara lyckats teckna tre avtal under dagen och var kraftigt modfälld. Jag funderade på vad som skilde de båda åt, hur det kunde komma sig att endast en av försäljarna framgångsrikt lyckades bryta den barriär av olust som från början tycktes ligga mellan försäljare och förbipasserande.

Edvin var en energisk och entusiastisk person som, efter att jag frågat vilka hans huvudargument för Telge Energi var, tog första bästa tillfälle att sälja el även till mig. Något överrumplad av detta försök, sökte jag byta ämne och frågade hur man enklast får människor att teckna avtal på stående fot. Vilka typer av argument fungerar bäst? Edvin förklarade att ”folk köper på känslor, inte på logik”, något han i och för sig beklagade med konstaterandet att ”om folk var logiskt sinnade skulle de naturligtvis inse att Telge är det bästa alternativet.”

Pauls motgångar fortsatte. Han satte sig därför med en uppgiven min på en av stolarna vid det närliggande caféet. ”Jag är 27 år, jag har ingen ork att hålla på med det här”, sa han när jag satte mig mittemot honom. Jag frågade vad han trodde att motgångarna kunde bero på. Han muttrade att han inte riktigt var säker men att man ”typ måste ha ADHD eller nåt för att palla med en hel dags försäljning.” Paul var annars ointresserad av att prata om sitt jobb. Istället pratade han med längtan om sin nya flickvän som han skulle träffa efter jobbet, och om sina planer att plugga. Det enda positiva han överhuvudtaget uttryckte om jobbet var: ”Jag är kort, det är bra när man ska sälja. Folk uppfattar mig inte som så hotfull.”

Edvins säljretorik, visade det sig, syftade till att avdramatisera den något krystade säljsituationen. Så fort han fick en kund på kroken, sa han sitt namn och bad om deras – ”Hej jag heter Edvin, vad heter du?” – varefter han berättade att Telge just nu har ett specialerbjudande som han ”bara vill informera om.” Trots att hans mål uttryckligen var att teckna elavtal – han berättade för mig att han så tidigt som möjligt försöker skriva ner kundernas namn på avtalet, eftersom det då är lättare att ”gå på avslut” – framställde han sig inför kunderna som en person med väldigt litet säljintresse. ”Det är du som bestämmer!”, kunde han säga, eller ”Du behöver inte bestämma dig, jag vill bara informera om vårt erbjudande!”

Paul hade helt tröttnat och stod under en period och erbjöd förbipasserande en miljon kronor. Han hade märkt att vad han än sa, vad han än erbjöd, så gick folk bara förbi. Han pratade mer och mer med mig, allt mindre intresserad av att sälja.

Det svåraste med field marketing, berättade Edvin, är att få potentiella kunder att stanna. ”När de väl har stannat är det rätt enkelt.” Detta, tänkte jag, är nog en sanning med modifikation. Många av kunderna verkade nämligen kraftigt misstänksamma även efter att de stannat. Det syntes tydligt på deras kroppsspråk; många stod med kroppen liksom halvt vänd bort från försäljarna, som om de när som helst skulle vända sig om och springa därifrån. Även i ansiktet syntes deras tveksamhet, de log ofta nervöst och såg många gånger närmast skamsna ut.

Johan Lindquist beskriver i sin bok The Anxieties of Mobility hur sexköp bland de prostituerade och torskar han träffat idealt förstås och framställs som någonting ömsesidigt lustfyllt och frivilligt. Detta, menar Lindquist, görs möjligt genom att den ekonomiska aspekten av det sexuella mötet i så stor utsträckning som möjligt förnekas.

Utan att mena att field marketing är att jämföra helt med prostitution, finns det intressanta paralleller att dra mellan Lindquists iakttagelse och mitt eget fält. I båda fallen handlar potentiella konflikter nämligen om att den köpande parten uppfattar att försäljning sker på fel plats under fel villkor. De field market-försäljare jag träffade var placerade i en lokal som helt och hållet är inrättad för konsumtion, Västermalmsgallerian. Ändå möttes de av kraftig skepsis när de sökte uppmuntra till just konsumtion. På något sätt hade de alltså lyckats förvandla konsumtionen från något lustfyllt till något olustigt.

Problemet för field marketing, vill jag hävda, ligger i bilden av konsumtion som något frivilligt. För att konsumtion ska kunna förstås som något lustfyllt, måste det också presenteras som något frivilligt. Detta kan field marketing omöjligt iscensätta, vilket verkade vara det stora problemet för killarna i Västermalmsgallerian – de förbipasserande såg ut att känna sig överfallna!

Lösningen för framgångsrika field market-försäljare blir därför att förneka – precis som i fallet med prostitution – den ekonomiska aspekten av sin verksamhet. Eftersom field marketing omöjligt kan framstå som någonting frivilligt, måste den – för att inte också framstå som olustig – förneka sig själv som konsumtion, i det att konsumtion måste vara frivilligt för att vara lustfyllt. Att vara en framgångsrik försäljare bli på så vis en fråga om trovärdig iscensättning. Edvin förnekade konsekvent inför kunderna att han var ute efter att sälja och lade istället fram sitt erbjudande i form av ett ”bra tips” som han ”bara vill informera om”.

Med risk för att göra våld på Edvins ord, kan man nog tolka hans uttalande att ”folk köper på känsla, inte på logik” i linje med detta. Den ”känsla” som Edvin påstår att kunder köper på, är samma känsla han själv iscensätter, nämligen, känslan av en ickekommersiell situation, där Edvin enbart ”tipsar” om ”ett specialerbjudande”. Det faktum att Edvin försökte sälja på mig, samt det faktum att Paul mest ville prata om sin flickvän, är likaledes talande. Edvin hade framgångsrikt lyckats internalisera bilden av sig själv och sitt yrke som någonting närmast välgörande, varför han enbart gjorde mig en tjänst när han tipsade om Telge. Paul, å andra sidan, gick in och ut ur sin roll som försäljare och tappade därför all sin trovärdighet.

”Det är du som bestämmer”, sa Edvin till ännu en kund, och satte än en gång agendan för samtalet.

En dyr - men otroligt fri - huvudvärk

Det är inte lätt att vara fri

En anledning till varför man vanligtvis gör skillnad mellan politik och vetenskap, är att politiken utgår från vissa oförhandlingsbara egenvärden.

Liberalismens främsta egenvärde är den personliga friheten, och då kanske främst en frihet i negativ mening: Ingenting ska hindra människan från att vara fri. Utifrån detta grundantagande, identifierar liberalismen olika frihetshinder: Repressiv lagstiftning mot enskilda grupper, alltför höga skatter, etc.

Ur detta perspektiv bör vi betrakta privatiseringen av Apoteket. Eftersom människan bör vara så fri som möjligt, bör staten säga nej till så få saker som möjligt. Bland dessa är alltså rätten att sälja medicin. Om jag tidigare ville starta ett privat apotek sa staten nej - privata apotek är av olika anledningar förbjudna. Detta har dagens liberala regering ändrat på, och på så vis ökat människors frihet.

Frihetsargumentet är dock sällan såhär tydligt artikulerat av liberalerna själva. Istället har de vid privatiseringen av Apoteket använt ett annat argument, mer pragmatiskt samt en smula utopisk. När apoteken privatiseras, säger liberalen, kommer vi att få billigare priser på läkemedel, eftersom olika apoteksföretag kommer att konkurrera med varandra på den fria marknaden, vilket kommer pressa ner priserna. Friheten är med andra ord inte bara härlig, den är också ekonomiskt nyttig.

Grovt sett kan man säga att skillnaden mellan vänsterblocket och högerblocket i den här frågan, är att de förra väljer planering där de senare väljer spekulation. Om vi har statligt ägda apotek kan vi enklare reglera och kontrollera priserna på läkemedel. Vi kan med andra ord planera vilka priser som våra läkemedel ska ha. Om vi väljer att privatisera apoteken förlorar vi kontrollen över priserna, men hoppas att detta kommer leda till billigare medicin. Det här är dock ingenting vi kan veta, bara någonting vi kan spekulera kring.

Priserna har tyvärr stigit. "Hoppsan", säger liberalen. "Det var synd." Men han säger också något annat:

Frihet är viktigare. Och ibland har den ett högt pris - i detta fall en dyrare huvudvärk.

Ett bra argument?

"Vi har sett till att metallarbetaren varje månad får 1700 extra i plånboken!"

I söndags var det partiledardebatt. Citatet ovan kan sägas summera det blåa blockets huvudsakliga poäng i skattefrågan - Människor får mer pengar på fickan.

Det är såklart ett effektivt argument. Om du ställer en människa inför valet att ha mer eller mindre pengar, kommer han eller hon troligtvis att välja det tidigare.

Vore detta en fullständig bild av den svenska skattepolitiken, skulle enbart en dumbom rösta på vänstern. De tar ju varje månad mer pengar av arbetarna än de blåa gör. Varför skulle någon frivilligt rösta på ett sådant parti?

Två extremer vad gäller skattepolitik är att människor antingen betalar hela sin månadsinkomst i skatt alternativt ingen skatt alls. De båda har sina för- och nackdelar.

Om vi betalade all vår inkomst i skatt, skulle vi ha minimal frihet när det kommer till materiellt ägande. Allting skulle såklart vara gratis - mat, kläder, nöjen, etc. - eftersom ingen skulle ha några pengar att handla med. Det huvudsakliga problemet med detta, anser de flesta, är att det i alltför stor utsträckning inkräktar på den personliga friheten.

Det andra alternativet skulle innebära att människor hade maximalt höga nettoinkomster samt maximal frihet. Om jag ville, kunde jag välja att lägga alla mina pengar på kläder - och jag skulle ha råd med väldigt mycket kläder! - men jag skulle då inte ha råd med mat och skulle svälta ihjäl.

Eftersom ingen av dessa alternativ generellt sett anses vara hållbara, söker de politiska partierna efter någon typ av medelväg. Högre skatter innebär fler statliga subventioner, lägre skatter innebär större ekonomisk frihet.

Att metallarbetaren får 1700 kr extra i fickan varje månad är därför inget argument i sig. Det är en lösning. Denna lösning kräver i sin tur ett argument.

För om metallarbetarens höjda nettoinkomst kunde fungera som ett argument, då borde ju konsekvensen bli att den som förespråkar lägst skatter också är den som har det bästa argumentet.

"Inga skatter! 10000 extra i månaden till metallarbetaren!"

Jag: långsam, sokratisk och obarmhärtigt lik mina föräldrar

Är jag Sokrates eller min pappa?

I diskussion med andra människor, blir jag allt oftare tillsagt att komma till saken snabbare, att den som lyssnar redan har förstått eller att jag "analyserar sönder" en i själva verket rätt enkelt situation.

Jag börjar bli som min pappa, tänker jag. Min mamma brukar hälften på skämt hälften på allvar beskriva hans förmåga att vinna diskussioner som inte beroende på hans förmåga att effektivt argumentera för sin sak utan på hans okänsliga seghet. Min pappa argumenterar så länge, påstår min mamma, att ingen till slut orkar argumentera emot honom utan ger honom rätt, oavsett om de håller med eller inte.

Han är advokat, min pappa, och om min mammas observation är riktig är nog denna hans seghet en god egenskap yrkesmässigt sätt.

Min egen alltmer långsamma och omständiga argumentationsteknik har nog till stor del att göra med min pappa och det faktum att jag växt upp med honom och hans långa utläggningar. Men jag vill också förklara mitt beteende som i hög utsträckning beroende på mitt studieämne: Idéhistoria och filosofi. Ju mer jag läser, ju fler olika intryck jag tar, desto svårare upplever jag att det är att ha några fasta åsikter. Även den enklaste övertygelse kan, tycks det mig, alltid vid närmare granskning visas omöjlig eller rent av omoralisk.

Därför är jag långsam.

Det är såklart en rätt smickrande beskrivning. Alla som tror sig veta någonting säker är förvirrade och okunniga: Jag, en tänkare i Sokrates anda, vet att jag ingenting vet, varför jag är visare än alla andra.

Men sådär är det väl nästan alltid. Man gör någonting och har en rätt vacker och idealistisk förklaring till varför man gör det, men i själva verket blir man bara mer och mer som sina föräldrar och handlar som de skulle ha gjort.

Ett svårt byte

Newton undrade varför äpplen faller och sen undrade han inget mer.

Varför behövs religion?

Den sekulära vänder på frågan. Vad saknar den religiösa, undrar han retoriskt och svarar: Den religiösa saknar utbildning. I väst tror vi inte längre på religiösa förklaringar eftersom vi helt enkelt vet bättre. Enbart en dumskalle, säger den sekulära, skulle få för sig att hänga upp sin världsbild kring en gubbe i skägg som sa varde ljus.

Annat är det i andra delar av världen, resonerar den sekulära vidare. Där är de fortfarande outbildade, osofistikerade och religiösa. Annat var det också förr i tiden i vår del av världen. Då trodde vi på tomtar och troll, på Tor och Oden och på den kristna Guden.

Jag är inte troende. Jag är heller inte ateist, men steget från agnosticism till ateism är för mig långt närmre än det till religiös tro. Mitt svar på varför religion behövs har dock alltid varit ett annat än det ovan redovisade. Religion ger svar på de frågor som inte kan besvaras vetenskapligt, framförallt frågan om vad som händer efter döden.

Man är frestad att dra slutsatsen att rädsla för döden i grund och botten är det enda som religion handlar om. Kanske är detta inte helt riktigt, men det är åtminstone en suggestiv bild: Alla de monumentala uttryck som religionen har tagit sig genom historien är enbart uttryck för enskilda personers rädsla för intet. I desperat hävdande av livets fakticitet i kontrast till dödens intighet har dessa människor byggt katedraler och domer, som för att säga: "Jag är här nu, det kan ingen förneka!"

Jag har som icketroende ofta fascinerats och skrämts av religionens magnifika uttryck. Om rädsla för döden har fått människor i historien att bygga stora kyrkor till Guds ära, hur ska då jag utan religionen hjälp kunna klara av min egen rädsla för döden?

Detta är en av de svåraste filosofiska frågor jag någonsin brottats med. Det är också en av de största sekulära svårigheterna. Vi fick en fri vetenskap, men förlorade all tydlig mening.

Ett inte helt lätt byte.

Satir?

I like sexytime with my sister, säger Borat. Satir, säger vi.

"Det är fascinerande hur mycket man kan komma undan med så länge man kallar det för satir."

Orden är min gamla filmkunskapslärares, men de kunde lika gärna ha varit mina egna. Satiren är humorns räddande ängel, en sista brasklapp när alla andra förklaringar slutat fungera: Det är ju satir.

Personligen har jag aldrig riktigt förstått satirens logik, något som jag verkar vara tämligen ensam om. Människor använder satirbegreppet för att förklara de mest grova bög- och invandrarskämt, som om det vore en fullständig självklarhet vad som skiljer satiren från det enbart plumpa. Satiren är i dessa fall uppenbarligen något självförklarande och så länge det är satir är det helt ok!

Filmerna "Borat" och "Brüno", båda med komikern Sasha Baron Cohen i huvudrollen, är på senare det tid de vanligaste exemplen där satiren använts för att legitimera sådant som i annat fall skulle vara otänkbart. Här har det handlat om extremt stereotypa framställningar av bl a svarta, bögar och - kanske framför allt - kazakstanier; stereotypa bilder som tack vare satirens benådande kraft ansetts tillåtna att skratta åt.

Borat, huvudpersonen i filmen med samma namn, är en kazakstansk TV-reporter. Han förespråkar incest, pedofili och prostitution, hatar judar över allt annat samt tror att det är tillåtet att bajsa och onanera på allmän plats. Människor som skrattar åt Borat brukar oftast förr eller senare ursäkta sig med hjälp av just satirbegreppet: "Borat" är strålande politisk satir. Det är därför de skrattar.

Vad är det då som gör Borat till satir? Vi vet ju att Sasha Baron Cohen inte riktigt menar allvar med sin beskrivning av det kazakstanska folket, men är detta nog? Räcker det att man inte menar allvar för att någonting ska kallas satir?

Förmodligen inte, på samma sätt som vi inte anser att blondinskämt behöver förstås bokstavligt för att uppfattas som förnedrande. Ingen anser ju att man på allvar kan få en blondin att blöda näsblod genom att vifta med kuken under en glasskiva, de som skrattar åt blondinskämt gör ju det eftersom skämtet bekräftar en fördom om blondinen som säger att hon är korkad.

När vi skrattar åt Borats incestuösa uttalanden, vad skrattar vi åt då? Om vi svarar att det är den politiska satiren, måste vi svara på följdfrågan vad denna politiska satir består av.

Är det kanske så att Borat spelar upp en stereotyp bild av östeuropéer, och att vi i själva verket skrattar åt våra egna fördomar? Att det är själva absurditeten i våra egna föreställningar som blir humoristisk när de så öppet ställs framför ögonen på oss?

Kanske, men jag tror att det lika ofta handlar om något så enkelt som att vi tycker att det är kul att skratta åt den som är annorlunda. Borat är en galen kazakstanier och det är roligt eftersom kazakstanier troligtvis är ett gäng galna bönder som ligger med sina systrar.

Satiren kommer, som bäst, i andra hand.

Undergången

Eller så har killarna och tjejerna vid partikelacceleratorn i Cern en dålig dag och råkar skapa ett stor svart hål som slukar hela världen.

Jag såg filmen "2012" häromdagen. Det finns någonting väldigt överväldigande med den typen av katastroffilmer. Att naturens kraft kan göra den mest uppblåsta person ödmjuk är såklart rätt självklart. Men insikten om naturens överlägsenhet vis-a-vis människan är likafullt en svår törn för självförtroende hos den postmodernt sinnade.

I filmens värld räddar John Cusack sig själv och sin familj från undergången. Han springer, flyger och kör med bil undan naturens krafter. Men runt omkring honom faller människor hjälplöst ner i avgrunden.

Inom postmodern teori förnekas den absoluta uppdelningen mellan natur och kultur som annars betraktas som rätt självklar. Föreställningen om det naturliga, säger man, är lika skapad som föreställningen om det kulturella.

När jag ser civilisationen falla ihop som ett korthus i "2012", är det dock rätt svårt att inte ställa naturen och kulturen i ett absolut motsatsförhållande. Det är en nesa, men samtidigt ett ofrånkomligt faktum, att naturen när som helst kan låta världen falla samman, och att allt vi kan hoppas på är att stå nära någon vi älskar när det händer.

Å andra sidan finns det något fint i den jämlikhet som undergången innebär. Från den kan ingen - inte ens John Cusack i ett hobbyflygplan - undkomma. Därför är det ett smått magiskt ögonblick i "2012" när USA's president vänder sig till världens folk med orden:

Idag talar jag inte till er som USA's president, utan som en jämlike.

(Som tur är har han för säkerhets skull byggt tre skitstora arker, som kan rädda alla rika)

Nytt år

Jag har skrivit en c-uppsats nu och skickade den för ungefär en timme sedan till min handledare. Den förklarar min frånvaro. Men nytt år och nya möjligheter. Kanske kommer en uppdatering imorgon. Hoppas ni är kvar!

Humor

Too soon?

Vissa saker gör man och så är det inget mer med det. Andra saker gör man och så funderar kring vad man egentligen har gjort. Att gå på toa är ett exempel på det första. Åtminstone om avföringen är normal. Att skratta är ett exempel på det senare.

Att skratta, eller humor i allmänhet - vi har hursomhelst ett omåttligt behov att dissekera vårt skämtande. Vi ställer frågor kring det. Är allt ok att skämta om? Är det här för tidigt att skämta om? Och är det verkligen kul att skämta om kuk och fitta?

Vad som är lite speciellt med vårt förhållande till humorn, är att vi kräver mer av den än att den ska uppfylla sitt till synes enda syfte. För man kunde ju lite naivt få för sig att humorn enbart har ett syfte - att få oss att skatta - och att den s a s var färdig när den lyckats med detta. Men så är det alltså inte.

Min pappa får kort agera ofrivilligt exempel. Vi kollar på ett humorprogram på TV, jag minns inte vilket, det skämtas, pappa skrattar och säger: "Men det här är ju inte roligt egentligen!"

Men vanligare är kanske det omvända: Vi har på förhand vissa idéer om vad humorn ska vara, som vi anser viktigare än att den är rolig. Det bästa exempel på detta torde vara personer som säger sig tycka om intelligent humor.

Dessa personer har ofta en tendens att inte bara se ner på all humor de inte anser intelligent nog - de vill mer eller mindre förneka den. Deras huvudsakliga argument är ungefär detta: Vi skrattar bara åt elakheter, snuskigheter och annat dumt eftersom detta i själva verket gör oss nervösa. Jaha.

Så kallad intelligent humor kan såklart vara rolig. Men det faktum att den är intelligent har inget egenvärde. Vill jag ha intelligens så vänder jag mig i princip hellre någon annanstans än till komiker. Och det ska sägas, jag föredrar alla dagar i veckan en komiker som är rolig med hjälp av könsord än, säg, Hasse & Tage.

Tro och... tro?

Förbjud Gud?

Såg i morse en debatt på SVT om tro och vetande. Frågan var den vanliga, är vetenskap och religion förenliga?

Ingemar Hedenius, centralfiguren i Tro och vetande-debatten på 50-talet, sa att man inte bör tro på någonting som det inte finns anledning att tro på. Mycket riktigt citerades han detta i morse.

Hedenius argument kan vid en första anblick verka ovanligt starkt, men vid närmre anblick märker man att han egentligen inte säger någonting. Hedenius har naturligtvis rätt i sak, det finns ingen anledning att tro på någonting som det inte finns anledning att tro på. Men ger detta vetenskapen någon slags fördel? Frågan gäller ju inte, huruvida vi ska tro på religion trots att det inte finns någon anledning härvid. Istället gäller frågan, vilken av religion och vetenskap som det finns anledning att tro på - en fråga som Hedenius argument inte ger något svar på.

Vetenskapsivrarna brukar vid sådana här tillfället framhålla att religionen bygger på ickebevisade antaganden, främst då Guds existens. Det stämmer förvisso, Guds existens är inte bevisad. Vidare föreslår då vetenskapsivrarna att det är bättre att tro på saker som man genom bevisning och experiment har kunnat slå fast med någorlunda stor säkerhet, än på saker som tusen år gamla böcker påstår.

Och ja, så kanske det är. Men två saker ställs åt sidan här.

1. Att tro på Gud är något annat än att tro på t ex relativitetsteorin, det fyller andra behov och besvarar andra frågor. När man säger att det är bättre att tro på vetenskapliga än på religiösa dogmer, eftersom de förra förlitar sig på (olika idéer av vad som är) bevisföring, medan de senare förlitar sig på tro, har man inte egentligen argumenterat för varför det är så, utan enbart sagt att man tycker så.

2. Om man hävdar att religionen bygger på det ogrundade antagandet om Guds existens - och att detta är oacceptabelt - borde man på samma sätt kunna hävda att vetenskapen aldrig har lyckas ta sig förbi Kant, dvs: Vetenskapen har aldrig kunnat bevisa att våra sinnen de facto ger verklighetstrogen information: Det är enbart någonting man tror.

"Men det där är ju bara filosofiskt hårklyveri."

Paradise hotel

Chloe vs Natacha

Nu knullar folk på TV igen! Och som vanligt ställer sig många den moraliska frågan: Är det här ok?

Den enkla problemförklaringen är denna: Sex är någonting privat. Att knulla på TV är fel eftersom man utför denna privata handling på en offentlig scen. Om denna förklaring ska fungera, krävs det alltså att vi går med på en absolut uppdelning mellan det offentliga och det privata (vilket jag inte tror att vi vill).

Människor knullar. Det tycker vi i vanliga fall inte är fel. Människor festar, åker på semester och dricker alkohol. Inte heller det väcker vanligtvis särskilt starkt motstånd hos oss. Deltagarna i Paradise Hotel gör just detta. Den enda skillnaden är att allt filmas.

Det är ju såklart en rätt avgörande skillnad. Frågan är dock om dessa aktiviteter automatiskt blir omoraliska när de filmas.

Den andra aspekten av problemet uttrycks omvänt som att vi som kollar är omoraliska i det att vi tittar på människor som knullar, festar och super. Jag förstår inte riktigt varför man vill göra ett sådant kategoriskt uttalande. Människor kollar väl på Paradise Hotel av en mängd olika orsaker. Att alla dessa skulle vara omoraliska har jag svårt att tro.

Främst tror jag att människor kollar på Paradise Hotel eftersom det helt enkelt är kul att titta på människor som knullar, festar och super. Vad som är omoraliskt med det vet jag inte. Människor som dricker alkohol blir festliga. Och varför det är kul med människor som har sex på TV säger väl sig självt: Vi har alla erfarenhet av sex - det är kul att se hur andra människor gör.

Främst tror jag att det är en fråga om klass. Vi tycker att de människor som är med i Paradise Hotel är sunkiga. De pratar om ointelligenta saker, de klär sig osofistikerat - svennigt - och uttrycker sig illa.

Hade alla deltagare istället varit välutbildad, välklädd, övre medelklass, hade vi nog uppfattat Paradise Hotel som ett spännande och angeläget kulturprojekt.

Men svenne banan är ingen kulturbärare och därför omoralisk i sin sexualitet.

Nya ord

Bloggerskan Mogi - Känd, men ingen kändis?

Nya företeelser kräver en ny vokabulär. Det är därför Gustav Vasas åsikt att svenska språket var färdigt på 1500-talet är så bisarr. Om språket är färdigt är all utveckling omöjlig - när vi bara kan prata om det gamla kan vi inte göra det nya.

Vilka nya företeelser som ligger bakom språkliga nybildningar är dock inte alltid helt lätt att veta. Ett bra exempel på detta är ordet "pseudokändis".

Ytligt sett är det naturligtvis rätt enkelt att se bakgrunden till ordets uppkomst. En pseudokändis - dvs en falsk kändis - är en person som inte har förtjänat sitt kändisskap. Ordet betecknar vanligtvis personer som blivit kända genom nya medier: Bloggkändisar, dokusåpakändisar, kort en ny typ av kända människor som utmanar normen för vad som är en kändis.

Vanligtvis tänker vi oss att en kändis är en person som är extra bra på något visst. På så vis är många av dessa nya pseudokändisar inga kändisar i konventionell mening. De är inte nödvändigtvis bra på någonting alls. Detta skapar en jobbig osäkerhet hos människor, som inte längre kan skilja på en kändis och en privatperson.

Det är just denna osäkerhet som ligger bakom ordet pseudokändis. Det gamla och säkra måste skiljas från det nya och i viss mening skrämmande. Så man har gjort en uppdelning: På ena sidan gamla hederliga kändisar som faktiskt kan någonting; på andra sidan ett gäng pseudokändisar som man inte riktigt vet vilka de är eller vad de vill.

Samtidigt är det uppenbart att dessa psudokändisar är just kändisar - de är ju kända! Därför har man tagit till denna kvalitativa inskränkning. För att få kallas kändis krävs något mer än att man bara är känd.

Tidigare har ju kändisbegreppet inte haft någon kvalitativ aspekt, är man känd så är man automatiskt också en kändis. Men det har samtidigt funnits ett implicit godkännande av medlen för kändisskapet, sätten människor har kunnat bli kända på har ansetts legitima. Så är det alltså inte idag. Man kan med andra ord gå med på att pseudokändisen är känd, men man säger samtidigt att man önskar att han eller hon inte vore det.

Snart kommer såklart kändisbegreppet att utvidgas så att även dessa pseudokändisar kan få plats, men det tar lite tid och tills dess är det skönt att kunna kalla dem någonting.

Filosofi i "Robinson", del 2

"Teorier är som en spindelväv: Ofta imponerande men alltid hopplöst bräckliga."

- Min taktik för att vinna "Robinson Karibien" är att inte ha någon taktik.

Jag har tidigare pratat om den "teorifobi" som då och då gör sig gällande i människors tänkande. Genom historien har vi gång på gång sett prov på hur dåligt det kan gå när människor utformar olika teorier. De gamla grekerna kom med hjälp av just teorier fram till att verkligheten var ett orörligt och oföränderligt klot. Hitler, än värre, kom med hjälp av teorier fram till att han skulle utrota judarna.

Det här har alltså skapat en teorifobi. Teorier och åsikter är det som splittrar människor. Teorier ligger bakom krig och konflikter. Är det inte bäst att då avstå från teorier?

Mot teorier har man ställt sanningen: När teorierna är bortplockade återstår enbart sanningen.

Problemet har varit det att man inte så lätt kan göra sig kvitt teorier, även om man väldigt gärna vill. Det vanligaste argumentet mot alla försök att avteoretisera är därför också det mest effektiva: Avståndstagandet från teorier är en teori i sig. Eller som Efraim Liljekvist sa i sin protest mot Axel Hägerströms filosofi: "Tron att man sitter inne med sanningen är inte detsamma som dess verkliga besittning."

Tjejen i Robinson som säger att hon inte ska ha en taktik försöker alltså göra sig fri från teorier. De personer som tidigare säsonger har haft olika taktiker har oftast förr eller senare åkt ut. Bäst då att inte ha någon taktik!

Protesten kan vi väl säga i korus: Att inte ha en taktik är också en taktik!