Jag anmäler mig till Göteborgsvarvet och ska just betala. För betalning har man två alternativ att klicka i. Det första är helt rimligt:
Elektroniskt skickad betalningsinformation för betalning via internetbank.
Alternativ nummer två, däremot, är ett jävla mysterium.
Jag vill betala på ett vanligt inbetalningskort för bank- eller postgiro. Vi skickar ej ut inbetalningskort.
Nehe?! Kan jag betala på ett vanligt inbetalningskort eller inte? Är det här ett sånt där tillfälle där jag kommer att framstå som en fullständig idiot när lösningen berättas? För just nu förstår jag ingenting.
söndag 27 september 2009
Om tatueringar
Jag är väldigt lockad av tanken att tatuera in ett vapen på kroppen. Det finns ett starkt släktskap mellan vapnets och tatueringens symbolik. Både vapnet och tatueringen utstrålar en sorts ungdomlig kompromisslöshet och ger båda uttryck för en känsla av det definitiva.
Det som är kraftfullt hos ungdomen kommer alltid att vara samma saker som man beskyller ungdomen för. Det starka-ungdomliga är oupplösligen förbundet med det naiva-ungdomliga: Våldet och revolutionen är på samma gång föremål för avståndstagande som romantik.
Att tatuera sig måste alltid vara naivt i viss mening. Hela idén att man ska kunna stå för någonting visst - i det här fallet en tatuering - livet ut är på många sätt orimlig. Det här är naturligtvis också charmen. Man tatuerar sig inte för att det är rationellt utan just för att det inte är rationellt. Frågan "Tror du att du kommer tycka om den här tatueringen när du är 50?" måste av nödvändighet mötas av svaret "Jag kommer inte att leva till 50".
Som Heidegger resonerade: Människan måste inse sin begränsning i tiden och göra någonting drastiskt. Heideggers personliga lösning var att gå med i nazistpartiet och det var väl kanske inte supercharmigt.
Då fungerar en AK-47:a på bröstet mycket bättre.
lördag 26 september 2009
Det förflutna hälsar på
Jag sysselsätter mig då och då med att konversera med mitt 15-årsjag. 15årsjaget brukar fråga vad jag sysslar med nuförtiden och jag brukar då svara att jag mest sitter hemma i lägenheten och skriver långa texter i vilka jag försöka utröna huruvida kunskapen har ett objektsligt eller subjektsligt upphov.
15-årsjaget förstår ingenting. Efter ett tag klämmer 15-årsjaget ur sig frågan: "Frivilligt?" och jag svarar "ja", men det har jag ingenting för eftersom 15-årsjaget nu spelar Turbonegro på högsta volym och sjunger med:
"I ain't no architect / ain't got that intellect / I gotta get away / my time will fade away / I'm gonna spend it in the dust"
Och jag skriker till 15-årsjaget att man visst kan göra revolution inom institutionen. Han lyssnar inte.
Omvälvande upplysningar
Ibland kan jag undra vilka kriterier som krävs för att vara med i "Debatt". Inte är det originalitet i tanke, i alla fall. Nu diskuteras yttrandefrihet och Sverigedemokraterna, med följande resultat.
Om yttrandefrihet:
"Den franske filosofen Voltaire sa: 'Jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att säga dem.'"
Om Sverigedemokraterna:
"Man får inte glömma hur det gick i Nazityskland. Här har jag en DVD [mannen plockar upp en DVD med Hitler på omslaget] - den borde alla se!"
Det är ju klart att Voltaires gamla devis från "Candide" har sina poänger. Och visst var Nazityskland ett snedsteg att dra lärdom av. Men man hade väl förväntat sig lite mer av människor som sitter i Sveriges största debattprogram?
fredag 25 september 2009
Existensialismens stora förtjänst
Existensialisternas stora gåva till eftervärlden, om ni någon gång har undrat, är inte det sätt på vilket de bjöd in Descartes och Kant i modernitetens värme, utan hur de beskrev alkohol, i synnerhet whisky. Åt helvete med ångestbegrepp och transcendens, alltså, om hundra år minns vi existensialismen enbart som god spritlitteratur.
Två exempel.
Simone de Beauvoir, "Mandarinerna":
"Jag tycker om det brus som alkoholen frigör i mitt blod. En kropp har så perfekt passform, den är till och med litet för snäv, man får lust att spräcka den i sömmarna. Den spricker aldrig, men då och då får man en känsla av att man kan glida ur den. Jag drack."
Françoise Sagan, "Bonjour Tristesse":
"Sydamerikanen föreföll lite nedstämd ett ögonblick, men en ny whisky piggade upp honom. Jag tänkte inte på nåt särskilt, jag bara satt och kände mig salig efter att av pur artighet ha druckit lika tappert som han."
Och med de orden tycker jag att vi stämplar ut och gör helg!
God smak
Min pappa har ganska bestämda uppfattningar kring vad som är god smak. Det kan hända att vi diskuterar kläder och jag kanske slänger ur mig att crustpunkare är snyggt klädda, varpå min pappa kan svara att "Jo, jo, det kan du ju gott tycka, men det är ju inte god smak."
Ofta intar jag i sådana lägen dumma, överdrivna positioner, bara för att tydligt positionera mig tvärtemot. Senast som vi diskuterade heminredning t ex, och pappa beklagade sig över hur fult många människor har det hemma, satt jag på andra kanten och slängde ur mig dumheter som att "världen skulle vara en mycket bättre plats om allt som fanns var pinnstolar och god litteratur!"
När jag på egen hand ska göra val i livet, märker jag dock hur jag själv lätt faller in i en föreställning av vad som är god respektive dålig smak. När jag dricker té så dricker jag naturligtvis svart te, sånt jäkla Rooibos och Shai-té, vad är det för nå' konstiga påhitt?
Nu har Patrik hursomhelst köpt hem Rooibos. Och som jag dricker! Minst två koppar om dagen bälgar jag i mig med större entusiasm än någonsin.
Så idag på mataffären kom jag ändå på mig själv framför tédisken, där jag stod och tänkte att svart té, det är ändå sånt som de riktiga téälskarna dricker. Det är god smak.
Separationsångest, någon?
Tillbaka till framtiden
I senaste reklaminslaget för "Svenska Hollywoodfruar" säger Anna Anka:
Om din man vill bli avsugen en gång om dagen så är det upp till dig som kvinna: kan du tillfredställa din man eller inte?
Jag vet inte riktigt hur man ska bemöta det här. Citera "Det Andra Könet"? Jag beundrar verkligen de människor som hittills har orkat ta upp diskussionen mot de hemmafrusideal som Anna Anka representerar, men tyvärr så har diskussionen än så länge främst fokuserat på frågan "Anna Anka - för eller emot?"
Jag tycker väl inte något vidare bra om Anna Anka, det kan jag inte påstå. Hon verkar vara en rätt jobbig person och vi skulle nog inte komma så bra överens. Men det är farligt att kritisera individer för strukturella problem. Det drar fokus från de grundläggande problem som tar sig uttryck i Anna Anka och får hela den här diskussionen att framstå som en fråga om personliga preferenser, vilket tolkas som något i grunden helt apolitiskt.
Nu säger Regina Lund (på "Efter 10" såklart):
Jag tror att hon ger uttryck för en kollektiv längtan att bara få vara kvinna.
I vanliga fall hatar jag "det var bättre förr"-resonemang (speciellt när det kommer till jämställdhet, såklart), men vad hände med den gamla parollen "det personliga är politiskt"?
torsdag 24 september 2009
...and most important: have fun!
Jag sitter och skriver en slutuppgift till min första delkurs. En av frågorna går ut på att beskriva nyttan av att använda sig av stereotypa begrepp i en historisk framställning, med utgångspunk i Max Webers idealtypsbegrepp.
Och jag känner mig inte helt säkert på att min lärare kommer att ta mitt svar på allvar.
"Du går på stan och möter ständigt nya människor. Dessa människor representerar nu historiska fakta. Utan stereotypa begrepp som hjälper dig att förstå dessa historiska fakta, skulle du vara helt förvirrad. En av människorna du möter representerar här Franska Revolutionen 1789. Direkt kan du - eftersom du har anammat Webers idealtypsbegrepp - karaktärisera den här revolutionen som typiskt liberalistisk. Franska Revolutionen stannar nu för att prata med dig. Hon berättar att hon heter Emma och att hon ska köpa smink på H&M. Du förstår precis vad som händer. Emma är en kvinna och kvinnor sminkar sig."
Jag har i och för sig för mig att det var Wilhelm von Humboldt som sa att det viktigaste när man studerar är att man har roligt. Och vem är jag - eller min lärare, för den delen - att gå emot en sådan auktoritet?
Postmoderna svårigheter
Det var mycket diskussion kring den kvinnliga löparen Caster Semenya; man eller kvinna? Postmodernismen ger inga svar.Det är jobbigt med postmodernismen, alltså. Ingenting är längre säkert. Om psykoanalysen lärde mig att jag egentligen inte älskar mina föräldrar, utan i själva verket vill ligga med min mamma och döda min pappa, kan jag under postmodernismens ok knappt längre vara säker på att jag har en mamma och en pappa.
Eller det här med kön. När jag förut kunde säga "man" och "kvinna" och vara rätt säker på vad jag menade med det, måste jag nu istället säga:
"Trots att begreppen kön och genus kan smulas ner i en sådan utsträckning att vi till slut inte kan placera två individer under en gemensam etikett av "man" eller "kvinna", har de flesta av oss en ganska klar bild av vad som menas med "man" respektive "kvinna", såväl i biologisk som i kulturell mening. Med hjälp av dessa begrepp orienterar vi oss i vardagen."
Man kan ju förstå att vissa, typ Göran Hägglund, ba' vill ställa sig upp och säga nej!
onsdag 23 september 2009
Gör det med en sång!
Vad jag vet har alla nummerupplysningstjänster en liten sång kopplad till sitt nummer. "118 800, superbillig nummerupplysning, via telefon och sms" är ett exempel. Och jag förstår helt klart logiken i det här, det är mycket lättare att minnas med en sång.
Även 118 118 har en sång. Men jag tror inte riktigt att reklamarna bakom den sången riktigt har greppat själva vitsen med att ha en sång. Det verkar snarare som att de har resonerat som så att "alla nummerupplysningstjänster har ju en sång, det borde vi också ha!", utan att närmre har ha förstått varför.
Häromdagen, hemma hos mig. "Vad är det för nummer till den där tjänsten som ger svar på allt? Just det, de har ju en sång, nu ska vi se" (och så börjar jag sjunga):
"Du kan sms:a eller ringa! Messa eller ring - fråga anything!"
"Amenvaf..." Nu får jag aldrig veta svaret på varför vi skiter, pissar och knullar från samma ställe på kroppen.
Även 118 118 har en sång. Men jag tror inte riktigt att reklamarna bakom den sången riktigt har greppat själva vitsen med att ha en sång. Det verkar snarare som att de har resonerat som så att "alla nummerupplysningstjänster har ju en sång, det borde vi också ha!", utan att närmre har ha förstått varför.
Häromdagen, hemma hos mig. "Vad är det för nummer till den där tjänsten som ger svar på allt? Just det, de har ju en sång, nu ska vi se" (och så börjar jag sjunga):
"Du kan sms:a eller ringa! Messa eller ring - fråga anything!"
"Amenvaf..." Nu får jag aldrig veta svaret på varför vi skiter, pissar och knullar från samma ställe på kroppen.
Ett försvarstal
Bara för att det är kul, tänkte jag argumentera en aning till Göran Hägglunds fördel.
Genom filosofins historia har man ofta kunnat se hur filosofer har kommit fram till att den "verkliga verkligheten" - alltså verkligheten bortom sinnenas vittnesbörd - skiljer sig rätt kraftigt från den vi uppfattar när vi kollar oss omkring i världen. Ofta har man menat att den "verkliga verkligheten" är enhetlig och oföränderlig, till skillnad från den uppfattade verkligheten som ju är mångfaldig och skiftande. Det som i dessa teorier beskrivs är alltså en diametralt motsatt bild av verkligheten än den vi uppfattar.
En av de mer komiska förespråkare för den här typen av idéer hette Parmenides och levde i Grekland kring år 500 f. kr. Trots hans rätt verklighetsfrämmande resultat, börjar hans filosoferande rätt jordnära. Parmenides säger: "Endast det som existerar kan finnas till." Och här är man ju helt med honom. Parmenides fortsätter: "Eftersom inte tomrum kan existera, existerar det inte." Ok, bra, här kan man se en tydlig logik. "Eftersom rörelse kräver tomrum, kan inte rörelse existera." Ja, ok, fortsätt. "Inte heller kan förändring eller mångfald existera, eftersom a) förändring kräver ett tomrum att s a s förändras i, och tomrum kan som sagt inte existera, samt b) mångfald kan inte existera eftersom tingen måste avgränsas mot varandra av tomrum." Parmenides slutsats blir:
Verkligheten är ett orörligt och oföränderligt klot (eftersom klotet är den mest "eviga" formen)
En vanlig invändning mot den här typen av filosofiska teorier brukar vara: Är det inte troligare att verkligheten är mångfaldig och föränderlig, och att filosoferna har misstagit sig, än att verkligheten faktiskt är enhetlig och oföränderlig, d v s tvärtemot hur vi uppfattar den? Här står alltså rationalitet (representerad av filosoferna) mot sunt förnuft.
Och var det inte precis det här som Göran Hägglund försökte säga, när han förespråkade den enkla människans förnuft? Alltså: Om vi sitter för mycket på kammaren och tänker, kommer vi till slut bara få för oss att världen är ett klot utan varken förändring eller rörelse.
Och det vill ju inte ens de där dumma vänsterintellektuella.
Ett enda stort språkligt ticks
En av de äldre personerna på min kurs har ett språkligt ticks. Jag upptäckte idag att han avslutar ungefär var fjärde mening med "...som jag brukar säga." Jag vet inte om han själv är medveten om det här. Han använder uttrycket på ett helt förbehållslöst sätt. När en vanlig person kanske säger: "Den som kallas galen idag är vis imorgon, som jag brukar säga", kan min klasskamrat dra till med ett "...som jag brukar säga" i situationer där han omöjligen kan ha någon vana att säga så. En konversation med honom kan se ungefär såhär:
-Vem tror du vinner allsvenskan i fotboll i år?
-Ja, jag tror att AIK har en god chans, som jag brukar säga.
Det värsta är att jag tycker bra om honom, men jag misstänker att jag i framtiden kommer ha svårt att inte reducera hon till ett enda stort språkligt ticks.
Det är jobbigt med klasskamrater på Stockholms Universitet som har språkliga tics, som jag brukar säga.
Hanna Fridén-koden
Ni är säkert många därute som just nu tänker ungefär såhär: "Jag gillar Hanna Fridén, hon verkar vara vara en schysst brud i lyxförpackning. Bra blogg har hon också. Men! Hur blir jag och Hanna vänner?"
Tro inte att er fråga kommer att förbli obesvarad! För alla er där ute som undrar, har jag satt ihop följande instruktionsmanual som jag har valt att kalla: "Så blir du vän med Hanna Fridén"
1. Gå till någon av de uteställen som Hanna hänger på. Hot spots: F12 (om sommaren), Kåken, Spy Bar.
2. Gå inte direkt fram till henne. Håll dig istället på avstånd, kolla mot henne, peka lite diskret och säg någonting till din vän (ni måste vara två) varpå ni båda skrattar. Detta kommer att driva Hanna till vansinne. "Vafan! Det står två jävla idioter där borta och kollar på mig och skrattar! De hatar säkert min blogg. Varför står de bara där? Om de har något problem med mig får de fan komma fram och säga det!"
3. Du kommer nu att ha Hanna i er linda. Allt som nu behöver göras är att vänta på att någon gemensam vän presenterar dig för henne. Och tro mig, gemensamma vänner har ni.
4. Hanna kommer först att agera väldigt avvaktande. "Vafan, det här är ju den där jävla idioten som stod och glodde på mig förut", kommer hon att tänka. Ingen fara, du behöver bara presentera dig och låtsas att du inte vet vem hon är.
5. Det här kommer till slut få vattnet att rinna över. Hanna kommer att konfrontera dig: "Jag såg att du och din kompis stod och glodde på mig! Ni har läst min blogg och hatar den, inte sant?!"
6. Hon har gått i fällan. Allt du nu behöver säga är: "Ja, ok, det stämmer, jag vet vem du är. Men jag hatar inte din blogg, jag gillar den. Allt jag sa till min vän var 'Där är Hanna Fridén, hon har en bra blogg'"
Svårare än så är det inte.
Eftervärldens omdöme
Thomas More, den stora humanisten och utopisten, hade många strängar på sin lyra. Förutom att beskriva världshistoriens första utopi, var han under flera år Henrik VIII närmste man samt brände stackars lutheraner på bål. Redan på 1500-talet insåg man alltså betydelsen av extracurricular activities!
Jag sitter och bläddrar i inledningen till den svenska översättningen av Mores "Utopia", skriven av professor i idéhistoria Tore Frängsmyr, där det står att läsa: "Om man i vissa kretsar vill se Jesus som den förste kommunisten, kunde man åtminstone se Thomas More som den andre."
Tycker ni inte att det här är en rätt så lindrig behandling, att jämföra en man som brände lutheraner på bål med Jesus Kristus, Guds enda son?
Å andra sidan är det ju en rätt så trevlig insikt för oss som slogs ner av exemplet med Gustave le Bon; ibland kan historien också ge oss en rätt fördelaktig behandling. Frängsmyr skriver:
"Thomas More har bedömts olika i eftervärldens ögon men alltid positivt, i termer av hjältemod och moralisk resning"
Thomas More brände alltså lutheraner på bål. Levande människor. Brända till döds för sin religiösa tro. Eftervärlden omdöme: "Moralisk resning." Smaka på det!
Ps. More valde döden genom halshuggning hellre än att låta Henrik VII skilja sig från sin första fru. Det är åtminstone rätt konsekvent, det får man ge honom. Ds.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)










