Tro och... tro?

Förbjud Gud?

Såg i morse en debatt på SVT om tro och vetande. Frågan var den vanliga, är vetenskap och religion förenliga?

Ingemar Hedenius, centralfiguren i Tro och vetande-debatten på 50-talet, sa att man inte bör tro på någonting som det inte finns anledning att tro på. Mycket riktigt citerades han detta i morse.

Hedenius argument kan vid en första anblick verka ovanligt starkt, men vid närmre anblick märker man att han egentligen inte säger någonting. Hedenius har naturligtvis rätt i sak, det finns ingen anledning att tro på någonting som det inte finns anledning att tro på. Men ger detta vetenskapen någon slags fördel? Frågan gäller ju inte, huruvida vi ska tro på religion trots att det inte finns någon anledning härvid. Istället gäller frågan, vilken av religion och vetenskap som det finns anledning att tro på - en fråga som Hedenius argument inte ger något svar på.

Vetenskapsivrarna brukar vid sådana här tillfället framhålla att religionen bygger på ickebevisade antaganden, främst då Guds existens. Det stämmer förvisso, Guds existens är inte bevisad. Vidare föreslår då vetenskapsivrarna att det är bättre att tro på saker som man genom bevisning och experiment har kunnat slå fast med någorlunda stor säkerhet, än på saker som tusen år gamla böcker påstår.

Och ja, så kanske det är. Men två saker ställs åt sidan här.

1. Att tro på Gud är något annat än att tro på t ex relativitetsteorin, det fyller andra behov och besvarar andra frågor. När man säger att det är bättre att tro på vetenskapliga än på religiösa dogmer, eftersom de förra förlitar sig på (olika idéer av vad som är) bevisföring, medan de senare förlitar sig på tro, har man inte egentligen argumenterat för varför det är så, utan enbart sagt att man tycker så.

2. Om man hävdar att religionen bygger på det ogrundade antagandet om Guds existens - och att detta är oacceptabelt - borde man på samma sätt kunna hävda att vetenskapen aldrig har lyckas ta sig förbi Kant, dvs: Vetenskapen har aldrig kunnat bevisa att våra sinnen de facto ger verklighetstrogen information: Det är enbart någonting man tror.

"Men det där är ju bara filosofiskt hårklyveri."

Paradise hotel

Chloe vs Natacha

Nu knullar folk på TV igen! Och som vanligt ställer sig många den moraliska frågan: Är det här ok?

Den enkla problemförklaringen är denna: Sex är någonting privat. Att knulla på TV är fel eftersom man utför denna privata handling på en offentlig scen. Om denna förklaring ska fungera, krävs det alltså att vi går med på en absolut uppdelning mellan det offentliga och det privata (vilket jag inte tror att vi vill).

Människor knullar. Det tycker vi i vanliga fall inte är fel. Människor festar, åker på semester och dricker alkohol. Inte heller det väcker vanligtvis särskilt starkt motstånd hos oss. Deltagarna i Paradise Hotel gör just detta. Den enda skillnaden är att allt filmas.

Det är ju såklart en rätt avgörande skillnad. Frågan är dock om dessa aktiviteter automatiskt blir omoraliska när de filmas.

Den andra aspekten av problemet uttrycks omvänt som att vi som kollar är omoraliska i det att vi tittar på människor som knullar, festar och super. Jag förstår inte riktigt varför man vill göra ett sådant kategoriskt uttalande. Människor kollar väl på Paradise Hotel av en mängd olika orsaker. Att alla dessa skulle vara omoraliska har jag svårt att tro.

Främst tror jag att människor kollar på Paradise Hotel eftersom det helt enkelt är kul att titta på människor som knullar, festar och super. Vad som är omoraliskt med det vet jag inte. Människor som dricker alkohol blir festliga. Och varför det är kul med människor som har sex på TV säger väl sig självt: Vi har alla erfarenhet av sex - det är kul att se hur andra människor gör.

Främst tror jag att det är en fråga om klass. Vi tycker att de människor som är med i Paradise Hotel är sunkiga. De pratar om ointelligenta saker, de klär sig osofistikerat - svennigt - och uttrycker sig illa.

Hade alla deltagare istället varit välutbildad, välklädd, övre medelklass, hade vi nog uppfattat Paradise Hotel som ett spännande och angeläget kulturprojekt.

Men svenne banan är ingen kulturbärare och därför omoralisk i sin sexualitet.

Nya ord

Bloggerskan Mogi - Känd, men ingen kändis?

Nya företeelser kräver en ny vokabulär. Det är därför Gustav Vasas åsikt att svenska språket var färdigt på 1500-talet är så bisarr. Om språket är färdigt är all utveckling omöjlig - när vi bara kan prata om det gamla kan vi inte göra det nya.

Vilka nya företeelser som ligger bakom språkliga nybildningar är dock inte alltid helt lätt att veta. Ett bra exempel på detta är ordet "pseudokändis".

Ytligt sett är det naturligtvis rätt enkelt att se bakgrunden till ordets uppkomst. En pseudokändis - dvs en falsk kändis - är en person som inte har förtjänat sitt kändisskap. Ordet betecknar vanligtvis personer som blivit kända genom nya medier: Bloggkändisar, dokusåpakändisar, kort en ny typ av kända människor som utmanar normen för vad som är en kändis.

Vanligtvis tänker vi oss att en kändis är en person som är extra bra på något visst. På så vis är många av dessa nya pseudokändisar inga kändisar i konventionell mening. De är inte nödvändigtvis bra på någonting alls. Detta skapar en jobbig osäkerhet hos människor, som inte längre kan skilja på en kändis och en privatperson.

Det är just denna osäkerhet som ligger bakom ordet pseudokändis. Det gamla och säkra måste skiljas från det nya och i viss mening skrämmande. Så man har gjort en uppdelning: På ena sidan gamla hederliga kändisar som faktiskt kan någonting; på andra sidan ett gäng pseudokändisar som man inte riktigt vet vilka de är eller vad de vill.

Samtidigt är det uppenbart att dessa psudokändisar är just kändisar - de är ju kända! Därför har man tagit till denna kvalitativa inskränkning. För att få kallas kändis krävs något mer än att man bara är känd.

Tidigare har ju kändisbegreppet inte haft någon kvalitativ aspekt, är man känd så är man automatiskt också en kändis. Men det har samtidigt funnits ett implicit godkännande av medlen för kändisskapet, sätten människor har kunnat bli kända på har ansetts legitima. Så är det alltså inte idag. Man kan med andra ord gå med på att pseudokändisen är känd, men man säger samtidigt att man önskar att han eller hon inte vore det.

Snart kommer såklart kändisbegreppet att utvidgas så att även dessa pseudokändisar kan få plats, men det tar lite tid och tills dess är det skönt att kunna kalla dem någonting.

Filosofi i "Robinson", del 2

"Teorier är som en spindelväv: Ofta imponerande men alltid hopplöst bräckliga."

- Min taktik för att vinna "Robinson Karibien" är att inte ha någon taktik.

Jag har tidigare pratat om den "teorifobi" som då och då gör sig gällande i människors tänkande. Genom historien har vi gång på gång sett prov på hur dåligt det kan gå när människor utformar olika teorier. De gamla grekerna kom med hjälp av just teorier fram till att verkligheten var ett orörligt och oföränderligt klot. Hitler, än värre, kom med hjälp av teorier fram till att han skulle utrota judarna.

Det här har alltså skapat en teorifobi. Teorier och åsikter är det som splittrar människor. Teorier ligger bakom krig och konflikter. Är det inte bäst att då avstå från teorier?

Mot teorier har man ställt sanningen: När teorierna är bortplockade återstår enbart sanningen.

Problemet har varit det att man inte så lätt kan göra sig kvitt teorier, även om man väldigt gärna vill. Det vanligaste argumentet mot alla försök att avteoretisera är därför också det mest effektiva: Avståndstagandet från teorier är en teori i sig. Eller som Efraim Liljekvist sa i sin protest mot Axel Hägerströms filosofi: "Tron att man sitter inne med sanningen är inte detsamma som dess verkliga besittning."

Tjejen i Robinson som säger att hon inte ska ha en taktik försöker alltså göra sig fri från teorier. De personer som tidigare säsonger har haft olika taktiker har oftast förr eller senare åkt ut. Bäst då att inte ha någon taktik!

Protesten kan vi väl säga i korus: Att inte ha en taktik är också en taktik!

Filosofi i "Robinson"

Litteraturens Robinson hittade ett paraply, ett gevär och en inföding som han döpte till Fredag. Dagens människor har större planer.

- Mitt mål med "Robinson Karibien" är att under dessa extrema förhållanden hitta mig själv.

Att hitta sig själv, och hur detta går till, har varit föremål för diskussion och eftertanke i ett oräkneligt antal böcker, både i historien och i nutiden. Anlägger man en liberal förståelse av begreppet självhjälp - den rubrik vi vanligtvis samlar alla försök att hitta sig själv under - är det lätt att se en tydligt, om än inte spikrak, linje från Bibeln till (säg) Mia Törnblom. Både Bibeln och Törnblom söker i någon mening berätta för oss hur vi ska leva våra liv. Den senare representerar dock en väldigt specifik typ av självhjälp som vi nog främst förknippar med 2000-talet. Jag tänker fokusera på den här senare typen av självhjälp.

Ordet fortbildning beskriver fenomenet rätt bra: Till skillnad från Bibeln som är en mycket långsam typ av bildning, ämnar nutida självhjälp att finna lösningar snabbt.

Citatet ovan illustrerar på ett bra sätt en vanlig idé inom den här typen av självhjälp som säger att man med hjälp av miljöombyten kan s a s "vaska fram" sitt sanna jag. Om jag i vardagen känner mig osäker på vem jag är, beror det på att jag har tappat bort mig själv i den bekanta omgivningen. Mitt jag och min omgivning har smält samman. I en okänd miljö framträder mitt sanna jag med önskvärd tydlighet.

Extra tydligt framträder ens sanna jag om den nya situationen på något vis är extrem. I krig brukar man t ex säga att människor visar upp sina sanna jag. Det samma tänker man sig alltså gäller på en Karibisk ö, utan mat och utelämnad åt främlingar.

Resonemanget poserar en rätt udda syn på människans personlighet, vill säga det man kallar för hennes jag. Vanligtvis tänker man sig att människans jag skapas kulturellt, i gemenskap med andra människor. Vi skapar varandra; vi är, som Aristoteles slog fast, sociala djur.

Ovan beskrivna idé om att extrema situationer vaskar fram våra sanna jag står alltså i radikal kontrast till detta. Enligt den här idén verkar kulturella sammanhang snarare till att fördunkla människans personlighet. I gemenskap med andra människor skapar vi inte vår personlighet - vi tappar bort den!

Frågan man gärna ställer sig är vilken denna ickekulturella personlighet är, och kanske ännu mer angeläget: Vill vi verkligen vaska fram den?

(Svaret på den sista frågan verkar vara ja, åtminstone om vi ska tro den dryga miljonen människor som varje vecka kollar på Robinson, jag med dem.)

Att tänka långsamt

Ibland förstår man snabbt, ibland... mindre snabbt. HBO:s serie "Mad Men" är för mig definitivt ett exempel på det senare.

Serien handlar om reklamare på Madison Avenue i New York under 60-talet. Namnet på serien är alltså "Mad Men".

"Mad Men", som i MADison Avenue

Reklamare, på engelska ad men, därav "mAD Men".

Jag kom på det här igår. Detta trots att jag har kollat igenom första säsongen två gånger. Det här ger mig lite ångest. Min C-uppsats handlar om analytisk-logisk filosofi. Om jag kunde missa något såhär enkelt, hur kan jag då överhuvudtaget behålla någon analytisk-logisk trovärdighet?

Implicita anklagelser

Hårt igår, eller?

Jag tycker inte om när kassörer pratar med mig. Jag blir stressad, nervös och känner mig i efterhand alltid underligt bortgjort. Om det som jag och en kassör säger till varandra kan reduceras till det absolut mest nödvändiga - dvs vad varan kostar, om jag vill ha kvitto samt hejdå - är jag nöjd.

Jag inser att den här inställningen främst är ganska osympatisk. När kassören småpratar visar han eller hon bara prov på lite vardaglig medmänsklighet, ett varmt steg bort från den så ofta zombieliknande, anonyma offentligheten.

Än värre är att inställningen blottar en rätt ruggig syn på servicepersonen som sådan. När jag säger att jag inte vill prata med människan bakom disken, söker jag reducera henne till ett ting, ett ting vars enda funktion är att ge mig min vara och hålla käften.

Med detta sagt, tänkte jag berätta kort om dagens äventyr på Pressbyrån.

Jag skulle åka till Uppsala för att låna en bok (som när jag kommer fram visar sig vara placerad i magasin, varför den måste beställas minst en dag i förväg. Jaha). På centralen bestämmer jag mig för att köpa en Ramlösa.

Kassören: Törstigt idag?
Jag: Jodå...
Kassören: Hårt igår?
Jag: Nej, inte alls faktiskt.
Kassören: Det var ju lill-lördag...?
Jag: Ja, men jag satt hemma och läste. En annan typ av stimulans, antar jag.
Kassören: Så gammal är du väl inte?
Jag: Hehe, nej, jag är inte jättegammal.
Kassören: Du sparar dig kanske till imorn?
Jag: Jo, jag antar det.

Och om vi nu har kommit överens om att min inställning gentemot kassörer generellt är osympatisk, kan vi väl kanske också enas om att det är rätt magstarkt av en kassör att implicera att en 21-åring är en tråkmåns bara för att han är hemma och läser en onsdag?

Ett godtyckligt faktum?

Gud är död, så vi får tycka vad vi vill

Varför vi tycker som vi gör är en mycket svår och komplex fråga. Detta trots att vi på ett medvetet plan oftast har mycket lätt att besvara den. De flesta av mina åsikter kan jag argumentera för, jag tycker med andra ord som jag gör av en anledning.

Men frågan sträcker sig längre än till de argument vi använder för att styrka våra åsikter. Bara för att det finns argument för en åsikt, är det inte självklart att vi håller med. Om någon t ex frågade mig varför jag är politiskt vänsterorienterad, skulle jag kunna ge mängder av anledningar. De flesta av mina argument skulle vara rätt standardmässiga vänsterparoller, jag skulle tala om solidaritet, om den liberala frihetens problem, etc. Kanske skulle jag t o m citera Marx.

Hur mycket jag än argumenterar för min sak, kommer det dock alltid att finnas människor som inte håller med. Frågan återkommer så igen: Varför tycker vi som vi gör? Uppenbarligen beror det inte enbart på de argument som är förbundna med åsikten, eftersom två personer kan lyssna till samma argument och känna sympati resp. motvilja.

Man gör därför gärna den slutsatsen, att människor som inte tycker som jag i grunden inte har förstått de argument som styrker min sak. Terapeutiskt sett kan det här kanske vara ett rimligt svar, men i övrigt måste man nog anse att resonemanget haltar kraftigt.

Hur jobbig den insikten än må vara, måste vi nog istället anta att det finns människor som har förstått exempelvis socialismen lika bra som den mest inbitne socialist, men som ändå har valt liberalismen som politisk åskådning.

Max Weber säger att vem som helst, oberoende av kulturell bakgrund, kan avgöra om ett resonemang är giltigt eller inte. Om jag har A men vill ha B, kan man på ett logiskt-vetenskapligt sätt slå fast vad som krävs för att nå B. Om B är värt att nå är däremot en fråga om personliga preferenser och kan bara avgöras på en subjektiv nivå.

Slutsatsen är därför tråkig, men kanske den enda möjliga: Jag tycker som jag gör eftersom jag är jag. Ett totalt godtyckligt faktum?

Ettåriga planer på Gekås

En samhällsfara?

Veckans "Kvällsöppet med Ekdahl" handlar om konsumtionshets. Diskussionen förs med utgångspunkt i kanal 5:s nya dokumentärserie "Ullared", som handlar om lågprisvaruhuset Gekås. Frågeställningen är: Uppmanar samhället till överkonsumtion?

Åsikterna kring Gekås och människorna som handlar där är många, men nästan samtliga i studion tycks ha en tämligen ofattbar aversion mot lågprisvaruhuset och dess kunder. "Det är som en skräckfilm", säger någon. "Alla som handlar där verkar utvecklingsstörda", en annan.

Att belysa frågan om konsumtionshets med Gekås som exempel är synnerligen olämpligt. Frågeställningen i kvällens program - uppmanar samhället till överkonsumtion? - är i sig varken obefogad eller ointressant, tvärtom, men Gekås kan enbart i otroligt ytlig mening anses vara ett exempel på denna överkonsumtion.

Människor handlar stora kvantiteter varor på Gekås. Men betyder detta att människor överkonsumerar när de är på Gekås? Inte nödvändigtvis. Inte ens rimligtvis. Enbart i den mån vi ska förstå begreppet överkonsumtion som identiskt med stor konsumption är Gekås ett exempel på överkonsumtion.

Människor som besöker Gekås bunkrar, så förstår man bäst fenomenet. En gång om året åker man dit och köper baskläder, hållbara matartiklar, plastpåsar, hårspännen, etc. så att det räcker året ut. Anledningen är ekonomisk, Gekås har väldigt låga priser. Om man nu känner sig tvungen att värdera detta beteende så är det väl om något tämligen sunt.

Möjligtvis kan de otroliga mängder bruksartiklar som människor plockar på sig framstå som rätt spektakulär. Kanske känner man sig som Markus Birro äcklad av den här typen av folklighet. På ett personligt plan kan man förhålla sig lite hur man vill.

Men ska vi på allvar diskutera överkonsumtion och konsumtionshets - två både verkliga och angelägna samhällsfrågor - bör vi nog om något lyfta fram Gekås som ett gott exempel. Den stora faran med överkonsumtion och konsumptionshets är att de skapar en stark diskontinuitet i synen på materiellt ägande: Vi vill ständigt ha det nya trots att det gamla är fullt fungerande.

På Gekås planerar man ett år i taget.

Frihet?

I USA har de supermånga uteliggare, men också supermycket frihet!

Det sitter en man från Vellinge i en direktlänk på "Debatt". Han får frågan varför de i Vellinge inte vill släppa in några flyktingar. Uppenbarligen en känslig fråga, han slingrar sig och svarar:

"Alltså, det är ju inte bara jag som inte vill ta in flyktingar, det här är ett beslut som vi har kommit fram till gemensamt - demokratiskt - i Vellinge."

Hans svar är inte speciellt tillfredställande. Mannen fortsätter sitt försvar med att säga att vi lever i ett fritt land, att man minsann får tycka vad man vill och att ingen kan ifrågasätta ett demokratiskt beslut. Det är såklart väldigt enkelt att kritisera en vilsen, skånsk rasist. Min poäng är dock inte enbart att den skånska rasisten är dum, även om jag förvisso tycker det.

Min poäng är istället att den skånska rasistens åsikt inte är helt ovanlig. Demokratiska beslut är helt oantastliga. De behöver knappt försvaras, eftersom själva det sätt på vilket man har kommit fram till beslutet - det demokratiska - legitimerar det senare.

1500-talstänkaren Justus Lipsius resonerade att många saker är viktigare än frihet. Det är en tänkvärd idé, som talar direkt emot idén om demokratiska beslut som oantastliga. Frihet är en lyx som jag vill ha först när många andra mänskliga rättigheter har tillgodosetts.

Den skånske rasistens argument säger tvärtemot detta att frihet - eller mer exakt åsiktsfrihet - är viktigare än allt annat. Så länge vi kan säkerställa att åsiktsfriheten förblir oinskränkt är vad som helst ok.

Jag tycker i alla fall att invandrare är dumma i huvudet och det är minsann min konstitutionella rättighet att tycka!

Karriär eller integritet?

Ordet karriärist väcker kluvna känslor hos oss. Dels upplever vi karriäristen som en målmedveten och driven person, en människa som vet vad hon vill. Den här tolkningen av begreppet blir vanligare och vanligare. Liberala samhällen premierar karriäristen - karriäristen är, skulle man kunna säga, liberalismens fundament: Utan människor som vet vad de vill, är ju den liberala friheten tämligen värdelös.

Oftare beskriver vi dock karriäristen i mer negativa ordalag. Karriäristen är en integritetslös person som sätter yttre framgång framför ideal och moral. Karriäristen slickar röv, är pengakåt, o s v.

Den främsta anledningen till varför vi uppfattar karriäristen som en suspekt person, är dock att han/hon gör väldigt stora anspråk på sin egen betydelse. Jag är karriärist, i den meningen att jag ser ett egenvärde i att lyckas som journalist. När jag säger detta, säger jag alltså att jag anser att mina texter förtjänar uppmärksamhet. Mina texter är värdefulla, ja - när jag säger att jag är karriärist säger jag t o m att jag anser mina texter mer värdefulla än andra människors texter. Om jag inte gjorde så, skulle det ju inte finnas någon anledning för mig att vilja nå ut med dem.

Att vara karriärist inbegriper alltså ett antagande om sig själv som i viss mening "bättre" än andra människor. Vi uppfattar detta som osympatiskt.

Men det här är inte nödvändigtvis hela sanningen. Jag är karriärist också eftersom jag söker en spännande och stimulerande framtid. Jag skriver med andra ord hellre en uttömmande essä i DN än jag skriver ett reportage i Nerikes Allehanda om knattefotboll. Alltså är jag karriärist inte eftersom jag anser att jag borde nå framgång, utan eftersom jag gärna vill nå framgång (eller snarare de fördelar som kommer med framgång, som sagt spänning och stimulans).

Vilken aspekt av karriärismen som väger tyngst - om någon - upplåter jag till er att avgöra.

Rasist eller inte?

Alla svenskar är humanister

I den senaste tidens diskussioner kring Sverigedemokraternas vara eller icke vara i svensk media, har man kunnat se vissa osunda tendenser till åsiktsmässig polarisering, där man på ena sidan har placerat Sverigedemokraternas "dåliga åsikter" och på andra sidan etablissemangets "bra åsikter".

Alla intelligenta människor inser att Sverigedemokraternas åsikter är både farliga och rasistiska. Det problematiska med deras stora plats i media är därför inte främst att de uttrycker dessa. Det är nog snarare så att medial utfrysning skulle vara till deras fördel: På så sätt sätt skulle de än mer kunna framhålla sina åsikter som någon typ av "obekväm sanning", som etablissemanget inte vågar diskutera.

Problemet med deras stora mediala utrymme, är istället att alla andra partier nu slipper stå till svars för de integrationsmässigt problematiska och kanske även rasistiska inslag som finns i deras egna partiprogram. Tack vare Sverigedemokraterna, framstår alla andra partier som godheten själv. Man skulle lite tillspetsat kunna säga, att diskussionen kring Sverigedemokraterna enbart har verkat till att banalisera debatten kring integration och rasism.

Den åsiktsmässiga polarisering, som jag pratade om i början, ligger i själva begreppet "rasist", som i sig är alltför snävt. Rasist, tänker vi oss generellt, är man enbart om man s a s hatar människor av annan ras. Stereotypa föreställningar om andra folkgrupper, det är inte rasism - det är oundvikligt!

Alltså får alla andra partier ett superlätt jobb att bemöta Sverigedemokraterna. När de senare säger att alla muslimer är religiösa fundamentalister - och att detta är farligt - kan de förra enkelt svara att muslimer inte alls är fundamentalister och att detta är bra.

Naturligtvis är det bättre att inte hata än att hata, men att lägga märke till är hur både sidorna använder sig av formuleringen "muslimer är..."

Retorik

"Ärligt talat, det är ju inte rätt!"

Vad som gäller som ett giltigt argument är till stor del en fråga om kulturella konventioner. Förr i tiden kunde till exempel kungar eller andra högt uppsatta personer referera till Guds vilja, när de skulle övertyga folket om en eller annan handling. Idag anses inte några typer av religiösa argument vara giltiga i intellektuella diskussioner. Att Bibeln talar emot homosexuellas rätt till giftemål, är till exempel inte ett argument emot homosexuellas rätt till giftemål.

Vanligtvis brukar man anse att ett argument är giltigt om det vädjar till någon typ av rationellt tänkande. Med detta betyder ingalunda att alla argument de facto är rationella.

Jag kollar på Jay Lenos nya talkshow. Dr Phil är där. De pratar om pojken som lurade en hel värld att han var fast i en luftballong flera tusen meter upp i luften, känd i USA som "The Bubbleboy". Dr Phil börjar (Argument: "I mean, come on!").

Who are these parents, I mean, come on!

Svenska motsvarigheter är argumenten "ärligt talat" och "ju". Här vädjar man till en allmän känsla av rätt och fel. Man vet inte exakt varför det man pratar om är fel, men ärligt talat, det är ju helt sjukt. Jay Leno fortsatter (Argument: "I don't mean to, but...").

I don't mean to be sexist, but where is the mom in this?

Jay Lenos argumentatoriska finess är långt mer sofistikerad än Dr Phils i jämförelse tämligen barbariska vändning. Genom att berätta för oss att han inte menar att vara sexistisk, har han försäkrat sig om att undgå all kritik om att vara just sexistisk. Argumentet har vittgående konsekvenser, och med hjälp av det tycks man kunna säga i stort sett vad som helst utan att klandras.

Jag menar inte att vara antisemitisk, men är inte judarna ett girigt, snålt och illvilligt folk?

Och Göran Hägglund, de här två argumenten bjuder jag på!

Kvinnokultur

Den kvinnliga bloggaren Kissie

Det finns få saker som tycks uppröra människor lika mycket som unga tjejer med framgångsrika bloggar, som Kenza, Kissie, Foki, Dessie och Paow. I övrigt vettiga människor kan säga om de här bloggarna att de hatar dem, att personerna som driver dem inte är några riktiga kändisar, att deras framgång är helt oförtjänt, etc.

Bloggar av den här typen - och personerna bakom dem - utgör utan tvekan en ny typ av medial makt, som kan vara svår att veta exakt hur man ska förhålla sig till. Konventionellt sett saknar de litterära kvalitéer. Den typ av journalistik som de representerar kan inte heller framgångsrikt jämföras med någon typ av journalistik som existerat historiskt.

Kanske är det t o m både fel och orättvist att sortera dessa bloggar under etiketten "journalistik", eftersom de i sådana fall kommer att bedömas utifrån de parametrar som vanligtvis används för att bedöma journalistik, vilket kommer att omöjliggöra all förståelse. Som (konventionell) journalistik betraktade är de här bloggarna dåliga.

Men att rätt och slätt säga att de här bloggarna är litterärt värdelösa eller journalistiskt dåliga är helt fruktlöst. De är ju onekligen värdefulla för många människor. På så sätt är de sociologiskt intressanta. De är även medialt intressanta, historiskt intressanta, ja, de är kort och gott intressanta eftersom de är inflytelserika och tar plats. Detta gäller oavsett vad man tycker om dem.

En stor pusselbit i förståelsen av människors förhållande till de här bloggarna, är såklart det faktum att de alla är skrivna av unga tjejer. Nya kvinnliga uttrycksformer har historiskt sett till en början ofta förnekats betydelse; de har reducerats till ett intet på ett sätt som skulle vara helt omöjligt att göra med manliga uttrycksformer. Jag kan t ex tycka bra eller dåligt om Jean Paul Sartre, men oavsett min åsikt måste jag erkänna att han har haft en betydelse historiskt. Vad gäller kvinnliga praktiker är det alltså annorlunda. Det bästa exemplet torde här vara feminismen, som många genom historien har ansett - och fortfarande anser - är en ickefråga.

Alltså säger många idag att bloggar av typen Kenza, Kissie, Foki, Dessie och Paow är dåliga - ja, rent av helt jävla värdelösa - och anser sig i och med detta ha sagt allt som behöver sägas. Det här blottar så en stor brist hos modern jämställdhet: Kvinnokulturer kan växa sig hur stora som helst, men kan när som helst diskvalificeras av en man som säger nej.