Ja, man har väl pratat med folk

Ännu en morgon med Malou. Idag var temat för programmet det mycket fräscha och moderna ämnet "Kön: sitter det mellan benen eller mellan öronen?". Inbjuden till programmet var bl a Annica Dahlström, hjärnforskaren bakom boken "Könet sitter i hjärnan". En biologist alltså! Charmigt.

Dahlströms budskap var som man ungefär kunde ha förväntat sig: Bakom det kulturellt mångbottnade och komplexa fenomen som vi vanligtvis kallar kön/genus döljer sig egentligen inget annat än ett gäng olika könshormon och individuellt utformade hjärnor. Där ser man! Malou, som den riddare hon är, frågade Dahlström om ändå inte miljön spelar en viss roll i skapandet av identitet (herregud föressten att man i svensk debatt fortfarande är så upphakad på dikotomin natur/kultur). Jo, svarade Dahlström, miljön spelar naturligtvis roll. Någon vidare utveckling gav hon dock inte, utan fortsatte mest med uttalanden i stil med "Vaddå? Är det inte bra om tjejer får veta att de är dåliga på matte? Ja, då kan de ju syssla med annat. Och dessutom, om de vet att det finns en biologisk förklaring, ja då behöver de ju inte skämmas heller."

Piken nåddes dock när hon pratade om varför män inte är lämpade att ta hand om barn. Dahlström beklagade sig över att det inte finns några undersökningar som kan styrka att det sker fler olyckor när män tar hand om barn än när kvinnor gör det. Men att det trots allt ligger till på det viset, var hon likväl övertygad om. Malou, än en gång som den riddare hon är, var inte fullt lika övertygad och frågade hur Dahlström hade kommit fram till detta. Och håll i er, för nu kommer det:

"Ja, man har väl pratat med folk."

Glada nyheter är dock att jag, som har vissa forskarambitioner, känner att en sådan framtid kanske inte alls är så avlägsen. Anta att jag doktorerar på Immanuel Kant och hävdar nåt i Kant-väg rätt okonventionellt som, säg, "våra sinnen ger oss full vittnesbörd om den verkliga verkligheten", så behöver jag inte ge mer belägg till det påståendet än

"Ja, man har väl pratat med folk."

Det är väl en mindre revolution, detta.

Att maxa upplevelsen

Jag och min rumskamrat Patrik är inne i en skräckfilmsvåg. Vi kollar på så mycket skräck vi kommer över. Målet är att till slut hitta en film som är så sanslöst jävla läskig att vi spyr av skräck.

Det är för övrigt vår universaluppställning. Patrik brukar ofta prata om hur gärna han någon gång skulle träna sig så slutkörd att han till slut spydde av utmattning. Och häromdagen frågade jag Patrik:

- Tror du att det finns någon kändis som man skulle bli så jävla chockad av att stöta på på gatan att man skulle spy av förvåning?

Men det är väl en rätt så allmänmänsklig sak egentligen, att vilja maxa upplevelsen med att skjuta ut olika kroppssubstanser.

Exempel:

Fan, här var det bra vacker, här skulle det vara fint med lite sex.

Eller:

Åh, vilken bra artikel, jag kanske skulle ta och skita samtidigt som jag läser den?

Stackars Gustave

En sak som är rolig, är hur historien dömer ut vissa individer i efterhand. Ta stackars Gustave le Bon, till exempel. Han skrev en bok som hette "Massans Psykologi", som beskriver hur människan uppträder när hon hamnar i en folkmassa. I boken menar le Bon att när människan hamnar i en större grupp, ger hon upp sin självmedvetenhet och blir istället en del av kollektivet och alltså massans psykologi.

I massan, skriver le Bon, blir människan mer känslostyrd, irrationell och lättretlig. Och det här är väl en tanke som rätt så lätt går att empiriskt bekräfta. Kolla bara på hur människor agerar på en fotbollsmatch. Det skriks runda ord hit och jävla domarkärringidiot dit. Kanske börjar någon slåss. Kanske springer någon in på planen utan kläder. Det är svårt att tänka att samma människor skulle uppträda på samma sätt om de istället hade varit hemma och kollat matchen på TV.

Än så länge är man alltså beredd att ge le Bon rätt. "Bra gjort, Gustave!", säger man. Men Gustave är inte nöjd, han vill säga mer, upprymd av hur bra det gick första gången han tänkte till. Så han fortsätter:

Människan i massan är alltså precis som en kvinna.

Och det roliga är ju att det här verkligen var pricken över i:t när han skrev boken. Folk ba' jubla, Gustave! Gustave!, helt jävla rätt!

Man kan ju förstås hävda att det inte alls är så synd om Gustave. Han har ju trots allt bidragit till en förtryckarstruktur som genom historien har nekat - och fortfarande nekar - kvinnor de rättigheter som ständigt varit självklara för (vita, heterosexuella) män.

Men jag kan inte låta bli att tänka att det bara var kort stunds obetänksamhet som för alltid diskvalificerade honom. Stackars, stackars Gustave.

Provkörningen avklarad

Kolla va glad jag blir!

Man brukar ju traditionellt säga att vägen till en flickas hjärta går via smicker. Jag tror att det samma kan sägas om manliga bloggare. Så:

VI GÖR VÄL ETT FÖRSÖK DÅ! BLOGGEN ÄR TILLBAKA!

Varför, Daniel Lindström?

Årets mest obegripliga lista, Cafes lista över Sveriges sämst klädda män, är tillbaka för att återigen göra ner ett gäng stackars B-kändisar. Och som vanligt förstår jag inte ett skvatt. Vem vänder sig den här listan till? Visst har Café rätt i sak - eller snarare: jag håller med dem - när de ger priset till Robin Bengtsson från Idol och "Den rätte för Rosing"-killarna, jag kan såklart hålla med om att de inte har någon vidare "schysst stil". Men är inte det här samma sak som om man på Fotbollsgalan skulle ge pris till Årets sämsta fotbollsspelare och hämtade någon från korpen?

Blir inte en sån här lista först intressant om den befolkas av människor som på ett tydligt sätt gör anspråk på att vara moderiktiga? Vad är det t. ex för poäng att plocka med Göran Lambertz, Sveriges justitiekansler, på en sån här lista? Jag begriper det inte.

Två hypoteser.

Antingen var Cafés moderedaktör Daniel Lindström som barn mobbad av svennesnubbar utan "god smak".

Eller så är hela den här listan ett stort practical joke med syfte att störa mig i mina studier. Få mig att tänka på annat. Lämna mig ofokuserad, i obalans.

"Varför Göran Lambertz av alla?! Jag förstååååååååår inte!"

En 8-åring i riksdagen (eller: så att vi lär känna varandra politiskt också)

Häromdagen läste jag Göran Hägglunds utspel i DN debatt. För er som ännu inte läst det, kan hans poäng i korthet sammanfattas såhär: Sveriges akademiker sysslar enbart med massa marginalintressen, ideologiska hårklyverier som inte angår "vanligt folk". Dessa "marginalintressen" var enligt Hägglund bl a feminism, normkritik och annat tjafs som inte har något med det verkliga livet att göra.

Istället för att på en gång ställa mig upp och skrika Jag hatar dig Göran Hägglund du kan fara åt helvete! tänkte jag till en början försöka att förstå mig på honom.

Initialt kan Hägglunds kritik av "Sveriges radikala elit" (en etikett han klistrar främst på det akademiska samfundet, men också på kulturdebattörer, konstnärer etc.) möjligtvis verka ganska relevant. Hägglund menar att det är ett demokratiproblem när klyftan mellan etablissemang och vad han lite slarvigt kallar för vanligt folk växer. Så långt helt ok. Om landets akademiker enbart sysslade med saker som överhuvudtaget inte berörde det stora flertalet människor i Sverige skulle vi naturligtvis ha ett problem.

Vidare kan jag förvisso förstå om vissa moderna akademiska principer som postmodernism, poststrukturalism och dekonstruktivism till en början kan uppfattas som en aning främmande för det vanliga livet. Poststrukturalismens syn på sanningen - som socialt och historiskt bunden - skiljer sig t.ex. säkerligen ganska mycket från gemene mans mer objektiva sanningsbegrepp. Här skulle man alltså som Hägglund kunna argumentera att det existerar en "klyfta mellan folk och etablissemang".

Men att slå fast att poststrukturalismens och gemene mans syn på sanningen skiljer sig från varandra, är inte detsamma som att säga att poststrukturalismen inte behandlar frågor som berör gemene man. Bilmekanikern kan ju mer om bilar än gemene man, och skulle han beskriva hur en bil fungerar skulle hans förklaring antagligen bli långt mer komplex än om jag skulle göra detsamma, men det betyder inte att hans kunskap om bilar är värdelös för mig som lekman.

Hägglund skriver: "De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat. Den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara."

Det ligger implicit i Hägglunds argumentation en slutsats som säger att akademikerna snarare skapar problem än söker lösa dem. Konsekvenserna av denna ståndpunkt bli i förlängningen rätt absurda. Det förtryck av kvinnan som feminismen genom historien har belyst, skulle t.ex inte existera om det inte var för feminismen. Just detta tycks Hägglund faktiskt mena. I artikeln slår han fast att feminismen med lätthet kan ersättas av "vänlighet, artighet och respekt". Vidare: "/.../ det handlar inte om att genuscertifiera. Det handlar om vanlig lyhördhet och anständighet. /.../ Människor har i allmänhet gott uppsåt och är i stånd att använda sunt förnuft."

Jag minns att jag när jag läste artikeln försökte placera Hägglund och hans idéer i en historisk kontext där de inte kändes hopplöst förlegade. Jag gav upp när jag kom tillbaka till 1700-talet och fortfarande tyckte att det växte mossa från Hägglunds huvud.

Enklare vore nog att åldersbestämma hans åsikter. Hur gammal brukar man i regel vara när man tycker som Hägglund?

Jag tror att 8-10-årsåldern är rätt passande. Ungefär då börjar det för första gången på allvar gå upp för en att det krigas i världen och att alla inte är lika snälla som mamma. Storögd brukar man då ställa sig frågan: "Varför kan inte alla bara vara snälla mot varandra?"

Och se, det är ju precis vad Göran Hägglund, Sveriges socialminister 2009, gör.

Jag är Bella!

Ok, lite kort för och emot bloggande.

För

- Ni är så snälla mot mig och det gör mig glad. Ser ni bilden på mig? Så glad blir jag!
- Jag har inte så mycket att göra om dagarna. Det vet jag, för jag har nästan börjat se fram emot Malou von Sivers morgonprogram "Efter 10", och jag hatar ju Malou von Sivers.
- Det finns många söta bloggtjejer. Och jag är singel.

Emot

- Ständig ångest vilket kan resultera i magsår (vilket det redan finns anlag för i familjen)
- Jag hörde att ångestrelaterad stress inte bara kan orsaka hjärtsjukdomar utan också hjärnblödningar (Tack Malou!). Jag kan alltså dö.
- Ni är snälla nu, men det kanske ni slutar med så fort vi lärt känna varandra på riktigt. Som mitt favoritband från tonåren, Pedro the lion, varnade mig: "When they really get to know you they will run."

Jag står alltså inför ungefär samma dilemma som Bella i "Twilight". Om jag börjar blogga igen har jag potentiellt att vinna kärlek, men riskerar att döden dö. Det är om inte annat rätt romantiskt. Ni är Edward och jag är Bella.

Ni lovar väl att aldrig bita mig?

Blogga?

Man är sin egen värsta kritiker, sägs det. Och det kan väl stämma. Men uttrycket omtolkas ofta också till "man är sin egen bästa kritiker", vill säga, den kritik som man ger sig själv är den mest relevanta eftersom man känner sig själv bättre än någon annan. Jag vill ställa mig en aning skeptisk till den senare tolkningen. Främst av bekvämlighet, att den kritik som man ger sig själv skulle vara den mest relevanta och sanningsenliga skulle vara en tämligen dyster insikt. Men det finns även anledning att tro att den kritik som man ger sig själv är överdrivet hård. Ödmjukhet är ju en dygd medan högmod är en synd (även om det omvända ibland kanske gäller för bloggvärlden).

Resonemanget ovan har haft till uppgift att leda fram till följande fråga. Kan man på ett adekvat sätt bedöma sitt eget bloggande?

Länge har jag svarat "ja, det kan man" med fortsättningen "jag är ingen vidare bloggare."

Nu har dock Hanna bestämt sig för annat. Och svag för beröm som jag trots allt är, tänker jag överväga en omvärdering. Eller rättare sagt, en omröstning.

Frågan bli alltså: Ska jag blogga vidare?

Tankeläsaren

Än en gång sitter jag och mot min vilja läser nya numret av Café. Just denna gång får jag ursäkta mig med dels att det inte var jag som köpt numret, dels att det var ett utvik som intresserade mig (på pappret, ska väl inskärpas, själva bilderna var klart intetsägande). Nog om detta.

Jag bläddrar vidare och ramlar över en spalt med tjejers sextips till killar, vilket naturligtvis intresserar mig. Ett av tipsen är: "Läs våra tankar". Och jag tänker för mig själv att det var väl inte särskilt hjälpsamt. Är inte det själva poängen med en sån här spalt, att killar är helt oförmögna att läsa kvinnors tankar i sängen? Är det inte just därför vi behöver handfasta tips i stil med "vi är inte gjorde av porslin"?

Vad kommer härnäst? En spalt med namnet "Så blir du en bättre älskare" och tipset "var en bättre älskare"?

För övrigt, har inte Mel Gibson redan gjort en hel film med poängen att det bara är trubbel att kunna läsa kvinnors tankar?

Fredagsspaning

Natasha Peyre heart world peace

En sak som jag tycker är skoj, om jag tillåts berätta lite kort om det, är att det enda som kvinnliga modeller tycks kunna skriva när de bloggar är altruistiska betraktelser i stil med "världsfred är eftersträvansvärt", "vänskap är värt att kämpa för", "ojämlikhet i samhället måste bekämpas".

Min poäng är inte att de är naiva eller rent av har fel. De har rätt i allt de säger och jag tycker också om världsfred, vänskap och jämlikhet. Min poäng är istället denna: Eftersom modeller i skönhetstävlingar av olika slag alltid har frågats vad de önskar mest i världen, och förväntats svara något i stil med ovanstående, har de med sina bloggar resonerat att det är bättre att föregå än att föregås.

Det här borde ge följande insikt angående människan. Om man frågar en person tillräckligt många gånger vad hon tycker om ett visst ämne kommer hon till slut att starta en blogg på ämnen. Detta utan att initialt bry sig om ämnet överhuvudtaget (obs! här impliceras ingalunda att modeller egentligen bryr sig mer om kompispris i baren än om världsfred, vänskap och jämlikhet).

Protestera om ni vill.

Hammarby Sjöstad vs. René Descartes

Den franske filosofen René Descartes, främst känd för one linern "cogito ergo sum" ("jag tänker, alltså är jag till"), hade en egendomlig teori om samhällsbyggnation, som jag i all blygsamhet tänkte ge mig på att motbevisa.

René menade att städer som planeras och anläggs av en och samma byggmästare alltid är vackrare än sådana som får växa fram vilt, utan planerare och ur många olika byggmästares händer.

Anta nu för en kort stund att man väckte René från de döda, satte honom på Ryan Air från Frankrike till Sverige och därefter tryckte iväg honom på tvärbanan i Stockholm till stadsdelen Hammarby Sjöstad. Skulle inte René ändra uppfattning då, tror ni? Säg att han därefter fick besöka, låt oss säga, Mariatorget på söder. Skulle han inte tycka att den senare stadsdelen, som fått växa fram vilt, utan planerare och ur många olika byggmästares händer, var vackrare än den som planerats och anlagts av en och samma?

Möjligtvis är jag en aning anakronisk i min kritik, och kanske fungerade uppfattningen bättre på Renés tid. Vad vet jag? Kanske baserade René helt enkelt sin teori på jämförelser mellan Versailles och den franska 1600-talsslummen.

Men omvänt sett: Är det inte härligt att man med lite enkla empiriska studier i söderort kan vederlägga en av modern tids tveklöst mest inflytelserika filosofer?

Fetma - en evolutionär fulländning

En Lamarcksk dröm

1800-talstänkaren Jean Baptiste Lamarck hade en rätt egendomlig tanke som gick ut på att de organismer som i begynnelsen befolkade jorden hade en inneboende strävan att växa symmetriskt i alla riktningar, men att omgivningen hindrat dem. En del hamnade i vatten, andra i öknar och det som stod till buds för dessa stackare var helt enkelt att anpassa sig.

I USA blir varje dag fler och fler människor feta. Jag tänker mig att det är ett bevis för att Lamarck hade rätt. Det vi ser i USA, och även i många andra delar av västvärlden, är inte ett tecken på mänskligt förfall. Tvärtom! För första gången i världshistorien har någon varelse - i det här fallet amerikanen - gjort sig så oberoende av omgivningen, att den naturliga strävan att växa symmetriskt åt alla håll kunnat verka obehindrat.

Därför tycker jag att det är dags att omvärdera vår syn på feta människor. När vi idag ser något föraktligt, borde vi istället se fetma för vad det egentligen är: En vacker, evolutionär fulländning.

En oväntad stilförebild

It's Britney, bitch

För att ta en liten stund och prata om kvinnlig stil så skulle jag vilja visa den här bilden. Som ni säkert redan har visar den en ung Britney Spears(!) i två skjortor, hästsvans och en av de finaste hattar jag sett på länge. Britney har inte sedan den här bilden togs direkt utvecklat sin stil i någon positiv riktning. Men här, gissningsvis någon gång under 90-talets senare hälft, visar hon upp en klädsel som tar vara på det bästa med det årtiondets klädmode.

Hatten, lite kortfattat, är så satans snygg eftersom den är oregelbunden och rätt icke-formad. Med andra ord raka motsatsen till en klassisk jazzhatt, ett modeexperiment som har pågått alltför länge i H&M-Sverige.

Härmed lyder min uppmaning: Köp en Britney-hatt! (Och sätt gärna på er två för stora skjortor matchat med en rågblond hästsvans)

Ravi-vis

Det är möjligt att jag är nyvaken och blödig, men jag tycker att det här är oerhört rörande. "Vill du vara jing, då kallar jag mig jang och dette är vår sang"