Jag: långsam, sokratisk och obarmhärtigt lik mina föräldrar

Är jag Sokrates eller min pappa?

I diskussion med andra människor, blir jag allt oftare tillsagt att komma till saken snabbare, att den som lyssnar redan har förstått eller att jag "analyserar sönder" en i själva verket rätt enkelt situation.

Jag börjar bli som min pappa, tänker jag. Min mamma brukar hälften på skämt hälften på allvar beskriva hans förmåga att vinna diskussioner som inte beroende på hans förmåga att effektivt argumentera för sin sak utan på hans okänsliga seghet. Min pappa argumenterar så länge, påstår min mamma, att ingen till slut orkar argumentera emot honom utan ger honom rätt, oavsett om de håller med eller inte.

Han är advokat, min pappa, och om min mammas observation är riktig är nog denna hans seghet en god egenskap yrkesmässigt sätt.

Min egen alltmer långsamma och omständiga argumentationsteknik har nog till stor del att göra med min pappa och det faktum att jag växt upp med honom och hans långa utläggningar. Men jag vill också förklara mitt beteende som i hög utsträckning beroende på mitt studieämne: Idéhistoria och filosofi. Ju mer jag läser, ju fler olika intryck jag tar, desto svårare upplever jag att det är att ha några fasta åsikter. Även den enklaste övertygelse kan, tycks det mig, alltid vid närmare granskning visas omöjlig eller rent av omoralisk.

Därför är jag långsam.

Det är såklart en rätt smickrande beskrivning. Alla som tror sig veta någonting säker är förvirrade och okunniga: Jag, en tänkare i Sokrates anda, vet att jag ingenting vet, varför jag är visare än alla andra.

Men sådär är det väl nästan alltid. Man gör någonting och har en rätt vacker och idealistisk förklaring till varför man gör det, men i själva verket blir man bara mer och mer som sina föräldrar och handlar som de skulle ha gjort.

Ett svårt byte

Newton undrade varför äpplen faller och sen undrade han inget mer.

Varför behövs religion?

Den sekulära vänder på frågan. Vad saknar den religiösa, undrar han retoriskt och svarar: Den religiösa saknar utbildning. I väst tror vi inte längre på religiösa förklaringar eftersom vi helt enkelt vet bättre. Enbart en dumskalle, säger den sekulära, skulle få för sig att hänga upp sin världsbild kring en gubbe i skägg som sa varde ljus.

Annat är det i andra delar av världen, resonerar den sekulära vidare. Där är de fortfarande outbildade, osofistikerade och religiösa. Annat var det också förr i tiden i vår del av världen. Då trodde vi på tomtar och troll, på Tor och Oden och på den kristna Guden.

Jag är inte troende. Jag är heller inte ateist, men steget från agnosticism till ateism är för mig långt närmre än det till religiös tro. Mitt svar på varför religion behövs har dock alltid varit ett annat än det ovan redovisade. Religion ger svar på de frågor som inte kan besvaras vetenskapligt, framförallt frågan om vad som händer efter döden.

Man är frestad att dra slutsatsen att rädsla för döden i grund och botten är det enda som religion handlar om. Kanske är detta inte helt riktigt, men det är åtminstone en suggestiv bild: Alla de monumentala uttryck som religionen har tagit sig genom historien är enbart uttryck för enskilda personers rädsla för intet. I desperat hävdande av livets fakticitet i kontrast till dödens intighet har dessa människor byggt katedraler och domer, som för att säga: "Jag är här nu, det kan ingen förneka!"

Jag har som icketroende ofta fascinerats och skrämts av religionens magnifika uttryck. Om rädsla för döden har fått människor i historien att bygga stora kyrkor till Guds ära, hur ska då jag utan religionen hjälp kunna klara av min egen rädsla för döden?

Detta är en av de svåraste filosofiska frågor jag någonsin brottats med. Det är också en av de största sekulära svårigheterna. Vi fick en fri vetenskap, men förlorade all tydlig mening.

Ett inte helt lätt byte.

Satir?

I like sexytime with my sister, säger Borat. Satir, säger vi.

"Det är fascinerande hur mycket man kan komma undan med så länge man kallar det för satir."

Orden är min gamla filmkunskapslärares, men de kunde lika gärna ha varit mina egna. Satiren är humorns räddande ängel, en sista brasklapp när alla andra förklaringar slutat fungera: Det är ju satir.

Personligen har jag aldrig riktigt förstått satirens logik, något som jag verkar vara tämligen ensam om. Människor använder satirbegreppet för att förklara de mest grova bög- och invandrarskämt, som om det vore en fullständig självklarhet vad som skiljer satiren från det enbart plumpa. Satiren är i dessa fall uppenbarligen något självförklarande och så länge det är satir är det helt ok!

Filmerna "Borat" och "Brüno", båda med komikern Sasha Baron Cohen i huvudrollen, är på senare det tid de vanligaste exemplen där satiren använts för att legitimera sådant som i annat fall skulle vara otänkbart. Här har det handlat om extremt stereotypa framställningar av bl a svarta, bögar och - kanske framför allt - kazakstanier; stereotypa bilder som tack vare satirens benådande kraft ansetts tillåtna att skratta åt.

Borat, huvudpersonen i filmen med samma namn, är en kazakstansk TV-reporter. Han förespråkar incest, pedofili och prostitution, hatar judar över allt annat samt tror att det är tillåtet att bajsa och onanera på allmän plats. Människor som skrattar åt Borat brukar oftast förr eller senare ursäkta sig med hjälp av just satirbegreppet: "Borat" är strålande politisk satir. Det är därför de skrattar.

Vad är det då som gör Borat till satir? Vi vet ju att Sasha Baron Cohen inte riktigt menar allvar med sin beskrivning av det kazakstanska folket, men är detta nog? Räcker det att man inte menar allvar för att någonting ska kallas satir?

Förmodligen inte, på samma sätt som vi inte anser att blondinskämt behöver förstås bokstavligt för att uppfattas som förnedrande. Ingen anser ju att man på allvar kan få en blondin att blöda näsblod genom att vifta med kuken under en glasskiva, de som skrattar åt blondinskämt gör ju det eftersom skämtet bekräftar en fördom om blondinen som säger att hon är korkad.

När vi skrattar åt Borats incestuösa uttalanden, vad skrattar vi åt då? Om vi svarar att det är den politiska satiren, måste vi svara på följdfrågan vad denna politiska satir består av.

Är det kanske så att Borat spelar upp en stereotyp bild av östeuropéer, och att vi i själva verket skrattar åt våra egna fördomar? Att det är själva absurditeten i våra egna föreställningar som blir humoristisk när de så öppet ställs framför ögonen på oss?

Kanske, men jag tror att det lika ofta handlar om något så enkelt som att vi tycker att det är kul att skratta åt den som är annorlunda. Borat är en galen kazakstanier och det är roligt eftersom kazakstanier troligtvis är ett gäng galna bönder som ligger med sina systrar.

Satiren kommer, som bäst, i andra hand.

Undergången

Eller så har killarna och tjejerna vid partikelacceleratorn i Cern en dålig dag och råkar skapa ett stor svart hål som slukar hela världen.

Jag såg filmen "2012" häromdagen. Det finns någonting väldigt överväldigande med den typen av katastroffilmer. Att naturens kraft kan göra den mest uppblåsta person ödmjuk är såklart rätt självklart. Men insikten om naturens överlägsenhet vis-a-vis människan är likafullt en svår törn för självförtroende hos den postmodernt sinnade.

I filmens värld räddar John Cusack sig själv och sin familj från undergången. Han springer, flyger och kör med bil undan naturens krafter. Men runt omkring honom faller människor hjälplöst ner i avgrunden.

Inom postmodern teori förnekas den absoluta uppdelningen mellan natur och kultur som annars betraktas som rätt självklar. Föreställningen om det naturliga, säger man, är lika skapad som föreställningen om det kulturella.

När jag ser civilisationen falla ihop som ett korthus i "2012", är det dock rätt svårt att inte ställa naturen och kulturen i ett absolut motsatsförhållande. Det är en nesa, men samtidigt ett ofrånkomligt faktum, att naturen när som helst kan låta världen falla samman, och att allt vi kan hoppas på är att stå nära någon vi älskar när det händer.

Å andra sidan finns det något fint i den jämlikhet som undergången innebär. Från den kan ingen - inte ens John Cusack i ett hobbyflygplan - undkomma. Därför är det ett smått magiskt ögonblick i "2012" när USA's president vänder sig till världens folk med orden:

Idag talar jag inte till er som USA's president, utan som en jämlike.

(Som tur är har han för säkerhets skull byggt tre skitstora arker, som kan rädda alla rika)

Nytt år

Jag har skrivit en c-uppsats nu och skickade den för ungefär en timme sedan till min handledare. Den förklarar min frånvaro. Men nytt år och nya möjligheter. Kanske kommer en uppdatering imorgon. Hoppas ni är kvar!

Humor

Too soon?

Vissa saker gör man och så är det inget mer med det. Andra saker gör man och så funderar kring vad man egentligen har gjort. Att gå på toa är ett exempel på det första. Åtminstone om avföringen är normal. Att skratta är ett exempel på det senare.

Att skratta, eller humor i allmänhet - vi har hursomhelst ett omåttligt behov att dissekera vårt skämtande. Vi ställer frågor kring det. Är allt ok att skämta om? Är det här för tidigt att skämta om? Och är det verkligen kul att skämta om kuk och fitta?

Vad som är lite speciellt med vårt förhållande till humorn, är att vi kräver mer av den än att den ska uppfylla sitt till synes enda syfte. För man kunde ju lite naivt få för sig att humorn enbart har ett syfte - att få oss att skatta - och att den s a s var färdig när den lyckats med detta. Men så är det alltså inte.

Min pappa får kort agera ofrivilligt exempel. Vi kollar på ett humorprogram på TV, jag minns inte vilket, det skämtas, pappa skrattar och säger: "Men det här är ju inte roligt egentligen!"

Men vanligare är kanske det omvända: Vi har på förhand vissa idéer om vad humorn ska vara, som vi anser viktigare än att den är rolig. Det bästa exempel på detta torde vara personer som säger sig tycka om intelligent humor.

Dessa personer har ofta en tendens att inte bara se ner på all humor de inte anser intelligent nog - de vill mer eller mindre förneka den. Deras huvudsakliga argument är ungefär detta: Vi skrattar bara åt elakheter, snuskigheter och annat dumt eftersom detta i själva verket gör oss nervösa. Jaha.

Så kallad intelligent humor kan såklart vara rolig. Men det faktum att den är intelligent har inget egenvärde. Vill jag ha intelligens så vänder jag mig i princip hellre någon annanstans än till komiker. Och det ska sägas, jag föredrar alla dagar i veckan en komiker som är rolig med hjälp av könsord än, säg, Hasse & Tage.

Tro och... tro?

Förbjud Gud?

Såg i morse en debatt på SVT om tro och vetande. Frågan var den vanliga, är vetenskap och religion förenliga?

Ingemar Hedenius, centralfiguren i Tro och vetande-debatten på 50-talet, sa att man inte bör tro på någonting som det inte finns anledning att tro på. Mycket riktigt citerades han detta i morse.

Hedenius argument kan vid en första anblick verka ovanligt starkt, men vid närmre anblick märker man att han egentligen inte säger någonting. Hedenius har naturligtvis rätt i sak, det finns ingen anledning att tro på någonting som det inte finns anledning att tro på. Men ger detta vetenskapen någon slags fördel? Frågan gäller ju inte, huruvida vi ska tro på religion trots att det inte finns någon anledning härvid. Istället gäller frågan, vilken av religion och vetenskap som det finns anledning att tro på - en fråga som Hedenius argument inte ger något svar på.

Vetenskapsivrarna brukar vid sådana här tillfället framhålla att religionen bygger på ickebevisade antaganden, främst då Guds existens. Det stämmer förvisso, Guds existens är inte bevisad. Vidare föreslår då vetenskapsivrarna att det är bättre att tro på saker som man genom bevisning och experiment har kunnat slå fast med någorlunda stor säkerhet, än på saker som tusen år gamla böcker påstår.

Och ja, så kanske det är. Men två saker ställs åt sidan här.

1. Att tro på Gud är något annat än att tro på t ex relativitetsteorin, det fyller andra behov och besvarar andra frågor. När man säger att det är bättre att tro på vetenskapliga än på religiösa dogmer, eftersom de förra förlitar sig på (olika idéer av vad som är) bevisföring, medan de senare förlitar sig på tro, har man inte egentligen argumenterat för varför det är så, utan enbart sagt att man tycker så.

2. Om man hävdar att religionen bygger på det ogrundade antagandet om Guds existens - och att detta är oacceptabelt - borde man på samma sätt kunna hävda att vetenskapen aldrig har lyckas ta sig förbi Kant, dvs: Vetenskapen har aldrig kunnat bevisa att våra sinnen de facto ger verklighetstrogen information: Det är enbart någonting man tror.

"Men det där är ju bara filosofiskt hårklyveri."

Paradise hotel

Chloe vs Natacha

Nu knullar folk på TV igen! Och som vanligt ställer sig många den moraliska frågan: Är det här ok?

Den enkla problemförklaringen är denna: Sex är någonting privat. Att knulla på TV är fel eftersom man utför denna privata handling på en offentlig scen. Om denna förklaring ska fungera, krävs det alltså att vi går med på en absolut uppdelning mellan det offentliga och det privata (vilket jag inte tror att vi vill).

Människor knullar. Det tycker vi i vanliga fall inte är fel. Människor festar, åker på semester och dricker alkohol. Inte heller det väcker vanligtvis särskilt starkt motstånd hos oss. Deltagarna i Paradise Hotel gör just detta. Den enda skillnaden är att allt filmas.

Det är ju såklart en rätt avgörande skillnad. Frågan är dock om dessa aktiviteter automatiskt blir omoraliska när de filmas.

Den andra aspekten av problemet uttrycks omvänt som att vi som kollar är omoraliska i det att vi tittar på människor som knullar, festar och super. Jag förstår inte riktigt varför man vill göra ett sådant kategoriskt uttalande. Människor kollar väl på Paradise Hotel av en mängd olika orsaker. Att alla dessa skulle vara omoraliska har jag svårt att tro.

Främst tror jag att människor kollar på Paradise Hotel eftersom det helt enkelt är kul att titta på människor som knullar, festar och super. Vad som är omoraliskt med det vet jag inte. Människor som dricker alkohol blir festliga. Och varför det är kul med människor som har sex på TV säger väl sig självt: Vi har alla erfarenhet av sex - det är kul att se hur andra människor gör.

Främst tror jag att det är en fråga om klass. Vi tycker att de människor som är med i Paradise Hotel är sunkiga. De pratar om ointelligenta saker, de klär sig osofistikerat - svennigt - och uttrycker sig illa.

Hade alla deltagare istället varit välutbildad, välklädd, övre medelklass, hade vi nog uppfattat Paradise Hotel som ett spännande och angeläget kulturprojekt.

Men svenne banan är ingen kulturbärare och därför omoralisk i sin sexualitet.

Nya ord

Bloggerskan Mogi - Känd, men ingen kändis?

Nya företeelser kräver en ny vokabulär. Det är därför Gustav Vasas åsikt att svenska språket var färdigt på 1500-talet är så bisarr. Om språket är färdigt är all utveckling omöjlig - när vi bara kan prata om det gamla kan vi inte göra det nya.

Vilka nya företeelser som ligger bakom språkliga nybildningar är dock inte alltid helt lätt att veta. Ett bra exempel på detta är ordet "pseudokändis".

Ytligt sett är det naturligtvis rätt enkelt att se bakgrunden till ordets uppkomst. En pseudokändis - dvs en falsk kändis - är en person som inte har förtjänat sitt kändisskap. Ordet betecknar vanligtvis personer som blivit kända genom nya medier: Bloggkändisar, dokusåpakändisar, kort en ny typ av kända människor som utmanar normen för vad som är en kändis.

Vanligtvis tänker vi oss att en kändis är en person som är extra bra på något visst. På så vis är många av dessa nya pseudokändisar inga kändisar i konventionell mening. De är inte nödvändigtvis bra på någonting alls. Detta skapar en jobbig osäkerhet hos människor, som inte längre kan skilja på en kändis och en privatperson.

Det är just denna osäkerhet som ligger bakom ordet pseudokändis. Det gamla och säkra måste skiljas från det nya och i viss mening skrämmande. Så man har gjort en uppdelning: På ena sidan gamla hederliga kändisar som faktiskt kan någonting; på andra sidan ett gäng pseudokändisar som man inte riktigt vet vilka de är eller vad de vill.

Samtidigt är det uppenbart att dessa psudokändisar är just kändisar - de är ju kända! Därför har man tagit till denna kvalitativa inskränkning. För att få kallas kändis krävs något mer än att man bara är känd.

Tidigare har ju kändisbegreppet inte haft någon kvalitativ aspekt, är man känd så är man automatiskt också en kändis. Men det har samtidigt funnits ett implicit godkännande av medlen för kändisskapet, sätten människor har kunnat bli kända på har ansetts legitima. Så är det alltså inte idag. Man kan med andra ord gå med på att pseudokändisen är känd, men man säger samtidigt att man önskar att han eller hon inte vore det.

Snart kommer såklart kändisbegreppet att utvidgas så att även dessa pseudokändisar kan få plats, men det tar lite tid och tills dess är det skönt att kunna kalla dem någonting.

Filosofi i "Robinson", del 2

"Teorier är som en spindelväv: Ofta imponerande men alltid hopplöst bräckliga."

- Min taktik för att vinna "Robinson Karibien" är att inte ha någon taktik.

Jag har tidigare pratat om den "teorifobi" som då och då gör sig gällande i människors tänkande. Genom historien har vi gång på gång sett prov på hur dåligt det kan gå när människor utformar olika teorier. De gamla grekerna kom med hjälp av just teorier fram till att verkligheten var ett orörligt och oföränderligt klot. Hitler, än värre, kom med hjälp av teorier fram till att han skulle utrota judarna.

Det här har alltså skapat en teorifobi. Teorier och åsikter är det som splittrar människor. Teorier ligger bakom krig och konflikter. Är det inte bäst att då avstå från teorier?

Mot teorier har man ställt sanningen: När teorierna är bortplockade återstår enbart sanningen.

Problemet har varit det att man inte så lätt kan göra sig kvitt teorier, även om man väldigt gärna vill. Det vanligaste argumentet mot alla försök att avteoretisera är därför också det mest effektiva: Avståndstagandet från teorier är en teori i sig. Eller som Efraim Liljekvist sa i sin protest mot Axel Hägerströms filosofi: "Tron att man sitter inne med sanningen är inte detsamma som dess verkliga besittning."

Tjejen i Robinson som säger att hon inte ska ha en taktik försöker alltså göra sig fri från teorier. De personer som tidigare säsonger har haft olika taktiker har oftast förr eller senare åkt ut. Bäst då att inte ha någon taktik!

Protesten kan vi väl säga i korus: Att inte ha en taktik är också en taktik!

Filosofi i "Robinson"

Litteraturens Robinson hittade ett paraply, ett gevär och en inföding som han döpte till Fredag. Dagens människor har större planer.

- Mitt mål med "Robinson Karibien" är att under dessa extrema förhållanden hitta mig själv.

Att hitta sig själv, och hur detta går till, har varit föremål för diskussion och eftertanke i ett oräkneligt antal böcker, både i historien och i nutiden. Anlägger man en liberal förståelse av begreppet självhjälp - den rubrik vi vanligtvis samlar alla försök att hitta sig själv under - är det lätt att se en tydligt, om än inte spikrak, linje från Bibeln till (säg) Mia Törnblom. Både Bibeln och Törnblom söker i någon mening berätta för oss hur vi ska leva våra liv. Den senare representerar dock en väldigt specifik typ av självhjälp som vi nog främst förknippar med 2000-talet. Jag tänker fokusera på den här senare typen av självhjälp.

Ordet fortbildning beskriver fenomenet rätt bra: Till skillnad från Bibeln som är en mycket långsam typ av bildning, ämnar nutida självhjälp att finna lösningar snabbt.

Citatet ovan illustrerar på ett bra sätt en vanlig idé inom den här typen av självhjälp som säger att man med hjälp av miljöombyten kan s a s "vaska fram" sitt sanna jag. Om jag i vardagen känner mig osäker på vem jag är, beror det på att jag har tappat bort mig själv i den bekanta omgivningen. Mitt jag och min omgivning har smält samman. I en okänd miljö framträder mitt sanna jag med önskvärd tydlighet.

Extra tydligt framträder ens sanna jag om den nya situationen på något vis är extrem. I krig brukar man t ex säga att människor visar upp sina sanna jag. Det samma tänker man sig alltså gäller på en Karibisk ö, utan mat och utelämnad åt främlingar.

Resonemanget poserar en rätt udda syn på människans personlighet, vill säga det man kallar för hennes jag. Vanligtvis tänker man sig att människans jag skapas kulturellt, i gemenskap med andra människor. Vi skapar varandra; vi är, som Aristoteles slog fast, sociala djur.

Ovan beskrivna idé om att extrema situationer vaskar fram våra sanna jag står alltså i radikal kontrast till detta. Enligt den här idén verkar kulturella sammanhang snarare till att fördunkla människans personlighet. I gemenskap med andra människor skapar vi inte vår personlighet - vi tappar bort den!

Frågan man gärna ställer sig är vilken denna ickekulturella personlighet är, och kanske ännu mer angeläget: Vill vi verkligen vaska fram den?

(Svaret på den sista frågan verkar vara ja, åtminstone om vi ska tro den dryga miljonen människor som varje vecka kollar på Robinson, jag med dem.)

Att tänka långsamt

Ibland förstår man snabbt, ibland... mindre snabbt. HBO:s serie "Mad Men" är för mig definitivt ett exempel på det senare.

Serien handlar om reklamare på Madison Avenue i New York under 60-talet. Namnet på serien är alltså "Mad Men".

"Mad Men", som i MADison Avenue

Reklamare, på engelska ad men, därav "mAD Men".

Jag kom på det här igår. Detta trots att jag har kollat igenom första säsongen två gånger. Det här ger mig lite ångest. Min C-uppsats handlar om analytisk-logisk filosofi. Om jag kunde missa något såhär enkelt, hur kan jag då överhuvudtaget behålla någon analytisk-logisk trovärdighet?

Implicita anklagelser

Hårt igår, eller?

Jag tycker inte om när kassörer pratar med mig. Jag blir stressad, nervös och känner mig i efterhand alltid underligt bortgjort. Om det som jag och en kassör säger till varandra kan reduceras till det absolut mest nödvändiga - dvs vad varan kostar, om jag vill ha kvitto samt hejdå - är jag nöjd.

Jag inser att den här inställningen främst är ganska osympatisk. När kassören småpratar visar han eller hon bara prov på lite vardaglig medmänsklighet, ett varmt steg bort från den så ofta zombieliknande, anonyma offentligheten.

Än värre är att inställningen blottar en rätt ruggig syn på servicepersonen som sådan. När jag säger att jag inte vill prata med människan bakom disken, söker jag reducera henne till ett ting, ett ting vars enda funktion är att ge mig min vara och hålla käften.

Med detta sagt, tänkte jag berätta kort om dagens äventyr på Pressbyrån.

Jag skulle åka till Uppsala för att låna en bok (som när jag kommer fram visar sig vara placerad i magasin, varför den måste beställas minst en dag i förväg. Jaha). På centralen bestämmer jag mig för att köpa en Ramlösa.

Kassören: Törstigt idag?
Jag: Jodå...
Kassören: Hårt igår?
Jag: Nej, inte alls faktiskt.
Kassören: Det var ju lill-lördag...?
Jag: Ja, men jag satt hemma och läste. En annan typ av stimulans, antar jag.
Kassören: Så gammal är du väl inte?
Jag: Hehe, nej, jag är inte jättegammal.
Kassören: Du sparar dig kanske till imorn?
Jag: Jo, jag antar det.

Och om vi nu har kommit överens om att min inställning gentemot kassörer generellt är osympatisk, kan vi väl kanske också enas om att det är rätt magstarkt av en kassör att implicera att en 21-åring är en tråkmåns bara för att han är hemma och läser en onsdag?

Ett godtyckligt faktum?

Gud är död, så vi får tycka vad vi vill

Varför vi tycker som vi gör är en mycket svår och komplex fråga. Detta trots att vi på ett medvetet plan oftast har mycket lätt att besvara den. De flesta av mina åsikter kan jag argumentera för, jag tycker med andra ord som jag gör av en anledning.

Men frågan sträcker sig längre än till de argument vi använder för att styrka våra åsikter. Bara för att det finns argument för en åsikt, är det inte självklart att vi håller med. Om någon t ex frågade mig varför jag är politiskt vänsterorienterad, skulle jag kunna ge mängder av anledningar. De flesta av mina argument skulle vara rätt standardmässiga vänsterparoller, jag skulle tala om solidaritet, om den liberala frihetens problem, etc. Kanske skulle jag t o m citera Marx.

Hur mycket jag än argumenterar för min sak, kommer det dock alltid att finnas människor som inte håller med. Frågan återkommer så igen: Varför tycker vi som vi gör? Uppenbarligen beror det inte enbart på de argument som är förbundna med åsikten, eftersom två personer kan lyssna till samma argument och känna sympati resp. motvilja.

Man gör därför gärna den slutsatsen, att människor som inte tycker som jag i grunden inte har förstått de argument som styrker min sak. Terapeutiskt sett kan det här kanske vara ett rimligt svar, men i övrigt måste man nog anse att resonemanget haltar kraftigt.

Hur jobbig den insikten än må vara, måste vi nog istället anta att det finns människor som har förstått exempelvis socialismen lika bra som den mest inbitne socialist, men som ändå har valt liberalismen som politisk åskådning.

Max Weber säger att vem som helst, oberoende av kulturell bakgrund, kan avgöra om ett resonemang är giltigt eller inte. Om jag har A men vill ha B, kan man på ett logiskt-vetenskapligt sätt slå fast vad som krävs för att nå B. Om B är värt att nå är däremot en fråga om personliga preferenser och kan bara avgöras på en subjektiv nivå.

Slutsatsen är därför tråkig, men kanske den enda möjliga: Jag tycker som jag gör eftersom jag är jag. Ett totalt godtyckligt faktum?