Tillbaka till framtiden

Anna Anka satt på en planka...

I senaste reklaminslaget för "Svenska Hollywoodfruar" säger Anna Anka:

Om din man vill bli avsugen en gång om dagen så är det upp till dig som kvinna: kan du tillfredställa din man eller inte?

Jag vet inte riktigt hur man ska bemöta det här. Citera "Det Andra Könet"? Jag beundrar verkligen de människor som hittills har orkat ta upp diskussionen mot de hemmafrusideal som Anna Anka representerar, men tyvärr så har diskussionen än så länge främst fokuserat på frågan "Anna Anka - för eller emot?"

Jag tycker väl inte något vidare bra om Anna Anka, det kan jag inte påstå. Hon verkar vara en rätt jobbig person och vi skulle nog inte komma så bra överens. Men det är farligt att kritisera individer för strukturella problem. Det drar fokus från de grundläggande problem som tar sig uttryck i Anna Anka och får hela den här diskussionen att framstå som en fråga om personliga preferenser, vilket tolkas som något i grunden helt apolitiskt.

Nu säger Regina Lund (på "Efter 10" såklart):

Jag tror att hon ger uttryck för en kollektiv längtan att bara få vara kvinna.

I vanliga fall hatar jag "det var bättre förr"-resonemang (speciellt när det kommer till jämställdhet, såklart), men vad hände med den gamla parollen "det personliga är politiskt"?

...and most important: have fun!

Wilhelm von Humboldt säger: Kom ihåg - ha roligt!

Jag sitter och skriver en slutuppgift till min första delkurs. En av frågorna går ut på att beskriva nyttan av att använda sig av stereotypa begrepp i en historisk framställning, med utgångspunk i Max Webers idealtypsbegrepp.

Och jag känner mig inte helt säkert på att min lärare kommer att ta mitt svar på allvar.

"Du går på stan och möter ständigt nya människor. Dessa människor representerar nu historiska fakta. Utan stereotypa begrepp som hjälper dig att förstå dessa historiska fakta, skulle du vara helt förvirrad. En av människorna du möter representerar här Franska Revolutionen 1789. Direkt kan du - eftersom du har anammat Webers idealtypsbegrepp - karaktärisera den här revolutionen som typiskt liberalistisk. Franska Revolutionen stannar nu för att prata med dig. Hon berättar att hon heter Emma och att hon ska köpa smink på H&M. Du förstår precis vad som händer. Emma är en kvinna och kvinnor sminkar sig."

Jag har i och för sig för mig att det var Wilhelm von Humboldt som sa att det viktigaste när man studerar är att man har roligt. Och vem är jag - eller min lärare, för den delen - att gå emot en sådan auktoritet?

Postmoderna svårigheter

Det var mycket diskussion kring den kvinnliga löparen Caster Semenya; man eller kvinna? Postmodernismen ger inga svar.

Det är jobbigt med postmodernismen, alltså. Ingenting är längre säkert. Om psykoanalysen lärde mig att jag egentligen inte älskar mina föräldrar, utan i själva verket vill ligga med min mamma och döda min pappa, kan jag under postmodernismens ok knappt längre vara säker på att jag har en mamma och en pappa.

Eller det här med kön. När jag förut kunde säga "man" och "kvinna" och vara rätt säker på vad jag menade med det, måste jag nu istället säga:

"Trots att begreppen kön och genus kan smulas ner i en sådan utsträckning att vi till slut inte kan placera två individer under en gemensam etikett av "man" eller "kvinna", har de flesta av oss en ganska klar bild av vad som menas med "man" respektive "kvinna", såväl i biologisk som i kulturell mening. Med hjälp av dessa begrepp orienterar vi oss i vardagen."

Man kan ju förstå att vissa, typ Göran Hägglund, ba' vill ställa sig upp och säga nej!

Gör det med en sång!

Vad jag vet har alla nummerupplysningstjänster en liten sång kopplad till sitt nummer. "118 800, superbillig nummerupplysning, via telefon och sms" är ett exempel. Och jag förstår helt klart logiken i det här, det är mycket lättare att minnas med en sång.

Även 118 118 har en sång. Men jag tror inte riktigt att reklamarna bakom den sången riktigt har greppat själva vitsen med att ha en sång. Det verkar snarare som att de har resonerat som så att "alla nummerupplysningstjänster har ju en sång, det borde vi också ha!", utan att närmre har ha förstått varför.

Häromdagen, hemma hos mig. "Vad är det för nummer till den där tjänsten som ger svar på allt? Just det, de har ju en sång, nu ska vi se" (och så börjar jag sjunga):

"Du kan sms:a eller ringa! Messa eller ring - fråga anything!"

"Amenvaf..." Nu får jag aldrig veta svaret på varför vi skiter, pissar och knullar från samma ställe på kroppen.

Ett försvarstal

Parmenides vs Göran Hägglunds

Bara för att det är kul, tänkte jag argumentera en aning till Göran Hägglunds fördel.

Genom filosofins historia har man ofta kunnat se hur filosofer har kommit fram till att den "verkliga verkligheten" - alltså verkligheten bortom sinnenas vittnesbörd - skiljer sig rätt kraftigt från den vi uppfattar när vi kollar oss omkring i världen. Ofta har man menat att den "verkliga verkligheten" är enhetlig och oföränderlig, till skillnad från den uppfattade verkligheten som ju är mångfaldig och skiftande. Det som i dessa teorier beskrivs är alltså en diametralt motsatt bild av verkligheten än den vi uppfattar.

En av de mer komiska förespråkare för den här typen av idéer hette Parmenides och levde i Grekland kring år 500 f. kr. Trots hans rätt verklighetsfrämmande resultat, börjar hans filosoferande rätt jordnära. Parmenides säger: "Endast det som existerar kan finnas till." Och här är man ju helt med honom. Parmenides fortsätter: "Eftersom inte tomrum kan existera, existerar det inte." Ok, bra, här kan man se en tydlig logik. "Eftersom rörelse kräver tomrum, kan inte rörelse existera." Ja, ok, fortsätt. "Inte heller kan förändring eller mångfald existera, eftersom a) förändring kräver ett tomrum att s a s förändras i, och tomrum kan som sagt inte existera, samt b) mångfald kan inte existera eftersom tingen måste avgränsas mot varandra av tomrum." Parmenides slutsats blir:

Verkligheten är ett orörligt och oföränderligt klot (eftersom klotet är den mest "eviga" formen)

En vanlig invändning mot den här typen av filosofiska teorier brukar vara: Är det inte troligare att verkligheten är mångfaldig och föränderlig, och att filosoferna har misstagit sig, än att verkligheten faktiskt är enhetlig och oföränderlig, d v s tvärtemot hur vi uppfattar den? Här står alltså rationalitet (representerad av filosoferna) mot sunt förnuft.

Och var det inte precis det här som Göran Hägglund försökte säga, när han förespråkade den enkla människans förnuft? Alltså: Om vi sitter för mycket på kammaren och tänker, kommer vi till slut bara få för oss att världen är ett klot utan varken förändring eller rörelse.

Och det vill ju inte ens de där dumma vänsterintellektuella.

Ett enda stort språkligt ticks

Fredrik Lindström säger: Helt ok, det är det här som kallas språklig innovation

En av de äldre personerna på min kurs har ett språkligt ticks. Jag upptäckte idag att han avslutar ungefär var fjärde mening med "...som jag brukar säga." Jag vet inte om han själv är medveten om det här. Han använder uttrycket på ett helt förbehållslöst sätt. När en vanlig person kanske säger: "Den som kallas galen idag är vis imorgon, som jag brukar säga", kan min klasskamrat dra till med ett "...som jag brukar säga" i situationer där han omöjligen kan ha någon vana att säga så. En konversation med honom kan se ungefär såhär:

-Vem tror du vinner allsvenskan i fotboll i år?
-Ja, jag tror att AIK har en god chans, som jag brukar säga.

Det värsta är att jag tycker bra om honom, men jag misstänker att jag i framtiden kommer ha svårt att inte reducera hon till ett enda stort språkligt ticks.

Det är jobbigt med klasskamrater på Stockholms Universitet som har språkliga tics, som jag brukar säga.

Hanna Fridén-koden

Your new best friend

Ni är säkert många därute som just nu tänker ungefär såhär: "Jag gillar Hanna Fridén, hon verkar vara vara en schysst brud i lyxförpackning. Bra blogg har hon också. Men! Hur blir jag och Hanna vänner?"

Tro inte att er fråga kommer att förbli obesvarad! För alla er där ute som undrar, har jag satt ihop följande instruktionsmanual som jag har valt att kalla: "Så blir du vän med Hanna Fridén"

1. Gå till någon av de uteställen som Hanna hänger på. Hot spots: F12 (om sommaren), Kåken, Spy Bar.
2. Gå inte direkt fram till henne. Håll dig istället på avstånd, kolla mot henne, peka lite diskret och säg någonting till din vän (ni måste vara två) varpå ni båda skrattar. Detta kommer att driva Hanna till vansinne. "Vafan! Det står två jävla idioter där borta och kollar på mig och skrattar! De hatar säkert min blogg. Varför står de bara där? Om de har något problem med mig får de fan komma fram och säga det!"
3. Du kommer nu att ha Hanna i er linda. Allt som nu behöver göras är att vänta på att någon gemensam vän presenterar dig för henne. Och tro mig, gemensamma vänner har ni.
4. Hanna kommer först att agera väldigt avvaktande. "Vafan, det här är ju den där jävla idioten som stod och glodde på mig förut", kommer hon att tänka. Ingen fara, du behöver bara presentera dig och låtsas att du inte vet vem hon är.
5. Det här kommer till slut få vattnet att rinna över. Hanna kommer att konfrontera dig: "Jag såg att du och din kompis stod och glodde på mig! Ni har läst min blogg och hatar den, inte sant?!"
6. Hon har gått i fällan. Allt du nu behöver säga är: "Ja, ok, det stämmer, jag vet vem du är. Men jag hatar inte din blogg, jag gillar den. Allt jag sa till min vän var 'Där är Hanna Fridén, hon har en bra blogg'"

Svårare än så är det inte.

Eftervärldens omdöme

Helt ok, om ni frågar mig

Thomas More, den stora humanisten och utopisten, hade många strängar på sin lyra. Förutom att beskriva världshistoriens första utopi, var han under flera år Henrik VIII närmste man samt brände stackars lutheraner på bål. Redan på 1500-talet insåg man alltså betydelsen av extracurricular activities!

Jag sitter och bläddrar i inledningen till den svenska översättningen av Mores "Utopia", skriven av professor i idéhistoria Tore Frängsmyr, där det står att läsa: "Om man i vissa kretsar vill se Jesus som den förste kommunisten, kunde man åtminstone se Thomas More som den andre."

Tycker ni inte att det här är en rätt så lindrig behandling, att jämföra en man som brände lutheraner på bål med Jesus Kristus, Guds enda son?

Å andra sidan är det ju en rätt så trevlig insikt för oss som slogs ner av exemplet med Gustave le Bon; ibland kan historien också ge oss en rätt fördelaktig behandling. Frängsmyr skriver:

"Thomas More har bedömts olika i eftervärldens ögon men alltid positivt, i termer av hjältemod och moralisk resning"

Thomas More brände alltså lutheraner på bål. Levande människor. Brända till döds för sin religiösa tro. Eftervärlden omdöme: "Moralisk resning." Smaka på det!

Ps. More valde döden genom halshuggning hellre än att låta Henrik VII skilja sig från sin första fru. Det är åtminstone rätt konsekvent, det får man ge honom. Ds.

Heja Britney!

När Britney Spears rakade av sig håret blev hon genast stämplad som psykiskt instabil, en spritt språngande famous-girl-gone-bad som behövde hjälp. Incidenten på hårsalongen kom att stå som symbol för hela kändiskulturens dekadens. Det omoraliska i droger, obegränsad offentlighet, ekonomiskt överflöd och en allmänt överdriven livsstil ansågs ha fått sitt slutgiltiga kvitto: En före detta prom queen rakade av sig håret. Något mer förfärligt kunde man inte gärna tänka sig!
Britneys egen förklaring, ”I’m tired of everybody touching me”, lades inte speciellt mycket vikt vid. Britney hade spårat ur, punkt slut. Och för övrigt, vad är mer tokigt än en sexig tjej som inte vill vara sexig längre? Nej, Britney behövde hjälp, en lång semester och en fin peruk tills håret hade växt ut igen. Och när guldlockarna väl var tillbaka kunde hon kanske till och med träffa någon vettig man, som till skillnad från den där K-fed kunde hjälpa henne genom den svåra vardagen.

Att raka av sig håret var naturligtvis det mest friska som Britney någonsin gjort. För första gången tog hon kontroll över sin tillvaro och gjorde en tydlig markering mot omvärlden, ”jag är trött på att alla rör mig”. Anledningen till att detta ändå sågs som en kollaps är att ingen någonsin har varit intresserad av en Britney Spears som tänker för sig själv. Tvärtom har hon alltid varit en symbol som manliga journalister har kunnat projicera sina mest våta kvinnodrömmar på. Steget från katolsk skolflicka till ”a slave 4 u” har liksom aldrig varit längre än avståndet mellan Sacré Couer och horkvarteren i Montmartre. Kulmen nåddes förmodligen när denna Madonnasymbol för 2000-talet hånglade upp det sena 1900-talets dito på MTV Video Awards till världens förskräckelse och vällust.

Tendensen att inte låta Britney tala för sig själv går igen i bedömningen av henne som artist. Varje gång hennes musik eller artistskap behandlas i finare sammanhang, tvingar man in henne i något sammanhang som inte är hennes. Britney Spears är alltid snarare en symbol för kvinnan än en självständig artist och hennes musik anses sällan eller aldrig vara intressant i sig. Det här är orättvist mot både henne och hennes fans. Det finns väldigt många människor som uppskattar Britney Spears för vad hon är – mestadels unga tjejer – men det är ingenting man pratar om. Att unga tjejer tycker om Britney Spears och hennes musik är ett kulturellt intet. Det kan konstateras, men avfärdas kvickt med argumentet att kvantitet är något helt annat än kvalitet – manliga musikrecensenter vet alltid bättre än unga tjejer – och Britneys avsaknad av trosor är alltid ett hetare samtalsämne än hennes senaste singel.

Det här är en mycket tråkig attityd som helt och hållet bygger på antagandet att en ung, blond, bimbo-ish tjej (nu även ”ensamstående mamma”) omöjligen kan ha någonting att förmedla på egen hand. Det Britney själv säger är ointressant. Vad som istället anses vara av värde är vad manliga journalister anser att hon säger. Britney Spears är en produkt och produkter behöver tolkas. Detta företag anses för övrigt vara ett rent filantropiskt sådant och att man med dessa tolkningar förser symbolen Britney med ögon och mun, inte berövar henne dessa.

”All eyes on me at the centre of the ring – it’s like a circus”, sjunger Britney i sin senaste singel. Jag tror att det är en bra liknelse. På samma sätt som cirkusartisten, fängslar och fascinerar Britney. Men när ridån väl har gått ner bryr sig ingen längre om henne.

(Krönika publicerad i musiktidningen Zero)

Vad tror du, Malou?

De Stora Frågornas man

Mitt liv är fyllt av berikande filosofiska frågor. Tidigare idag ställde Malou som ni minns frågan var könet sitter, mellan benen eller mellan öronen? Ikväll är det Sopranos tur att utmana mitt intellekt:

Paulie: Why do pissing, shitting and fucking all happen within two inches?

Chris: Everybody asks that. There's no answer for it.

Kunde kanske vara ett tema för "Efter 10"?

Smärtfri förlossning?

Min lärare diskuterade i samband med ett seminarium frågan om en smärtfri förlossning. Resonemanget inleddes med att han berättade om en antropologisk studie som gjorts om en geografiskt isolerad grupp män och kvinnor som visade upp rätt besynnerliga beteenden under kvinnans graviditet.

Istället för att kvinnan mådde dåligt och mannen ba "älskling jag tar en beer with the guys, hey!" mådde männen piss under hela graviditeten, spydde och åt jord och jag vet inte vad, medan kvinnorna mådde prima.

Min lärare återknöt till läget i Sverige och all diskussion som förs om en smärtfri förlossning, samt pekade på hur mycket hysteri som idag är kopplad till förlossningen och speciellt till de smärtor som är förbundna med den. Denna rädsla för smärta och vilja att fjärma sig från allt obehag, beskrev min lärare - troligtvis helt riktigt - som typiskt borgerlig.

Tillbaka till gruppen av spyende män och välmående kvinnor. Om man kan visa att det existerar fall där graviditetssmärtorna inte är kopplade till själva havandet, resonerade min lärare, borde inte det innebära att graviditetssmärtorna snarast är socialt skapade? Jo, resonerade min lärare vidare, med följande slutsats:

Kvinnans graviditets- och födslosmärtor är borgarnas fel!

Kanske är slutsatsen en smula drastisk, något min lärare såklart insåg, men jag gillar trots allt konceptet att kunna beskylla borgarna för annat än dåligt socialt skyddsnät och gynnande av de rika.

Reinfeldt, ta ditt ansvar!

Ja, man har väl pratat med folk

Ännu en morgon med Malou. Idag var temat för programmet det mycket fräscha och moderna ämnet "Kön: sitter det mellan benen eller mellan öronen?". Inbjuden till programmet var bl a Annica Dahlström, hjärnforskaren bakom boken "Könet sitter i hjärnan". En biologist alltså! Charmigt.

Dahlströms budskap var som man ungefär kunde ha förväntat sig: Bakom det kulturellt mångbottnade och komplexa fenomen som vi vanligtvis kallar kön/genus döljer sig egentligen inget annat än ett gäng olika könshormon och individuellt utformade hjärnor. Där ser man! Malou, som den riddare hon är, frågade Dahlström om ändå inte miljön spelar en viss roll i skapandet av identitet (herregud föressten att man i svensk debatt fortfarande är så upphakad på dikotomin natur/kultur). Jo, svarade Dahlström, miljön spelar naturligtvis roll. Någon vidare utveckling gav hon dock inte, utan fortsatte mest med uttalanden i stil med "Vaddå? Är det inte bra om tjejer får veta att de är dåliga på matte? Ja, då kan de ju syssla med annat. Och dessutom, om de vet att det finns en biologisk förklaring, ja då behöver de ju inte skämmas heller."

Piken nåddes dock när hon pratade om varför män inte är lämpade att ta hand om barn. Dahlström beklagade sig över att det inte finns några undersökningar som kan styrka att det sker fler olyckor när män tar hand om barn än när kvinnor gör det. Men att det trots allt ligger till på det viset, var hon likväl övertygad om. Malou, än en gång som den riddare hon är, var inte fullt lika övertygad och frågade hur Dahlström hade kommit fram till detta. Och håll i er, för nu kommer det:

"Ja, man har väl pratat med folk."

Glada nyheter är dock att jag, som har vissa forskarambitioner, känner att en sådan framtid kanske inte alls är så avlägsen. Anta att jag doktorerar på Immanuel Kant och hävdar nåt i Kant-väg rätt okonventionellt som, säg, "våra sinnen ger oss full vittnesbörd om den verkliga verkligheten", så behöver jag inte ge mer belägg till det påståendet än

"Ja, man har väl pratat med folk."

Det är väl en mindre revolution, detta.

Att maxa upplevelsen

Jag och min rumskamrat Patrik är inne i en skräckfilmsvåg. Vi kollar på så mycket skräck vi kommer över. Målet är att till slut hitta en film som är så sanslöst jävla läskig att vi spyr av skräck.

Det är för övrigt vår universaluppställning. Patrik brukar ofta prata om hur gärna han någon gång skulle träna sig så slutkörd att han till slut spydde av utmattning. Och häromdagen frågade jag Patrik:

- Tror du att det finns någon kändis som man skulle bli så jävla chockad av att stöta på på gatan att man skulle spy av förvåning?

Men det är väl en rätt så allmänmänsklig sak egentligen, att vilja maxa upplevelsen med att skjuta ut olika kroppssubstanser.

Exempel:

Fan, här var det bra vacker, här skulle det vara fint med lite sex.

Eller:

Åh, vilken bra artikel, jag kanske skulle ta och skita samtidigt som jag läser den?

Stackars Gustave

En sak som är rolig, är hur historien dömer ut vissa individer i efterhand. Ta stackars Gustave le Bon, till exempel. Han skrev en bok som hette "Massans Psykologi", som beskriver hur människan uppträder när hon hamnar i en folkmassa. I boken menar le Bon att när människan hamnar i en större grupp, ger hon upp sin självmedvetenhet och blir istället en del av kollektivet och alltså massans psykologi.

I massan, skriver le Bon, blir människan mer känslostyrd, irrationell och lättretlig. Och det här är väl en tanke som rätt så lätt går att empiriskt bekräfta. Kolla bara på hur människor agerar på en fotbollsmatch. Det skriks runda ord hit och jävla domarkärringidiot dit. Kanske börjar någon slåss. Kanske springer någon in på planen utan kläder. Det är svårt att tänka att samma människor skulle uppträda på samma sätt om de istället hade varit hemma och kollat matchen på TV.

Än så länge är man alltså beredd att ge le Bon rätt. "Bra gjort, Gustave!", säger man. Men Gustave är inte nöjd, han vill säga mer, upprymd av hur bra det gick första gången han tänkte till. Så han fortsätter:

Människan i massan är alltså precis som en kvinna.

Och det roliga är ju att det här verkligen var pricken över i:t när han skrev boken. Folk ba' jubla, Gustave! Gustave!, helt jävla rätt!

Man kan ju förstås hävda att det inte alls är så synd om Gustave. Han har ju trots allt bidragit till en förtryckarstruktur som genom historien har nekat - och fortfarande nekar - kvinnor de rättigheter som ständigt varit självklara för (vita, heterosexuella) män.

Men jag kan inte låta bli att tänka att det bara var kort stunds obetänksamhet som för alltid diskvalificerade honom. Stackars, stackars Gustave.