Att säga emot Platon, del 1

Carolina, filosofen

Carolina Gynning är något av en åsiktsmässig humörsspelare. Ibland säger hon dumheter, ibland mer genomtänkta saker. Så är det väl med de flesta av oss, för övrigt, skillnaden mellan oss och Carolina kanske främst ligger i hennes mediaposition samt hennes sätt att uttrycka sig: oavsett vad hos säger, säger hon det med en övertygelse som de flesta av oss enbart lyckas utstråla ett fåtal gånger under en livstid.

För några veckor sedan när Carolina var med på SVT:s "Hype", sa hon en av de där mer genomtänkta sakerna:

"Man måste färga håret brunt och måla tavlor för att bli tagen på allvar i det här landet."

Citatet tar upp en viktig fråga som gäller autenticitet, hur ser autenticitet ut? Det finns en vida spridd missuppfattning som säger att det autentiska inte har något utseende, eftersom det autentiska ju är ett begrepp som handlar om insidan.

Som vanligt när det gäller västerländska felslut är syndabocken i grund och botten Platon, som menade att kropp och själ är kvalitativt skilda från varandra. Att lägga för mycket tid på det yttre, på kroppen, är att försaka det inre, själen. Därtill har vissa utseenden genom historien ansetts vara "mer kroppsliga" än andra, kvinnan naturligtvis mer kroppsligt än mannen, den kvinnliga kvinnan mer kroppslig än den okvinnliga. Och så vidare.

Den här tanken har följt med genom idéhistorien och smutsat ner vårt tänkande, så till den milda grad att det nu står hjärnforskare i TV och hävdar att "blondiner är sämre på matte än brunetter".

Det finns en paradox här. Om kroppen är kvalitativt skild från själen, hur kan då den förra påverka den senare? Hur kan det vara rimligt att brunetter anses som smartare än blondiner, mer autentiska?

Carolina Gynning vs Platon 1-0.

Ett fortsatt liv i selibat

Ytterligare ett av dessa ödesdigra tillfällen, då med en läskeflaska istället för kam och Savage Garden istället för Beyoncé.

Det här med att vara cool och ball har man väl mer och mer övergett sen 15-årsåldern. Men nu tror jag ändå att botten lär vara nådd:

Fram till nu har jag i ungefär en timmes tid suttit framför datorn och sjungit karaoke-versioner av Beyoncélåtar från Spotify. Jag har sjungit dem in i en kam som jag har använt som mick.

Om någon tog mig på bar gärning skulle jag i det längsta förneka att jag alls gjort någonting i närheten av det här. "Nej, jag ville bara lyssna lite på Halo och så råkade jag välja fel version - ja, karaokeversionen - och så skulle jag fixa håret - ja, det var därför jag höll i en kam. Och den utskrivna texten till Halo? Jo, jag undrade vad hon sjöng på ett ställe och du vet, det är ju så himla jobbigt att läsa från en dataskärm."

En av de första kommentarerna jag fick när jag startade den här bloggen på nytt var: "hejudamej vad du kan få ligga om du sköter detta rätt."

Jag tror att det här inlägget kan vara just ett praktexempel på att inte sköta det rätt.

Var din farfar nazisympatisör? Inga problem!

Var det fel att mäta skallar? Postmodernismen ger, än en gång, inga svar.

Postmodernismen är väl oftare orsak till huvudvärk än några glasklara tankar (i alla fall för oss som är mottagare). Men vissa slutsatser av postmodernismen kan trots allt fungera rätt lindrande för tanken.

Postmodernismen hävdar t ex att vi om gårdagens idéer inte kan säga att de är rätt eller fel. Vi kan bara säga att vi tycker annorlunda (eller håller med). Gårdagens idéer är lika riktiga utifrån sin synvinkel som våra idéer är riktiga utifrån våra synvinklar. Det är alltså omöjligt att hävda att en historisk teori är falsk utgående från nutida perspektiv. Säger postmodernismen.

Även om varken jag eller ni kanske till fullo kan uppskatta konsekvenserna av ovanstående, kan vi likafullt luta oss tillbaka i ett trevligt: "Va skönt, då! Ingen mer skam över tidigare generationers misstag."

Som ett tankeexperiment skulle man därför kunna hävda att postmodernismen uppkommit främst som en sorts akademisk terapi.

I Sverige har vi vissa saker som vi kollektivt skäms över inom akademin. Vi skäms lite över hur drottning Kristina tvingade "Jag tänker, alltså finns jag"-Descartes att skriva arior till Drottningholmsoperan istället för att fundera över existensens problem när han var på besök i Sverige (där han för övrigt drog på sig den förkylning som tog kål på honom). Vi skäms lite över hur Herman Lundborg i Uppsala 1921 öppnade världens första statligt understödda rasbiologiska institut. Vi skäms en aning över det faktum att homosexualitet klassades som en sjukdom ända fram till sjuttiotalet. Och så vidare.

Men så kommer då postmodernismen till undersättning som en riddare i skinande rustning och säger: "Lugn, om de där grejerna verkar pinsamma beror det på att du anlägger nutida perspektiv. Eftersom drottning Kristina, Herman Lundborg och alla pre-sjuttiotalistläkare kommer från andra tider, kan du omöjligen sätta dig till doms över dem."

Någon kanske borde berätta om det här för tyskarna? (förlåt)

Apmannen säger: Här är jag!

Charles Darwin har aldrig haft mer rätt än i duschrummet på Eriksdalsbadet

Det finns en viss typ av män. En viss typ av helt ogenerade män. En viss typ av män vars hela existens tycks säga, nej ropa, "Det här är jag - hantera det!"

Två gånger i veckan motionssimmar jag på Eriksdalsbadet i Stockholm. Där får man nog säga att dessa män är statistiskt överrepresenterade. Ett första kännetecken på att du har med en sådan här man att göra, är hans sätt att gå liksom med könet först trots att hans stora mage borde omöjliggöra alla försök till något sådant.

Men det är framför allt i duschen som han verkligen kommer till sin rätt. Kanske är jag personligen en smula viktoriansk, men jag tycker att det finns något rimligt i att stå vänd mot väggen när man duschar; de här männen är definitivt av motsatt åsikt.

Idag, på Eriksdalsbadet. Jag står i duschen, inte speciellt generad av min nakenhet, snarare rätt bekväm i den, men jag håller den så att säga för mig själv. Om min nakenhet drabbar någon annan är det mer eller mindre oavsiktligt. Brevid mig ställer sig en kraftigt byggd man med getskägg. Han står vänd bort från väggen, alltså med könet vänt ut mot lokalen, och börjar sjunga (för sig själv eller som något publikt är osäkert). Detta medan han tvålar in sig. Med en blandning av skräck och beundran sneglar jag mot hans håll. Han kollar tillbaka mot mig med en blick som säger, om inte tusen ord så åtminstone sex:

Det här är jag - hantera det!

Jag vet inte riktigt om jag följde hans uppmaning, det vill säga jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. I bullret av känslor och förvirring som sköljde över mig, lyckades jag dock i det ögonblicket urskilja en tanke:

Tiderna må förändras och människor må bytas ut. Men män som dessa tycks ha funnits med hela vägen.

Det berättas bl a om en Diogenes Laertios som på 300-talet f Kr brukade stå på Athens torg och onanera. Troligtvis med en blick som uttryckte just dessa sex ord:

Det här är jag - hantera det!

(Om dessa män utgör en trevligt historisk kontinuitet eller inte kan väl diskuteras)

Progression

En småtråkig bok om Gud och div.

Jag förstår mig verkligen inte på icke-kristna människor som säger sig finna behållning i läsning av Bibliska texter p g a deras skildring av "allmänmänskliga villkor".

För det första, är det inte en rätt så lat inställning? Borde man inte kunna hitta några andra böcker som också skildrar dessa s k "allmänmänskliga villkor"? Men vars huvudpoäng inte i sista hand är frälsning av en transcendent skapare.

För det andra, hur orkar man med alla dessa moralpåståenden vars giltighet enbart ges förklaring i att de har sitt ursprung hos Gud? Ta det här med stöld, till exempel. Det måste väl finnas någon litteratur som ger en intressantare synvinkel på brott och straff än en bok som påstår att Gud säger nej?

Jag ska inte låtsas som att jag är särskilt beläst. Jag är nog medel, eller möjligtvis en aning under medel. Men jag ska ändå våga mig på en jämförande studie, där en samtida författare och Bibeln båda diskuterar ett rätt så allmänmänskligt villkor, nämligen döden.

Joyce Carol Oates säger:

"Hennes mor var kroniskt sjuk och hennes far hade dött för bara tre år sedan, sjuttionio år gammal, så Marina visste, Marina visste vad hon kunde vänta sig av livet, att varje kliché så småningom blev plågsamt sann, och att man ändå överlever tills det blir ens egen tur; man blir inte medelålders utan att skaffa sig denna grundläggande insikt."

Bibeln säger:

"Och Isak levde 180 år. Därefter gav Isak upp andan och dog och blev samlad till sina fäder, gammal och mätt på att leva. Och hans söner Esau och Jakob begravde honom."

Och Jacob Hjortsberg var 21 år och gjorde ner Bibeln lite slarvigt på en bloggspotadress en mulen dag i september.

Anna Anka vs Häxhammaren

Anna Anka, varken en drake eller ett lejon

Häxhammaren: "Hellre har jag ett lejon eller en drake i huset än jag bor med en elak kvinna." (Tyskland, 1487)

Anna Anka: "Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om mannen är otrogen." (Sverige, 2009)

Länge ansåg man att utvecklingen av idéer och färdigheter i västerlandet av nödvändighet gick mot större och större förfining. Med postmodernismens intåg i det kollektiva medvetandet har man dock i mångt och mycket övergett den idén. Och det är nog alldeles riktigt.

Lösningen som erbjöds av Kramer & Sprenger - författarna bakom "Häxhammaren" - var bränning av alla "elaka kvinnor" (eller som de berömt valde att kalla dem: häxor) på bål.

It's your move, Anna Anka.

Anna Anka revisited

Apropå Anna Anka och det Hanna skrev på ämnet. Det sägs ofta om människor som åsiktsmässigt sticker ut att det är bra med någon som vågar vara politiskt inkorrekt och bryta tabun. Som om det fanns något egenvärde i detta! Åsiktsfrihet i all ära: Det är en viss skillnad mellan åsiktsfrihet och att önska att alla åsikter uttrycks, eller att alla tabun bryts.

I Sverige har vi med nöd och näppe kämpat oss fram till den punkt där det är ett tabu att uttrycka saker i stil med: "kvinnor borde stanna i hemmet". Det är ett tabu som - precis som tabut att döda en annan människa eller våldföra sig sexuellt på ett barn - saknar värde att bryta, eftersom det är ett tabu av en anledning.

Många skulle säkert invända att Anna Ankas uttalanden har gjutit nytt liv i den svenska jämställdhetsdebatt. Men det är i sak ingen invändning mot det ovan anförda. Att hävda att Anka Ankas uttalanden rättfärdigas av den efterföljande debatten, är i förlängningen lika befängt som att hävda att mordet på Anna Lindh var rätt med hänvisning till den efterföljande debatten om politikers säkerhet. Det är en vulgär pragmatism, som säger att en handling automatiskt rättfärdigas om konsekvensen är god.

Man kan också ställa sig frågande till om Anna Anka-debatten verkligen har gjutit nytt liv i den svenska jämställdhetsdebatten, och inte snarare flyttat bak positionerna ca 100 år i tiden. Borta är i vilket fall frågor kring de strukturella problem som rör kön och genus, tillbaka är frågeställningen "Hemmafru: för eller emot". Och jag har ärligt talat svårt att se hur den frågeställningen skulle innebära "nytt liv" i någon modern feministisk debatt.

Med detta sagt menar jag inte att Anna Anka borde hålla sina idéer för sig själv, det är naturligtvis varje människas rätt att uttrycka sådant som han eller hon har på hjärtat.

Jag anser bara att Anna Ankas åsikter är värdelösa, oavsett om de bryter mot några tabun eller inte. Det är - om inte annat - min åsikt.

ps. Jag är medveten om det paradoxala i att kritisera den diskussion som följt på Anna Anka, samtidigt som jag själv är en del av den. Jag får helt enkelt lösa problemet genom att säga att min kritik är generell, inte absolut. ds.

Världen vänds upp och ner på bästa sändningstid

Jay-Z:s CV: Ligger med Beyoncé regelbundet, är kung över NY, etc.

Jag misstänker att det är en väldigt svår uppgift att intervjua Jay-Z som fredagsunderhållning på SVT. Så jag är inte här ute efter att göra ner Skavlan personligen, det råkade bara vara han som gjorde jobbet.

Innan Jay-Z kliver in i studion görs ett ganska stort nummer över hur stor Jay-Z är. "Man kan nog inte förstå", säger Sarah Dawn Finer. Och Fredrik Strage påpekar att den jämförelse som Jay-Z gör mellan sig själv och Frank Sinatra på senaste singeln "Empire state of mind" inte är helt orimlig.

Så kommer till slut Jay-Z in i studion. Att se honom skaka hand med Henrik Schyffert, Skavlan och Anna Anka kan nog bäst liknas vid att bläddra igenom en kortlek och plötsligt stöta på en röd klöver: Först kan man inte tro det man ser, det tar ett tag för ögonen att vänja sig.

Ögonen vänjer sig dock snabbare än hjärnan. Trots att ögonen efter en stund faktiskt säger "vanlig människa" skriker hjärnan fortfarande "seriefigur". Jag tror inte på ett ord Jay-Z säger. Allt han säger, säger han ju som en människa av kött och blod. "Vem är den här personen? Han ser ut som Jay-Z, men..."

Skavlan ställer till slut frågan: "Vad är din talang egentligen?"

I alla andra sammanhang skulle frågan framstå som oerhört korkad. Men just nu är den helt relevant. "Vad kommer han att svara? Att han kan flyga? Att han är messias? Att han kan förvandla sand till guld?" Personen som utger sig för att vara Jay-Z svarar:

"Jag kan förmedla känslor på rim"

Ingen skrattar. Varför skrattar ingen?

Just det. Det är ju det som är Jay-Z:s talang.

Problem vid betalning

Jag anmäler mig till Göteborgsvarvet och ska just betala. För betalning har man två alternativ att klicka i. Det första är helt rimligt:

Elektroniskt skickad betalningsinformation för betalning via internetbank.

Alternativ nummer två, däremot, är ett jävla mysterium.

Jag vill betala på ett vanligt inbetalningskort för bank- eller postgiro. Vi skickar ej ut inbetalningskort.

Nehe?! Kan jag betala på ett vanligt inbetalningskort eller inte? Är det här ett sånt där tillfälle där jag kommer att framstå som en fullständig idiot när lösningen berättas? För just nu förstår jag ingenting.

Om tatueringar

Tupac, begränsad i tiden

Jag är väldigt lockad av tanken att tatuera in ett vapen på kroppen. Det finns ett starkt släktskap mellan vapnets och tatueringens symbolik. Både vapnet och tatueringen utstrålar en sorts ungdomlig kompromisslöshet och ger båda uttryck för en känsla av det definitiva.

Det som är kraftfullt hos ungdomen kommer alltid att vara samma saker som man beskyller ungdomen för. Det starka-ungdomliga är oupplösligen förbundet med det naiva-ungdomliga: Våldet och revolutionen är på samma gång föremål för avståndstagande som romantik.

Att tatuera sig måste alltid vara naivt i viss mening. Hela idén att man ska kunna stå för någonting visst - i det här fallet en tatuering - livet ut är på många sätt orimlig. Det här är naturligtvis också charmen. Man tatuerar sig inte för att det är rationellt utan just för att det inte är rationellt. Frågan "Tror du att du kommer tycka om den här tatueringen när du är 50?" måste av nödvändighet mötas av svaret "Jag kommer inte att leva till 50".

Som Heidegger resonerade: Människan måste inse sin begränsning i tiden och göra någonting drastiskt. Heideggers personliga lösning var att gå med i nazistpartiet och det var väl kanske inte supercharmigt.

Då fungerar en AK-47:a på bröstet mycket bättre.

Det förflutna hälsar på

Immanuel Kant har något att säga er också (hedersord!)

Jag sysselsätter mig då och då med att konversera med mitt 15-årsjag. 15årsjaget brukar fråga vad jag sysslar med nuförtiden och jag brukar då svara att jag mest sitter hemma i lägenheten och skriver långa texter i vilka jag försöka utröna huruvida kunskapen har ett objektsligt eller subjektsligt upphov.

15-årsjaget förstår ingenting. Efter ett tag klämmer 15-årsjaget ur sig frågan: "Frivilligt?" och jag svarar "ja", men det har jag ingenting för eftersom 15-årsjaget nu spelar Turbonegro på högsta volym och sjunger med:

"I ain't no architect / ain't got that intellect / I gotta get away / my time will fade away / I'm gonna spend it in the dust"

Och jag skriker till 15-årsjaget att man visst kan göra revolution inom institutionen. Han lyssnar inte.

Omvälvande upplysningar

Om ni någonsin känt er osäkra, ger "Debatt" svaret: Hitler var dum!

Ibland kan jag undra vilka kriterier som krävs för att vara med i "Debatt". Inte är det originalitet i tanke, i alla fall. Nu diskuteras yttrandefrihet och Sverigedemokraterna, med följande resultat.

Om yttrandefrihet:

"Den franske filosofen Voltaire sa: 'Jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att säga dem.'"

Om Sverigedemokraterna:

"Man får inte glömma hur det gick i Nazityskland. Här har jag en DVD [mannen plockar upp en DVD med Hitler på omslaget] - den borde alla se!"

Det är ju klart att Voltaires gamla devis från "Candide" har sina poänger. Och visst var Nazityskland ett snedsteg att dra lärdom av. Men man hade väl förväntat sig lite mer av människor som sitter i Sveriges största debattprogram?

Existensialismens stora förtjänst

Istället för ångest; whisky

Existensialisternas stora gåva till eftervärlden, om ni någon gång har undrat, är inte det sätt på vilket de bjöd in Descartes och Kant i modernitetens värme, utan hur de beskrev alkohol, i synnerhet whisky. Åt helvete med ångestbegrepp och transcendens, alltså, om hundra år minns vi existensialismen enbart som god spritlitteratur.

Två exempel.

Simone de Beauvoir, "Mandarinerna":

"Jag tycker om det brus som alkoholen frigör i mitt blod. En kropp har så perfekt passform, den är till och med litet för snäv, man får lust att spräcka den i sömmarna. Den spricker aldrig, men då och då får man en känsla av att man kan glida ur den. Jag drack."

Françoise Sagan, "Bonjour Tristesse":

"Sydamerikanen föreföll lite nedstämd ett ögonblick, men en ny whisky piggade upp honom. Jag tänkte inte på nåt särskilt, jag bara satt och kände mig salig efter att av pur artighet ha druckit lika tappert som han."

Och med de orden tycker jag att vi stämplar ut och gör helg!

God smak

Gott - men inte god smak

Min pappa har ganska bestämda uppfattningar kring vad som är god smak. Det kan hända att vi diskuterar kläder och jag kanske slänger ur mig att crustpunkare är snyggt klädda, varpå min pappa kan svara att "Jo, jo, det kan du ju gott tycka, men det är ju inte god smak."

Ofta intar jag i sådana lägen dumma, överdrivna positioner, bara för att tydligt positionera mig tvärtemot. Senast som vi diskuterade heminredning t ex, och pappa beklagade sig över hur fult många människor har det hemma, satt jag på andra kanten och slängde ur mig dumheter som att "världen skulle vara en mycket bättre plats om allt som fanns var pinnstolar och god litteratur!"

När jag på egen hand ska göra val i livet, märker jag dock hur jag själv lätt faller in i en föreställning av vad som är god respektive dålig smak. När jag dricker té så dricker jag naturligtvis svart te, sånt jäkla Rooibos och Shai-té, vad är det för nå' konstiga påhitt?

Nu har Patrik hursomhelst köpt hem Rooibos. Och som jag dricker! Minst två koppar om dagen bälgar jag i mig med större entusiasm än någonsin.

Så idag på mataffären kom jag ändå på mig själv framför tédisken, där jag stod och tänkte att svart té, det är ändå sånt som de riktiga téälskarna dricker. Det är god smak.

Separationsångest, någon?