Rasist eller inte?

Alla svenskar är humanister

I den senaste tidens diskussioner kring Sverigedemokraternas vara eller icke vara i svensk media, har man kunnat se vissa osunda tendenser till åsiktsmässig polarisering, där man på ena sidan har placerat Sverigedemokraternas "dåliga åsikter" och på andra sidan etablissemangets "bra åsikter".

Alla intelligenta människor inser att Sverigedemokraternas åsikter är både farliga och rasistiska. Det problematiska med deras stora plats i media är därför inte främst att de uttrycker dessa. Det är nog snarare så att medial utfrysning skulle vara till deras fördel: På så sätt sätt skulle de än mer kunna framhålla sina åsikter som någon typ av "obekväm sanning", som etablissemanget inte vågar diskutera.

Problemet med deras stora mediala utrymme, är istället att alla andra partier nu slipper stå till svars för de integrationsmässigt problematiska och kanske även rasistiska inslag som finns i deras egna partiprogram. Tack vare Sverigedemokraterna, framstår alla andra partier som godheten själv. Man skulle lite tillspetsat kunna säga, att diskussionen kring Sverigedemokraterna enbart har verkat till att banalisera debatten kring integration och rasism.

Den åsiktsmässiga polarisering, som jag pratade om i början, ligger i själva begreppet "rasist", som i sig är alltför snävt. Rasist, tänker vi oss generellt, är man enbart om man s a s hatar människor av annan ras. Stereotypa föreställningar om andra folkgrupper, det är inte rasism - det är oundvikligt!

Alltså får alla andra partier ett superlätt jobb att bemöta Sverigedemokraterna. När de senare säger att alla muslimer är religiösa fundamentalister - och att detta är farligt - kan de förra enkelt svara att muslimer inte alls är fundamentalister och att detta är bra.

Naturligtvis är det bättre att inte hata än att hata, men att lägga märke till är hur både sidorna använder sig av formuleringen "muslimer är..."

Retorik

"Ärligt talat, det är ju inte rätt!"

Vad som gäller som ett giltigt argument är till stor del en fråga om kulturella konventioner. Förr i tiden kunde till exempel kungar eller andra högt uppsatta personer referera till Guds vilja, när de skulle övertyga folket om en eller annan handling. Idag anses inte några typer av religiösa argument vara giltiga i intellektuella diskussioner. Att Bibeln talar emot homosexuellas rätt till giftemål, är till exempel inte ett argument emot homosexuellas rätt till giftemål.

Vanligtvis brukar man anse att ett argument är giltigt om det vädjar till någon typ av rationellt tänkande. Med detta betyder ingalunda att alla argument de facto är rationella.

Jag kollar på Jay Lenos nya talkshow. Dr Phil är där. De pratar om pojken som lurade en hel värld att han var fast i en luftballong flera tusen meter upp i luften, känd i USA som "The Bubbleboy". Dr Phil börjar (Argument: "I mean, come on!").

Who are these parents, I mean, come on!

Svenska motsvarigheter är argumenten "ärligt talat" och "ju". Här vädjar man till en allmän känsla av rätt och fel. Man vet inte exakt varför det man pratar om är fel, men ärligt talat, det är ju helt sjukt. Jay Leno fortsatter (Argument: "I don't mean to, but...").

I don't mean to be sexist, but where is the mom in this?

Jay Lenos argumentatoriska finess är långt mer sofistikerad än Dr Phils i jämförelse tämligen barbariska vändning. Genom att berätta för oss att han inte menar att vara sexistisk, har han försäkrat sig om att undgå all kritik om att vara just sexistisk. Argumentet har vittgående konsekvenser, och med hjälp av det tycks man kunna säga i stort sett vad som helst utan att klandras.

Jag menar inte att vara antisemitisk, men är inte judarna ett girigt, snålt och illvilligt folk?

Och Göran Hägglund, de här två argumenten bjuder jag på!

Kvinnokultur

Den kvinnliga bloggaren Kissie

Det finns få saker som tycks uppröra människor lika mycket som unga tjejer med framgångsrika bloggar, som Kenza, Kissie, Foki, Dessie och Paow. I övrigt vettiga människor kan säga om de här bloggarna att de hatar dem, att personerna som driver dem inte är några riktiga kändisar, att deras framgång är helt oförtjänt, etc.

Bloggar av den här typen - och personerna bakom dem - utgör utan tvekan en ny typ av medial makt, som kan vara svår att veta exakt hur man ska förhålla sig till. Konventionellt sett saknar de litterära kvalitéer. Den typ av journalistik som de representerar kan inte heller framgångsrikt jämföras med någon typ av journalistik som existerat historiskt.

Kanske är det t o m både fel och orättvist att sortera dessa bloggar under etiketten "journalistik", eftersom de i sådana fall kommer att bedömas utifrån de parametrar som vanligtvis används för att bedöma journalistik, vilket kommer att omöjliggöra all förståelse. Som (konventionell) journalistik betraktade är de här bloggarna dåliga.

Men att rätt och slätt säga att de här bloggarna är litterärt värdelösa eller journalistiskt dåliga är helt fruktlöst. De är ju onekligen värdefulla för många människor. På så sätt är de sociologiskt intressanta. De är även medialt intressanta, historiskt intressanta, ja, de är kort och gott intressanta eftersom de är inflytelserika och tar plats. Detta gäller oavsett vad man tycker om dem.

En stor pusselbit i förståelsen av människors förhållande till de här bloggarna, är såklart det faktum att de alla är skrivna av unga tjejer. Nya kvinnliga uttrycksformer har historiskt sett till en början ofta förnekats betydelse; de har reducerats till ett intet på ett sätt som skulle vara helt omöjligt att göra med manliga uttrycksformer. Jag kan t ex tycka bra eller dåligt om Jean Paul Sartre, men oavsett min åsikt måste jag erkänna att han har haft en betydelse historiskt. Vad gäller kvinnliga praktiker är det alltså annorlunda. Det bästa exemplet torde här vara feminismen, som många genom historien har ansett - och fortfarande anser - är en ickefråga.

Alltså säger många idag att bloggar av typen Kenza, Kissie, Foki, Dessie och Paow är dåliga - ja, rent av helt jävla värdelösa - och anser sig i och med detta ha sagt allt som behöver sägas. Det här blottar så en stor brist hos modern jämställdhet: Kvinnokulturer kan växa sig hur stora som helst, men kan när som helst diskvalificeras av en man som säger nej.

En praktisk lösning

Döden på bild

När jag var 19 och just hade flyttat till Stockholm var jag väldigt upptagen av tankar på döden. Man kan kalla det för dödsångest eller möjligtvis existentiell ångest med fokus på döden. Dessa tankar upptog större delen av min tillvaro och gjorde mig till en rätt ofungerande person. Jag presterade dåligt på jobbet, fann ingen glädje i någon sysselsättning, o s v.

Det finns ett ordspråk som säger att "morgonen förlåter natten", vilket beskriver hur välfungerande personer förhåller sig till sorg - under den här perioden var jag deprimerad även på morgonen, vilket väl får anses vara ett tecken på åtminstone annalkande depression.

När man under 1700-talets upplysningsepok förkastade tidigare filosofi, gjorde man inte det eftersom man lyckats besvara de frågor som tidigare filosofi uppehållit sig vid, frågor som rörde medvetandets problem, tid- och rumsproblematiken, sanningensbegreppet, etc. Istället bestämde man sig för att kategoriskt ignorera dessa frågor: Människan, sa man, är fullt kapabel att förstå verkligheten på ett förnuftigt och fullständigt vis. Teoretiskt är detta en klart tveksam uppställning, men praktiskt sett är den mycket effektiv. När upplysningstänkaren förkastade teoretisk filosofi kunde han i gengäld utforma de första utkasten till vad vi idag betraktar som de mänskliga rättigheterna. Ett fördelaktigt byte, skulle nog de flesta säga.

När jag diskuterade min dödsångest med människor i min närhet möttes jag av samma oförstånd som upplysningstänkarna visat tidigare filosofi. "Det där tjänar inget att tänkas på", sa man. Helt riktigt, jag mådde bara dåligt av de här tankarna, och någon lösning på vad jag upplevde som livets absurditet - att alla ens strävanden och önskemål en dag skulle upplösas och försvinna i intet - tycktes inte finnas inom räckhåll.

Men jag kommer ihåg hur instängd jag kände mig i mina tankar. Jag skulle ju aldrig kunna komma fram till att jag hade fel. Hur jag än vände och vred på problemet återstod hela tiden den fasansfulla sanningen att jag än dag skulle dö. Sluta existera. Hela tillvaron tyckte oundvikligen ställd i skuggan av detta faktum, och jag skulle aldrig, hur jag än gjorde, lyckas komma runt det.

Det enda alternativet var att sluta tänka på döden. Precis som upplysningsmannen skulle jag låtsas som att den här problematiken inte fanns. De praktiska fördelarna var ju enorma. Jag ville inte tänka på döden. Jag ville leva och må bra.

På något sätt lyckades jag. När jag idag tänker tillbaka på den här perioden kan jag inte riktigt svara på varför jag mår bra idag, och mådde som jag gjorde då. Mina tankar kring döden har ju inte förändrats. Jag har inte funnit någon lösning.

Kanske var det just av den här anledningen som jag fann Wittgenstein så fascinerande första gången jag mötte hans texter. Han säger att vi inte ska försöka lösa olösliga problem. Istället ska vi upplösa dem:

Om det vi inte kan tala, därom måste vi tiga.

Det har blivit min lösning.

Manligt mode: Ett säkert val

"Oklanderligt klädd"

Aristoteles lyckokalkyl, än en gång, att lycka bara kan nås efter döden, kan med lätthet appliceras på den bild av manligt mode som ges i svenska herrtidningar.

Som nämndes i tidigare inlägg, är Aristoteles modell negativ i den meningen att den definierar lycka inte som lycka i sig, utan istället som avsaknad av olycka. Den lycka som vänds i olycka tappar allt värde i samma stund detta inträffar, menar Aristoteles.

Vanligtvis har vi en annan syn på saken, vilket bl a ordspråket det är bättre att ha älskat och förlorat, än att inte ha älskat alls bekräftar. Alltså: Vi kan i efterhand se att även den lycka som vänts i sin motsats hade ett värde - vi var ju lyckliga när vi hade den!

Tidningar som Café, King, DV Man och liknande följer Aristoteles linje. Det vanligast förekommande ordet i dessa tidningar torde vara "oklanderlig", som i "den eller den är oklanderligt klädd". Aristoteles modell känns tydligt igen. Det viktiga för män som klär sig är inte att få beröm - man säger ogärna att den eller den är fint klädd - istället tycks det avgörande vara att klara sig undan klander.

Och kanske är det då inte heller så konstigt att många av de stora manliga klädikonerna sedan länge är döda. De är ett säkert val, eftersom de inte längre riskerar att göra några modemisstag.

Den magiska TV-apparaten

Joe Labero säger: Det är inte magi, det är illusion

Man beskriver ofta kunskapsprocessen mot rationalitet/vetenskaplighet som en trestegsraket. Först sker förståelsen av fenomen i naturen mytologiskt, därefter förklaras fenomen magiskt och slutligen rationellt. Den mytologiska förståelsen är t ex Asatron, där åska förklarades med att Tor slog sin hammare. Den magiska förståelsen är en mellanposition mellan myten och vetenskapen, där mytens personliga tilltal till naturen fortfarande finns kvar - naturen är fortfarande ett "du" som har en "vilja" - men där naturfenomen inte längre beror på transcendenta gudars vilja. I den vetenskapliga världsbilden är naturen slutligen död.

Modellen kan dock lika gärna användas för att beskriva äldre människors förhållande till teknik.

Min mamma har utvecklat speciella ritualer när det kommer till att stänga av och sätta på TV:n. Det är först och främst väldigt noga att man använder TV-kontrollen enbart för av- och påslagning. Annars kan man råka byta kanal. Då blir bilden blå (vilket ju beror på att digitalboxen ligger på en speciell kanal på TV:n). Om detta ändå händer krävs speciella åtgärder. Först måste man dra ur kontakterna. Det kanske krävs att detta görs ett antal gånger. Därefter kan man försöka med att slå av och på TV:n några gånger. Om inte bilden har kommit tillbaka får man vänta en stund och försöka senare.

Mamma har t o m skrivit en instruktionsmanual som ligger vid TV:n som förklarar hur man ska bete sig när det här inträffar.

Jag har försökt förklara för mamma att allt hon behöver göra är att byta till kanal noll, där digitalboxen ligger. Hon säger att hon förstår. Så jag byter kanal och bilden blir blå. Mamma skriker "neeeeeeeej!!!" och jag byter tillbaka till nollan. Bilden återkommer. Jag säger till mamma att testa själv. Hon vågar inte. "Jag litar inte på TV:n", säger hon.

Jag förklarar att TV:n inte har något liv, TV:n kan varken litas på eller inte litas på - den är död! Däremot lyder den vissa enkla kommandon.

Men att släppa magin är inte lätt, alla gånger. Det visar både historien och mamma.

Att vara glad

Marcus Aurelius sa: Det är inte hur man har det, det är hur man tar det

Aristoteles sa att man inte kan vara lycklig under livet, bara efter döden är lycka möjlig. Det här är väl jättejättekonstigt, tänker ni. Speciellt med tanke på att Aristoteles, till skillnad från läraren Platon, inte trodde på liv efter döden.

Svaret är enklare än man tror: Aristoteles menade inte riktigt samma sak med "lycka" som vi gör. När Aristoteles sa att man bara kan vara lycklig efter döden, menade han i själva verket att man bara kan vara lyckad efter döden. Anledningen, vidare, till varför lyckan bara kan inträffa efter döden, är att lycka för Aristoteles enbart är något man kan prata om i dåtid: "Han/hon var lyckad." En människa som man i livet upplever som lyckad, kan ju alltid vända lyckan i olycka, döden är således en garanti för att ingenting kommer att förstöra lyckan.

Man kan dela in lyckobegreppet i två delar: Personlig- och konventionell lycka. Det senare är samma som Aristoteles pratar om. Det förra är vad vi vanligtvis menar med lycka, att vara glad. De två blandas dock väldigt ofta samman. Personer utan konventionell lycka - vill säga framgång - antas ofta vara olyckliga, på samma sätt som det många gånger sätts likamedtecken mellan konventionell framgång och personligt lycka.

Det är just därför människor så ofta är sura på Conor Obersts, a k a Bright Eyes, ledsna texter. Sluta böla, du är ju snygg och framgångsrik! De två senare framgångarna, att vara snygg och framgångsrik, antas omöjliggöra sorg.

På samma sätt blir vi otroligt förvånade när människor med bra betyg inte vill studera till antingen läkare, jurist eller något annat högstatusyrke. Konventionell framgång antas vara alla människors personliga önskan, att välja bort konventionell framgång är samma sak som att välja bort personlig lycka.

Men en kanske ännu viktigare konsekvens av Aristoteles idé är synen på konventionell lycka som ett negativt begrepp. Det viktiga hos Aristoteles är egentligen inte att vara lyckad, avgörande är att inte vara misslyckad.

Människor brukar fråga mig vad jag ska bli av att läsa idéhistoria. Jag har ett nytt svar:

Jag ska bli glad.

Något annat?

Feministisk fotboll?

Det verkar finnas en rätt utbredd uppfattning som säger att feministisk porr skulle vara en oxymoron, det vill säga en självmotsägande sats. Jag kan i allt väsentligt ha svårt att köpa det.

Det handlar såklart främst om vad man väljer att lägga i begreppet porr. Väljer man t ex att i begreppet porr lägga alla de uttryck som porren vanligtvis tar, kan sammansättningen feministisk porr naturligtvis framstå en aning självmotsägande.

En mer fruktbar definition av begreppet porr torde dock vara filmatiserat sex, där själva sexet står i fokus. Avslutningen - "...där själva sexet står i fokus" - är viktig för att skilja mellan porr och t ex sexscener i "vanlig film", där sexet ofta har en medlande funktion. Sexet kan där uttrycka kärlek, försoning, lust, etc, men avgörande är alla gånger att sexet just förmedlar någonting, sex betyder aldrig bara sex.

Det finns ingenting per definition ickefeministiskt i att filmatisera sex, på samma sätt som det inte finns någonting per definition ickefeministiskt i att filmatisera vad som helst.

Svårigheten, om någon, när man bestämmer sig för att göra just feministisk porr, ligger inte så mycket i att man filmatiserar sex som att man filmatiserar sex. Sex har historiskt sett varit en av de viktigaste patriarkala maktmedlen, eller mer dramatiskt: Sex är makt. Att filmatisera sex blir därför närmast ofrånkomligt att filmatisera patriarkal makt.

Men utifrån definitionen av porr som filmatiserat sex, där själva sexet står i fokus, finns ingen större problematik i idén om feministisk porr än t ex i idén om feministiskt sex. Att den senare skulle innebära en självmotsägelse vill jag inte gärna köpa, varför inte heller feministisk porr kan anses vara en självmotsägelse. Det finns såklart strukturella svårigheter knutna till båda, på samma sätt som vad gäller allt annat, men strukturella svårigheter är något annat än självmotsägelser.

Slutsatsen kan så nästan kännas dumt enkel, men saknar inte därför poäng: Sexism och sex är inte samma sak.

Integriteten står svag

"How many roads must a man walk down?", frågade Bob

Det är inte lätt att göra bra ifrån sig socialt utan att ändra på vem man är. Det gäller främst bland nya människor, bland vänner kan man för det mesta vara sig själv (åtminstone om vi utgår från att man någorlunda väl vet vem man är).

Man säger gärna att social framgång inte blir viktig om man är säker på sig själv. Antingen är jag uppskattad för den jag är, eller så kan det kvitta. Med andra ord: Den sociala framgången är enbart viktig för människor som behöver bekräftelse på att de duger.

I viss mening stämmer det här. Om jag vet att jag är älskad av mina vänner, behöver jag inte vara älskad av hela världen.

Men social framgång är viktig även med vänner. Jag vill många gånger att också människor som jag inte själv tycker om ska tycka om mig. Speciellt om jag hamnar ensam med de jag inte gillar. Jag tror att man med rätta kan säga att vi hellre förändrar något hos oss själva än vi blir ouppskattade i en grupp.

I en grabbig miljö har jag oftast närmre till sexistiska skämt än till en protest.

Bland modemänniskor ser jag ner på människor utan smak.

Bland människor utan stilintresse ser jag ner på modemänniskor.

Slutsatsen blir: Mot social framgång står sig integriteten svagt.

Man gör sitt

Aja, någorlunda lika är de väl

Jag såg just "Änglar och demoner", uppföljaren till Dan Browns "Da Vinci-koden". Stellan Skarsgård är med. Och även om jag redan tidigare har haft det på känn, tycker jag mig nu ha fått det slutgiltigt bekräftat: Stellan Skarsgårds skådespeleri består nuförtiden enbart av tal i väldigt låg tonart. Han verkligen mullrar fram replikerna.

Inget fel med detta, tvärtom, hans basröst är verkligen imponerande. Den enda som överhuvudtaget kan ge honom en match torde vara Kiefer Sutherland, men även han lär framstå som Musse Pigg bredvid Stellan.

Aristoteles sa att varje människa bara är riktigt bra på en sak. Man kan väl starkt ifrågasätta Aristoteles tes, men skit i det. Jag tycker att vi borde gratulera Stellan som har hittat sin talang!

Att inte utnyttja den till fullo vore i sanning ett slöseri.

Leve Michael?

Skyldig?

Det är såklart svårt att egentligen ha några åsikter kring Michael Jacksons skuld alternativt oskuld vad gäller pedofilianklagelserna. Men vissa saker kan trots allt sägas om den mediala bilden av Michael Jackson och hur den har kunnat leda fram till en brottsstämpling av honom.

Michael Jackson sa att han tyckte om att umgås med barn eftersom han själv blev berövad sin barndom. Neverland - Jacksons privata nöjespark - var en storslagen, magnifik manifestation av detta.

Att en vuxen man vill umgås med barn anses oftast som något oerhört suspekt. Om den här personen, som Michael Jackson, dessutom är sexuellt ambivalent (kanske t o m bög?) stärks misstankarna: Här är någonting allvarligt fel! Sexuellt avvikande personer har ju alltid varit lovliga byten för människor som vill utse sexuella syndabockar. Bögar är sexuellt konstiga redan från början - klart de är pedofiler också!

Michael Jacksons okonventionella livstil kunde helt enkelt inte accepteras. Det krävdes en brottsrubricering, oavsett om brott förelåg eller inte.

Så man sa att han var pedofil. Det är enkel och rimlig förklaring, ja, det var väl rent av rätt väntat?

Kanske låg han faktiskt med barnen, det är en annan synvinkel. Men jag tycker att man har anledning att tvivla.

Tydlighet är en dygd

Jag vill dig väl, hedersord.

Ibland när man vill säga någonting väldigt, väldigt tydligt, kan resultatet bli det rakt motsatta: Mottagaren tror att man ljuger.

Jag läser just nu en bok av Joyce Carol Oates som heter "Mitt i livet". Oates är mycket noga med att påpeka att boken är rakt igenom påhittad. På bokens första sida slår hon fast detta i en tillägnelse.

"Till mina vänner i Princeton, som inte figurerar någonstans på dessa sidor"

Jag tror henne. Hon är kort men hjärtlig och jag uppfattar henne som trovärdig. Jag vänder sida.

"Detta är ett skönlitterärt verk. Namn, gestalter, platser och händelser är produkter av författarens fantasi och varje likheter med verkliga personer, levande eller döda, tilldragelser eller miljöer är helt och hållet en tillfällighet."

Och jag tänker att den här boken nog handlar om Joyce Carol Oates vänner i Princeton, som figurerar överallt på dessa sidor.

En politisk diagnos

Jag träffar en vän på en bar.

Jag: Du ser lite hängig ut...?
Vän: Ja, jag har dragit på mig liberalismen!
Jag: Usch, låter otäckt, vilka är symtomen?
Vän: Ja, jag gick och sket men tänkte att det var för att jag ville, inte för att jag behövde.
Jag: Fyfan.

Det gäller att tvätta händerna så man inte åker dit själv.

Var dig själv!

Få henne på fall - lär dig ett korttrick eller nåt!

Det verkar vara något av en Hollywoodfavorit. Misslyckad, deppig kille ändrar radikalt på ett specifikt personlighetsdrag och hela livet förändras till det bättre. Och kanske framförallt: Misslyckad, deppig kille ändrar radikalt på ett specifikt personlighetsdrag och får drömtjej.

Knepet kan vara att säga ja till precis allt ("Yes man"), att aldrig ljuga ("Liar, liar"), att gå till raggningscoach ("Hitch"), etc. Kort sagt: Ett enkelt framgångsrecept utformat för vem som helst.

Twisten kommer när drömtjejen får reda på att huvudpersonen har levt sitt liv enligt just ett sådant framgångsrecept. "Är det dig eller ditt framgångsrecept jag är kär i?", brukar den avgörande frågan bli.

Som kronan på verket i den här genren finns såklart boken "Spelet", Neil Strauss bibel för förlorarkillar som inte vill annat än att få heta tjejer på rygg med hjälp av en manual (vilket Strauss alltså erbjuder, med det implicita antagandet att tjejer är helt förutsägbara och kan manipuleras av vem som helst med hjälp av en enkel uppsättning grundregler).

Den avgörande frågan, "är det dig eller ditt framgångsrecept jag är kär i?", antyder en allmän ängslan hos oss. Vi vill gärna tänka oss kärleken som någonting som står utanför sociala mönster, statussymboler, klassgränser, maktstrukturer. När vi säger att kärleken är blind menar vi just detta.

Det är också därför vi ofta finner frågan varför vi älskar någon så svår att besvara. Vi älskar inte summan av någons egenskaper, istället ser vi på kärleken som någonting som står utöver detta (alltså ingenting).

Situationen vi finner oss stående inför är alltså följande. Antingen betraktar vi kärleken som ickekulturell, men då berövar vi den allt innehåll - förutom en vag känsla av någonting magiskt. Eller så betraktar vi kärleken som kulturellt skapad, men då berövar vi kärleken just denna känsla av magi.

De lösningar som erbjuds av filmerna brukar oftast vara kraftigt ambivalenta. Framgångsmodellen som har tagit förlorarkillen från rock bottom till drömtjejen, förklaras i slutändan helt oväsentlig: "It was me all along, baby".

Tillbaka på ruta ett, alltså. Uppföljaren till "Spelet" blir kort:

"Ett råd - Var dig själv!"