Tankeläsaren

Än en gång sitter jag och mot min vilja läser nya numret av Café. Just denna gång får jag ursäkta mig med dels att det inte var jag som köpt numret, dels att det var ett utvik som intresserade mig (på pappret, ska väl inskärpas, själva bilderna var klart intetsägande). Nog om detta.

Jag bläddrar vidare och ramlar över en spalt med tjejers sextips till killar, vilket naturligtvis intresserar mig. Ett av tipsen är: "Läs våra tankar". Och jag tänker för mig själv att det var väl inte särskilt hjälpsamt. Är inte det själva poängen med en sån här spalt, att killar är helt oförmögna att läsa kvinnors tankar i sängen? Är det inte just därför vi behöver handfasta tips i stil med "vi är inte gjorde av porslin"?

Vad kommer härnäst? En spalt med namnet "Så blir du en bättre älskare" och tipset "var en bättre älskare"?

För övrigt, har inte Mel Gibson redan gjort en hel film med poängen att det bara är trubbel att kunna läsa kvinnors tankar?

Fredagsspaning

Natasha Peyre heart world peace

En sak som jag tycker är skoj, om jag tillåts berätta lite kort om det, är att det enda som kvinnliga modeller tycks kunna skriva när de bloggar är altruistiska betraktelser i stil med "världsfred är eftersträvansvärt", "vänskap är värt att kämpa för", "ojämlikhet i samhället måste bekämpas".

Min poäng är inte att de är naiva eller rent av har fel. De har rätt i allt de säger och jag tycker också om världsfred, vänskap och jämlikhet. Min poäng är istället denna: Eftersom modeller i skönhetstävlingar av olika slag alltid har frågats vad de önskar mest i världen, och förväntats svara något i stil med ovanstående, har de med sina bloggar resonerat att det är bättre att föregå än att föregås.

Det här borde ge följande insikt angående människan. Om man frågar en person tillräckligt många gånger vad hon tycker om ett visst ämne kommer hon till slut att starta en blogg på ämnen. Detta utan att initialt bry sig om ämnet överhuvudtaget (obs! här impliceras ingalunda att modeller egentligen bryr sig mer om kompispris i baren än om världsfred, vänskap och jämlikhet).

Protestera om ni vill.

Hammarby Sjöstad vs. René Descartes

Den franske filosofen René Descartes, främst känd för one linern "cogito ergo sum" ("jag tänker, alltså är jag till"), hade en egendomlig teori om samhällsbyggnation, som jag i all blygsamhet tänkte ge mig på att motbevisa.

René menade att städer som planeras och anläggs av en och samma byggmästare alltid är vackrare än sådana som får växa fram vilt, utan planerare och ur många olika byggmästares händer.

Anta nu för en kort stund att man väckte René från de döda, satte honom på Ryan Air från Frankrike till Sverige och därefter tryckte iväg honom på tvärbanan i Stockholm till stadsdelen Hammarby Sjöstad. Skulle inte René ändra uppfattning då, tror ni? Säg att han därefter fick besöka, låt oss säga, Mariatorget på söder. Skulle han inte tycka att den senare stadsdelen, som fått växa fram vilt, utan planerare och ur många olika byggmästares händer, var vackrare än den som planerats och anlagts av en och samma?

Möjligtvis är jag en aning anakronisk i min kritik, och kanske fungerade uppfattningen bättre på Renés tid. Vad vet jag? Kanske baserade René helt enkelt sin teori på jämförelser mellan Versailles och den franska 1600-talsslummen.

Men omvänt sett: Är det inte härligt att man med lite enkla empiriska studier i söderort kan vederlägga en av modern tids tveklöst mest inflytelserika filosofer?

Fetma - en evolutionär fulländning

En Lamarcksk dröm

1800-talstänkaren Jean Baptiste Lamarck hade en rätt egendomlig tanke som gick ut på att de organismer som i begynnelsen befolkade jorden hade en inneboende strävan att växa symmetriskt i alla riktningar, men att omgivningen hindrat dem. En del hamnade i vatten, andra i öknar och det som stod till buds för dessa stackare var helt enkelt att anpassa sig.

I USA blir varje dag fler och fler människor feta. Jag tänker mig att det är ett bevis för att Lamarck hade rätt. Det vi ser i USA, och även i många andra delar av västvärlden, är inte ett tecken på mänskligt förfall. Tvärtom! För första gången i världshistorien har någon varelse - i det här fallet amerikanen - gjort sig så oberoende av omgivningen, att den naturliga strävan att växa symmetriskt åt alla håll kunnat verka obehindrat.

Därför tycker jag att det är dags att omvärdera vår syn på feta människor. När vi idag ser något föraktligt, borde vi istället se fetma för vad det egentligen är: En vacker, evolutionär fulländning.

En oväntad stilförebild

It's Britney, bitch

För att ta en liten stund och prata om kvinnlig stil så skulle jag vilja visa den här bilden. Som ni säkert redan har visar den en ung Britney Spears(!) i två skjortor, hästsvans och en av de finaste hattar jag sett på länge. Britney har inte sedan den här bilden togs direkt utvecklat sin stil i någon positiv riktning. Men här, gissningsvis någon gång under 90-talets senare hälft, visar hon upp en klädsel som tar vara på det bästa med det årtiondets klädmode.

Hatten, lite kortfattat, är så satans snygg eftersom den är oregelbunden och rätt icke-formad. Med andra ord raka motsatsen till en klassisk jazzhatt, ett modeexperiment som har pågått alltför länge i H&M-Sverige.

Härmed lyder min uppmaning: Köp en Britney-hatt! (Och sätt gärna på er två för stora skjortor matchat med en rågblond hästsvans)

Ravi-vis

Det är möjligt att jag är nyvaken och blödig, men jag tycker att det här är oerhört rörande. "Vill du vara jing, då kallar jag mig jang och dette är vår sang"

1930, Stockholm, Sverige

Jag har alltid uppskattat reklamaffischerna från Stockholmsutställningen 1930 (då funktionalismen på allvar gjorde sitt intåg i svensk design) något oerhört. Jag tror inte att man varken förr eller senare har gjort så snygga affischer i Sverige. De känns väldigt kommersiella i sitt uttryck, men för det inte tunna - tvärtom!

Kanske har mitt stora gillande till viss del att göra med att jag är en stor sucker för dåtidens funktionalism, som då kändes både spännande och arkitektoniskt fräsch. Men affischerna är så fristående och oberoende! Jag saknar mer eller mindre ord.

Hejasverigefriskthumör! är väl allt jag har att säga.

Dagens stilinspirerande konst:

En väldigt liten, men härlig bild

Sigrid Hjertén! Denna underbara konstnär. Hennes självbiografiska bilder från 1910-, 20- och 30-talet är fantastiska, såväl i färg och form som i den direkta modebild de ger av hennes samtid. Och just nu visar dessutom Moderna Muséet hennes och hennes man Isaak Grunewalds tavlor. Åh! Visst är det härligt att finnas till, trots allt?

Ett mindre drama utspelat på Zara

Jag hade lagt undan ett par höga och vida byxor på Zara. Aningen damiga kan tyckas, men mycket fina. Vi tar det från början.

Jag hade av misstag, fick jag veta, lagt undan byxorna i damkassan. Detta skapade viss förvirring, speciellt när biträdet som först hjälpte mig inte hittade byxorna, varpå hon skickade iväg mig till herrkassan. "De kanske har hamnat där", förklarade hon. Mannen i herrkassan, som inte heller han kunde hitta byxorna, frågade vilka byxor det var. Jag pekade och sa "de här".

Mannen bakom kassan kollade återigen efter byxorna, även denna gång utan framgång. "Nej", sa han, "vi får gå bort till damkassan trots allt".

Här utspelade sig ett mindre drama. När det manliga butiksbiträdet satte kurs mot damkassan och förklarade situationen för sin kollega, lade han till, som för att understryka sin poäng, "Det är ju rätt damiga byxor". Kvinnan bakom kassan genomgick nu en inre kris. Hon rådnade och flackade med blicken och sa "neeeeeeeej, så kan du väl inte säga...?"

Det kunde han uppenbarligen.

Det roliga med historien, om ni i det här läget undrar, är att byxorna de facto är damiga och att det manliga butiksbiträdet hade rätt. Hur skulle nu den stackars tjejen bakom kassan agera? Skulle hon förneka den vittnesbörd sinnena gav henne, alltså den vittnesbörd som tämligen skrek "rätt damiga byxor", eller skulle hon helt sonika hålla med sin kollega?

Svaret på den frågan har jag redan gett er, hon valde alternativ nr 1. Inte bara det, hon underströk sin (högst välvilliga) mening ytterligare en gång; "De här byxorna är ju inte alls damiga", upprepade hon när hon tog betalt.

I ett infall av ren djävulskap bestämde jag mig dock för att testa den stackars tjejens psyke ytterligare, och sa: "Jodå, han har helt rätt, byxorna är rätt damiga".

"Haha", skrattade tjejen, "om du säger det så - ja, det är dem".

Vad säger nu den här historien oss? Ja, först och främst ger den ett rätt tydligt kvitto på hur känsligt det här med manligt och kvinnligt är när det kommer till kläder (på en heterobutik som Zara). Att anklaga någon för att köpa damiga byxor är uppenbarligen mycket känsligt och skapar stort obehag. I alla fall om anklagelsen är riktad mot en hetrosexuell person som mig - skulle det ha varit en uppenbart homosexuell person som stod för köpet skulle väl ingen ha tyckt att det var något konstigt med det. Alla vet ju hur bögar är med kläder, liksom.

Att jag å andra sidan är helt jävla ointresserad av det manliga butiksbiträdets åsikt om mina kläder, det är en annan historia det.

Gud och jag

Imorgon 11.00 ska jag på Gudstjänst i Maria Magdalena Kyrka. Det ska bli mycket spännande. Spännande, och förhoppningsvis också rätt rogivande. Jag är dock osäker på var tonvikten i den svensk/lutheranska predikan ligger. Vi kan väl med rätt stor säkerhet sluta oss kring att budskapet kommer att vara frälsningsinriktat, kanske med en viss övervikt på Guds uppenbarelse i Jesus.

Förhoppningsvis: Hur ska vi förhålla oss till vardagen ur en predestinerad trosgrund?

Hoppas på lite sång också, det vore fint.

Manlighet i kvadrat

Sitter uppe och kollar cagefighting, en mycket fascinerande sport. Det finns något närmast vackert över den extrema råhet som utspelas i burarna. Jag kollar på de unga männens ansiktsuttryck när de i tredje rond ligger ner i varandras bensaxar och förtvivlat söker slå motståndaren i huvudet. Deras ögon utstrålar sorg och uppgivenhet.

Nu kliver Anderson Silva upp i ringen. Han är ökänd för en högerhand som kan knocka även den starkaste råmannen medvetslös med bara ett slag.

Jag är full av förväntan.

Edit: Även denna gång slår Anderson sin motståndare medvetslös. "Beautiful work", kommenterar speakern.

My mama gon' like this

Louis Vuitton fortsätter på sin inslagna bana med gamla hunkar i kampanjerna. Förra gången var det Kieth Richards som frontade, nu är det alltså gamle Bond-favoriten Sean Connery.

Bilden är mycket bra, tycker jag, kanske inte fullt lika bra som förra med Kieth som hade en alldeles speciell glow, men Sean Connery är snygg i hatt. Det känns dessutom kul att se en person som brukade smiska tjejer på vita duken, posa med en Louis Vuitton-väska.

Men det kanske är så det går med våra stackars övervintrade mänsmän när feminismens vintar blåser allt starkare: de sätter sig på en strand med en bögväska och längtar tillbaka till tiden då män var män och kvinnor var kvinnor.

Vår tids två största pretton definierade på 269 tecken

Att Hitler störtades tycker Noel Gallagher var en viktig historisk händelse

Läser vidare i nya Café. Andres Lokko har intervjuat Noel Gallagher, som uppenbarligen har en hel del åsikter om både det ena och det andra. Bland annat slår han fast följande:

- Jag kollade på Live8-galan på tv när Chris Martin gick upp på scenen och proklamerade att den här konserten var det största och viktigaste som någonsin har hänt och jag bara ställde mig, tog tag i tv:n med båda händerna och skrek: Va? Det här? Coldplay? och inte befriandet av Europa från nazismen under andra världskriget?

Är det inte anmärkningsvärt hur Noel Gallagher här på detta strålande sätt lyckas definiera både sig själv och Chris Martin med en sådan knivskarp precition?

Det är så att man får svindel, rent ut sagt.

Och än en gång, bara 55 kronor plus moms.

Japan löves Sweden

Ja, nej, ja, jag vet inte riktigt vad jag tycker om de plagg som jag har sett från Comme des Garçons sammarbete med H&M. Lite tråkiga, tycker jag nog. Tråkiga och inte speciellt intressanta. Inför kollektionen hoppades på jag ett spännande möte mellan det japanska märkets galenskap och H&M:s försiktiga baskläder. Resultatet är alltför försiktigt.

Kavajen ovan är det bästa plagget. Snygg, 40-tal, modern. Bilden avslöjar dock inte jättemycket hur den kommer att se ut på, och det är rätt avgörande. Prislappen? Kring tusen kronor.