Implicita anklagelser

Hårt igår, eller?

Jag tycker inte om när kassörer pratar med mig. Jag blir stressad, nervös och känner mig i efterhand alltid underligt bortgjort. Om det som jag och en kassör säger till varandra kan reduceras till det absolut mest nödvändiga - dvs vad varan kostar, om jag vill ha kvitto samt hejdå - är jag nöjd.

Jag inser att den här inställningen främst är ganska osympatisk. När kassören småpratar visar han eller hon bara prov på lite vardaglig medmänsklighet, ett varmt steg bort från den så ofta zombieliknande, anonyma offentligheten.

Än värre är att inställningen blottar en rätt ruggig syn på servicepersonen som sådan. När jag säger att jag inte vill prata med människan bakom disken, söker jag reducera henne till ett ting, ett ting vars enda funktion är att ge mig min vara och hålla käften.

Med detta sagt, tänkte jag berätta kort om dagens äventyr på Pressbyrån.

Jag skulle åka till Uppsala för att låna en bok (som när jag kommer fram visar sig vara placerad i magasin, varför den måste beställas minst en dag i förväg. Jaha). På centralen bestämmer jag mig för att köpa en Ramlösa.

Kassören: Törstigt idag?
Jag: Jodå...
Kassören: Hårt igår?
Jag: Nej, inte alls faktiskt.
Kassören: Det var ju lill-lördag...?
Jag: Ja, men jag satt hemma och läste. En annan typ av stimulans, antar jag.
Kassören: Så gammal är du väl inte?
Jag: Hehe, nej, jag är inte jättegammal.
Kassören: Du sparar dig kanske till imorn?
Jag: Jo, jag antar det.

Och om vi nu har kommit överens om att min inställning gentemot kassörer generellt är osympatisk, kan vi väl kanske också enas om att det är rätt magstarkt av en kassör att implicera att en 21-åring är en tråkmåns bara för att han är hemma och läser en onsdag?

Ett godtyckligt faktum?

Gud är död, så vi får tycka vad vi vill

Varför vi tycker som vi gör är en mycket svår och komplex fråga. Detta trots att vi på ett medvetet plan oftast har mycket lätt att besvara den. De flesta av mina åsikter kan jag argumentera för, jag tycker med andra ord som jag gör av en anledning.

Men frågan sträcker sig längre än till de argument vi använder för att styrka våra åsikter. Bara för att det finns argument för en åsikt, är det inte självklart att vi håller med. Om någon t ex frågade mig varför jag är politiskt vänsterorienterad, skulle jag kunna ge mängder av anledningar. De flesta av mina argument skulle vara rätt standardmässiga vänsterparoller, jag skulle tala om solidaritet, om den liberala frihetens problem, etc. Kanske skulle jag t o m citera Marx.

Hur mycket jag än argumenterar för min sak, kommer det dock alltid att finnas människor som inte håller med. Frågan återkommer så igen: Varför tycker vi som vi gör? Uppenbarligen beror det inte enbart på de argument som är förbundna med åsikten, eftersom två personer kan lyssna till samma argument och känna sympati resp. motvilja.

Man gör därför gärna den slutsatsen, att människor som inte tycker som jag i grunden inte har förstått de argument som styrker min sak. Terapeutiskt sett kan det här kanske vara ett rimligt svar, men i övrigt måste man nog anse att resonemanget haltar kraftigt.

Hur jobbig den insikten än må vara, måste vi nog istället anta att det finns människor som har förstått exempelvis socialismen lika bra som den mest inbitne socialist, men som ändå har valt liberalismen som politisk åskådning.

Max Weber säger att vem som helst, oberoende av kulturell bakgrund, kan avgöra om ett resonemang är giltigt eller inte. Om jag har A men vill ha B, kan man på ett logiskt-vetenskapligt sätt slå fast vad som krävs för att nå B. Om B är värt att nå är däremot en fråga om personliga preferenser och kan bara avgöras på en subjektiv nivå.

Slutsatsen är därför tråkig, men kanske den enda möjliga: Jag tycker som jag gör eftersom jag är jag. Ett totalt godtyckligt faktum?

Ettåriga planer på Gekås

En samhällsfara?

Veckans "Kvällsöppet med Ekdahl" handlar om konsumtionshets. Diskussionen förs med utgångspunkt i kanal 5:s nya dokumentärserie "Ullared", som handlar om lågprisvaruhuset Gekås. Frågeställningen är: Uppmanar samhället till överkonsumtion?

Åsikterna kring Gekås och människorna som handlar där är många, men nästan samtliga i studion tycks ha en tämligen ofattbar aversion mot lågprisvaruhuset och dess kunder. "Det är som en skräckfilm", säger någon. "Alla som handlar där verkar utvecklingsstörda", en annan.

Att belysa frågan om konsumtionshets med Gekås som exempel är synnerligen olämpligt. Frågeställningen i kvällens program - uppmanar samhället till överkonsumtion? - är i sig varken obefogad eller ointressant, tvärtom, men Gekås kan enbart i otroligt ytlig mening anses vara ett exempel på denna överkonsumtion.

Människor handlar stora kvantiteter varor på Gekås. Men betyder detta att människor överkonsumerar när de är på Gekås? Inte nödvändigtvis. Inte ens rimligtvis. Enbart i den mån vi ska förstå begreppet överkonsumtion som identiskt med stor konsumption är Gekås ett exempel på överkonsumtion.

Människor som besöker Gekås bunkrar, så förstår man bäst fenomenet. En gång om året åker man dit och köper baskläder, hållbara matartiklar, plastpåsar, hårspännen, etc. så att det räcker året ut. Anledningen är ekonomisk, Gekås har väldigt låga priser. Om man nu känner sig tvungen att värdera detta beteende så är det väl om något tämligen sunt.

Möjligtvis kan de otroliga mängder bruksartiklar som människor plockar på sig framstå som rätt spektakulär. Kanske känner man sig som Markus Birro äcklad av den här typen av folklighet. På ett personligt plan kan man förhålla sig lite hur man vill.

Men ska vi på allvar diskutera överkonsumtion och konsumtionshets - två både verkliga och angelägna samhällsfrågor - bör vi nog om något lyfta fram Gekås som ett gott exempel. Den stora faran med överkonsumtion och konsumptionshets är att de skapar en stark diskontinuitet i synen på materiellt ägande: Vi vill ständigt ha det nya trots att det gamla är fullt fungerande.

På Gekås planerar man ett år i taget.

Frihet?

I USA har de supermånga uteliggare, men också supermycket frihet!

Det sitter en man från Vellinge i en direktlänk på "Debatt". Han får frågan varför de i Vellinge inte vill släppa in några flyktingar. Uppenbarligen en känslig fråga, han slingrar sig och svarar:

"Alltså, det är ju inte bara jag som inte vill ta in flyktingar, det här är ett beslut som vi har kommit fram till gemensamt - demokratiskt - i Vellinge."

Hans svar är inte speciellt tillfredställande. Mannen fortsätter sitt försvar med att säga att vi lever i ett fritt land, att man minsann får tycka vad man vill och att ingen kan ifrågasätta ett demokratiskt beslut. Det är såklart väldigt enkelt att kritisera en vilsen, skånsk rasist. Min poäng är dock inte enbart att den skånska rasisten är dum, även om jag förvisso tycker det.

Min poäng är istället att den skånska rasistens åsikt inte är helt ovanlig. Demokratiska beslut är helt oantastliga. De behöver knappt försvaras, eftersom själva det sätt på vilket man har kommit fram till beslutet - det demokratiska - legitimerar det senare.

1500-talstänkaren Justus Lipsius resonerade att många saker är viktigare än frihet. Det är en tänkvärd idé, som talar direkt emot idén om demokratiska beslut som oantastliga. Frihet är en lyx som jag vill ha först när många andra mänskliga rättigheter har tillgodosetts.

Den skånske rasistens argument säger tvärtemot detta att frihet - eller mer exakt åsiktsfrihet - är viktigare än allt annat. Så länge vi kan säkerställa att åsiktsfriheten förblir oinskränkt är vad som helst ok.

Jag tycker i alla fall att invandrare är dumma i huvudet och det är minsann min konstitutionella rättighet att tycka!

Karriär eller integritet?

Ordet karriärist väcker kluvna känslor hos oss. Dels upplever vi karriäristen som en målmedveten och driven person, en människa som vet vad hon vill. Den här tolkningen av begreppet blir vanligare och vanligare. Liberala samhällen premierar karriäristen - karriäristen är, skulle man kunna säga, liberalismens fundament: Utan människor som vet vad de vill, är ju den liberala friheten tämligen värdelös.

Oftare beskriver vi dock karriäristen i mer negativa ordalag. Karriäristen är en integritetslös person som sätter yttre framgång framför ideal och moral. Karriäristen slickar röv, är pengakåt, o s v.

Den främsta anledningen till varför vi uppfattar karriäristen som en suspekt person, är dock att han/hon gör väldigt stora anspråk på sin egen betydelse. Jag är karriärist, i den meningen att jag ser ett egenvärde i att lyckas som journalist. När jag säger detta, säger jag alltså att jag anser att mina texter förtjänar uppmärksamhet. Mina texter är värdefulla, ja - när jag säger att jag är karriärist säger jag t o m att jag anser mina texter mer värdefulla än andra människors texter. Om jag inte gjorde så, skulle det ju inte finnas någon anledning för mig att vilja nå ut med dem.

Att vara karriärist inbegriper alltså ett antagande om sig själv som i viss mening "bättre" än andra människor. Vi uppfattar detta som osympatiskt.

Men det här är inte nödvändigtvis hela sanningen. Jag är karriärist också eftersom jag söker en spännande och stimulerande framtid. Jag skriver med andra ord hellre en uttömmande essä i DN än jag skriver ett reportage i Nerikes Allehanda om knattefotboll. Alltså är jag karriärist inte eftersom jag anser att jag borde nå framgång, utan eftersom jag gärna vill nå framgång (eller snarare de fördelar som kommer med framgång, som sagt spänning och stimulans).

Vilken aspekt av karriärismen som väger tyngst - om någon - upplåter jag till er att avgöra.

Rasist eller inte?

Alla svenskar är humanister

I den senaste tidens diskussioner kring Sverigedemokraternas vara eller icke vara i svensk media, har man kunnat se vissa osunda tendenser till åsiktsmässig polarisering, där man på ena sidan har placerat Sverigedemokraternas "dåliga åsikter" och på andra sidan etablissemangets "bra åsikter".

Alla intelligenta människor inser att Sverigedemokraternas åsikter är både farliga och rasistiska. Det problematiska med deras stora plats i media är därför inte främst att de uttrycker dessa. Det är nog snarare så att medial utfrysning skulle vara till deras fördel: På så sätt sätt skulle de än mer kunna framhålla sina åsikter som någon typ av "obekväm sanning", som etablissemanget inte vågar diskutera.

Problemet med deras stora mediala utrymme, är istället att alla andra partier nu slipper stå till svars för de integrationsmässigt problematiska och kanske även rasistiska inslag som finns i deras egna partiprogram. Tack vare Sverigedemokraterna, framstår alla andra partier som godheten själv. Man skulle lite tillspetsat kunna säga, att diskussionen kring Sverigedemokraterna enbart har verkat till att banalisera debatten kring integration och rasism.

Den åsiktsmässiga polarisering, som jag pratade om i början, ligger i själva begreppet "rasist", som i sig är alltför snävt. Rasist, tänker vi oss generellt, är man enbart om man s a s hatar människor av annan ras. Stereotypa föreställningar om andra folkgrupper, det är inte rasism - det är oundvikligt!

Alltså får alla andra partier ett superlätt jobb att bemöta Sverigedemokraterna. När de senare säger att alla muslimer är religiösa fundamentalister - och att detta är farligt - kan de förra enkelt svara att muslimer inte alls är fundamentalister och att detta är bra.

Naturligtvis är det bättre att inte hata än att hata, men att lägga märke till är hur både sidorna använder sig av formuleringen "muslimer är..."

Retorik

"Ärligt talat, det är ju inte rätt!"

Vad som gäller som ett giltigt argument är till stor del en fråga om kulturella konventioner. Förr i tiden kunde till exempel kungar eller andra högt uppsatta personer referera till Guds vilja, när de skulle övertyga folket om en eller annan handling. Idag anses inte några typer av religiösa argument vara giltiga i intellektuella diskussioner. Att Bibeln talar emot homosexuellas rätt till giftemål, är till exempel inte ett argument emot homosexuellas rätt till giftemål.

Vanligtvis brukar man anse att ett argument är giltigt om det vädjar till någon typ av rationellt tänkande. Med detta betyder ingalunda att alla argument de facto är rationella.

Jag kollar på Jay Lenos nya talkshow. Dr Phil är där. De pratar om pojken som lurade en hel värld att han var fast i en luftballong flera tusen meter upp i luften, känd i USA som "The Bubbleboy". Dr Phil börjar (Argument: "I mean, come on!").

Who are these parents, I mean, come on!

Svenska motsvarigheter är argumenten "ärligt talat" och "ju". Här vädjar man till en allmän känsla av rätt och fel. Man vet inte exakt varför det man pratar om är fel, men ärligt talat, det är ju helt sjukt. Jay Leno fortsatter (Argument: "I don't mean to, but...").

I don't mean to be sexist, but where is the mom in this?

Jay Lenos argumentatoriska finess är långt mer sofistikerad än Dr Phils i jämförelse tämligen barbariska vändning. Genom att berätta för oss att han inte menar att vara sexistisk, har han försäkrat sig om att undgå all kritik om att vara just sexistisk. Argumentet har vittgående konsekvenser, och med hjälp av det tycks man kunna säga i stort sett vad som helst utan att klandras.

Jag menar inte att vara antisemitisk, men är inte judarna ett girigt, snålt och illvilligt folk?

Och Göran Hägglund, de här två argumenten bjuder jag på!

Kvinnokultur

Den kvinnliga bloggaren Kissie

Det finns få saker som tycks uppröra människor lika mycket som unga tjejer med framgångsrika bloggar, som Kenza, Kissie, Foki, Dessie och Paow. I övrigt vettiga människor kan säga om de här bloggarna att de hatar dem, att personerna som driver dem inte är några riktiga kändisar, att deras framgång är helt oförtjänt, etc.

Bloggar av den här typen - och personerna bakom dem - utgör utan tvekan en ny typ av medial makt, som kan vara svår att veta exakt hur man ska förhålla sig till. Konventionellt sett saknar de litterära kvalitéer. Den typ av journalistik som de representerar kan inte heller framgångsrikt jämföras med någon typ av journalistik som existerat historiskt.

Kanske är det t o m både fel och orättvist att sortera dessa bloggar under etiketten "journalistik", eftersom de i sådana fall kommer att bedömas utifrån de parametrar som vanligtvis används för att bedöma journalistik, vilket kommer att omöjliggöra all förståelse. Som (konventionell) journalistik betraktade är de här bloggarna dåliga.

Men att rätt och slätt säga att de här bloggarna är litterärt värdelösa eller journalistiskt dåliga är helt fruktlöst. De är ju onekligen värdefulla för många människor. På så sätt är de sociologiskt intressanta. De är även medialt intressanta, historiskt intressanta, ja, de är kort och gott intressanta eftersom de är inflytelserika och tar plats. Detta gäller oavsett vad man tycker om dem.

En stor pusselbit i förståelsen av människors förhållande till de här bloggarna, är såklart det faktum att de alla är skrivna av unga tjejer. Nya kvinnliga uttrycksformer har historiskt sett till en början ofta förnekats betydelse; de har reducerats till ett intet på ett sätt som skulle vara helt omöjligt att göra med manliga uttrycksformer. Jag kan t ex tycka bra eller dåligt om Jean Paul Sartre, men oavsett min åsikt måste jag erkänna att han har haft en betydelse historiskt. Vad gäller kvinnliga praktiker är det alltså annorlunda. Det bästa exemplet torde här vara feminismen, som många genom historien har ansett - och fortfarande anser - är en ickefråga.

Alltså säger många idag att bloggar av typen Kenza, Kissie, Foki, Dessie och Paow är dåliga - ja, rent av helt jävla värdelösa - och anser sig i och med detta ha sagt allt som behöver sägas. Det här blottar så en stor brist hos modern jämställdhet: Kvinnokulturer kan växa sig hur stora som helst, men kan när som helst diskvalificeras av en man som säger nej.

En praktisk lösning

Döden på bild

När jag var 19 och just hade flyttat till Stockholm var jag väldigt upptagen av tankar på döden. Man kan kalla det för dödsångest eller möjligtvis existentiell ångest med fokus på döden. Dessa tankar upptog större delen av min tillvaro och gjorde mig till en rätt ofungerande person. Jag presterade dåligt på jobbet, fann ingen glädje i någon sysselsättning, o s v.

Det finns ett ordspråk som säger att "morgonen förlåter natten", vilket beskriver hur välfungerande personer förhåller sig till sorg - under den här perioden var jag deprimerad även på morgonen, vilket väl får anses vara ett tecken på åtminstone annalkande depression.

När man under 1700-talets upplysningsepok förkastade tidigare filosofi, gjorde man inte det eftersom man lyckats besvara de frågor som tidigare filosofi uppehållit sig vid, frågor som rörde medvetandets problem, tid- och rumsproblematiken, sanningensbegreppet, etc. Istället bestämde man sig för att kategoriskt ignorera dessa frågor: Människan, sa man, är fullt kapabel att förstå verkligheten på ett förnuftigt och fullständigt vis. Teoretiskt är detta en klart tveksam uppställning, men praktiskt sett är den mycket effektiv. När upplysningstänkaren förkastade teoretisk filosofi kunde han i gengäld utforma de första utkasten till vad vi idag betraktar som de mänskliga rättigheterna. Ett fördelaktigt byte, skulle nog de flesta säga.

När jag diskuterade min dödsångest med människor i min närhet möttes jag av samma oförstånd som upplysningstänkarna visat tidigare filosofi. "Det där tjänar inget att tänkas på", sa man. Helt riktigt, jag mådde bara dåligt av de här tankarna, och någon lösning på vad jag upplevde som livets absurditet - att alla ens strävanden och önskemål en dag skulle upplösas och försvinna i intet - tycktes inte finnas inom räckhåll.

Men jag kommer ihåg hur instängd jag kände mig i mina tankar. Jag skulle ju aldrig kunna komma fram till att jag hade fel. Hur jag än vände och vred på problemet återstod hela tiden den fasansfulla sanningen att jag än dag skulle dö. Sluta existera. Hela tillvaron tyckte oundvikligen ställd i skuggan av detta faktum, och jag skulle aldrig, hur jag än gjorde, lyckas komma runt det.

Det enda alternativet var att sluta tänka på döden. Precis som upplysningsmannen skulle jag låtsas som att den här problematiken inte fanns. De praktiska fördelarna var ju enorma. Jag ville inte tänka på döden. Jag ville leva och må bra.

På något sätt lyckades jag. När jag idag tänker tillbaka på den här perioden kan jag inte riktigt svara på varför jag mår bra idag, och mådde som jag gjorde då. Mina tankar kring döden har ju inte förändrats. Jag har inte funnit någon lösning.

Kanske var det just av den här anledningen som jag fann Wittgenstein så fascinerande första gången jag mötte hans texter. Han säger att vi inte ska försöka lösa olösliga problem. Istället ska vi upplösa dem:

Om det vi inte kan tala, därom måste vi tiga.

Det har blivit min lösning.

Manligt mode: Ett säkert val

"Oklanderligt klädd"

Aristoteles lyckokalkyl, än en gång, att lycka bara kan nås efter döden, kan med lätthet appliceras på den bild av manligt mode som ges i svenska herrtidningar.

Som nämndes i tidigare inlägg, är Aristoteles modell negativ i den meningen att den definierar lycka inte som lycka i sig, utan istället som avsaknad av olycka. Den lycka som vänds i olycka tappar allt värde i samma stund detta inträffar, menar Aristoteles.

Vanligtvis har vi en annan syn på saken, vilket bl a ordspråket det är bättre att ha älskat och förlorat, än att inte ha älskat alls bekräftar. Alltså: Vi kan i efterhand se att även den lycka som vänts i sin motsats hade ett värde - vi var ju lyckliga när vi hade den!

Tidningar som Café, King, DV Man och liknande följer Aristoteles linje. Det vanligast förekommande ordet i dessa tidningar torde vara "oklanderlig", som i "den eller den är oklanderligt klädd". Aristoteles modell känns tydligt igen. Det viktiga för män som klär sig är inte att få beröm - man säger ogärna att den eller den är fint klädd - istället tycks det avgörande vara att klara sig undan klander.

Och kanske är det då inte heller så konstigt att många av de stora manliga klädikonerna sedan länge är döda. De är ett säkert val, eftersom de inte längre riskerar att göra några modemisstag.

Den magiska TV-apparaten

Joe Labero säger: Det är inte magi, det är illusion

Man beskriver ofta kunskapsprocessen mot rationalitet/vetenskaplighet som en trestegsraket. Först sker förståelsen av fenomen i naturen mytologiskt, därefter förklaras fenomen magiskt och slutligen rationellt. Den mytologiska förståelsen är t ex Asatron, där åska förklarades med att Tor slog sin hammare. Den magiska förståelsen är en mellanposition mellan myten och vetenskapen, där mytens personliga tilltal till naturen fortfarande finns kvar - naturen är fortfarande ett "du" som har en "vilja" - men där naturfenomen inte längre beror på transcendenta gudars vilja. I den vetenskapliga världsbilden är naturen slutligen död.

Modellen kan dock lika gärna användas för att beskriva äldre människors förhållande till teknik.

Min mamma har utvecklat speciella ritualer när det kommer till att stänga av och sätta på TV:n. Det är först och främst väldigt noga att man använder TV-kontrollen enbart för av- och påslagning. Annars kan man råka byta kanal. Då blir bilden blå (vilket ju beror på att digitalboxen ligger på en speciell kanal på TV:n). Om detta ändå händer krävs speciella åtgärder. Först måste man dra ur kontakterna. Det kanske krävs att detta görs ett antal gånger. Därefter kan man försöka med att slå av och på TV:n några gånger. Om inte bilden har kommit tillbaka får man vänta en stund och försöka senare.

Mamma har t o m skrivit en instruktionsmanual som ligger vid TV:n som förklarar hur man ska bete sig när det här inträffar.

Jag har försökt förklara för mamma att allt hon behöver göra är att byta till kanal noll, där digitalboxen ligger. Hon säger att hon förstår. Så jag byter kanal och bilden blir blå. Mamma skriker "neeeeeeeej!!!" och jag byter tillbaka till nollan. Bilden återkommer. Jag säger till mamma att testa själv. Hon vågar inte. "Jag litar inte på TV:n", säger hon.

Jag förklarar att TV:n inte har något liv, TV:n kan varken litas på eller inte litas på - den är död! Däremot lyder den vissa enkla kommandon.

Men att släppa magin är inte lätt, alla gånger. Det visar både historien och mamma.

Att vara glad

Marcus Aurelius sa: Det är inte hur man har det, det är hur man tar det

Aristoteles sa att man inte kan vara lycklig under livet, bara efter döden är lycka möjlig. Det här är väl jättejättekonstigt, tänker ni. Speciellt med tanke på att Aristoteles, till skillnad från läraren Platon, inte trodde på liv efter döden.

Svaret är enklare än man tror: Aristoteles menade inte riktigt samma sak med "lycka" som vi gör. När Aristoteles sa att man bara kan vara lycklig efter döden, menade han i själva verket att man bara kan vara lyckad efter döden. Anledningen, vidare, till varför lyckan bara kan inträffa efter döden, är att lycka för Aristoteles enbart är något man kan prata om i dåtid: "Han/hon var lyckad." En människa som man i livet upplever som lyckad, kan ju alltid vända lyckan i olycka, döden är således en garanti för att ingenting kommer att förstöra lyckan.

Man kan dela in lyckobegreppet i två delar: Personlig- och konventionell lycka. Det senare är samma som Aristoteles pratar om. Det förra är vad vi vanligtvis menar med lycka, att vara glad. De två blandas dock väldigt ofta samman. Personer utan konventionell lycka - vill säga framgång - antas ofta vara olyckliga, på samma sätt som det många gånger sätts likamedtecken mellan konventionell framgång och personligt lycka.

Det är just därför människor så ofta är sura på Conor Obersts, a k a Bright Eyes, ledsna texter. Sluta böla, du är ju snygg och framgångsrik! De två senare framgångarna, att vara snygg och framgångsrik, antas omöjliggöra sorg.

På samma sätt blir vi otroligt förvånade när människor med bra betyg inte vill studera till antingen läkare, jurist eller något annat högstatusyrke. Konventionell framgång antas vara alla människors personliga önskan, att välja bort konventionell framgång är samma sak som att välja bort personlig lycka.

Men en kanske ännu viktigare konsekvens av Aristoteles idé är synen på konventionell lycka som ett negativt begrepp. Det viktiga hos Aristoteles är egentligen inte att vara lyckad, avgörande är att inte vara misslyckad.

Människor brukar fråga mig vad jag ska bli av att läsa idéhistoria. Jag har ett nytt svar:

Jag ska bli glad.

Något annat?

Feministisk fotboll?

Det verkar finnas en rätt utbredd uppfattning som säger att feministisk porr skulle vara en oxymoron, det vill säga en självmotsägande sats. Jag kan i allt väsentligt ha svårt att köpa det.

Det handlar såklart främst om vad man väljer att lägga i begreppet porr. Väljer man t ex att i begreppet porr lägga alla de uttryck som porren vanligtvis tar, kan sammansättningen feministisk porr naturligtvis framstå en aning självmotsägande.

En mer fruktbar definition av begreppet porr torde dock vara filmatiserat sex, där själva sexet står i fokus. Avslutningen - "...där själva sexet står i fokus" - är viktig för att skilja mellan porr och t ex sexscener i "vanlig film", där sexet ofta har en medlande funktion. Sexet kan där uttrycka kärlek, försoning, lust, etc, men avgörande är alla gånger att sexet just förmedlar någonting, sex betyder aldrig bara sex.

Det finns ingenting per definition ickefeministiskt i att filmatisera sex, på samma sätt som det inte finns någonting per definition ickefeministiskt i att filmatisera vad som helst.

Svårigheten, om någon, när man bestämmer sig för att göra just feministisk porr, ligger inte så mycket i att man filmatiserar sex som att man filmatiserar sex. Sex har historiskt sett varit en av de viktigaste patriarkala maktmedlen, eller mer dramatiskt: Sex är makt. Att filmatisera sex blir därför närmast ofrånkomligt att filmatisera patriarkal makt.

Men utifrån definitionen av porr som filmatiserat sex, där själva sexet står i fokus, finns ingen större problematik i idén om feministisk porr än t ex i idén om feministiskt sex. Att den senare skulle innebära en självmotsägelse vill jag inte gärna köpa, varför inte heller feministisk porr kan anses vara en självmotsägelse. Det finns såklart strukturella svårigheter knutna till båda, på samma sätt som vad gäller allt annat, men strukturella svårigheter är något annat än självmotsägelser.

Slutsatsen kan så nästan kännas dumt enkel, men saknar inte därför poäng: Sexism och sex är inte samma sak.

Integriteten står svag

"How many roads must a man walk down?", frågade Bob

Det är inte lätt att göra bra ifrån sig socialt utan att ändra på vem man är. Det gäller främst bland nya människor, bland vänner kan man för det mesta vara sig själv (åtminstone om vi utgår från att man någorlunda väl vet vem man är).

Man säger gärna att social framgång inte blir viktig om man är säker på sig själv. Antingen är jag uppskattad för den jag är, eller så kan det kvitta. Med andra ord: Den sociala framgången är enbart viktig för människor som behöver bekräftelse på att de duger.

I viss mening stämmer det här. Om jag vet att jag är älskad av mina vänner, behöver jag inte vara älskad av hela världen.

Men social framgång är viktig även med vänner. Jag vill många gånger att också människor som jag inte själv tycker om ska tycka om mig. Speciellt om jag hamnar ensam med de jag inte gillar. Jag tror att man med rätta kan säga att vi hellre förändrar något hos oss själva än vi blir ouppskattade i en grupp.

I en grabbig miljö har jag oftast närmre till sexistiska skämt än till en protest.

Bland modemänniskor ser jag ner på människor utan smak.

Bland människor utan stilintresse ser jag ner på modemänniskor.

Slutsatsen blir: Mot social framgång står sig integriteten svagt.