hjortsberg.

Några ord om antropologen Ghassan Hage och "politisk nekrofili"

2011-02-20T07:55:00.000-08:00

Antropologen Ghassan Hage diskuterar ”mångkulturalismen” som politisk/statligt projekt, något han beskriver som ”politisk nekrofili”. Den politiska/statliga mångkulturalismen, argumenterar Hage, söker alltid ”fixera” kulturella skillnader i lag, genom vilket vissa seder kommer att klassas som lagliga och andra som olagliga. Vad detta innebär, påpekar Hage, är att staten, för att kunna älska en viss kulturell Andra, först måste döda henne politisk, det vill säga fixera henne i lag. Den mångkulturella staten ”älskar” på så vis annorlunda subjekt, men iscensättningen av detta kärleksförhållande sker till priset av att de som ”älskas” av staten fråntas det som i första rummet skulle kunna hålla dem vid liv som kulturella och politiska varelser: flexibilitet, rörelse, förändring, agens, etc.

Hage skiljer vidare mellan två sätt att förhålla sig till mänskliga relationer utifrån begreppen ”otherness for me” och ”otherness with me”. I alla mänskliga relationer, argumenterar Hage, existerar dessa principer, ”otherness for me” och ”otherness with me”, sida vid sida, då den andras annorlundaskap i förhållande till mig alltid är å ena sidan ett annorlundaskap för mig, å andra sidan ett annorlundaskap med mig. Till exempel är en kvinnas föreställda annorlundaskap i förhållande till en viss man oftast en form av ”otherness for me”, då kvinnan annorlundaskap är något som tänks existera för mannen i formen av något begärligt. ”Otherness with me”, i kontrast till detta, beskriver Hage som det faktum att vi i alla relationer är ”under the mercy of the other”, helt enkelt måste förlita oss på att den andra inte helt plötsligt väljer att skjuta oss i huvudet eller spotta oss i ansiktet, etc.

Vad staten gör när den söker fixera mångkulturalismens relationer i lag – ofta i namn av bl a mänskliga rättigheter och kvinnlig frigörelse – är att den förhindrar möjligheten av relationer överhuvudtaget. Ta bara den svenska debatten om burka/niqab som exempel. Den huvudsakliga frågeställningen i denna debatt har varit huruvida vi ska förbjuda burka/niqab eller inte, det vill säga på vilket sätt vi bör fixera denna mångkulturalismens Andra i lag. De som har förespråkat ett lagstadgat förbud mot burka/niqab, har ofta argumenterat för detta utifrån en föreställning om den maktrelation som antas per definition ligga bakom detta plagg. Eftersom burka/niqab är ett patriarkalt maktinstrument, har de resonerat, måste staten i egenskap av väktare mot maktrelationer förbjuda detta. De som har argumenterat emot ett förbud har ofta använt sig av olika former av kulturrelativistiska argument. Vi inte kan, har de hävdat, förbjuda denna form av klädsel utan att på samma gång göra oss skyldiga till en form av rasistiska övertramp som inte tar hänsyn till alla människors kulturella autonomi. Detta resonemang fixerar således alla former av invändning mot och kritik av burka/niqab (även i dess enskilda uppträdanden) som någonting olagligt, genom att definiera detta som uteslutande en form av rasistisk/kulturell diskriminering mot vilket lagen kan döma.

Vad båda dessa resonemang är exempel på, är hur staten, genom att fixera mångkulturalismens relationer i lag, förhindrar möjligheten av relationer överhuvudtaget. Det vill säga, när vi slår fast i lag att det enda sättet att förhålla sig till burka/niqab är genom att antingen godkänna det helt eller förbjuda det helt, förhindrar vi möjligheten av de relationella, gång-till-gång-bedömningar i vilka vi måste förhålla oss till kvinnan i burka/niqab, inte bara som en lagfixerad ”otherness for me”, utan även som en flexibel, individuell, politisk – d v s per definition ofixerbar – ”otherness with me”. Som på samma gång ”otherness for me” och ”otherness with me” är kvinnan i burka/niqab en person vars upplevelser och känslor vi måste ta på allvar, något vi bara kan göra i relation med henne; som lagfixerad ”otherness for me” kan vi enkelt bestämma henne som förtryckt (eller inte) innan vi ens har pratat med henne. Detta, då, för att inte nämna den situation som råder för dessa burka/niqab-klädda kvinnor själva, i stater där dessa klädesplagg är förbjudna. Då staten i dessa lägen föreställer sig ”rädda” kvinnor från det maktförhållande som den anser att burka/niqab måste vara ett exempel på, förhindrar staten på samma gång dessa kvinnors möjlighet till en relation med världen; otillåtna att gå ut i de kläder som de känner sig bekväma i, förblir dessa kvinnor dömda åt en tillvaro i hemmet, ”räddade” från en maktrelation.

Lyckad marknadsföring

2010-10-25T15:16:00.000-07:00

Jared, i egen hög person

"Jared S. Fogle (born December 1, 1977) also known as The Subway Guy, is a spokesman employed by Subway Restaurants in its advertising campaigns. He is known for his significant weight loss, now known as the Subway diet, attributed to eating Subway sandwiches, which led to his role promoting the company."

- info tagen från Wikipedia.

Den här mannen, Jared S. Fogle, är alltså anställd av restaurangkedjan Subway som en del i en reklamkampanj som företaget driver i syfte att få överviktiga människor att välja företagets mat som ett sätt att gå ner i vikt. "The Subway diet", som går ut på att byta ut en betydande del av sin ordinarie diet mot Subways baguetter, påstås vara både ett framgångsrikt och enkelt sätt att uppnå en hälsosam vikt.

Jag tänker inte diskutera huruvida detta är sann eller falsk marknadsföring, i avseendet huruvida Subways mackor de facto är viktminskande. Vad som däremot är uppenbart, vad jag kommer att diskutera, är det faktum att Subway genom denna kampanj hoppas locka överviktiga människor till sin restauranger, och på så vis tjäna pengar på deras övervikt.

För att denna strategi ska vara framgångsrik, är det nödvändigt att två förhållanden åligger: (1) En tillräckligt stor grupp överviktiga människor måste vara såpass övertygade om att Subways mat är viktminskande att de är beredda att både ersätta en stor del av sin vanliga diet med företagets mat, samt betala den större summa som detta innebär i jämförelse med hemlagad mat; (2) Det måste finnas överviktiga människor.

Punkt 1 söker Subway uppnå bl a genom sin kampanj med Jared, som sagt. Punkt 2 är naturligtvis en smula knepigare. För det första skulle Subway själva aldrig erkänna att detta är ett mål som de har, tvärtom bygger hela punkt 1 på att Subway utåt ger sken av att vilja bekämpa övervikt och fetma. Vidare är punkt 2 inte en fråga som Subway ensamt kan kontrollera; deras roll är snarare den av parasiten som utnyttjar en för människor ofördelaktig situation (eller, i deras retorik, den av välgöraren som hjälper människor i nöd).

I ljuset av dessa anmärkningar är det intressant att besöka någon av Subways restauranger. Ett besök där utvecklas enligt följande. Man kommer in, beställer en macka och går igenom olika steg där man väljer vilka grönsaker, dressingar, etc., som ens macka ska bestå av. Därefter kommer man fram till kassan, där man möts av en glasmonter med olika typer av efterrättskakor, främst stora chokladkakor (cookies). På glasmontern med kakorna finns två budskap fastklistrade. Först:

"C'mon, one won't hurt"

och, under det första:

"Cheaper by the dozen"

Jag vill inte dra några förhastade, eller för den delen konspiratoriska, slutsatser. Men med föregående resonemang i huvudet är det svårt att inte se dessa två budskap - än en gång, "c'mon, one won't hurt" och "cheaper by the dozen" - som del i en tämligen skamlös marknadsföring vars mål är att på samma gång se till att punkt ett och två uppfylls. Det vill säga, först skapar Subway genom reklampelaren Jared ett förtroende hos en större grupp överviktiga personer, därefter övertygar de samma personer om att "one won't hurt", vilket leder till att dessa personer fortsätter att vara överviktiga, m a o fortsätter att vara kunder.

Jag tror att det kan vara nyttigt att ha dessa två punkter i bakhuvudet varje gång vi stöter på en restaurangkedja som marknadsförs med hjälp av löften om viktminskning. Hur ser egentligen ekvationen ut? Vilka intressen finns inbakade? Är det helt oproblematisk att anta att restaurangen verkligen vill bekämpa övervikt och fetma?

Jag kan såklart inte säga om det är så att Subways budskap vid kakorna är en del av en överlagd strategi att medveten lura folk, eller om det är en fråga om mer indirekta mekanismer. Vad som däremot är uppenbart är att det ligger i Subways intresse att människor fortsätter att vara överviktiga - något som en kaka till maten hjälper till att upprätthålla.

C'mon, one won't hurt!

Mat som fetisch

2010-10-20T05:45:00.000-07:00

Sanna skrev ett bra inlägg om jeans utifrån Marx begrepp varufetischism, där hon diskuterade hur jeans - som alla andra produkter - i vår föreställningsvärld (och ekonomi) är frånkopplade det arbete som ligger bakom dem. När vi ser ett par jeans så ser vi inte samtidigt den hårt arbetande och underbetalade sömmerskan som sydde dem, trots att han/hon finns där i jeansen.

Samma insikt slog mig när jag var på McDonalds häromdagen. Att handla mat på McDonalds är i vanliga fall ingen speciellt märklig upplevelse, man går in, beställer sin mat, äter och går därifrån, tämligen oförändrad. Just den här gången stötte tjejen i kassan på lite problem. Först skulle min hamburgare dröja några minuter. "Vill du ha dina pommes frites medan du väntar?", frågade kassatjejen. Jag svarade "nej tack" och ställde mig bredvid kassan för att vänta in min mat. När hamburgaren var klar, hade kassatjejen glömt att göra nya pommes, så nu fick jag sätta mig med min burgare utan pommes i stället.

Den här situationen, märkte jag, var påtagligt ovan. Jag funderade på varför, och då slog det mig: Helt plötsligt har en människa tagit plats i händelseutvecklingen. Anledningen till varför jag sitter här utan pommes är att en människa har gjort en miss.

I vanliga fall behöver du som McDonaldskund aldrig fundera på vilka olika livsprocesser som ligger bakom den vara du köper. Ingenstans i restaurangen finns bilder på djur. Överallt smakar hamburgarna likadant. Tillagningen sker utom synhåll. Dessutom har många av de burgare som man köper namn som inte avslöjar någonting om deras organiska ursprung: Big Mac, El Maco, Quarter Pounder Cheese (som ju förvisso nämner osten, men inte köttet annan än i kvantitativa termer), McDouble, o s v.

Man kan naturligtvis argumentera att detta inte på något avgörande vis skiljer McDonaldsmat från någon annan mat. Allt kött vi äter är prydligt förpackat i vackuum utan särskilt mycket som får oss att minnas de olika livsprocesser som var nödvändiga för att vi skulle kunna köpa det i matbutiken. Vi ser inte den ko som fick sätta till livet. Vi ser inte de ekosystem som förstörts p g a utvinning av den olja som varit nödvändig i både industrislakten och i transporten av kött och djur. Köttet är en fetisch i Marx mening: det döljer de (ojämlika) relationer som ligger till grund för dess existens. Köttet är som vara placerat utanför tid och rum, det existerar i kraft av sig självt.

Vad som skiljer McDonaldsmat från hemlagad mat är att den senare bär spår av en annan typ av livsprocess, nämligen den människa som har tillagat den. En hemlagad måltid fullkomligen skvallrar om den människa som ligger bakom den: kanske är den bränd, grönsakerna är ojämnt skivade, kryddningen är delvis slumpmässig, o s v. Och kanske än viktigare, den är oftast lagad av en person som jag känner, tycker om och äter tillsammans med. Det finns i korthet en unicitet i hemlagad mat som saknas hos McDonaldsmat.

När tjejen i kassan på McDonalds glömde bort att sätta på nya pommes frites, blev det därför inte bara en påminnelse om att det faktiskt är människor som lagar maten, utan också en påminnelse om att mat bara till en viss gräns kan framstå som ickeorganisk och oberoende av livsprocesser. Maten på Mcdonalds är inte placerad utanför de sammanhang som ligger till grund för den i ontologisk mening, enbart i analytisk mening. Kossan och kocken finns där, enda skillnaden är att McDonalds mer än många andra har lyckats osynliggöra dem.

Kungahuset revisited (några månader efter Händelsen)

2010-10-19T15:23:00.000-07:00

Kungahuset

Jag har funderat en del på varför så många envisas med att hålla fast vid uppfattningen att kungahuset inte har någon makt. Det är ju tämligen uppenbart att detta inte är särskilt sant; att stänga av stora delar av Stockholms centrala delar för att ens dotter ska gifta sig är knappast något som en maktlös person skulle kunna göra. Inte heller är det särskilt maktlöst att leva i lyx på skattemedel - i ett slott - utan tydliga krav på redovisning.

Eller ta bara den mediala kraft som kungahuset så tydligt utgör. Anta att vi över en natt gav all kungahusets mediautrymme till mig istället. Skulle det inte då vara rätt självklart att prata om mig som en person med makt?

Hur kommer det sig då att så många inte erkänner kungahusets makt? Jag tror att svaret har att göra med det faktum att kungahuset är just kungligt. För att kungahuset alls ska kunna betraktas som mäktigt, antar vi också att deras makt måste vara kunglig. Det vill säga, deras makt måste, för att erkännas som makt, vara av den sort som vi vanligtvis associerar med kungligheter: Enväldig, direkt, våldsgrundad och förmodern - inte, som idag, mångsidig, indirekt, informationsbaserad och högmodern.

Det är alltså inte så att kungahuset saknar makt, det är bara det att den form av makt som de nuförtiden besitter osynliggörs av själva den identitet som ligger till grund för denna makt. När någon säger att kungahuset saknar makt, får vi därför inte tro på den personen. Istället måste vi tolka detta som ett bevis på raka motsatsen: Att vara kunglig garanterar fortfarande makt, logiken har bara vänts bak-och-fram så att kungahusets makt upprätthålls genom att den förnekas (i motsats till historiens kungligheter vars makt betraktades som grundad i Gud).

Manlig kvalitet

2010-10-15T08:43:00.001-07:00

Mario Vargas Llosa

Lägger märke till en debatt som utspelar sig på DN:s kultursida, som i korthet handlar om huruvida årets nobelpristagare Mario Vargas Llosa är en mansgris eller inte. Kajsa Ekis Ekman skrev första inlägget, där hon kritiserade Vargas Llosa för att porträttera kvinnor som snarare kroppar/mysterier än fullständiga människor. Jag har inte läst Vargas Llosa själv, och kan därför inte säga att jag håller med Ekis Ekman eller inte, däremot verkar hennes invändning högst sannolik.

Vad jag vill prata om är det svar som Nathan Scachar erbjöd, som, även för att komma från en manlig dn-skribent, är ovanligt antifeministiskt .

Sachars huvudargument tycks vara att den sortens feministisk läsning som Ekis Ekman erbjuder, i sig är meningslös. "Tål man inte höra kropssdelar nämnas vid namn bör man avstå från årets Nobelpristagare" är rubriken på hans text och den förklarar väl vad han vill ha sagt. Pallar vi inte med klarspråk får vi nöja oss med tråkiga PK-böcker utan litterära kvalitéer. Ekis Ekman beskrivs som en "ideologisk kommissarie" var mål är att "lusläsa romaner och stämma av innehållet mot ett index." Den historiskt bevandrade förstår att Sachar här refererar till inkvisitionen som hade just ett "index" där de placerade böcker som borde förbjudas, bl a böcker av Galilei och Kopernicus. Att ifrågasätta kvinnosynen i en Nobelpristagares böcker är med andra ord lika trångsynt som att förneka att jorden snurrar kring solen.

Sachars fortsätter: "Vi vet vart /.../ det sättet att hantera litteratur leder. Varken Strindberg eller Dostojevskij går att lirka igenom ett sådant nålsöga. Mark Twains romaner är ett förödande anatema mot slaveriet, men den som är redo att fuska bort tidsbakgrunden och klippa enskilda fraser ur sitt sammanhang har lätt att utmåla honom som en vit översittare."

Jag undrar vart han vill komma. Ska vi sluta med all kritisk läsning, eftersom vissa manliga favoriter då kommer att plockas ner från sina piedestaler? Är det i sig fel att ifrågasätta kvinnosynen hos Strindberg? Visst var Mark Twain en viktig kritiker av slavsystemet, men det borde väl inte omöjliggöra en granskning av hans framställning av svarta?

Nu är det väl inte så konstigt att Sachar resonerar som han gör. Hans syn på litteratur företer nämligen många likheter med den bild av kvinnan som - enligt Ekis Ekmans - Vargas Llosa företräder: Litteraturens (kvinnans) kvalitéer är mystiska - låt oss inte ifrågasätta vår intuitiva känsla och närmre lära känna den (henne).

Vikten av att vara sig själv

2010-10-14T06:01:00.000-07:00

"Jag vill veta vem du är, det känns inte som att din personlighet lyser igenom."

Den här typen av kritik är vanlig i årets Idol-omgång, vilket är intressant. Låt oss en stund fundera över vad de unga Idoldeltagarna går igenom.

Först audition, där en jury ska bedömma om den sökande passar in i formatet. Utöver sången bedöms personens "utstrålning". Har personen i fråga "det"? Andreas Karlsson, en av jurymedlemmarna, kan i det här skedet av programmet ofta säga saker i stil med "jag gillar din bubbliga personlighet" eller "dina ögon fångar mig". Alla har dock inte rätt personlighet, kanske är de för mycket, kanske är de för lite.

Den som tar sig igenom hela auditiongallringen får gå igenom en mängd processer som syftar till att på olika sätt "förbättra" honom eller henne. Han/hon får mediaträning, nya frisyrer, nya kläder, etc. Personen får också träffa olika experter som ska hjälpa honom/henne med sitt scenspråk. Av dessa experter får de bl a lära sig att det är bra med olika typer av gester som hjälper till att förmedla låtens budskap, t ex kan det vara bra att peka på sina ögon om man sjunger något om "my eyes".

Sedan fredagsfinaler, för ett lyckligt fåtal. Här är det verkligen upp till bevis. Här gäller det att minnas all den träning som man har fått. Vissa lyckas, och får beröm. "Du kommer verkligen igenom rutan", kan nån i juryn säger. Andra lyckas mindre väl:

"Jag vill veta vem du är, det känns inte som att din personlighet lyser igenom."

När jag hör juryns tal om personlighet, tänker jag på Fanny Ambjörnssons iakttagelse i boken "I en klass för sig". Under sitt fältarbete bland gymnasietjejer la hon märke till att en förutsättning för att man skulle uppfattas som "personlig" var att man höll sig inom vissa normer för vad som ansågs som kvinnligt. Följaktligen kom den lesbiska tjejen i klassen - som klädde sig i manliga kläder och inte använde smink - att uppfattas som "typisk", trots att hon var den som stack ut mest.

Samma sak är det nog med Idol. För att uppnå "personlighet" måste Idol-deltagarna genomgå en rätt omfattande gör-om-mig-process. Först efter att de har gjorts om för att passa in i en och samma mall - Idol - kan de framträda som individer. Denna process presenteras naturligtvis som en form av förädling eller välgörenhet - "va snygga ni är!"

Det här är en spännande dynamik där problemet och lösningen tycks smälta samman till en och samma sak: Styling. Först blir du omgjord, med andra ord implicit tillsagd att du inte duger till som du är. Därefter blir du kritiserad för att du inte längre är dig själv, ett problem bäst löses med mer styling: "Du behöver en annan stil!" (en stil som är mer "du")

Vetenskapligt belagt!

2010-10-12T04:16:00.001-07:00

För en tid sedan sa en politisk kommentator på SVT att Anders Borg har ambitionen att föra en vetenskapligt grundad politik, med andra ord en avideologiserad politik baserad på nationalekonomiska räkneövningar.

Nobelkommittén har samma ambition. De vill ge pris åt vetenskapsmän. Så de ger pris till nationalekonomer. I år gick priset till tre personer - låt oss för enkelhetens skull kalla dem John, Stewart och Mill - som lagt fram en teori om hur man kan påverka arbetslösheten med hjälp av ekonomiska ingrepp i politiken. Jag har inte läst deras avhandling, jag har inte ens läst särskilt mycket om deras idéer, men jag har förstått så mycket att deras teori går ut på att arbetslösheten minskar om man sänker arbetslöshetsersättningen, eftersom människor då blir villiga att ta lägre betalda jobb.

Jaha. Tur för Anders Borg, kan man tänka, att han nu får det svart på vitt att hans politik är vetenskaplig. Tur att vi nu har fått det vetenskapligt belagt att människor blir villiga att sälja sin arbetskraft billigt om vi försämrar villkoren för arbetslösa.

Det är egentligen rätt lustigt hur nationalekonomin har fått statusen av den mest vetenskapliga av alla samhällsvetenskaper. Borde det inte vara tvärtom? Jag menar, egentligen är ju nationalekonomin knappast mer vetenskaplig än, säg, fotboll. I fotboll får man som bekant gult eller rött kort om man slänger sig in i benen på en annan spelare bakifrån när han eller hon springer. Alla vet ju att detta inte gäller i alla situationer i livet, utan bara inom fotbollens ramar. Detsamma borde rimligtvis kunna sägas om nationalekonomin: Det är bara om vi antar den fria marknaden som neutral och opolitisk som nationalekonomin kan betraktas som objektiv och vetenskaplig. Alltså, det är bara i en situation där arbete, land och kapital (nationalekonomins tre klassiska produktionsfaktorer) oproblematisk kan bytas mot varandra som en viss grupp människor, lönearbetarna, kan tvingas sälja sitt arbete billigare och billigare, samtidigt som vissa andra människor, arbetsgivare, fortsätter att göra vinst. Det är ju bara en fråga om tillgång och efterfrågan! Arbetsgivarna har en viss mängd kapital - höj tillgången på villiga arbetare och de får ett lägre pris!

Till nästa år kan väl Nobelkommittén ge pris till mig för denna modell: Människor i länder där det inte finns mat (p g a att all mark går åt för att odla sockerrör som den rika delen av världen använder för bränsle till bilar) kan förmås att sälja sin arbetskraft superduperbilligt, eftersom alternativet till arbete är svält och död. Med andra ord, få människor att välja mellan slavlöner och ond bråd död, så kommer de troligtvis att välja det tidigare.

Det du, Anders Borg. Ta bort a-kassan helt, så kommer du aldrig mer att höra ordet "slacker". Allt, svart på vitt, vetenskapligt belagt.

Scientologins problem?

2010-10-06T16:23:00.000-07:00

Scientologin, Hollywoodstjärnornas favoritreligion, är närmast unisont hatad av allmänheten. Vad beror detta på, kan man undra? Varför tycker människor så illa om scientologin?

De svar som erbjuds när man frågar personer varför de hyser sådan avsky gentemot scientologin, är - enligt min erfarenhet - oftast sunt-förnufts-mässiga: "Det är ju knasiga idéer, det där!", "Hur kan man tro på något som är uppdiktat av en sciens fiction-författare?", "Det är ju bara en sekt som lurar av folk pengar!"

Av dessa är det sista argumentet mest intressant. Jag tror att det är detta karaktärsdrag som bäst kan förklara varför scientologin uppfattas som så suspekt: Den är så explicit materiell (kapitaldriven).

Den intressanta paradox som man emellertid stöter på vid betraktandet av scientologin och dess mer namnstarka anhängare, är att pengar fungerar både som friande och fällande hand. Hollywoodstjärnor - scientologins affischnamn - är utan tvekan produkter av USA och den enorma kapitalackumulation som det landet historiskt har lyckats med. Pengar skänker i stor utsträckning stjärnorna deras glans, hela föreställningen om glamour vilar ju ytters på kapitaltillgång - stora hus, dyra kläder och snabba bilar är bara ett fåtal av de kapitaltunga ting som omger och utgör stjärnan. Med scientologin är gäller det motsatta: Det är dess kapitaltyngd som s a s sänker skeppet scientologi i den allmänna opinionens hav.

Jag tror att lösningen på denna kluriga paradox är en fråga om plats. Pengaackumulation och den stratifiering som det ger upphov till, är, föreställer vi oss, något som bara får ske på vissa platser. Hollywoodstjärnor är aktörer på en global marknad, de tillhör en offentlighet där pengar är lika med status, där vi, i stor utsträckning, skänks identitet utifrån de materiella ting som vi omger oss med.

Scientologins rum är ett diametralt motsatt. Som religiös grupp delar de utrymme med ett stort antal andra religösa grupper - för att nämna några: kristna, muslimer, buddhister, judar - vars huvudsakliga kännetecken är ett förakt för det matriella. Att tillhöra en religiös grupp är att vända ryggen åt den materiella världen, att uppgå i en spirituell genemskap, att förneka världsliga hierarkier betydelse - bilden av Jesus ridandes på en åsna är en populär metafor för detta.

När scientologin kritiseras, måste vi nog vara medvetna om att det inte är kapitalackumulationen som sådan som är fokus för förakt - det är ju just kapitalackumulation i USA som har kunnat skapa myten om Superstjärnan. Istället måste vi se hur olika handlingar och symboler skiftar mening beroende på sammanhang. I ett rum hyr vi film och dyrkar kända skådisar, i ett annat rum föraktar vi just den sortens handlingar som gett upphov till de filmer vi uppskattar i det förra rummet.

Tråkiga kvinnor och romantiska män

2010-09-06T03:08:00.000-07:00

"...och då finns bara längtan kvar"

Svenska manliga popmusiker har genom åren haft en tendens att skriva en viss typ av stalkerberättelser, där ett specifikt tema har varit återkommande: Kvinnor är alltid bättre i den egna föreställningsvärlden än de är i verkligheten.

Mauro Scocco får tjäna som första exempel, med sin låt "Sarah". I låter beskriver Scocco hur han har en hemlig crush på en kvinna som heter Sarah. Han vet inte mycket mer om henne än just hennes namn, med det tycks räcka för att han ska dra alla möjliga slutsatser om hennes karaktär: "Hon är vild som vinden och varm som en sommarnatt" (t. ex.) All övrig information vi får om Sarah, får vi i form av andrahandskällor, en typ av moderna folkloreberättelser: "Dom säger att hon lever ensam, och kanske vill hon ha det så ..."

Man invänder gärna: Du projicerar bara dina förhoppningar på en vacker (?) men i all väsentligt anonym person. I låten är denna invändning bak-och-fram-vänd, i form av en fråga: "Om hon lärde känna mig, skulle det ändra nåt då?" Denna textrad är intressant. Tycker Scocco att han känner Sarah tillräckligt väl? Är det bara hon som behöver lära känna honom? Hur det än ligger till med den saken, kan vi anta att Sarah, den verkliga Sarah, aldrig skulle kunna leva upp till Scoccos drömbild - vilken verklig människa är egentligen "vild som vinden och varm som en sommarnatt"?

Nästa exempel är Jakob Hellman och låten "Hon har ett sätt". Stalkertemat är ungefär detsamma som i föregående låt, Hellman är kär i en tjej som han inte känner. Men till skillnad från Scocco vet han inte ens hennes namn, bara att "hon har ett sätt att säga 'mhm' jag inte trodde fanns". Hellman är dock mer öppet ointresserad av att lära känna tjejen på riktigt, inte ens hennes namn vill han veta: "Jag är rädd att hon ska heta nåt som inte låter bra", kommenterar han.

En annan central del i texten är: "Hon har ett sätt att le som bara jag förstår". Det är frestande att se denna textrad som ett implicit erkännande av textens grundläggande premiss - anledningen till varför det bara är Hellman som förstår hennes sätt att le, är att denna förståelse är en skapelse av hans fantasi.

Peter Lemarc står för vårt sista exempel. I låten "Tess" erbjuder Lemarc en ny twist på det namntema som togs upp av Hellman. Som vi minns var Hellman rädd att tjejen han var kär i skulle "heta nåt som inte låter bra." Lemarc har gjort misstaget att fråga, med just det resultat som Hellman var rädd för: hennes namn låter inte bra! Lemarc ligger dock ett steg före. "Jag vet vad hon heter", säger han, "jag vet hennes namn - men jag kallar henne Tess!"

Vad den kvinna som Lemarc kallar "Tess" egentligen heter kan vi bara spekulera kring. Kanske Anna. Kanske Stina, eller något annat vanligt, tråkigt namn.

Vad samtliga låtar lär oss, hursomhelst, är att kvinnor av egen kraft inte platsar i lyriken (eller våra liv). Kanske vill de egentligen leva ensamma. Kanske heter de fel saker. I vilket fall: Låt oss för Guds skull inte lära känna dem, då kommer allt som är vackert - allt som vi män någonsin har drömt - att falla ner på jorden i form av jobbiga celluliter, osmickrande behåring och månatlig mens.

För er som undrat vad jag haft för mig, nu när jag inte har uppdaterat på ett tag

2010-07-02T17:13:00.001-07:00

Ett exempel på field marketing

Jag har bland annat gjort ett litet antropologiskt forskningsprojekt, här kommer ett smakprov! (det är lite långt, så var tålmodiga)

”Folk köper inte på logik”

Vid en snabb överblick i tidningshyllan hos min lokala närbutik möts jag av följande rubriker (i urval): ”Fixa biffen: Tipsen, tekniken, tillbehören – allt inför sommarens grillfest”; ”130 sommarhits – väskor, solglasögon, skor…”; ”269 somriga trendköp som ser bra ut på alla”, ”Hightech för hyn – creamerna som gör underverk”; ”120 vårfynd som fixar stilen”. Dessa rubriker – hämtade från livsstilsmagasin som Femina, Damernas Värld, Elle och King – berättar alla en och samma sak: Att shoppa är lustfyllt. Vi uppmanas via de glansiga omslagen att förnya oss själva genom shopping, bli snyggare genom shopping, kort sagt definiera oss själva som en viss typ av människor (läs: människor med en viss livsstil) genom vårt sätt att konsumera.

Antropologen Arjun Appadurai menar att modern konsumtion till största delen drivs framåt och organiseras utifrån vällust (hos Appadurai pleasure). Denna vällust, menar Appadurai, är placerad inom en kontext av kortsiktighet där vi hela tiden måste konsumera nya saker för att upprätthålla de känslor av vällust som är kopplade till köpandet. Tidningsrubrikerna ovan bekräftar denna bild. Konsumtion, förstår vi, är samtidigt något lustfyllt och kortsiktig.

Den fråga som jag kommer att ställa i den här artikeln, och som också kom att leda mig till mitt val av fältstudie, behandlar fenomenet field marketing utifrån Appadurais förståelse av modern konsumtion. Field marketing – vilket vi på senare år har blivit alltmer vana vid – är alltså den typ av försäljning där olika företag står utplacerade på gator och i gallerior och genom aggressiv försäljning söker sälja olika produkter till förbipasserande. Utifrån egen erfarenhet vet jag att många människor hyser allt annat än positiva känslor inför denna typ av försäljning. Samtidigt vet jag att detta är en typ av försäljning som i många fall är oerhört lönsam. Det slog mig hur illa detta tycktes rimma med Appadurais beskrivning av modern konsumtion. Hur är det möjligt att förstå field marketing – som av många är så föraktat och ses som en källa till olust – inom ett område som enlig Appadurai karaktäriseras framförallt av vällust?

Jag valde att åka till Västermalmsgallerian, där jag visste att det dels skulle finnas field market-försäljare, men också möjlighet att på avstånd kunna betrakta dessa från olika restauranger och caféer. Just idag hade Telge Energi slagit upp en station där två försäljare frenetiskt sökte locka förbipasserande att byta elbolag. Försäljarna var strategiskt utplacerade vid en av utgångarna som leder från gallerian ner till tunnelbanan, där ett café i den annars breda korridoren skapar en flaskhals som personer på väg ut måste passera. Jag märkte direkt att denna plats skapar ett behov av väl valda strategier för den som vill kunna passera försäljarna utan att bli ”såld på”. Populärast av dessa strategier var (i) att gå så långt ifrån försäljarnas station som möjligt (vilket var detsamma som att gå klistrad längs caféets servering); (ii) att i största möjliga mån försöka undvika ögonkontakt med försäljarna (vilket uppnåddes främst genom att stint kolla rakt fram alternativt ner i marken); (iii) att fortsätta gå trots att försäljarna ställde en fråga; (iv) en kombination av alla eller några av dessa alternativ.

Försäljarnas taktik för att få personer att stanna var dubbel. Dels hade de en varsin inplastad lapp där de viktigaste säljargumenten fanns uppradade, vilken de uppmanade förbipasserande att ta emot. Om någon accepterade erbjudandet, blev de ombedda att följa med till någon av de stationer där kontrakt i bästa fall kunde skrivas. Dels ställde försäljarna energirelaterade frågor till de människor som passerade, främst ”Får jag fråga vilket elbolag ni har idag?”, men även ”Ursäkta, bryr ni er om miljön?”. Den första frågan bemöttes generellt med två svar, ”Jag har redan X som elbolag och är nöjd” eller ”Det berättar jag inte!” Den andra frågan besvarades oftast inte alls, och de gånger den faktiskt fick ett svar var det främst ett irriterat ”Nej, jag skiter i miljön!”

Min första tanke var att Appadurais bild av modern konsumtion enbart förstärktes av verkligheten. Försäljarnas närmanden tycktes ju av de förbipasserande uppfattas som olustiga och därför ville ingen stanna. Jag modifierade dock rätt fort denna tanke, och drog slutsatsen att problemet snarare måste ligga hos just de försäljare jag valt att studera – field marketing är ju annars så framgångsrikt!

Jag bestämde mig för att ta kontakt med de två försäljarna i syfte att kunna ställa några frågor samt iaktta dem på närmre håll. Det visade sig då att vad jag uppfattat som konstant motgång, i själva verket var en tillfällig svacka och att den ena försäljaren, Edvin, tidigare under dagen lyckats teckna hela elva elavtal. För den andra försäljaren, Paul, verkade motgången emellertid bestå. Han hade bara lyckats teckna tre avtal under dagen och var kraftigt modfälld. Jag funderade på vad som skilde de båda åt, hur det kunde komma sig att endast en av försäljarna framgångsrikt lyckades bryta den barriär av olust som från början tycktes ligga mellan försäljare och förbipasserande.

Edvin var en energisk och entusiastisk person som, efter att jag frågat vilka hans huvudargument för Telge Energi var, tog första bästa tillfälle att sälja el även till mig. Något överrumplad av detta försök, sökte jag byta ämne och frågade hur man enklast får människor att teckna avtal på stående fot. Vilka typer av argument fungerar bäst? Edvin förklarade att ”folk köper på känslor, inte på logik”, något han i och för sig beklagade med konstaterandet att ”om folk var logiskt sinnade skulle de naturligtvis inse att Telge är det bästa alternativet.”

Pauls motgångar fortsatte. Han satte sig därför med en uppgiven min på en av stolarna vid det närliggande caféet. ”Jag är 27 år, jag har ingen ork att hålla på med det här”, sa han när jag satte mig mittemot honom. Jag frågade vad han trodde att motgångarna kunde bero på. Han muttrade att han inte riktigt var säker men att man ”typ måste ha ADHD eller nåt för att palla med en hel dags försäljning.” Paul var annars ointresserad av att prata om sitt jobb. Istället pratade han med längtan om sin nya flickvän som han skulle träffa efter jobbet, och om sina planer att plugga. Det enda positiva han överhuvudtaget uttryckte om jobbet var: ”Jag är kort, det är bra när man ska sälja. Folk uppfattar mig inte som så hotfull.”

Edvins säljretorik, visade det sig, syftade till att avdramatisera den något krystade säljsituationen. Så fort han fick en kund på kroken, sa han sitt namn och bad om deras – ”Hej jag heter Edvin, vad heter du?” – varefter han berättade att Telge just nu har ett specialerbjudande som han ”bara vill informera om.” Trots att hans mål uttryckligen var att teckna elavtal – han berättade för mig att han så tidigt som möjligt försöker skriva ner kundernas namn på avtalet, eftersom det då är lättare att ”gå på avslut” – framställde han sig inför kunderna som en person med väldigt litet säljintresse. ”Det är du som bestämmer!”, kunde han säga, eller ”Du behöver inte bestämma dig, jag vill bara informera om vårt erbjudande!”

Paul hade helt tröttnat och stod under en period och erbjöd förbipasserande en miljon kronor. Han hade märkt att vad han än sa, vad han än erbjöd, så gick folk bara förbi. Han pratade mer och mer med mig, allt mindre intresserad av att sälja.

Det svåraste med field marketing, berättade Edvin, är att få potentiella kunder att stanna. ”När de väl har stannat är det rätt enkelt.” Detta, tänkte jag, är nog en sanning med modifikation. Många av kunderna verkade nämligen kraftigt misstänksamma även efter att de stannat. Det syntes tydligt på deras kroppsspråk; många stod med kroppen liksom halvt vänd bort från försäljarna, som om de när som helst skulle vända sig om och springa därifrån. Även i ansiktet syntes deras tveksamhet, de log ofta nervöst och såg många gånger närmast skamsna ut.

Johan Lindquist beskriver i sin bok The Anxieties of Mobility hur sexköp bland de prostituerade och torskar han träffat idealt förstås och framställs som någonting ömsesidigt lustfyllt och frivilligt. Detta, menar Lindquist, görs möjligt genom att den ekonomiska aspekten av det sexuella mötet i så stor utsträckning som möjligt förnekas.

Utan att mena att field marketing är att jämföra helt med prostitution, finns det intressanta paralleller att dra mellan Lindquists iakttagelse och mitt eget fält. I båda fallen handlar potentiella konflikter nämligen om att den köpande parten uppfattar att försäljning sker på fel plats under fel villkor. De field market-försäljare jag träffade var placerade i en lokal som helt och hållet är inrättad för konsumtion, Västermalmsgallerian. Ändå möttes de av kraftig skepsis när de sökte uppmuntra till just konsumtion. På något sätt hade de alltså lyckats förvandla konsumtionen från något lustfyllt till något olustigt.

Problemet för field marketing, vill jag hävda, ligger i bilden av konsumtion som något frivilligt. För att konsumtion ska kunna förstås som något lustfyllt, måste det också presenteras som något frivilligt. Detta kan field marketing omöjligt iscensätta, vilket verkade vara det stora problemet för killarna i Västermalmsgallerian – de förbipasserande såg ut att känna sig överfallna!

Lösningen för framgångsrika field market-försäljare blir därför att förneka – precis som i fallet med prostitution – den ekonomiska aspekten av sin verksamhet. Eftersom field marketing omöjligt kan framstå som någonting frivilligt, måste den – för att inte också framstå som olustig – förneka sig själv som konsumtion, i det att konsumtion måste vara frivilligt för att vara lustfyllt. Att vara en framgångsrik försäljare bli på så vis en fråga om trovärdig iscensättning. Edvin förnekade konsekvent inför kunderna att han var ute efter att sälja och lade istället fram sitt erbjudande i form av ett ”bra tips” som han ”bara vill informera om”.

Med risk för att göra våld på Edvins ord, kan man nog tolka hans uttalande att ”folk köper på känsla, inte på logik” i linje med detta. Den ”känsla” som Edvin påstår att kunder köper på, är samma känsla han själv iscensätter, nämligen, känslan av en ickekommersiell situation, där Edvin enbart ”tipsar” om ”ett specialerbjudande”. Det faktum att Edvin försökte sälja på mig, samt det faktum att Paul mest ville prata om sin flickvän, är likaledes talande. Edvin hade framgångsrikt lyckats internalisera bilden av sig själv och sitt yrke som någonting närmast välgörande, varför han enbart gjorde mig en tjänst när han tipsade om Telge. Paul, å andra sidan, gick in och ut ur sin roll som försäljare och tappade därför all sin trovärdighet.

”Det är du som bestämmer”, sa Edvin till ännu en kund, och satte än en gång agendan för samtalet.

En dyr - men otroligt fri - huvudvärk

2010-02-02T05:44:00.001-08:00

Det är inte lätt att vara fri

En anledning till varför man vanligtvis gör skillnad mellan politik och vetenskap, är att politiken utgår från vissa oförhandlingsbara egenvärden.

Liberalismens främsta egenvärde är den personliga friheten, och då kanske främst en frihet i negativ mening: Ingenting ska hindra människan från att vara fri. Utifrån detta grundantagande, identifierar liberalismen olika frihetshinder: Repressiv lagstiftning mot enskilda grupper, alltför höga skatter, etc.

Ur detta perspektiv bör vi betrakta privatiseringen av Apoteket. Eftersom människan bör vara så fri som möjligt, bör staten säga nej till så få saker som möjligt. Bland dessa är alltså rätten att sälja medicin. Om jag tidigare ville starta ett privat apotek sa staten nej - privata apotek är av olika anledningar förbjudna. Detta har dagens liberala regering ändrat på, och på så vis ökat människors frihet.

Frihetsargumentet är dock sällan såhär tydligt artikulerat av liberalerna själva. Istället har de vid privatiseringen av Apoteket använt ett annat argument, mer pragmatiskt samt en smula utopisk. När apoteken privatiseras, säger liberalen, kommer vi att få billigare priser på läkemedel, eftersom olika apoteksföretag kommer att konkurrera med varandra på den fria marknaden, vilket kommer pressa ner priserna. Friheten är med andra ord inte bara härlig, den är också ekonomiskt nyttig.

Grovt sett kan man säga att skillnaden mellan vänsterblocket och högerblocket i den här frågan, är att de förra väljer planering där de senare väljer spekulation. Om vi har statligt ägda apotek kan vi enklare reglera och kontrollera priserna på läkemedel. Vi kan med andra ord planera vilka priser som våra läkemedel ska ha. Om vi väljer att privatisera apoteken förlorar vi kontrollen över priserna, men hoppas att detta kommer leda till billigare medicin. Det här är dock ingenting vi kan veta, bara någonting vi kan spekulera kring.

Priserna har tyvärr stigit. "Hoppsan", säger liberalen. "Det var synd." Men han säger också något annat:

Frihet är viktigare. Och ibland har den ett högt pris - i detta fall en dyrare huvudvärk.

Ett bra argument?

2010-02-02T04:25:00.000-08:00

"Vi har sett till att metallarbetaren varje månad får 1700 extra i plånboken!"

I söndags var det partiledardebatt. Citatet ovan kan sägas summera det blåa blockets huvudsakliga poäng i skattefrågan - Människor får mer pengar på fickan.

Det är såklart ett effektivt argument. Om du ställer en människa inför valet att ha mer eller mindre pengar, kommer han eller hon troligtvis att välja det tidigare.

Vore detta en fullständig bild av den svenska skattepolitiken, skulle enbart en dumbom rösta på vänstern. De tar ju varje månad mer pengar av arbetarna än de blåa gör. Varför skulle någon frivilligt rösta på ett sådant parti?

Två extremer vad gäller skattepolitik är att människor antingen betalar hela sin månadsinkomst i skatt alternativt ingen skatt alls. De båda har sina för- och nackdelar.

Om vi betalade all vår inkomst i skatt, skulle vi ha minimal frihet när det kommer till materiellt ägande. Allting skulle såklart vara gratis - mat, kläder, nöjen, etc. - eftersom ingen skulle ha några pengar att handla med. Det huvudsakliga problemet med detta, anser de flesta, är att det i alltför stor utsträckning inkräktar på den personliga friheten.

Det andra alternativet skulle innebära att människor hade maximalt höga nettoinkomster samt maximal frihet. Om jag ville, kunde jag välja att lägga alla mina pengar på kläder - och jag skulle ha råd med väldigt mycket kläder! - men jag skulle då inte ha råd med mat och skulle svälta ihjäl.

Eftersom ingen av dessa alternativ generellt sett anses vara hållbara, söker de politiska partierna efter någon typ av medelväg. Högre skatter innebär fler statliga subventioner, lägre skatter innebär större ekonomisk frihet.

Att metallarbetaren får 1700 kr extra i fickan varje månad är därför inget argument i sig. Det är en lösning. Denna lösning kräver i sin tur ett argument.

För om metallarbetarens höjda nettoinkomst kunde fungera som ett argument, då borde ju konsekvensen bli att den som förespråkar lägst skatter också är den som har det bästa argumentet.

"Inga skatter! 10000 extra i månaden till metallarbetaren!"

Jag: långsam, sokratisk och obarmhärtigt lik mina föräldrar

2010-01-27T17:15:00.001-08:00

Är jag Sokrates eller min pappa?

I diskussion med andra människor, blir jag allt oftare tillsagt att komma till saken snabbare, att den som lyssnar redan har förstått eller att jag "analyserar sönder" en i själva verket rätt enkelt situation.

Jag börjar bli som min pappa, tänker jag. Min mamma brukar hälften på skämt hälften på allvar beskriva hans förmåga att vinna diskussioner som inte beroende på hans förmåga att effektivt argumentera för sin sak utan på hans okänsliga seghet. Min pappa argumenterar så länge, påstår min mamma, att ingen till slut orkar argumentera emot honom utan ger honom rätt, oavsett om de håller med eller inte.

Han är advokat, min pappa, och om min mammas observation är riktig är nog denna hans seghet en god egenskap yrkesmässigt sätt.

Min egen alltmer långsamma och omständiga argumentationsteknik har nog till stor del att göra med min pappa och det faktum att jag växt upp med honom och hans långa utläggningar. Men jag vill också förklara mitt beteende som i hög utsträckning beroende på mitt studieämne: Idéhistoria och filosofi. Ju mer jag läser, ju fler olika intryck jag tar, desto svårare upplever jag att det är att ha några fasta åsikter. Även den enklaste övertygelse kan, tycks det mig, alltid vid närmare granskning visas omöjlig eller rent av omoralisk.

Därför är jag långsam.

Det är såklart en rätt smickrande beskrivning. Alla som tror sig veta någonting säker är förvirrade och okunniga: Jag, en tänkare i Sokrates anda, vet att jag ingenting vet, varför jag är visare än alla andra.

Men sådär är det väl nästan alltid. Man gör någonting och har en rätt vacker och idealistisk förklaring till varför man gör det, men i själva verket blir man bara mer och mer som sina föräldrar och handlar som de skulle ha gjort.

Ett svårt byte

2010-01-13T04:57:00.000-08:00

Newton undrade varför äpplen faller och sen undrade han inget mer.

Varför behövs religion?

Den sekulära vänder på frågan. Vad saknar den religiösa, undrar han retoriskt och svarar: Den religiösa saknar utbildning. I väst tror vi inte längre på religiösa förklaringar eftersom vi helt enkelt vet bättre. Enbart en dumskalle, säger den sekulära, skulle få för sig att hänga upp sin världsbild kring en gubbe i skägg som sa varde ljus.

Annat är det i andra delar av världen, resonerar den sekulära vidare. Där är de fortfarande outbildade, osofistikerade och religiösa. Annat var det också förr i tiden i vår del av världen. Då trodde vi på tomtar och troll, på Tor och Oden och på den kristna Guden.

Jag är inte troende. Jag är heller inte ateist, men steget från agnosticism till ateism är för mig långt närmre än det till religiös tro. Mitt svar på varför religion behövs har dock alltid varit ett annat än det ovan redovisade. Religion ger svar på de frågor som inte kan besvaras vetenskapligt, framförallt frågan om vad som händer efter döden.

Man är frestad att dra slutsatsen att rädsla för döden i grund och botten är det enda som religion handlar om. Kanske är detta inte helt riktigt, men det är åtminstone en suggestiv bild: Alla de monumentala uttryck som religionen har tagit sig genom historien är enbart uttryck för enskilda personers rädsla för intet. I desperat hävdande av livets fakticitet i kontrast till dödens intighet har dessa människor byggt katedraler och domer, som för att säga: "Jag är här nu, det kan ingen förneka!"

Jag har som icketroende ofta fascinerats och skrämts av religionens magnifika uttryck. Om rädsla för döden har fått människor i historien att bygga stora kyrkor till Guds ära, hur ska då jag utan religionen hjälp kunna klara av min egen rädsla för döden?

Detta är en av de svåraste filosofiska frågor jag någonsin brottats med. Det är också en av de största sekulära svårigheterna. Vi fick en fri vetenskap, men förlorade all tydlig mening.

Ett inte helt lätt byte.

Satir?

2010-01-12T11:50:00.000-08:00

I like sexytime with my sister, säger Borat. Satir, säger vi.

"Det är fascinerande hur mycket man kan komma undan med så länge man kallar det för satir."

Orden är min gamla filmkunskapslärares, men de kunde lika gärna ha varit mina egna. Satiren är humorns räddande ängel, en sista brasklapp när alla andra förklaringar slutat fungera: Det är ju satir.

Personligen har jag aldrig riktigt förstått satirens logik, något som jag verkar vara tämligen ensam om. Människor använder satirbegreppet för att förklara de mest grova bög- och invandrarskämt, som om det vore en fullständig självklarhet vad som skiljer satiren från det enbart plumpa. Satiren är i dessa fall uppenbarligen något självförklarande och så länge det är satir är det helt ok!

Filmerna "Borat" och "Brüno", båda med komikern Sasha Baron Cohen i huvudrollen, är på senare det tid de vanligaste exemplen där satiren använts för att legitimera sådant som i annat fall skulle vara otänkbart. Här har det handlat om extremt stereotypa framställningar av bl a svarta, bögar och - kanske framför allt - kazakstanier; stereotypa bilder som tack vare satirens benådande kraft ansetts tillåtna att skratta åt.

Borat, huvudpersonen i filmen med samma namn, är en kazakstansk TV-reporter. Han förespråkar incest, pedofili och prostitution, hatar judar över allt annat samt tror att det är tillåtet att bajsa och onanera på allmän plats. Människor som skrattar åt Borat brukar oftast förr eller senare ursäkta sig med hjälp av just satirbegreppet: "Borat" är strålande politisk satir. Det är därför de skrattar.

Vad är det då som gör Borat till satir? Vi vet ju att Sasha Baron Cohen inte riktigt menar allvar med sin beskrivning av det kazakstanska folket, men är detta nog? Räcker det att man inte menar allvar för att någonting ska kallas satir?

Förmodligen inte, på samma sätt som vi inte anser att blondinskämt behöver förstås bokstavligt för att uppfattas som förnedrande. Ingen anser ju att man på allvar kan få en blondin att blöda näsblod genom att vifta med kuken under en glasskiva, de som skrattar åt blondinskämt gör ju det eftersom skämtet bekräftar en fördom om blondinen som säger att hon är korkad.

När vi skrattar åt Borats incestuösa uttalanden, vad skrattar vi åt då? Om vi svarar att det är den politiska satiren, måste vi svara på följdfrågan vad denna politiska satir består av.

Är det kanske så att Borat spelar upp en stereotyp bild av östeuropéer, och att vi i själva verket skrattar åt våra egna fördomar? Att det är själva absurditeten i våra egna föreställningar som blir humoristisk när de så öppet ställs framför ögonen på oss?

Kanske, men jag tror att det lika ofta handlar om något så enkelt som att vi tycker att det är kul att skratta åt den som är annorlunda. Borat är en galen kazakstanier och det är roligt eftersom kazakstanier troligtvis är ett gäng galna bönder som ligger med sina systrar.

Satiren kommer, som bäst, i andra hand.

Undergången

2010-01-10T06:28:00.000-08:00

Eller så har killarna och tjejerna vid partikelacceleratorn i Cern en dålig dag och råkar skapa ett stor svart hål som slukar hela världen.

Jag såg filmen "2012" häromdagen. Det finns någonting väldigt överväldigande med den typen av katastroffilmer. Att naturens kraft kan göra den mest uppblåsta person ödmjuk är såklart rätt självklart. Men insikten om naturens överlägsenhet vis-a-vis människan är likafullt en svår törn för självförtroende hos den postmodernt sinnade.

I filmens värld räddar John Cusack sig själv och sin familj från undergången. Han springer, flyger och kör med bil undan naturens krafter. Men runt omkring honom faller människor hjälplöst ner i avgrunden.

Inom postmodern teori förnekas den absoluta uppdelningen mellan natur och kultur som annars betraktas som rätt självklar. Föreställningen om det naturliga, säger man, är lika skapad som föreställningen om det kulturella.

När jag ser civilisationen falla ihop som ett korthus i "2012", är det dock rätt svårt att inte ställa naturen och kulturen i ett absolut motsatsförhållande. Det är en nesa, men samtidigt ett ofrånkomligt faktum, att naturen när som helst kan låta världen falla samman, och att allt vi kan hoppas på är att stå nära någon vi älskar när det händer.

Å andra sidan finns det något fint i den jämlikhet som undergången innebär. Från den kan ingen - inte ens John Cusack i ett hobbyflygplan - undkomma. Därför är det ett smått magiskt ögonblick i "2012" när USA's president vänder sig till världens folk med orden:

Idag talar jag inte till er som USA's president, utan som en jämlike.

(Som tur är har han för säkerhets skull byggt tre skitstora arker, som kan rädda alla rika)

Nytt år

2010-01-08T09:58:00.000-08:00

Jag har skrivit en c-uppsats nu och skickade den för ungefär en timme sedan till min handledare. Den förklarar min frånvaro. Men nytt år och nya möjligheter. Kanske kommer en uppdatering imorgon. Hoppas ni är kvar!

Humor

2009-12-07T15:05:00.000-08:00

Too soon?

Vissa saker gör man och så är det inget mer med det. Andra saker gör man och så funderar kring vad man egentligen har gjort. Att gå på toa är ett exempel på det första. Åtminstone om avföringen är normal. Att skratta är ett exempel på det senare.

Att skratta, eller humor i allmänhet - vi har hursomhelst ett omåttligt behov att dissekera vårt skämtande. Vi ställer frågor kring det. Är allt ok att skämta om? Är det här för tidigt att skämta om? Och är det verkligen kul att skämta om kuk och fitta?

Vad som är lite speciellt med vårt förhållande till humorn, är att vi kräver mer av den än att den ska uppfylla sitt till synes enda syfte. För man kunde ju lite naivt få för sig att humorn enbart har ett syfte - att få oss att skatta - och att den s a s var färdig när den lyckats med detta. Men så är det alltså inte.

Min pappa får kort agera ofrivilligt exempel. Vi kollar på ett humorprogram på TV, jag minns inte vilket, det skämtas, pappa skrattar och säger: "Men det här är ju inte roligt egentligen!"

Men vanligare är kanske det omvända: Vi har på förhand vissa idéer om vad humorn ska vara, som vi anser viktigare än att den är rolig. Det bästa exempel på detta torde vara personer som säger sig tycka om intelligent humor.

Dessa personer har ofta en tendens att inte bara se ner på all humor de inte anser intelligent nog - de vill mer eller mindre förneka den. Deras huvudsakliga argument är ungefär detta: Vi skrattar bara åt elakheter, snuskigheter och annat dumt eftersom detta i själva verket gör oss nervösa. Jaha.

Så kallad intelligent humor kan såklart vara rolig. Men det faktum att den är intelligent har inget egenvärde. Vill jag ha intelligens så vänder jag mig i princip hellre någon annanstans än till komiker. Och det ska sägas, jag föredrar alla dagar i veckan en komiker som är rolig med hjälp av könsord än, säg, Hasse & Tage.

Tro och... tro?

2009-12-01T06:40:00.000-08:00

Förbjud Gud?

Såg i morse en debatt på SVT om tro och vetande. Frågan var den vanliga, är vetenskap och religion förenliga?

Ingemar Hedenius, centralfiguren i Tro och vetande-debatten på 50-talet, sa att man inte bör tro på någonting som det inte finns anledning att tro på. Mycket riktigt citerades han detta i morse.

Hedenius argument kan vid en första anblick verka ovanligt starkt, men vid närmre anblick märker man att han egentligen inte säger någonting. Hedenius har naturligtvis rätt i sak, det finns ingen anledning att tro på någonting som det inte finns anledning att tro på. Men ger detta vetenskapen någon slags fördel? Frågan gäller ju inte, huruvida vi ska tro på religion trots att det inte finns någon anledning härvid. Istället gäller frågan, vilken av religion och vetenskap som det finns anledning att tro på - en fråga som Hedenius argument inte ger något svar på.

Vetenskapsivrarna brukar vid sådana här tillfället framhålla att religionen bygger på ickebevisade antaganden, främst då Guds existens. Det stämmer förvisso, Guds existens är inte bevisad. Vidare föreslår då vetenskapsivrarna att det är bättre att tro på saker som man genom bevisning och experiment har kunnat slå fast med någorlunda stor säkerhet, än på saker som tusen år gamla böcker påstår.

Och ja, så kanske det är. Men två saker ställs åt sidan här.

1. Att tro på Gud är något annat än att tro på t ex relativitetsteorin, det fyller andra behov och besvarar andra frågor. När man säger att det är bättre att tro på vetenskapliga än på religiösa dogmer, eftersom de förra förlitar sig på (olika idéer av vad som är) bevisföring, medan de senare förlitar sig på tro, har man inte egentligen argumenterat för varför det är så, utan enbart sagt att man tycker så.

2. Om man hävdar att religionen bygger på det ogrundade antagandet om Guds existens - och att detta är oacceptabelt - borde man på samma sätt kunna hävda att vetenskapen aldrig har lyckas ta sig förbi Kant, dvs: Vetenskapen har aldrig kunnat bevisa att våra sinnen de facto ger verklighetstrogen information: Det är enbart någonting man tror.

"Men det där är ju bara filosofiskt hårklyveri."

Paradise hotel

2009-11-30T06:47:00.001-08:00

Chloe vs Natacha

Nu knullar folk på TV igen! Och som vanligt ställer sig många den moraliska frågan: Är det här ok?

Den enkla problemförklaringen är denna: Sex är någonting privat. Att knulla på TV är fel eftersom man utför denna privata handling på en offentlig scen. Om denna förklaring ska fungera, krävs det alltså att vi går med på en absolut uppdelning mellan det offentliga och det privata (vilket jag inte tror att vi vill).

Människor knullar. Det tycker vi i vanliga fall inte är fel. Människor festar, åker på semester och dricker alkohol. Inte heller det väcker vanligtvis särskilt starkt motstånd hos oss. Deltagarna i Paradise Hotel gör just detta. Den enda skillnaden är att allt filmas.

Det är ju såklart en rätt avgörande skillnad. Frågan är dock om dessa aktiviteter automatiskt blir omoraliska när de filmas.

Den andra aspekten av problemet uttrycks omvänt som att vi som kollar är omoraliska i det att vi tittar på människor som knullar, festar och super. Jag förstår inte riktigt varför man vill göra ett sådant kategoriskt uttalande. Människor kollar väl på Paradise Hotel av en mängd olika orsaker. Att alla dessa skulle vara omoraliska har jag svårt att tro.

Främst tror jag att människor kollar på Paradise Hotel eftersom det helt enkelt är kul att titta på människor som knullar, festar och super. Vad som är omoraliskt med det vet jag inte. Människor som dricker alkohol blir festliga. Och varför det är kul med människor som har sex på TV säger väl sig självt: Vi har alla erfarenhet av sex - det är kul att se hur andra människor gör.

Främst tror jag att det är en fråga om klass. Vi tycker att de människor som är med i Paradise Hotel är sunkiga. De pratar om ointelligenta saker, de klär sig osofistikerat - svennigt - och uttrycker sig illa.

Hade alla deltagare istället varit välutbildad, välklädd, övre medelklass, hade vi nog uppfattat Paradise Hotel som ett spännande och angeläget kulturprojekt.

Men svenne banan är ingen kulturbärare och därför omoralisk i sin sexualitet.

Nya ord

2009-11-30T04:35:00.000-08:00

Bloggerskan Mogi - Känd, men ingen kändis?

Nya företeelser kräver en ny vokabulär. Det är därför Gustav Vasas åsikt att svenska språket var färdigt på 1500-talet är så bisarr. Om språket är färdigt är all utveckling omöjlig - när vi bara kan prata om det gamla kan vi inte göra det nya.

Vilka nya företeelser som ligger bakom språkliga nybildningar är dock inte alltid helt lätt att veta. Ett bra exempel på detta är ordet "pseudokändis".

Ytligt sett är det naturligtvis rätt enkelt att se bakgrunden till ordets uppkomst. En pseudokändis - dvs en falsk kändis - är en person som inte har förtjänat sitt kändisskap. Ordet betecknar vanligtvis personer som blivit kända genom nya medier: Bloggkändisar, dokusåpakändisar, kort en ny typ av kända människor som utmanar normen för vad som är en kändis.

Vanligtvis tänker vi oss att en kändis är en person som är extra bra på något visst. På så vis är många av dessa nya pseudokändisar inga kändisar i konventionell mening. De är inte nödvändigtvis bra på någonting alls. Detta skapar en jobbig osäkerhet hos människor, som inte längre kan skilja på en kändis och en privatperson.

Det är just denna osäkerhet som ligger bakom ordet pseudokändis. Det gamla och säkra måste skiljas från det nya och i viss mening skrämmande. Så man har gjort en uppdelning: På ena sidan gamla hederliga kändisar som faktiskt kan någonting; på andra sidan ett gäng pseudokändisar som man inte riktigt vet vilka de är eller vad de vill.

Samtidigt är det uppenbart att dessa psudokändisar är just kändisar - de är ju kända! Därför har man tagit till denna kvalitativa inskränkning. För att få kallas kändis krävs något mer än att man bara är känd.

Tidigare har ju kändisbegreppet inte haft någon kvalitativ aspekt, är man känd så är man automatiskt också en kändis. Men det har samtidigt funnits ett implicit godkännande av medlen för kändisskapet, sätten människor har kunnat bli kända på har ansetts legitima. Så är det alltså inte idag. Man kan med andra ord gå med på att pseudokändisen är känd, men man säger samtidigt att man önskar att han eller hon inte vore det.

Snart kommer såklart kändisbegreppet att utvidgas så att även dessa pseudokändisar kan få plats, men det tar lite tid och tills dess är det skönt att kunna kalla dem någonting.

Filosofi i "Robinson", del 2

2009-11-22T17:28:00.000-08:00

"Teorier är som en spindelväv: Ofta imponerande men alltid hopplöst bräckliga."

- Min taktik för att vinna "Robinson Karibien" är att inte ha någon taktik.

Jag har tidigare pratat om den "teorifobi" som då och då gör sig gällande i människors tänkande. Genom historien har vi gång på gång sett prov på hur dåligt det kan gå när människor utformar olika teorier. De gamla grekerna kom med hjälp av just teorier fram till att verkligheten var ett orörligt och oföränderligt klot. Hitler, än värre, kom med hjälp av teorier fram till att han skulle utrota judarna.

Det här har alltså skapat en teorifobi. Teorier och åsikter är det som splittrar människor. Teorier ligger bakom krig och konflikter. Är det inte bäst att då avstå från teorier?

Mot teorier har man ställt sanningen: När teorierna är bortplockade återstår enbart sanningen.

Problemet har varit det att man inte så lätt kan göra sig kvitt teorier, även om man väldigt gärna vill. Det vanligaste argumentet mot alla försök att avteoretisera är därför också det mest effektiva: Avståndstagandet från teorier är en teori i sig. Eller som Efraim Liljekvist sa i sin protest mot Axel Hägerströms filosofi: "Tron att man sitter inne med sanningen är inte detsamma som dess verkliga besittning."

Tjejen i Robinson som säger att hon inte ska ha en taktik försöker alltså göra sig fri från teorier. De personer som tidigare säsonger har haft olika taktiker har oftast förr eller senare åkt ut. Bäst då att inte ha någon taktik!

Protesten kan vi väl säga i korus: Att inte ha en taktik är också en taktik!

Filosofi i "Robinson"

2009-11-22T16:26:00.000-08:00

Litteraturens Robinson hittade ett paraply, ett gevär och en inföding som han döpte till Fredag. Dagens människor har större planer.

- Mitt mål med "Robinson Karibien" är att under dessa extrema förhållanden hitta mig själv.

Att hitta sig själv, och hur detta går till, har varit föremål för diskussion och eftertanke i ett oräkneligt antal böcker, både i historien och i nutiden. Anlägger man en liberal förståelse av begreppet självhjälp - den rubrik vi vanligtvis samlar alla försök att hitta sig själv under - är det lätt att se en tydligt, om än inte spikrak, linje från Bibeln till (säg) Mia Törnblom. Både Bibeln och Törnblom söker i någon mening berätta för oss hur vi ska leva våra liv. Den senare representerar dock en väldigt specifik typ av självhjälp som vi nog främst förknippar med 2000-talet. Jag tänker fokusera på den här senare typen av självhjälp.

Ordet fortbildning beskriver fenomenet rätt bra: Till skillnad från Bibeln som är en mycket långsam typ av bildning, ämnar nutida självhjälp att finna lösningar snabbt.

Citatet ovan illustrerar på ett bra sätt en vanlig idé inom den här typen av självhjälp som säger att man med hjälp av miljöombyten kan s a s "vaska fram" sitt sanna jag. Om jag i vardagen känner mig osäker på vem jag är, beror det på att jag har tappat bort mig själv i den bekanta omgivningen. Mitt jag och min omgivning har smält samman. I en okänd miljö framträder mitt sanna jag med önskvärd tydlighet.

Extra tydligt framträder ens sanna jag om den nya situationen på något vis är extrem. I krig brukar man t ex säga att människor visar upp sina sanna jag. Det samma tänker man sig alltså gäller på en Karibisk ö, utan mat och utelämnad åt främlingar.

Resonemanget poserar en rätt udda syn på människans personlighet, vill säga det man kallar för hennes jag. Vanligtvis tänker man sig att människans jag skapas kulturellt, i gemenskap med andra människor. Vi skapar varandra; vi är, som Aristoteles slog fast, sociala djur.

Ovan beskrivna idé om att extrema situationer vaskar fram våra sanna jag står alltså i radikal kontrast till detta. Enligt den här idén verkar kulturella sammanhang snarare till att fördunkla människans personlighet. I gemenskap med andra människor skapar vi inte vår personlighet - vi tappar bort den!

Frågan man gärna ställer sig är vilken denna ickekulturella personlighet är, och kanske ännu mer angeläget: Vill vi verkligen vaska fram den?

(Svaret på den sista frågan verkar vara ja, åtminstone om vi ska tro den dryga miljonen människor som varje vecka kollar på Robinson, jag med dem.)

Att tänka långsamt

2009-11-20T02:54:00.000-08:00

Ibland förstår man snabbt, ibland... mindre snabbt. HBO:s serie "Mad Men" är för mig definitivt ett exempel på det senare.

Serien handlar om reklamare på Madison Avenue i New York under 60-talet. Namnet på serien är alltså "Mad Men".

"Mad Men", som i MADison Avenue

Reklamare, på engelska ad men, därav "mAD Men".

Jag kom på det här igår. Detta trots att jag har kollat igenom första säsongen två gånger. Det här ger mig lite ångest. Min C-uppsats handlar om analytisk-logisk filosofi. Om jag kunde missa något såhär enkelt, hur kan jag då överhuvudtaget behålla någon analytisk-logisk trovärdighet?

Implicita anklagelser

2009-11-19T18:30:00.000-08:00

Hårt igår, eller?

Jag tycker inte om när kassörer pratar med mig. Jag blir stressad, nervös och känner mig i efterhand alltid underligt bortgjort. Om det som jag och en kassör säger till varandra kan reduceras till det absolut mest nödvändiga - dvs vad varan kostar, om jag vill ha kvitto samt hejdå - är jag nöjd.

Jag inser att den här inställningen främst är ganska osympatisk. När kassören småpratar visar han eller hon bara prov på lite vardaglig medmänsklighet, ett varmt steg bort från den så ofta zombieliknande, anonyma offentligheten.

Än värre är att inställningen blottar en rätt ruggig syn på servicepersonen som sådan. När jag säger att jag inte vill prata med människan bakom disken, söker jag reducera henne till ett ting, ett ting vars enda funktion är att ge mig min vara och hålla käften.

Med detta sagt, tänkte jag berätta kort om dagens äventyr på Pressbyrån.

Jag skulle åka till Uppsala för att låna en bok (som när jag kommer fram visar sig vara placerad i magasin, varför den måste beställas minst en dag i förväg. Jaha). På centralen bestämmer jag mig för att köpa en Ramlösa.

Kassören: Törstigt idag?
Jag: Jodå...
Kassören: Hårt igår?
Jag: Nej, inte alls faktiskt.
Kassören: Det var ju lill-lördag...?
Jag: Ja, men jag satt hemma och läste. En annan typ av stimulans, antar jag.
Kassören: Så gammal är du väl inte?
Jag: Hehe, nej, jag är inte jättegammal.
Kassören: Du sparar dig kanske till imorn?
Jag: Jo, jag antar det.

Och om vi nu har kommit överens om att min inställning gentemot kassörer generellt är osympatisk, kan vi väl kanske också enas om att det är rätt magstarkt av en kassör att implicera att en 21-åring är en tråkmåns bara för att han är hemma och läser en onsdag?

Ett godtyckligt faktum?

2009-11-19T13:49:00.000-08:00

Gud är död, så vi får tycka vad vi vill

Varför vi tycker som vi gör är en mycket svår och komplex fråga. Detta trots att vi på ett medvetet plan oftast har mycket lätt att besvara den. De flesta av mina åsikter kan jag argumentera för, jag tycker med andra ord som jag gör av en anledning.

Men frågan sträcker sig längre än till de argument vi använder för att styrka våra åsikter. Bara för att det finns argument för en åsikt, är det inte självklart att vi håller med. Om någon t ex frågade mig varför jag är politiskt vänsterorienterad, skulle jag kunna ge mängder av anledningar. De flesta av mina argument skulle vara rätt standardmässiga vänsterparoller, jag skulle tala om solidaritet, om den liberala frihetens problem, etc. Kanske skulle jag t o m citera Marx.

Hur mycket jag än argumenterar för min sak, kommer det dock alltid att finnas människor som inte håller med. Frågan återkommer så igen: Varför tycker vi som vi gör? Uppenbarligen beror det inte enbart på de argument som är förbundna med åsikten, eftersom två personer kan lyssna till samma argument och känna sympati resp. motvilja.

Man gör därför gärna den slutsatsen, att människor som inte tycker som jag i grunden inte har förstått de argument som styrker min sak. Terapeutiskt sett kan det här kanske vara ett rimligt svar, men i övrigt måste man nog anse att resonemanget haltar kraftigt.

Hur jobbig den insikten än må vara, måste vi nog istället anta att det finns människor som har förstått exempelvis socialismen lika bra som den mest inbitne socialist, men som ändå har valt liberalismen som politisk åskådning.

Max Weber säger att vem som helst, oberoende av kulturell bakgrund, kan avgöra om ett resonemang är giltigt eller inte. Om jag har A men vill ha B, kan man på ett logiskt-vetenskapligt sätt slå fast vad som krävs för att nå B. Om B är värt att nå är däremot en fråga om personliga preferenser och kan bara avgöras på en subjektiv nivå.

Slutsatsen är därför tråkig, men kanske den enda möjliga: Jag tycker som jag gör eftersom jag är jag. Ett totalt godtyckligt faktum?

Ettåriga planer på Gekås

2009-11-18T14:40:00.000-08:00

En samhällsfara?

Veckans "Kvällsöppet med Ekdahl" handlar om konsumtionshets. Diskussionen förs med utgångspunkt i kanal 5:s nya dokumentärserie "Ullared", som handlar om lågprisvaruhuset Gekås. Frågeställningen är: Uppmanar samhället till överkonsumtion?

Åsikterna kring Gekås och människorna som handlar där är många, men nästan samtliga i studion tycks ha en tämligen ofattbar aversion mot lågprisvaruhuset och dess kunder. "Det är som en skräckfilm", säger någon. "Alla som handlar där verkar utvecklingsstörda", en annan.

Att belysa frågan om konsumtionshets med Gekås som exempel är synnerligen olämpligt. Frågeställningen i kvällens program - uppmanar samhället till överkonsumtion? - är i sig varken obefogad eller ointressant, tvärtom, men Gekås kan enbart i otroligt ytlig mening anses vara ett exempel på denna överkonsumtion.

Människor handlar stora kvantiteter varor på Gekås. Men betyder detta att människor överkonsumerar när de är på Gekås? Inte nödvändigtvis. Inte ens rimligtvis. Enbart i den mån vi ska förstå begreppet överkonsumtion som identiskt med stor konsumption är Gekås ett exempel på överkonsumtion.

Människor som besöker Gekås bunkrar, så förstår man bäst fenomenet. En gång om året åker man dit och köper baskläder, hållbara matartiklar, plastpåsar, hårspännen, etc. så att det räcker året ut. Anledningen är ekonomisk, Gekås har väldigt låga priser. Om man nu känner sig tvungen att värdera detta beteende så är det väl om något tämligen sunt.

Möjligtvis kan de otroliga mängder bruksartiklar som människor plockar på sig framstå som rätt spektakulär. Kanske känner man sig som Markus Birro äcklad av den här typen av folklighet. På ett personligt plan kan man förhålla sig lite hur man vill.

Men ska vi på allvar diskutera överkonsumtion och konsumtionshets - två både verkliga och angelägna samhällsfrågor - bör vi nog om något lyfta fram Gekås som ett gott exempel. Den stora faran med överkonsumtion och konsumptionshets är att de skapar en stark diskontinuitet i synen på materiellt ägande: Vi vill ständigt ha det nya trots att det gamla är fullt fungerande.

På Gekås planerar man ett år i taget.

Frihet?

2009-11-18T08:27:00.000-08:00

I USA har de supermånga uteliggare, men också supermycket frihet!

Det sitter en man från Vellinge i en direktlänk på "Debatt". Han får frågan varför de i Vellinge inte vill släppa in några flyktingar. Uppenbarligen en känslig fråga, han slingrar sig och svarar:

"Alltså, det är ju inte bara jag som inte vill ta in flyktingar, det här är ett beslut som vi har kommit fram till gemensamt - demokratiskt - i Vellinge."

Hans svar är inte speciellt tillfredställande. Mannen fortsätter sitt försvar med att säga att vi lever i ett fritt land, att man minsann får tycka vad man vill och att ingen kan ifrågasätta ett demokratiskt beslut. Det är såklart väldigt enkelt att kritisera en vilsen, skånsk rasist. Min poäng är dock inte enbart att den skånska rasisten är dum, även om jag förvisso tycker det.

Min poäng är istället att den skånska rasistens åsikt inte är helt ovanlig. Demokratiska beslut är helt oantastliga. De behöver knappt försvaras, eftersom själva det sätt på vilket man har kommit fram till beslutet - det demokratiska - legitimerar det senare.

1500-talstänkaren Justus Lipsius resonerade att många saker är viktigare än frihet. Det är en tänkvärd idé, som talar direkt emot idén om demokratiska beslut som oantastliga. Frihet är en lyx som jag vill ha först när många andra mänskliga rättigheter har tillgodosetts.

Den skånske rasistens argument säger tvärtemot detta att frihet - eller mer exakt åsiktsfrihet - är viktigare än allt annat. Så länge vi kan säkerställa att åsiktsfriheten förblir oinskränkt är vad som helst ok.

Jag tycker i alla fall att invandrare är dumma i huvudet och det är minsann min konstitutionella rättighet att tycka!

Karriär eller integritet?

2009-11-17T16:23:00.000-08:00

Ordet karriärist väcker kluvna känslor hos oss. Dels upplever vi karriäristen som en målmedveten och driven person, en människa som vet vad hon vill. Den här tolkningen av begreppet blir vanligare och vanligare. Liberala samhällen premierar karriäristen - karriäristen är, skulle man kunna säga, liberalismens fundament: Utan människor som vet vad de vill, är ju den liberala friheten tämligen värdelös.

Oftare beskriver vi dock karriäristen i mer negativa ordalag. Karriäristen är en integritetslös person som sätter yttre framgång framför ideal och moral. Karriäristen slickar röv, är pengakåt, o s v.

Den främsta anledningen till varför vi uppfattar karriäristen som en suspekt person, är dock att han/hon gör väldigt stora anspråk på sin egen betydelse. Jag är karriärist, i den meningen att jag ser ett egenvärde i att lyckas som journalist. När jag säger detta, säger jag alltså att jag anser att mina texter förtjänar uppmärksamhet. Mina texter är värdefulla, ja - när jag säger att jag är karriärist säger jag t o m att jag anser mina texter mer värdefulla än andra människors texter. Om jag inte gjorde så, skulle det ju inte finnas någon anledning för mig att vilja nå ut med dem.

Att vara karriärist inbegriper alltså ett antagande om sig själv som i viss mening "bättre" än andra människor. Vi uppfattar detta som osympatiskt.

Men det här är inte nödvändigtvis hela sanningen. Jag är karriärist också eftersom jag söker en spännande och stimulerande framtid. Jag skriver med andra ord hellre en uttömmande essä i DN än jag skriver ett reportage i Nerikes Allehanda om knattefotboll. Alltså är jag karriärist inte eftersom jag anser att jag borde nå framgång, utan eftersom jag gärna vill nå framgång (eller snarare de fördelar som kommer med framgång, som sagt spänning och stimulans).

Vilken aspekt av karriärismen som väger tyngst - om någon - upplåter jag till er att avgöra.

Rasist eller inte?

2009-11-12T04:44:00.000-08:00

Alla svenskar är humanister

I den senaste tidens diskussioner kring Sverigedemokraternas vara eller icke vara i svensk media, har man kunnat se vissa osunda tendenser till åsiktsmässig polarisering, där man på ena sidan har placerat Sverigedemokraternas "dåliga åsikter" och på andra sidan etablissemangets "bra åsikter".

Alla intelligenta människor inser att Sverigedemokraternas åsikter är både farliga och rasistiska. Det problematiska med deras stora plats i media är därför inte främst att de uttrycker dessa. Det är nog snarare så att medial utfrysning skulle vara till deras fördel: På så sätt sätt skulle de än mer kunna framhålla sina åsikter som någon typ av "obekväm sanning", som etablissemanget inte vågar diskutera.

Problemet med deras stora mediala utrymme, är istället att alla andra partier nu slipper stå till svars för de integrationsmässigt problematiska och kanske även rasistiska inslag som finns i deras egna partiprogram. Tack vare Sverigedemokraterna, framstår alla andra partier som godheten själv. Man skulle lite tillspetsat kunna säga, att diskussionen kring Sverigedemokraterna enbart har verkat till att banalisera debatten kring integration och rasism.

Den åsiktsmässiga polarisering, som jag pratade om i början, ligger i själva begreppet "rasist", som i sig är alltför snävt. Rasist, tänker vi oss generellt, är man enbart om man s a s hatar människor av annan ras. Stereotypa föreställningar om andra folkgrupper, det är inte rasism - det är oundvikligt!

Alltså får alla andra partier ett superlätt jobb att bemöta Sverigedemokraterna. När de senare säger att alla muslimer är religiösa fundamentalister - och att detta är farligt - kan de förra enkelt svara att muslimer inte alls är fundamentalister och att detta är bra.

Naturligtvis är det bättre att inte hata än att hata, men att lägga märke till är hur både sidorna använder sig av formuleringen "muslimer är..."

Retorik

2009-11-12T04:10:00.000-08:00

"Ärligt talat, det är ju inte rätt!"

Vad som gäller som ett giltigt argument är till stor del en fråga om kulturella konventioner. Förr i tiden kunde till exempel kungar eller andra högt uppsatta personer referera till Guds vilja, när de skulle övertyga folket om en eller annan handling. Idag anses inte några typer av religiösa argument vara giltiga i intellektuella diskussioner. Att Bibeln talar emot homosexuellas rätt till giftemål, är till exempel inte ett argument emot homosexuellas rätt till giftemål.

Vanligtvis brukar man anse att ett argument är giltigt om det vädjar till någon typ av rationellt tänkande. Med detta betyder ingalunda att alla argument de facto är rationella.

Jag kollar på Jay Lenos nya talkshow. Dr Phil är där. De pratar om pojken som lurade en hel värld att han var fast i en luftballong flera tusen meter upp i luften, känd i USA som "The Bubbleboy". Dr Phil börjar (Argument: "I mean, come on!").

Who are these parents, I mean, come on!

Svenska motsvarigheter är argumenten "ärligt talat" och "ju". Här vädjar man till en allmän känsla av rätt och fel. Man vet inte exakt varför det man pratar om är fel, men ärligt talat, det är ju helt sjukt. Jay Leno fortsatter (Argument: "I don't mean to, but...").

I don't mean to be sexist, but where is the mom in this?

Jay Lenos argumentatoriska finess är långt mer sofistikerad än Dr Phils i jämförelse tämligen barbariska vändning. Genom att berätta för oss att han inte menar att vara sexistisk, har han försäkrat sig om att undgå all kritik om att vara just sexistisk. Argumentet har vittgående konsekvenser, och med hjälp av det tycks man kunna säga i stort sett vad som helst utan att klandras.

Jag menar inte att vara antisemitisk, men är inte judarna ett girigt, snålt och illvilligt folk?

Och Göran Hägglund, de här två argumenten bjuder jag på!

Kvinnokultur

2009-11-08T14:03:00.000-08:00

Den kvinnliga bloggaren Kissie

Det finns få saker som tycks uppröra människor lika mycket som unga tjejer med framgångsrika bloggar, som Kenza, Kissie, Foki, Dessie och Paow. I övrigt vettiga människor kan säga om de här bloggarna att de hatar dem, att personerna som driver dem inte är några riktiga kändisar, att deras framgång är helt oförtjänt, etc.

Bloggar av den här typen - och personerna bakom dem - utgör utan tvekan en ny typ av medial makt, som kan vara svår att veta exakt hur man ska förhålla sig till. Konventionellt sett saknar de litterära kvalitéer. Den typ av journalistik som de representerar kan inte heller framgångsrikt jämföras med någon typ av journalistik som existerat historiskt.

Kanske är det t o m både fel och orättvist att sortera dessa bloggar under etiketten "journalistik", eftersom de i sådana fall kommer att bedömas utifrån de parametrar som vanligtvis används för att bedöma journalistik, vilket kommer att omöjliggöra all förståelse. Som (konventionell) journalistik betraktade är de här bloggarna dåliga.

Men att rätt och slätt säga att de här bloggarna är litterärt värdelösa eller journalistiskt dåliga är helt fruktlöst. De är ju onekligen värdefulla för många människor. På så sätt är de sociologiskt intressanta. De är även medialt intressanta, historiskt intressanta, ja, de är kort och gott intressanta eftersom de är inflytelserika och tar plats. Detta gäller oavsett vad man tycker om dem.

En stor pusselbit i förståelsen av människors förhållande till de här bloggarna, är såklart det faktum att de alla är skrivna av unga tjejer. Nya kvinnliga uttrycksformer har historiskt sett till en början ofta förnekats betydelse; de har reducerats till ett intet på ett sätt som skulle vara helt omöjligt att göra med manliga uttrycksformer. Jag kan t ex tycka bra eller dåligt om Jean Paul Sartre, men oavsett min åsikt måste jag erkänna att han har haft en betydelse historiskt. Vad gäller kvinnliga praktiker är det alltså annorlunda. Det bästa exemplet torde här vara feminismen, som många genom historien har ansett - och fortfarande anser - är en ickefråga.

Alltså säger många idag att bloggar av typen Kenza, Kissie, Foki, Dessie och Paow är dåliga - ja, rent av helt jävla värdelösa - och anser sig i och med detta ha sagt allt som behöver sägas. Det här blottar så en stor brist hos modern jämställdhet: Kvinnokulturer kan växa sig hur stora som helst, men kan när som helst diskvalificeras av en man som säger nej.

En praktisk lösning

2009-11-06T08:19:00.000-08:00

Döden på bild

När jag var 19 och just hade flyttat till Stockholm var jag väldigt upptagen av tankar på döden. Man kan kalla det för dödsångest eller möjligtvis existentiell ångest med fokus på döden. Dessa tankar upptog större delen av min tillvaro och gjorde mig till en rätt ofungerande person. Jag presterade dåligt på jobbet, fann ingen glädje i någon sysselsättning, o s v.

Det finns ett ordspråk som säger att "morgonen förlåter natten", vilket beskriver hur välfungerande personer förhåller sig till sorg - under den här perioden var jag deprimerad även på morgonen, vilket väl får anses vara ett tecken på åtminstone annalkande depression.

När man under 1700-talets upplysningsepok förkastade tidigare filosofi, gjorde man inte det eftersom man lyckats besvara de frågor som tidigare filosofi uppehållit sig vid, frågor som rörde medvetandets problem, tid- och rumsproblematiken, sanningensbegreppet, etc. Istället bestämde man sig för att kategoriskt ignorera dessa frågor: Människan, sa man, är fullt kapabel att förstå verkligheten på ett förnuftigt och fullständigt vis. Teoretiskt är detta en klart tveksam uppställning, men praktiskt sett är den mycket effektiv. När upplysningstänkaren förkastade teoretisk filosofi kunde han i gengäld utforma de första utkasten till vad vi idag betraktar som de mänskliga rättigheterna. Ett fördelaktigt byte, skulle nog de flesta säga.

När jag diskuterade min dödsångest med människor i min närhet möttes jag av samma oförstånd som upplysningstänkarna visat tidigare filosofi. "Det där tjänar inget att tänkas på", sa man. Helt riktigt, jag mådde bara dåligt av de här tankarna, och någon lösning på vad jag upplevde som livets absurditet - att alla ens strävanden och önskemål en dag skulle upplösas och försvinna i intet - tycktes inte finnas inom räckhåll.

Men jag kommer ihåg hur instängd jag kände mig i mina tankar. Jag skulle ju aldrig kunna komma fram till att jag hade fel. Hur jag än vände och vred på problemet återstod hela tiden den fasansfulla sanningen att jag än dag skulle dö. Sluta existera. Hela tillvaron tyckte oundvikligen ställd i skuggan av detta faktum, och jag skulle aldrig, hur jag än gjorde, lyckas komma runt det.

Det enda alternativet var att sluta tänka på döden. Precis som upplysningsmannen skulle jag låtsas som att den här problematiken inte fanns. De praktiska fördelarna var ju enorma. Jag ville inte tänka på döden. Jag ville leva och må bra.

På något sätt lyckades jag. När jag idag tänker tillbaka på den här perioden kan jag inte riktigt svara på varför jag mår bra idag, och mådde som jag gjorde då. Mina tankar kring döden har ju inte förändrats. Jag har inte funnit någon lösning.

Kanske var det just av den här anledningen som jag fann Wittgenstein så fascinerande första gången jag mötte hans texter. Han säger att vi inte ska försöka lösa olösliga problem. Istället ska vi upplösa dem:

Om det vi inte kan tala, därom måste vi tiga.

Det har blivit min lösning.

Manligt mode: Ett säkert val

2009-11-04T04:51:00.000-08:00

"Oklanderligt klädd"

Aristoteles lyckokalkyl, än en gång, att lycka bara kan nås efter döden, kan med lätthet appliceras på den bild av manligt mode som ges i svenska herrtidningar.

Som nämndes i tidigare inlägg, är Aristoteles modell negativ i den meningen att den definierar lycka inte som lycka i sig, utan istället som avsaknad av olycka. Den lycka som vänds i olycka tappar allt värde i samma stund detta inträffar, menar Aristoteles.

Vanligtvis har vi en annan syn på saken, vilket bl a ordspråket det är bättre att ha älskat och förlorat, än att inte ha älskat alls bekräftar. Alltså: Vi kan i efterhand se att även den lycka som vänts i sin motsats hade ett värde - vi var ju lyckliga när vi hade den!

Tidningar som Café, King, DV Man och liknande följer Aristoteles linje. Det vanligast förekommande ordet i dessa tidningar torde vara "oklanderlig", som i "den eller den är oklanderligt klädd". Aristoteles modell känns tydligt igen. Det viktiga för män som klär sig är inte att få beröm - man säger ogärna att den eller den är fint klädd - istället tycks det avgörande vara att klara sig undan klander.

Och kanske är det då inte heller så konstigt att många av de stora manliga klädikonerna sedan länge är döda. De är ett säkert val, eftersom de inte längre riskerar att göra några modemisstag.

Den magiska TV-apparaten

2009-11-03T06:07:00.000-08:00

Joe Labero säger: Det är inte magi, det är illusion

Man beskriver ofta kunskapsprocessen mot rationalitet/vetenskaplighet som en trestegsraket. Först sker förståelsen av fenomen i naturen mytologiskt, därefter förklaras fenomen magiskt och slutligen rationellt. Den mytologiska förståelsen är t ex Asatron, där åska förklarades med att Tor slog sin hammare. Den magiska förståelsen är en mellanposition mellan myten och vetenskapen, där mytens personliga tilltal till naturen fortfarande finns kvar - naturen är fortfarande ett "du" som har en "vilja" - men där naturfenomen inte längre beror på transcendenta gudars vilja. I den vetenskapliga världsbilden är naturen slutligen död.

Modellen kan dock lika gärna användas för att beskriva äldre människors förhållande till teknik.

Min mamma har utvecklat speciella ritualer när det kommer till att stänga av och sätta på TV:n. Det är först och främst väldigt noga att man använder TV-kontrollen enbart för av- och påslagning. Annars kan man råka byta kanal. Då blir bilden blå (vilket ju beror på att digitalboxen ligger på en speciell kanal på TV:n). Om detta ändå händer krävs speciella åtgärder. Först måste man dra ur kontakterna. Det kanske krävs att detta görs ett antal gånger. Därefter kan man försöka med att slå av och på TV:n några gånger. Om inte bilden har kommit tillbaka får man vänta en stund och försöka senare.

Mamma har t o m skrivit en instruktionsmanual som ligger vid TV:n som förklarar hur man ska bete sig när det här inträffar.

Jag har försökt förklara för mamma att allt hon behöver göra är att byta till kanal noll, där digitalboxen ligger. Hon säger att hon förstår. Så jag byter kanal och bilden blir blå. Mamma skriker "neeeeeeeej!!!" och jag byter tillbaka till nollan. Bilden återkommer. Jag säger till mamma att testa själv. Hon vågar inte. "Jag litar inte på TV:n", säger hon.

Jag förklarar att TV:n inte har något liv, TV:n kan varken litas på eller inte litas på - den är död! Däremot lyder den vissa enkla kommandon.

Men att släppa magin är inte lätt, alla gånger. Det visar både historien och mamma.

Att vara glad

2009-11-03T03:20:00.000-08:00

Marcus Aurelius sa: Det är inte hur man har det, det är hur man tar det

Aristoteles sa att man inte kan vara lycklig under livet, bara efter döden är lycka möjlig. Det här är väl jättejättekonstigt, tänker ni. Speciellt med tanke på att Aristoteles, till skillnad från läraren Platon, inte trodde på liv efter döden.

Svaret är enklare än man tror: Aristoteles menade inte riktigt samma sak med "lycka" som vi gör. När Aristoteles sa att man bara kan vara lycklig efter döden, menade han i själva verket att man bara kan vara lyckad efter döden. Anledningen, vidare, till varför lyckan bara kan inträffa efter döden, är att lycka för Aristoteles enbart är något man kan prata om i dåtid: "Han/hon var lyckad." En människa som man i livet upplever som lyckad, kan ju alltid vända lyckan i olycka, döden är således en garanti för att ingenting kommer att förstöra lyckan.

Man kan dela in lyckobegreppet i två delar: Personlig- och konventionell lycka. Det senare är samma som Aristoteles pratar om. Det förra är vad vi vanligtvis menar med lycka, att vara glad. De två blandas dock väldigt ofta samman. Personer utan konventionell lycka - vill säga framgång - antas ofta vara olyckliga, på samma sätt som det många gånger sätts likamedtecken mellan konventionell framgång och personligt lycka.

Det är just därför människor så ofta är sura på Conor Obersts, a k a Bright Eyes, ledsna texter. Sluta böla, du är ju snygg och framgångsrik! De två senare framgångarna, att vara snygg och framgångsrik, antas omöjliggöra sorg.

På samma sätt blir vi otroligt förvånade när människor med bra betyg inte vill studera till antingen läkare, jurist eller något annat högstatusyrke. Konventionell framgång antas vara alla människors personliga önskan, att välja bort konventionell framgång är samma sak som att välja bort personlig lycka.

Men en kanske ännu viktigare konsekvens av Aristoteles idé är synen på konventionell lycka som ett negativt begrepp. Det viktiga hos Aristoteles är egentligen inte att vara lyckad, avgörande är att inte vara misslyckad.

Människor brukar fråga mig vad jag ska bli av att läsa idéhistoria. Jag har ett nytt svar:

Jag ska bli glad.

Något annat?

2009-11-02T05:27:00.000-08:00

Feministisk fotboll?

Det verkar finnas en rätt utbredd uppfattning som säger att feministisk porr skulle vara en oxymoron, det vill säga en självmotsägande sats. Jag kan i allt väsentligt ha svårt att köpa det.

Det handlar såklart främst om vad man väljer att lägga i begreppet porr. Väljer man t ex att i begreppet porr lägga alla de uttryck som porren vanligtvis tar, kan sammansättningen feministisk porr naturligtvis framstå en aning självmotsägande.

En mer fruktbar definition av begreppet porr torde dock vara filmatiserat sex, där själva sexet står i fokus. Avslutningen - "...där själva sexet står i fokus" - är viktig för att skilja mellan porr och t ex sexscener i "vanlig film", där sexet ofta har en medlande funktion. Sexet kan där uttrycka kärlek, försoning, lust, etc, men avgörande är alla gånger att sexet just förmedlar någonting, sex betyder aldrig bara sex.

Det finns ingenting per definition ickefeministiskt i att filmatisera sex, på samma sätt som det inte finns någonting per definition ickefeministiskt i att filmatisera vad som helst.

Svårigheten, om någon, när man bestämmer sig för att göra just feministisk porr, ligger inte så mycket i att man filmatiserar sex som att man filmatiserar sex. Sex har historiskt sett varit en av de viktigaste patriarkala maktmedlen, eller mer dramatiskt: Sex är makt. Att filmatisera sex blir därför närmast ofrånkomligt att filmatisera patriarkal makt.

Men utifrån definitionen av porr som filmatiserat sex, där själva sexet står i fokus, finns ingen större problematik i idén om feministisk porr än t ex i idén om feministiskt sex. Att den senare skulle innebära en självmotsägelse vill jag inte gärna köpa, varför inte heller feministisk porr kan anses vara en självmotsägelse. Det finns såklart strukturella svårigheter knutna till båda, på samma sätt som vad gäller allt annat, men strukturella svårigheter är något annat än självmotsägelser.

Slutsatsen kan så nästan kännas dumt enkel, men saknar inte därför poäng: Sexism och sex är inte samma sak.

Integriteten står svag

2009-11-01T16:43:00.000-08:00

"How many roads must a man walk down?", frågade Bob

Det är inte lätt att göra bra ifrån sig socialt utan att ändra på vem man är. Det gäller främst bland nya människor, bland vänner kan man för det mesta vara sig själv (åtminstone om vi utgår från att man någorlunda väl vet vem man är).

Man säger gärna att social framgång inte blir viktig om man är säker på sig själv. Antingen är jag uppskattad för den jag är, eller så kan det kvitta. Med andra ord: Den sociala framgången är enbart viktig för människor som behöver bekräftelse på att de duger.

I viss mening stämmer det här. Om jag vet att jag är älskad av mina vänner, behöver jag inte vara älskad av hela världen.

Men social framgång är viktig även med vänner. Jag vill många gånger att också människor som jag inte själv tycker om ska tycka om mig. Speciellt om jag hamnar ensam med de jag inte gillar. Jag tror att man med rätta kan säga att vi hellre förändrar något hos oss själva än vi blir ouppskattade i en grupp.

I en grabbig miljö har jag oftast närmre till sexistiska skämt än till en protest.

Bland modemänniskor ser jag ner på människor utan smak.

Bland människor utan stilintresse ser jag ner på modemänniskor.

Slutsatsen blir: Mot social framgång står sig integriteten svagt.

Man gör sitt

2009-10-28T17:24:00.001-07:00

Aja, någorlunda lika är de väl

Jag såg just "Änglar och demoner", uppföljaren till Dan Browns "Da Vinci-koden". Stellan Skarsgård är med. Och även om jag redan tidigare har haft det på känn, tycker jag mig nu ha fått det slutgiltigt bekräftat: Stellan Skarsgårds skådespeleri består nuförtiden enbart av tal i väldigt låg tonart. Han verkligen mullrar fram replikerna.

Inget fel med detta, tvärtom, hans basröst är verkligen imponerande. Den enda som överhuvudtaget kan ge honom en match torde vara Kiefer Sutherland, men även han lär framstå som Musse Pigg bredvid Stellan.

Aristoteles sa att varje människa bara är riktigt bra på en sak. Man kan väl starkt ifrågasätta Aristoteles tes, men skit i det. Jag tycker att vi borde gratulera Stellan som har hittat sin talang!

Att inte utnyttja den till fullo vore i sanning ett slöseri.

Leve Michael?

2009-10-28T08:26:00.000-07:00

Skyldig?

Det är såklart svårt att egentligen ha några åsikter kring Michael Jacksons skuld alternativt oskuld vad gäller pedofilianklagelserna. Men vissa saker kan trots allt sägas om den mediala bilden av Michael Jackson och hur den har kunnat leda fram till en brottsstämpling av honom.

Michael Jackson sa att han tyckte om att umgås med barn eftersom han själv blev berövad sin barndom. Neverland - Jacksons privata nöjespark - var en storslagen, magnifik manifestation av detta.

Att en vuxen man vill umgås med barn anses oftast som något oerhört suspekt. Om den här personen, som Michael Jackson, dessutom är sexuellt ambivalent (kanske t o m bög?) stärks misstankarna: Här är någonting allvarligt fel! Sexuellt avvikande personer har ju alltid varit lovliga byten för människor som vill utse sexuella syndabockar. Bögar är sexuellt konstiga redan från början - klart de är pedofiler också!

Michael Jacksons okonventionella livstil kunde helt enkelt inte accepteras. Det krävdes en brottsrubricering, oavsett om brott förelåg eller inte.

Så man sa att han var pedofil. Det är enkel och rimlig förklaring, ja, det var väl rent av rätt väntat?

Kanske låg han faktiskt med barnen, det är en annan synvinkel. Men jag tycker att man har anledning att tvivla.

Tydlighet är en dygd

2009-10-28T04:16:00.000-07:00

Jag vill dig väl, hedersord.

Ibland när man vill säga någonting väldigt, väldigt tydligt, kan resultatet bli det rakt motsatta: Mottagaren tror att man ljuger.

Jag läser just nu en bok av Joyce Carol Oates som heter "Mitt i livet". Oates är mycket noga med att påpeka att boken är rakt igenom påhittad. På bokens första sida slår hon fast detta i en tillägnelse.

"Till mina vänner i Princeton, som inte figurerar någonstans på dessa sidor"

Jag tror henne. Hon är kort men hjärtlig och jag uppfattar henne som trovärdig. Jag vänder sida.

"Detta är ett skönlitterärt verk. Namn, gestalter, platser och händelser är produkter av författarens fantasi och varje likheter med verkliga personer, levande eller döda, tilldragelser eller miljöer är helt och hållet en tillfällighet."

Och jag tänker att den här boken nog handlar om Joyce Carol Oates vänner i Princeton, som figurerar överallt på dessa sidor.

En politisk diagnos

2009-10-27T06:07:00.000-07:00

Jag träffar en vän på en bar.

Jag: Du ser lite hängig ut...?
Vän: Ja, jag har dragit på mig liberalismen!
Jag: Usch, låter otäckt, vilka är symtomen?
Vän: Ja, jag gick och sket men tänkte att det var för att jag ville, inte för att jag behövde.
Jag: Fyfan.

Det gäller att tvätta händerna så man inte åker dit själv.

Var dig själv!

2009-10-26T06:35:00.000-07:00

Få henne på fall - lär dig ett korttrick eller nåt!

Det verkar vara något av en Hollywoodfavorit. Misslyckad, deppig kille ändrar radikalt på ett specifikt personlighetsdrag och hela livet förändras till det bättre. Och kanske framförallt: Misslyckad, deppig kille ändrar radikalt på ett specifikt personlighetsdrag och får drömtjej.

Knepet kan vara att säga ja till precis allt ("Yes man"), att aldrig ljuga ("Liar, liar"), att gå till raggningscoach ("Hitch"), etc. Kort sagt: Ett enkelt framgångsrecept utformat för vem som helst.

Twisten kommer när drömtjejen får reda på att huvudpersonen har levt sitt liv enligt just ett sådant framgångsrecept. "Är det dig eller ditt framgångsrecept jag är kär i?", brukar den avgörande frågan bli.

Som kronan på verket i den här genren finns såklart boken "Spelet", Neil Strauss bibel för förlorarkillar som inte vill annat än att få heta tjejer på rygg med hjälp av en manual (vilket Strauss alltså erbjuder, med det implicita antagandet att tjejer är helt förutsägbara och kan manipuleras av vem som helst med hjälp av en enkel uppsättning grundregler).

Den avgörande frågan, "är det dig eller ditt framgångsrecept jag är kär i?", antyder en allmän ängslan hos oss. Vi vill gärna tänka oss kärleken som någonting som står utanför sociala mönster, statussymboler, klassgränser, maktstrukturer. När vi säger att kärleken är blind menar vi just detta.

Det är också därför vi ofta finner frågan varför vi älskar någon så svår att besvara. Vi älskar inte summan av någons egenskaper, istället ser vi på kärleken som någonting som står utöver detta (alltså ingenting).

Situationen vi finner oss stående inför är alltså följande. Antingen betraktar vi kärleken som ickekulturell, men då berövar vi den allt innehåll - förutom en vag känsla av någonting magiskt. Eller så betraktar vi kärleken som kulturellt skapad, men då berövar vi kärleken just denna känsla av magi.

De lösningar som erbjuds av filmerna brukar oftast vara kraftigt ambivalenta. Framgångsmodellen som har tagit förlorarkillen från rock bottom till drömtjejen, förklaras i slutändan helt oväsentlig: "It was me all along, baby".

Tillbaka på ruta ett, alltså. Uppföljaren till "Spelet" blir kort:

"Ett råd - Var dig själv!"

Blått till pojken och så var det med det.

2009-10-25T18:15:00.000-07:00

Kolla mamma, jag är ett subjekt!

Min föräldrageneration tenderar att behandla 60- och 70-talen, och de idéer som präglade dessa två decennier, som en sjukdom de numer är immuna emot. Mellan då och nu står nämligen åttiotalets motreaktion, där hippien förvandlades till yuppie och idealisten blev "realist".

När man revolterar är man sällan speciellt nyanserad. Det gamla är värdelöst och det nya är fantastiskt, så brukar uppställningen istället se ut. Låt oss kalla det mänskligt. Min föräldrageneration har genomlevt 60- och 70-talens frihetsideal, dess tro på en bättre framtid och en vackrare värld. Och de har dödförklarat dem.

Jag tycker ofta att jag förstår 60- och 70-talen bättre än vad min föräldrageneration gör själva. Med ett utomstående öga kan jag se (anser jag mig kunna se?) att skillnaden mellan 60- och 70-talens idéer och 80-talets-motreaktion, inte så mycket är en skillnad mellan rätt och fel som en skillnad mellan perspektiv. 80-talets idéer omintetgjorde inte 60- och 70-talens idéer intellektuellt sett: De enbart ersatte dem historiskt.

Det föds barn i släkten nu, och jag står inför ett klassiskt 60-/70-talsproblem: Ska jag köpa rosa kläder till pojken och blåa till flickan? Ska jag rent av vara så vågad att jag köper en kjol till pojken?

Mina föräldrars svar är enkelt att lista ut: Var inte löjlig! Det där försökte man med redan på 60- och 70-talen och Gud ska veta att det inte blev något mer jämställt för det.

Och jag frågar både mig och min föräldrageneration: Vad är 80-talets briljanta lösning?

(Och så köper jag blått till pojken.)

Inominstitutionella sanningar

2009-10-21T14:46:00.001-07:00

Höjden av omoral?

En vän var över på kaffe och kaka häromdagen. Hon pratade om sin starka avsky för människor som äter ensamma. Eller snarare sin avsky för själva fenomenet. Äta, argumenterade hon, det är någonting som man gör i grupp.

Om man trots allt måste äta ensam, fortsatte hon, finns vissa förhållningsregler som man måste följa. Läser man t ex tidningen samtidigt som man äter så kan det vara ok. Att kolla TV samtidigt gör även det saken bättre. Helt enkelt: Ätandet måste förenas med någon typ av själslig stimulans.

Vi idéhistoriker har en tendens att anse en åsikt helt överkörd, om vi i denna kan påvisa existensen av en moralföreställning. Speciellt om vi finner en sådan där man vanligtvis inte förväntar sig detta. Så jag sa:

"Ja, du vet, det här med ätande förknippas ju ofta med en stark moralföreställning. Middagen, ätandet i grupp, har historiskt sett varit en viktig symbol för familj, solidaritet, gemenskap, etc. Med andra ord, att äta består inte bara av själva ätandet."

Den förväntade kapitulationen uteblev dock. Så jag tog till det idéhistoriska generalknepet nr 2 - åberopandet av auktoritet:

"I Thomas Mores bok 'Utopia' finns ett långt stycke där han argumenterar för gemensamma måltider i staten. Hela staten ska alltså äta tillsammans varje dag. Du förstår nu vilka starka moraliska värderingar som man historiskt har lagt i ätandet: Om alla i staten bara äter tillsammans, kommer vi att få en lycklig och konfliktfri stat."

Jag tänkte, att nu kommer hon aldrig mer lägga någon värdering i ensamätandet. Min vän svarade:

"Skitbra idé ju! Alla borde verkligen äta tillsammans."

Och jag tänkte att det ju är bra, att vi åtminstone håller med varandra inom institutionen.

Två individer

2009-10-21T14:00:00.001-07:00

Hugh Hefner säger: Feminism är trisst, och det är mycket roligare att ha roligt

Det sitter två filmkritiker, en man och en kvinna, i kulturnyheternas studio och diskuterar Lars von Triers film "Antikrist" och kanske framförallt den kvinnosyn som filmen förmedlar.

Män har i sådana här situationer ofta den fördelen att inte behöva tänka i kön. De kan prata om människor istället. Och feministen blir i ett nafs den trångsinta, snåla som inte tillåter människor att gå utöver sina könsbestämmelser. "Jaså, du ser dem som man och kvinna, själv föredrar jag att betrakta dem som två individer."

Den manliga filmkritikern på kulturnyheterna säger sålunda: "Jag såg inte på karaktärerna som representanter för ett kön, och tänkte därför inte heller på om de återspeglade några könsstereotyper eller inte. Jag såg dem som människor, helt enkelt."

Och det är ju såklart smidigt. Den storsinta, manliga kritiken tillåter människor att vara människor. Inte alls som den tråkiga, kvinnliga kritikern som bara håller på och tjööötar om kön och genus i tid och otid.

Skönt då med en man som kan säga att det där med kön och genus inte känns så himla viktigt.

Att tänka efter eller inte tänka efter, det är frågan

2009-10-21T09:41:00.000-07:00

I valet mellan "What's in it for me" och "Champion" väljer Göran Hägglund alla gånger den senare.

"Det finns jättepositiva låtar och några som är lite eftertänksamma."

Det här säger Amy Diamond om sin nya skiva "Swings and roundabouts". Att uttrycka sig som hon gör är ganska vanligt. Det finns glada låtar och så finns det eftertänksamma låtar. De senare är inte lika glada.

Man kan fråga sig hur förhållandet eftertänksam-sorgsen egentligen ser ut. Är en låt eftertänksam eftersom den är sorgsen? Det verkar inte rimligt, eftersom man gissningsvis borde kunna skriva en sorgsen låt utan att tänka efter överhuvudtaget. Och man kan ju inte gärna vara eftertänksam utan att tänka efter.

Alltså är en låt sorgsen eftersom den är eftertänksam. Det här är intressant, eftersom det säger något om oss som människor: När vi inte tänker efter så är vi, som Amy Diamond uttrycker det, "superpositiva" men när vi tänker efter så inser vi att vi inte har så mycket att vara glada över.

Än en gång: Var det inte precis det här som Göran Hägglund försökte sätta fingret på?

Skillanden mellan pop och r'n'b illustrerad i bild och text

2009-10-20T08:43:00.000-07:00

Culture Club sjunger: "I just wanna be loved"

Drake sjunger: "I just wanna be successful"

Skitgott!

2009-10-19T12:49:00.000-07:00

Varför ser inte skolmaten ut såhär? Jag fattar inte!

Jag har inte direkt följt TV4:s "Matakuten" slaviskt, men de gånger jag väl har kollat har jag inte riktigt förstått poängen.

Det finns ett väldigt svårlösligt problem i frågan om skolmaten. Att göra god och nyttig mat för lite pengar är i sanning inte lätt. Det är en fråga som kräver lång eftertanke, om den ska kunna lösas.

Det är dock inte en fråga som "Matakuten" verkar vilja befatta sig med. Istället kommer nån stjärnkock från Le Rouge eller nåt och handrullar köttbullar och tvingar mattanterna att göra ett blindtest. "Vilken är godast av köttbulle A och köttbulle B?", frågar han.

Den ena köttbullen är den handrullade, med kärlek lagade bullen. Den andra är en fabrikstillverkat, djupfryst billig bulle. Mattanterna gillar den första.

"Där ser ni!", säger stjärnkocken. "Det går att laga godare köttbullar än era djupfrysta, trista bullar."

Och det har han ju såklart rätt i. Det finns godare mat än skolmaten. På Le Rouge, till exempel. Skitgott.

Men jag vet inte riktigt hur den insikten ska lösa skolmatsfrågan.

Wrestlingvisdom

2009-10-19T12:15:00.000-07:00

Eurosports expertkommentator knows best

Eurosport sänder wrestling nu. Deras expertkommentator är helt osannolik. Jag vet inte vad han heter, men man kanske kunde kalla honom för wrestlingens Göran Zackrisson.

Två vältränade killar med rakat bröst står i ringen. Experten kommenterar: "Det här är ju lite av en prettyboy-kamp. Ingen av dem har något hår på bröstet." Den andra kommentatorn frågar: "Du gillar inte det, va?" Experten svarar: "Nej, det känns lite omanligt, jag gillar wrestlers med hår!"

Därefter tar en av de rakade brottarna upp en pinnstol som han tänker slå den andra rakade brottaren med. Experten kommer med ytterligare en invändning: "Jag tycker att man borde ställe dit lite mer rejäla stolar." Pinnstolarna är väl lite för omanliga.

En annan brottare lovar att han inte tänker förlora en enda match på hela året. Experten förstår inte vad som är så imponerande med det löftet: "Vadå? Det enda han behöver göra då är ju att inte ställa upp på några fler matcher! Skitlätt."

Och nu berättar The Undertaker hur mycket stryk han tänker ge sina motståndare, med den avslutande punchlinen: "They will all rest in peace!"

Detta gör experten helt förvirrad. "Jag förstår inte. Han vill ju sina motståndare illa, varför säger han då att de ska vila i frid? Det är ju helt ologiskt. Han borde väl snarare säga att de ska bli osaliga i döden, eller något."

"Du ska nog inte fundera så mycket mer på det där", säger den andra kommentatorn.

Jag tänker det rakt motsatta: Du ska nog starta en blogg. Jag lovar att länka.

En dödlig påminnelse

2009-10-19T02:36:00.000-07:00

Jag är min kropp

Jag har börjat träna. Jag simmar, gör armhävningar och situps och ska snart börja träna inför Göteborgsvarvet. Jag älskar att se min kropp bli starkare, känna hur jag orkar med mer ansträngning.

Att träna har gjort mig väldigt medveten om min kropp. Tidigare kunde jag betrakta min kropp som något jag endast bar med mig, någonting utomstående mig. Träningen har gjort mig uppmärksam på att jag inte bara har en kropp: Jag ÄR en kropp.

Att se och känna min kropp förändras har dock medföljts av den insikten att min kropp kommer att försvagas och försämras under livet. Erfarenheten av att min kropp kan förändras till det bättre har gjort mig plågsamt medveten om att den också oundvikligen kommer att förändras till det sämre. Att göra mig stark har med andra ord gjort mig medveten om min egen bräcklighet.

Det som började i bakfylleångest över en dåligt omhändertagen kropp, har alltså resulterat i mer kroppslig ångest än tidigare. Om jag förut hade en svag kropp som jag inte kände, har jag nu en måttligt starkare kropp som jag känner ständigt närvarande, främst som en påminnelse om min egen dödlighet.

Till försvar för det politiskt korrekta

2009-10-18T15:57:00.000-07:00

Privatknullare?

Det finns vissa konstateranden som gäller som argument. Jag har pratat om det tidigare, i samband med ungdomars åsikter. Den här gången gäller det de åsikter som vanligtvis brukar gå under etiketten "Politiskt korrekta".

Att bli anklagad för att ha politiskt korrekta åsikter är att bli anklagad för att inte tänka själv. Den person som tycker det politiskt korrekta, tycker inte på egen hand. Den här anklagelsen brukar i en diskussion ofta anses dräpande nog, och personen som ertappas med att ha politiskt korrekta åsikter förklaras intellektuellt mindervärdig.

Att anklaga en person för att inte tänka själv är dock i sig inget argument för eller emot dennes åsikter. Det är enbart ett konstaterande. Den åsikt som du ger uttryck för ingår i det spektra av åsikter som vanligtvis brukar kallas för "politiskt korrekta". Det är allt som sägs. Om åsikten är rätt eller fel berörs inte.

Att bli påkommen med att inte tänka själv är naturligtvis en intellektuell nesa. Personligen vill jag dock hävda min tankefrihet såpass, att om mina åsikter sammanfaller med det politiskt korrekta är detta just ett sammanfallande, inte en A-och-B-relation.

Man kan vidare fråga sig, om inte den person som finner en stolthet i att inte ha politiskt korrekta åsikter, frånsäger sig sin tankefrihet i större utsträckning än dennes motsats: Han/hon definierar verkligen sina åsikter utifrån det politiskt korrekta, men för honom/henne gäller det att säga nej. Det är ett förhållande till det politiskt korrekta som är omöjligt att förneka.

Personligen kan jag med glädje säga, att om mina åsikter råkar vara samma som de politiskt korrekta, gör detta mig glad eftersom mina åsikter utgör sammhällsnorm.

Medelklassangelägenheter på Systembolaget vs "verkligheten"

2009-10-17T11:38:00.000-07:00

Eller: en supertrevlig sprithäxa

"Det som är en sanning i Jena och Berlin är ara ett dåligt skämt i Heidelerg"

Orden är Gustav Frödings. Trots de år som förflutit mellan oss och Fröding, är citatets poäng än idag slående gångbar: Det som är en sanning för mig är inte nödvändigtvis en sanning för dig. Det är en fråga om perspektiv.

Igår var jag på systemBredvid mig står tre män (lite slarvigt skulle jag nog kalla dem för lantisar). Att systembolaget har mycket att erbjuda visste jag redan. Men att Frödingcitatet skulle bekräftas, hade jag inte förväntat mig. En av de tre männen bredvid mig säger:

"Det värsta som finns är en sprithäxa med vatten!"

Hans vänner håller med; det här är tydligen en angelägen sanning.

Jag tänkte att de definitivt måste komma från förorten eller något, för på Systembolaget Rosenlundsgatan lät hans kommentar bara som ett dåligt skämt.

Här är vi nämligen för fina för häxor. (Istället dricker vi Systemets billigaste ekologiska vin).

Nej!

2009-10-17T10:12:00.000-07:00

Nej, jag säger nej!

Det är inte lätt att veta vad man tycker. Varje åsikt är liksom på förhand försedd med ett motargument, att ta ställning för någonting är alltid snarare att välja det minst dåliga alternativet, än att verkligen känna en stark övertygelse.

Idag delade Kristdemokraterna ut kaffe i Björns Trädgård. Jävla KD! Hålla på och lura folk att de vill väl med kaffe och kaka. Jag tänkte att jag kanske skulle sparka ner hela ståndet, kasta deras dumma kaffe på marken.

Det är mycket lättare att veta vad man inte tycker. Jag vet verkligen vad jag inte tycker.

Jag har svårt för människor som påstår att det var bättre förr. Saker och ting var verkligen inte bättre på förr. Men vissa aspekter av det förflutna, i det här fallet 60-talets motkulturrörelse, är lätta att sakna.

Jag brukar aldrig demonstrera på första maj, men jag borde nog börja med det. Att demonstrera är på många sätt den renaste formen av åsiktsmässigt uttryck: Människor som samlas i stor grupp och säger nej.

Som Joey Ramone uttryckte saken:

"I don't like politics
I don't like communists
I don't like games and fun
I don't like anyone
And I'm against it!"

En öm tå?

2009-10-16T06:55:00.000-07:00

I antika Grekland lärde man ut retorik. Som tur är har Göran Hägglund nuförtiden gjort hela den läran umbärlig.

På frågan vad han tycker om den fortsatta diskussionen efter hans artikel om "verklighetens folk" , svarar Sveriges socialminister Göran Hägglund i senaste numret av Fokus:

"Det är jättebra och spännande att debatten har rullat på våg efter våg. Det är tydligt att jag trampat på en öm tå hos personer med rejäla megafoner på kultursidorna. Det bekräftar att det finns en självgod grupp i Sverige som vet hur allt ska vara - sådana som hyllar provokationer men lätt blir provocerade själva." (Min fetstil)

Hägglund argumenterar enligt en logik som säger: Om jag kritiserar en person eller en grupp för något som gör dem upprörda, så ligger det automatiskt någon sanning i min kritik.

Jag misstänker att Hägglunds resonemang får lite sneda konsekvenser. Anta till exempel att jag som representant för ett blått parti kritiserade socialdemokraterna för att föra en stalinistisk politik. Jag kanske kallade deras skattepolitik för "en planekonomisk lösning" och påstod att deras arbetspolitik inte var något annat än Sovjetiska GULAG-arkipelager. Anta än en gång att jag sa allt det här i egenskap av minister. Kan man inte tänka sig att en och annan sosse skulle bli upprörd?

Skulle det då vara rimligt att som Göran Hägglund säga att den anklagade blir upprörd eftersom det ligger någon sanning i anklagelsen? Att ilskan över att bli jämförd med Stalin i själva verket beror på en faktisk likhet? Eller vore inte en enklare förklaring att människor förväntar sig mer av en svensk minister, än att (som Hägglund) i debattartiklar ge uttryck för kulturfascism och akademikerförakt?

Nu ska hursomhelst jag och Patrik fredagsstäda. Jag ska (helt felaktigt) säga till honom att han aldrig städar, att jag drar hela lasset i hushållningen och att han därför får fredagsstäda på egen hand. Patrik kommer att bli upprörd och har därmed gått i fällan: Jag har visst trampat på en öm tå och därför är det jag säger automatiskt sant.

Göran Hägglund vs. Världen 1-0

En postmodern nick

2009-10-14T12:38:00.000-07:00

En annan Nick (hoho!)

Postmodernismen lär som bekant att det inte finns någon objektiv sanning. Genom att bara betrakta verkligheten förutsättningslöst kan vi inte lära oss någonting, istället får verkligheten sin betydelse utifrån de begrepp och förståelseramar vi tvingar på den.

Det är lätt att bli övertygad om att postmodernismen har rätt när man kollar på fotboll. Albaniens högerytter slår nu en stenhård inspark mot straffområdet. En albansk spelare möter bollen med pannan. Bollen är så hård slagen att han nästen ramlar bakåt.

Hur ska jag förstå det här? Varför väljer en människa självmant att göra som den här albanen? Varför möter man frivilligt en stenhårt slagen boll med pannan? Verkligheten berättar inget förutsättningslöst för oss. Det finns ingen objektiv, av människan oberoende sanning här.

Han nickar. Det är förklaringen. Han nickar i förhoppning att få in bollen i mål. Det har ett värde för honom.

För att citera The Killers: "Spaceman says: It's all in your mind."

Jacob håller inte med!

2009-10-14T03:22:00.000-07:00

Livet har sina goda stunder

"På McDonalds varva ner, hos oss finns inga krav!"

Kommer ni ihåg den gamla McDonalds-sången? Jacob, 10-år-eller-något, hade stora problem med textraden ovan. "Det kan ju inte stämma? Det finns ju en hel mängd krav på McDonalds. Kravet att ställa undan maten när man är klar. Kravet att betala för maten." Och så vidare.

Nu känner 21-åriga Jacob samma sak kring en annan reklam, nämligen GE Money Banks erbjudande "Mitt lån": "Ett lån på dina villkor!"

Det här kan ju inte stämma! Om jag fick bestämma villkoren för ett lån skulle jag till att börja med ta bort räntan. Kanske skulle jag helt ta bort återbetalningsskyldigheten (vilket väl skulle göra det omöjligt att kalla lånet för ett lån; utan återbetalningsskyldighet är det ju snarare en gåva. Men om jag var kung, etc) Jag skulle definitivt se till att jag bara behövde betala när det passade mig. När jag hade pengar över.

Jag läste på lite om det här lånet. Det visade sig att räntesatsen bestäms utifrån hur kreditvärdig banken tror att du är. Jättekreditvärdig = låg ränta, intejättekreditvärdig = hög ränta. Det här kan man såklart med lite god vilja kalla för "ett lån på mina villkor". Det är ju mina ekonomiska villkor som bestämmer räntan, d v s lånets villkor.

Man kan också säga, att 10-åriga Jacob och 21-åriga Jacob kritiserar reklam på ungefär samma vis. Det är såklart rätt deprimerande hur man än väljer att se på det. Jag väljer dock att tänka på mitt 10-åriga jag som osannlikt begåvad (vilket ändå lämnar oss med slutsatsen att min tankemässig utveckling upphörde för 11 år sedan).

Fullkomlig orörlighet

2009-10-13T15:53:00.000-07:00

Allt sker med största motvilja

När jag skrev om ordet "avlida", fick jag följande kommentar av min vän Jens:

"Ledet - lida i avlida är samma verb som i uttrycken tiden lider, det lider mot kväll, och vad det lider. Det handlar alltså om tid som framskrider. När man avlider lämnar man alltså den framskridande tiden."

Jens kommentar syftade alltså till att motsäga min tolkning. Och kanske gör den också det. Men jag vill nog hellre se Jens förklaring som en omväg, vilken trots ett visst krux leder fram till samma tolkning av ordet "avlida" som jag tidigare erbjöd: att ordet i själva verket betyder "att sluta lida", eller "att lida av", i hänsyftning till synen på livet som en plåga och döden en befrielse.

Lida, eller rättare sagt ledet, betyder alltså "tid som framskrider". Och att avlida är att lämna den framskridande tiden. Så långt allt väl. Kan man nu inte tänka sig att ordet "lida" som vi känner det idag, från början betydde just "att framskrida i tiden" men allteftersom människor uppfattade detta framskridande som något otroligt plågsamt fick sin nutida betydelse? Att avlida är alltså på samma gång att "lämna den framskridande tiden" och att "sluta lida".

Personligen tycker jag att det enbart ger mer djup åt ordet. Alla tidliga skeenden, sker med största motvilja. Det finns något strävsamt vackert i det.

Som Aristoteles hävdade: Allt strävar efter att hamna i sitt rätta element, ett tillstånd av fullkomlig orörlighet.

I Sverige har vi hösten, närmre kommer vi inte.

Staying alive på Coop

2009-10-13T12:18:00.000-07:00

Music loud and women warm, I've been kicked around since I was born

Coop Extra på Medborgarplatsen har en egenhet vad gäller musiken som spelas på butikens övervåning. Sedan de öppnade för kanske en månad sedan har jag varit där flera gånger i veckan - varje gång har de spelat Bee Gees låt "Stayin' Alive".

Min förvåning över den här tämligen udda prioriteringen har gått igenom flera faser. Först var jag förvånad över hur de lyckades spela "Stayin' Alive" varje gång jag var där. Därefter - kanske fem, sex gånger senare - förvånades jag över hur ofta de måste spela "Stayin' Alive", eftersom jag aldrig hörde dem spela någon annan låt.

Idag övergick min förvåning i chock. Jag bestämde mig för att vänta på övervåningen till låten var slut. Det var som jag misstänkte: "Stayin' Alive" började om på nytt!

Det här måste rimligtvis vara ett medvetet drag från Coops sida. Det är inte så att sånt här bara händer. Det tänkte jag däremot i början. Någon har råkat trycka på repeat. Men efter en månad är det helt enkelt inte en trolig förklaring.

Alltså är det självvalt. Inför invigningen av butiken måste de ansvariga vid något tillfälle ha stått inför valet att antingen spela lite blandad, trevlig musik eller enbart spela "Stavin' Alive" om och om igen - och valt det senare!

Det här gör mig lite nervös. Det är ju öppenbart att de ansvariga försöker leda personalen sakta men säkert mot kollektivt självmord. Att hälla krossat glas i maten är då inte särskilt avlägset.

Låtvalet "Stayin' Alive" måste vara någon typ av djävulsk ironi.

Medelklassens stolta lösning

2009-10-12T13:12:00.001-07:00

Sören Kierkegaard skrev en bok som hette "Begreppet Ångest"

Det sägs ofta att medelklassen inte är stolt över någonting. Att stolthet är förbehållet arbetar- och överklassen. I många avseenden är det här nog riktigt, men analysen förbiser en sak: Medelklassens ångest. Den är vi bannemig stolta över! Att ha ångest är fint och intressanta människor går i terapi.

Det här hänger nog rätt tätt ihop med vårt klassförakt. Eftersom vi varken är fattiga och genuina eller rika och lyckade, lyfter vi fram ångesten som en form av botgöring: Vår ångest är ett enda stort istället.

Med en rätt grovhuggen karaktäristik skulle man kunna säga att arbetarklassen inte har tid för ångest, överklassen inte har rätt till ångest, men att medelklassen enbart har ångest.

Indiepopen är naturligtvis den högsta formen av vår medelklassångest. Ingen annanstans uttrycks den så vackert och så öppet. Precis i det här ljuset ska Morrisseys "Everyday is like sunday" förstås; medelklassens vardag är varken diskbänksromantisk eller glamourös, den är bara "silent and grey".

Som de gamla stoikerna - och medelklasspoeten Markus Krunegård med dem - sa: Det är inte hur man har det, det är hur man tar det. Medelklassens stolta lösning? Ångest.

Jazmine Sullivan

2009-10-12T12:39:00.000-07:00

Jag kanske borde gett er möjligheten att lyssna på Jazmine Sullivan, så här kommer en Spotify-länk.

Lyssna och njut!

Jag gjorde det på mitt sätt

2009-10-12T11:18:00.000-07:00

De verkligt sorgliga figurerna i "Idol" är såklart alla de talanglösa personer som tror att de är Guds gåva till mänskligheten, när de i själva verket inte kan ta en ren ton.

Samtidigt finns en sorts tjurskallig värdighet hos de här människorna. Ingen ska säga åt mig vad jag kan eller inte kan göra, oavsett om de gör det under etiketten "expert" eller inte. Att just de här individerna ofta råkar sjunga så jävla krattigt att man misstänker att de har någon sorts psykisk störning (i annat fall skulle de rimligtvis aldrig söka) må vara en annan fråga.

Nästan likvärdigt sorgliga är då alla de unga människor som helt förnekar sina drömmar bara för att några experter säger att de inte duger till. De sökande kan många gånger svälja rätt vassa elakheter, bara för att de levereras av experter under nån halvsann paroll av ärlighet: "De har ju erfarenhet, så jag får helt enkelt lyssna på dem när de säger att jag inte är nån speciell. Jag passar nog bäst i kulisserna." Ett självförnekande som vanligtvis brukar infinna sig först i 40-årsåldern.

Erika Selin, en årets 10 finalister, är en av dessa. Man har bankat in i henne så mycket att hon är präktig och vanlig - och att dessa kvalitéer är helt värdelösa - att hon till slut helt har börjat identifiera sig med kritiken. "Ja, jag är ju lite vanlig och tråkig, jag måste bli tuff och intressant", kan hon säga innan hon ställer sig på scen.

Och jag vet att många säger att Sid Vicious förstörde punken. Men jag föredrar alla dagar i veckan en person som förstör Frank Sinatras "My Way" som om han ägde världen, än en stackars självförnekande 18-åring som klankar ner på sin egen vanlighet.

Ifrågasättande invändningar

2009-10-12T03:22:00.000-07:00

Historien upprepar sig: Platon pekar upp mot idévärlden, Aristoteles pekar ner mot yrkesförberedande utbildning

Jag jobbar för tillfället på en C-uppsats i idéhistoria. När jag berättar det för människor, brukar de vanligtvis inta en kluven position. För det första, säger de att det låter intressant och att det är något som de själva skulle kunna tänka sig att göra. För det andra, frågar de varför jag gör det och vad man får ut av att göra det. "Vad blir man?", kort och gott.

Min mamma är likadan. Halva hon är naturligtvis stolt över att hennes son pluggar på universitet. Sånt är ju fint. Å andra sidan finns en praktisk skepsis hos henne: "Man måste göra sig attraktiv på arbetsmarknaden. Det finns inte så många lediga jobb för idéhistoriker. Du kanske skulle ta tag i din journalistkarriär och söka Journalisthögskolan?"

Jag brukar för det mesta inta en lätt överdrivet polemisk hållning gentemot henne, säger att jag kanske tänker doktorera och att jag faktiskt har drömmar och inte tänker sälja min själ till Aftonbladet.

Så åker jag idag fylld av entusiasm till Kungliga Biblioteket för att läsa Adolf Phaléns "Kritik av subjektivismen i olika former" och möts av följande reklamskylt:

"Det finns ett liv efter C-uppsatsen. Journalistutbildning för akademiker 1 år."

Och jag tänker att visst har jag en energisk och kraftfull mamma, men hur kan hon vara överallt?

Heja Danmark?

2009-10-11T05:52:00.000-07:00

Ni har båda rätt

Jag såg fotbollsmatchen mellan Sverige och Danmark i ett större sällskap igår. Det gick ju inte så bra för Sverige, så stämningen var ganska upprörd. Konsensus var ungefär att domaren är ett partiskt as som på ett pinsamt sätt dömer till Danmarks fördel. Och sådär brukar det ju vara när det lag man hejar på förlorar.

Jag inser såklart att det här är ett uttryck av känslomässig övertygelse, att alla (inklusive mig själv) i ett nyktrare tillstånd troligtvis skulle ha haft en mer nyanserad syn på domarens insats.

Men det är likväl fascinerande hur rörande överens alla var över domarens skuld. Det antogs helt oproblematiskt som en absolut sanning. Ändå skulle nog ingen ha tvivlat på att danskarna som såg på matchen hade en annan uppfattning. De tyckte troligtvis att domaren var tämligen rättvis.

Trots att det var samma match som visades.

Modernismen säger:

Varken danskarna eller svenskarna har rätt. De betraktar båda matchen med partiska ögon, vilket grumlar deras syn och omöjliggör all objektivitet.

Postmodernismen säger:

Både danskarna och svenskarna har rätt. Man kan aldrig betrakta verkligheten i sin helhet. Istället intar man alltid ett värderande perspektiv, ett perspektiv där vissa aspekter av verkligheten förkastas som oviktiga i förhållande till andra som anses vara viktiga. Både danskarna och svenskarna har rätt utifrån sin känslomässiga utgångspunkt, d v s "heja Danmark" respektive "heja Sverige"

Man förstår, onekligen, varför postmodernismen har segrat. Äntligen behöver man inte skämmas över sitt nationella patos.

Kreativa lösningar

2009-10-11T05:03:00.000-07:00

Joel Lundberg, Billy Björnsson och Jacob Glrosky

Den här bilden togs på mig och mina vänner Joel Lundblad och Björn Bryngelsson i fredags. Det blev inte helt rätt med våra namn. Namnen ovan är de som publicerades i samband med bilden.

Det känns ju en aning onödigt att peka ut någon skyldig. Jag kan dock tänka mig att Joel, som skrev ner våra namn på fotografens lapp, har en viss skuld i det hela.

Jag skulle gärna se den där lappen. Att Joel Lundblad blir Joel Lundberg är väl inget att förvånas över. Att Hjortsberg blir Glrosky är ju förstås rätt häpnadsväckande, men här får man nog tänka sig att det har skett någon typ av missförstånd. Det är liksom inte riktigt rimligt att fotografen har sett "Hjortsberg" - förvisso slarvigt - nedskrivet och trott att det stått "Glrosky".

Vad gäller Björn så har fotografen uppenbarligen uppfattat att han heter Björn. Varför det ändå blev "Björnsson" är då lite svårt att förstå. Möjligtvis var det så att han enbart kunde tyda ut namnet "Björn" från den gissningsvis rätt slarvigt skrivna lappen. Och sedan tänkt: Efternamn är ju viktigare än förnamn, och namnet "Björn" är ju bevisligen rätt - jag skriver "Björnsson"!

Det här är kanske en lösning som jag personligen inte skulle rekommendera, men å andra sidan är det väl såhär det går i ett samhälle där "kreativitet" är en så hyllad egenskap.

Perspektivkrock på Le Rouge

2009-10-10T06:31:00.000-07:00

Husets röda

Jag: Ett glas rött vin, tack!
Kyparen: Är det någon speciell sort du är ute efter?
Jag: Husets...?
Kypare: Vi har inte husets.
Jag: Nehe. Kan jag få det billigaste då?
Kypare: Ja, för vi har ju en hink där vi häller slattar, du kan få ett glas därifrån.
Jag: Ja, ok, tack?
Kypare: ...
Jag: Det näst billigaste då?

Jag vet verkligen inte vem som är idioten här. Jag, som leker vuxen person på fin bar när jag egentligen är en student som i själva verket bara har råd med 30-kronorsöl. Eller kyparen, som hellre än att bemöta mig trevligt påpekar att Le Rouge är för fint för husets.

Att späda ut den sammanlagda världskärleken

2009-10-10T06:02:00.001-07:00

All min kärlek riktad till Joyce

Alla människor förtjänar inte din kärlek. Påståendet är Sigmund Freuds i boken "Vi vantrivs i kulturen". Uttalandet är inte fullt så kontroversiellt som det i förstone kan verka. Allt Freud i själva verket säger är att din kärlek är begränsad, om du ger den till alla blir det inget över till de du verkligen älskar. Därför förtjänar inte alla människor din kärlek.

Jag blev besviken när årets Nobelpris i litteratur gick till Herta Müller. Jag hade verkligen hoppats på Joyce Carol Oates! Inte för att jag är kapabel att jämföra de två, jag har aldrig läst en sida Müller. Men, för att prata med Freud, Herta Müller förtjänar inte min kärlek - jag känner ju inte henne.

Joyce Carol Oates däremot, hon förtjänar verkligen min kärlek. Än en gång Freud: Min kärlek är begränsad, så jag måste begränsa dess riktning i så hög utsträckning som möjligt om den inte ska urvattnas. Herta Müller är som kranvatten i vinet.

Ungefär såhär måste den norska nobelkomittéen ha resonerat när de gav Nobels fredspris till Barack Obama. Alla vet vem han är, alla gillar honom. Det är lika bra att inte späda ut den sammanlagda världskärleken genom att utöka det kollektiva medvetandet med någon fredskämpe ingen känner till.

Eller Stalin: Åsiktsfrihet är inte bra, för då kommer den sammanlagda världskärleken att riktas mot en alltför stor mängd åsikter. Till slut finns en överflödig mängd åsikter, men inga starka sympatier.

Eller Bert Karlsson: Inför diktatur i sverige

Vad säger jag egentligen? Att Bert Karlssons åsikter och läsning av Joyce Carol Oates bara är olika sidor av samma mynt? Det var inte bra.

En nyanserad ungdom

2009-10-10T04:36:00.000-07:00

Jazmine Sullivan vet inte vilken fot hon ska stå på

Ungdomar anklagas ofta för att vara onyanserade och alltför extrema i sina åsikter. Jag har tidigare argumenterat för ungdomars rätt att vara på just det här sättet, men låt oss för en stund anta att det finns ett egenvärde i mer nyanserade och slätstrukna åsikter.

Många skulle nog hävda att det unga r'n'b-stjärnskottet Jazmine Sullivan är undantaget som bekräftar regeln vad gäller ungdomars påstått onyanserade och extrema åsikter. Själv ser jag hellre henne rätt och slätt som ett motbevis: Unga människor, Jazmine själv född '87, är fullt kapabla att resonera på ett vuxet sätt.

Jazmines textförfattande är väldigt speciellt. När hon skriver en text, verkar det som att hon på förhand inte riktigt har bestämt sig för vad hon tycker. Texterna kretsar oftast kring ett givet ämne, som hon under låtarna kämpar för att förhålla sig till på ett hållbart sätt.

Tydligast - och roligast - är detta i låten "Bust your windows". Intrigen är enkel: Jazmines pojkvän har varit otrogen och Jazmine hämnas genom att slå sönder rutorna på hans bil. Jazmine föregår i inledningen kritiken och sjunger att pojkvännen säkert kommer tycka att hennes handling är barnslig. Men förtjänar hon inte att le? Jo, resonerar hon, "I must admit it helped a little bit / to think of how you'd felt when you saw it". Och dessutom:

"Even though all that you did to me was much worse
I had to do something to make you hurt"

I låten "Switch!" är positionerna de omvända. Jazmine går på dubbeldejt med en kille hon just träffat på bokhandeln, hans bästa kompis och en dejt till honom - och blir kär i sin dejts bästa kompis! En klart prekär situation. Jazmine vet att det är fel av henne att agera som hon gör, men, utvecklar hon, "I couldn't help it, and I don't care - I'm being selfish!"

I ett sista diplomatiskt försök lägger hon fram det okonventionella men välmenande förslaget: Kan de inte byta dejter? Det är ju ändå första dejten, så det kan väl inte vara någon jättestor sak? Hon vänder sig till sin dejt: "You can take my girlfriend, I hardly know you so there is no attachments".

Fram och tillbaka, så fortgår intrigerna i Jazmines låtar. Argument och motargument kommer och går.

Man kan kalla det moget, om man måste.

Just köpt

2009-10-08T07:26:00.000-07:00

Man gör vad man kan för att mota den årliga höstdepressionen.

Kamma dig?

2009-10-08T04:45:00.001-07:00

Anders Borg säger: Flow it, show it, long as God can grow it - my hair!

Bob Dylan sa en gång att han inte litar på människor utan hår på huvudet. Jag kan i många avseenden sympatisera med honom, även om den tid som Dylan sa detta i kanske överdrev hårets specifika betydelse en aning: 1970 släppte Crosby, Stills, Nash and Young den otroligt dramatiska låten "Almost cut my hair", 1967 sattes musikalen "Hair" upp för första gången. Exemplen kan med all säkerhet mångfaldigas.

Den generella innebörden av Dylan uttalande är dock lika angelägen idag. I nästan uteslutande grad är det gamla människor - alltså människor utan hår - som bestämmer över unga människors liv. Jag ska inte gå så långt som att kalla det här för ett demokratiproblem, men någon sorts problem är det utan tvekan. En barnslig men personligt angelägen logik säger: Alla mina kompisar har hår på huvudet - människor utan hår är inte mina kompisar!

Faran är om det här resonemanget leder till slutsatsen att Anders Borg är en jäkla klippa.

I sådana fall tar jag tillbaka allt.

Ärlighet varar längst

2009-10-08T01:47:00.000-07:00

Moder Teresa säger: Ärlighet varar längst

Alecta säger i sin senaste reklam: "Vi håller bara på med tjänstepension, så det är klart att det är det vi är bäst på."

Alldeles omedelbart kan det här verka som ett bra argument. Det företag som ska ta hand om min tjänstepension får ju gärna vara bäst på just tjänstepension.

Men vad är det egentligen som sägs? De håller bara på med tjänstepension, så därför är de bäst på tjänstepension. Ja, det säger väl sig självt? Om man bara håller på med en sak så är man väl bäst på just det. Det är rimligtvis också det man är sämst på. Det är ju det enda man gör.

Egentligen är det lite svårt att prata i termer av kvalitet när man bara gör en sak, bra och dåligt är ju i grunden relativa begrepp: saker och ting är enbart bra eller dåliga i förhållande till andra saker som är bättre eller sämre.

Och det finns ju absolut ingenting som säger att Alecta skulle vara bättre än andra företag vad gäller tjänstepension, bara för att de inte gör något annat.

"Vi håller bara på med tjänstepension, så det är klart att det är det enda vi håller på med."

Kanske inte lika schvungit som första alternativet, men ärlighet varar längst, Alecta.

Fullständigt alienerad vid 30

2009-10-07T13:37:00.000-07:00

"Den som exempelvis råkar gilla tavlor som förställer något bör till exempel göra avbön direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser" - Göran Hägglund

Nu var det visst Johan Hekelius tur. I gårdagens Babel, sa han om modern konst att när man väl har tagit till sig den, verkligen förstått, återstår inget annat än tomma teorier.

Jag tror att om kulturdebatten fortsätter i lika hög hastighet åt det här hållet, kommer jag att vara fullständigt alienerad redan vid 30.

Alternativt sällar jag mig till Hägglund Jugend och sjunger "det vanligas" lov lagom till jul.

(Förlåt för den nesliga Hitler-referensen förresten, den var verkligen onödig)

Föregående inlägg är dagspolitiskt

2009-10-07T07:52:00.000-07:00

Jag använder ett superbrett kulturbegrepp. Detta som en reaktion mot det snäva kulturbegrepp som tillämpas i regeringens nya budget.

Hej och hå!

Kulturbärare

2009-10-07T07:10:00.000-07:00

Det är bättre nu, säger 21-åringen

Barn och gamla är inga kulturbärare.

Jag vet inte om påståendet är riktigt, men jag kan tänka mig att det är det. Barn har inte lärt sig de koder som krävs för kulturellt deltagande, gamla är inte nog uppdaterade. Båda står därför utanför kulturen och är alltså inte kulturbärare. I alla fall inte i den här meningen.

Naturligtvis är detta en rätt schematisk och generaliserad uppställning. Men för den skull är den nog inte helt felaktig.

När gamla människor säger att det var bättre för, säger de inte att det faktisk var bättre för: de säger att de visste hur det var, medan de idag inte vet.

Istället för att se detta som något negativt, vill jag nog snarare förse det med positiva förtecken. Det finns någonting hoppfullt i tanken att man mot slutet av livet kommer att känna sig helt kulturell alienerad. Att lämna en värld som man inte längre tillhör, som inte längre tillhör en själv, är långt mindre skrämmande än motsatsen.

Av samma anledning kan jag - om resonemanget ursäktas, jag inser att detta är minerad mark - ha svårt att förstå varför vi upplever det som en så stor tragedi när ett barn dör. Mycket värre borde det upplevas vara när en person mellan 20 och 40 dör. Att lämna en värld man som med liv och lust både skapar och brukar, det borde vara den största tragedin av alla.

Kanske är jag en smula egocentrisk i min analys. När jag själv fyller 50 kommer säkert mitt resonemang att se annorlunda ut.

Men som sagt: kunskap är ett perspektiv. Och jag lever gärna till 80.

"Jag läser artiklarna"

2009-10-07T03:33:00.001-07:00

Vadå? Jag läser ju artiklarna!

Män som blir påkomna med att läsa herrmagasin av typen Slitz eller Moore, brukar ofta bortförklara sig med att de "läser artiklarna".

Att någon använder den här typen av argument som en bortförklaring, borde dock ge för handen att personen i fråga aldrig någonsin har läst ett reportage i någon av tidningarna. För om han hade gjort det, skulle han aldrig komma på tanken att ursäkta sig med detta (kan man åtminstone hoppas).

Man säger ju vanligtvis att en bild säger mer än tusen ord. Må så vara: Vilka tusen ord som än Slitzs eller Moores utviksbilder säger, kan de aldrig mätas sig med de dumheter som faktiskt uttrycks i text.

Jag läste nyligen en krönika i ett nummer av Slitz med rubriken "Ligg med en feminist". Författaren öppnar brett med en karaktäristik över vetenskapernas utveckling, för att visa på såväl beläsenhet som allmänbildning:

"Världen, kära läsare", öppnar han, "har sett sin beskärda del av så kallade pseudovetenskaper. Under medeltiden kunde man knappt sticka lite på måfå med lansen utan att träffa en alkemist i kåpa och helskägg ... " Han fortsätter med att i raden av dessa s k pseudovetenskaper nämna spiritualism och frenelogi, för att sedan knyta ihop säcken:

"Idag har vi genusvetenskapen."

Det är ju såklart en aning motsägelsefullt att en text som är såpass öppet misogyn som denna, förnekar genusvetenskapen vars stora poäng är att påvisa att just dessa misogyna strukturer existerar. Författaren fortsätter:

"Det vanligaste misstaget bland oerfarna feministraggare är att lyssna på vad feministen har att säga, och låtsas hålla med den."

Den erfarne feministraggaren, å andra sidan, inser att direkt knulla feministen som den hora hon är. Nej, så skriver han ju inte uttryckligen. Men å andra sidan tycker jag inte att jag gör mig till alltför mycket tolk heller:

"Efter att din utvalda feminist fått uppleva den fullständiga sexuella tillfredsställelsens njutning kommer hon förmodligen att inse att livet är på tok för kort för att sitta på dunkelt upplysta kaféer och vara arg över saker hon har inbillat sig."

Kulmen nås dock när detta "att ligga med en feminist" upplyfts till att vara något av en filantropisk verksamhet. Att ligga med feministen är "förstås en god gärning", får vi veta, eftersom hon därefter kommer att inse att hon - ja, det är lite genant att skriva - bara är en (återigen min tolkning) knullsugen hora. Som inte duger till att tänka då hon bara inbillar sig saker.

Då föredrar jag vilka utvik som helst.

Läs artikeln här.

Destruktiva kvinnor

2009-10-06T13:43:00.000-07:00

Courtney "No" Love

Alla gånger det går snett för fina män, är det i grund och botten en kvinnas fel. Så har man i alla fall resonerat genom historien. Om man populärt säger att det bakom varje framgångsrik man står en stark kvinna, tycks detsamma gälla omvänt för misslyckade män: bakom dem står en honjävul, destruktiv och ondskefull.

Det klassiska exemplet är John Lennon och Yoko Ono. När John Lennon lämnade Beatles fick Yoko i princip hela skulden. Hade det inte varit för hennes konstiga idéer och dåliga inflytande hade John aldrig fått för sig att lämna Beatles - och i förlängningen aldrig blivit dödad! Som Mark David Chapman, Lennons mördare, sa om hans post-Beatleskarriär:

"I would listen to this music and I would get angry at him, for saying that he didn't believe in God and that he didn't believe in the Beatles."

Detsamma kan sägas om Diana och Prins Charles. De kanske inte hade det mest smärtfria av förhållanden, bland annat hade Charles en affär med en viss Camilla Parker Bowles. Charles var naturligtvis utan skuld, istället var boven helt och hållet Parker Bowles.

Parker Bowles, denna honjävul som bara upptas av ondskefulla tankar. Visst, Dianas och Charles förhållande var kanske inte alltid en dans på rosor, men i grunden var det bra. Det stod inte den där Parker Bowles ut med. Hon hatade deras lycka! Ful är hon också.

Inte ens när mannen bakom låten "I hate myself and I want to die", Kurt Cobain, sköt sig själv, kunde detta helt och hållet accepteras. Det är såklart hans flickvän, Courtney Love, som har lejt en mördare! Så måste det vara.

Det sägs ofta att fantasin försvinner med barndomen.

Jag vet inte om jag riktigt håller med.

Empirisk bevisning

2009-10-06T08:23:00.000-07:00

"Alltså jag har inget principiellt emot blondiner, men man har ju träffat en och annan och..."

Man får passa sig för människor som säger sig ha empiriska bevis. Den typen av bevisning har ofta en tendens att vara ungefär lika fragmentarisk som personen som sitter på den är självsäker: "Jag har ju sett det med egna ögon!"

Historien lär oss mycket. Så även denna gång. Och som vanligt kommer lärdomen från en gammal grek.

Anaximenes hette en kille som levde på 500-talet f Kr i Miletos i nuvarande Turkiet. Han försökte som så många andra på den tiden hitta det ämne som är alltings ursprungs, alltings s k arche. Före honom hade en viss Thales föreslagit att vatten var alltings arche. Anaximenes föreslog luft.

Man kan helt klart förstå Anaximenes här, ja nästan ta hans parti. Om man nu prompt måste hitta alltings arche, vill man ju ha ett ämne som i sig är rätt egenskapslöst - det ska ju utgöra allt! Kanske säger modern vetenskap emot, men om man kollar sig runt med egna ögon verkar ju luft utan tvekan ha färre egenskaper än vatten.

Hur kan då luft utgöra allt, frågar sig vän av ordning. Anaximenes har svar på tal. Empirisk bevisning, till och med.

Han sa: Hårda och kalla material, som sten och jord, är inget annat än tät, komprimerad luft. Mjuka och varma material, som eld, är tunn luft. Du tror mig inte? fortsatte Anaximenes. Testa då att blåsa på handen, först med läpparna tätt ihop, sedan med vidöppen mun. Känner du? Första gången är luften komprimerad och kall, andra gången tunn och varm.

Å andra sidan, man vet ju hur greker är, opålitliga och hittar på saker, tar första bästa tillfälle att luras. Man har väl varit i Grekland, men har väl sett ett och annat. Den där Anaximenes är inget undantag.

En kopernikansk revolution

2009-10-06T04:33:00.000-07:00

Donald Draper: en känsla av äktenskaplig trohet!

I nya Gillette-reklamen uppmanas man att köpa deras nya rakhyvel, eftersom den ger en "känsla av mindre irritation". Och det är väl ett rätt jävla udda sätt att uttrycka sig?

Kommer jag fortfarande att få finnar på halsen, men en känsla av mindre finnar? Eller kan det vara så att reklamarna tror att konsumenter helt enkelt är mer intresserade av känslor och upplevelser, än av faktiska resultat?

Det senare skulle ju öppna för en hel värld av möjligheter. "Nya volvo, en känsla av ökad säkerhet: Att begränsa hastigheten är att begränsa din hävdvunna frihet!"

"Nya Marlboro Gold, en känsla av evigt liv!"

Man brukar säga att vetenskapsmän arbetade i en ny värld efter Kopernikus - nu gäller detsamma uppenbarligen för copywriters!

Hermeneutiska bekymmer

2009-10-05T16:00:00.000-07:00

Darren Hayes och Daniel Jones: Vår tids Platon och Aristoteles? Framtiden har svaret.

Intellektuellt sett är de kanske inte dina usual suspects, men även på den punkten har popgruppen Savage Garden stora talanger.

Jag kanske bör rätta mig själv direkt. "Stora talanger" kan ha varit en överdrift. Savage Gardens intellektuella kvalitéer kan nog bättre beskrivas som sporadiska. Ett första exempel:

"I believe you can't control or choose your sexuality
I believe that trust is more important than monagamy"

Det är den andra raden som är intressant. Den är liksom både förvånande och omedelbar. "Tillit är viktigare än monogami". Vad menas, egentligen? Är det ett propagerande för öppna förhållanden? Det tycks åtminstone luta åt det hållet.

Ännu mer spännande är textraden om man tar i bejakande en annan rad ur samma låt, nämligen: "I believe that family is worth more than money or gold." Hur ska vi se på föregående textrad i ljuset av denna? Det upplösande av tvåsamheten, som antyddes i föregående, tycks tala direkt emot den familjemoral som tas upp här. Intellektet utsätts som ses för hårda prov.

Ett till exempel:

"Animals and children tell the truth, they never lie
Which one is more human, there's a thought - now you decide!"

Än en gång är det den andra raden som förvånar. Varför uppmanar de mig att bestämma vem av barn och djur som är mest mänskliga? Jag trodde att budskapet var att lyfta fram den enkla varelsens innerlighet: Nu ska jag plötsligt ta ställning!

Hermeneutiken lär mig att söka vidare där jag finner motsägelser i texten. Om jag uppfattar ett uttalande som motsägelsefullt, ologiskt, kan det lika gärna bero på mig som på texten i fråga.

Fortsättning följer.

Simon & Thomas vs Stalin

2009-10-05T13:41:00.000-07:00

Stalin, gav människor i Sovjet personligt GULAG-arbete

I Simon & Thomas nya inredningsprogram "Sveriges fulaste hem", åker inredningsparet runt i Sverige och hånar stackars furuälskande barnfamiljer. "Åh va fult", anmärker de överallt de kommer. De tar även mug shots på den utsatta familjen; "Familjen X, skyldiga till ett av Sveriges mest opersonliga hem" blev domen i dagens program.

Jag tänkte uppehålla mig vid ordet personlig/opersonlig. Hur kan man anklaga en person som har inrett sitt hem enligt personlig smak för att ha ett opersonigt hem? Det verkar paradoxalt nog som om det personliga inte behöver höra ihop med en viss person. Istället kan en person anses ha opersonlig smak lika väl som personlig smak kan komma från en inredningskatalog. Relationen person-personlig är upplöst.

Alltså har det personliga ett visst utseende. Simon & Thomas smak är personlig. Och här stöter vi på ytterligare en paradox: För att ha en personlig smak, tycks man behöva lägga band på sin personlighet. Om du t ex är en person som älskar furu - detta inom modern inredningsdesign bespottade material - måste du bortse från detta om du vill att din smak ska kallas "personlig". Det personliga har således ett begränsat rörelseutrymme, medan det opersonliga har ett obegränsat dito.

Jag vet inte om man ska skylla på jantelagen eller någon form av svensk ängslighet. Kvar är i vilket fall det smått absurda faktum att två inredningsdesigners just nu åker runt i Sverige och ger människor personlig smak.

Då kan jag nästan föredra Sovjets explicita konformism, som åtminstone är ärlig.

Du är Platon, du också!

2009-10-04T12:02:00.002-07:00

Platon och Aristoteles - två s k "early adapters"?

När man för första gången läser texter av Platon eller Aristoteles - eller vilken annan gammal grek som helst, för den delen - brukar man slås av hur relevanta deras åsikter är även för dagens människor: "Det är fantastiskt hur väl de här åsikterna har stått sig över tvåtusen år"

Felet man gör här är att man läser historien baklänges. Anledningen till att vi uppfattar de gamla grekernas idéer som relevanta, beror inte på att de nuddade vid någon universell sanning. Anledningen är istället att våra idéer och tankar är beroende av dem. Vi känner inte igen våra tankar i deras eftersom de liknar varandra: Vi känner igen oss eftersom de i själva verket är våra tankar.

En klassiker i sammanhanget är hur människor brukar reagera vid första mötet med Demokritos, "uppfinnaren" av atomteorin. Hans tanke var enkel: Världen har ett gäng minsta beståndsdelar. Eftersom de är minst, finns det inga som är mindre. Alltså kan de inte delas. Han kallade dem för "atomer" av den enkla anledningen att "atom" betyder "odelbar".

När sedan John Dalton och gänget på 1800-hundratalet utarbetade den moderna teorin om världens minsta beståndsdelar, valde de att kalla denna för "atomteorin" av just den anledningen att Demokritos redan hade myntat begreppet. Ett klassiskt marknadsföringsknep, med andra ord.

Ändå tänker människor som läser om Demokritos: "Wow, redan de gamla grekerna kände till atomerna!"

Och jag tänker, att det väl är ungefär lika begåvat som att se bilder av Coco Chanel och tänka: "Wow, redan på Chanels tid hade kvinnor långbyxor!"

Ett slag för den ungdomliga ombytligheten

2009-10-04T11:33:00.000-07:00

"Det ni saknar, ungdomar, är erfarenhet"

Ett vanligt argument som vuxna anför i diskussioner med unga människor är att den yngre kommer att komma på andra tankar när han eller hon blir vuxen. Jag har dock aldrig riktigt förstått hur det kan tjäna som ett argument och inte ses som enbart ett konstaterande.

Uttalandet implicerar i vilket fall en rätt udda syn på åsikter. Är det ett kriterium för att en åsikt ska anses legitim att den aldrig ändras? Det förefaller mig orimligt. Att ha en åsikt är att tycka någonting utifrån en viss synvinkel (säger jag, utifrån en postmodern synvinkel). Våra synvinklar förändras dock under livets gång. Jag kommer med största sannolikhet inte att ha samma åsikter om 20 år som jag har idag. Men innebär det nödvändigtvis att mina åsikter idag är mer felaktiga/mindre rätt än de åsikter jag kommer att ha om 20 år?

Eftersom man aldrig kan veta allt - en, tycks det mig, förutsättning för att ha helt stabila och oföränderliga åsikter - måste ens åsikter ständigt förändras allteftersom man lever och får nya intryck.

Därför kan det faktum att man kommer att komma på andra tankar när man blir vuxen aldrig tjäna som argument. Det är och kan bara vara ett konstaterande. Ett konstaterande som om något slår tillbaka på den person som uttalar det: Personen anser sig ha "färdiga åsikter".

Och det är väl vad man till vardags brukar kalla för tankemässig stagnation?

Små och stora misstag

2009-10-04T08:32:00.000-07:00

Civilisationen: Under, eller underpresterande?

Det sägs ofta att det är ett under att allt fungerar så bra som det gör. "Civilisationen, det är allt ett bra fascinerande maskineri!"

Det finns nog mycket sanning i det. Att vi varje dag kan vakna upp till en, åtminstone någorlunda välfungerande värld är i sanning ett under. Eller i alla fall rätt imponerande. Även om man nog kan tendera att i sådana här uttalande placera likamedtecken mellan västvärlden och hela världen.

Hursomhelst. Jag kan många gånger, i all ödmjukhet, tycka att det är lika fascinerande att så många saker trots allt går fel.

Ta det här med Stieg Larsson-filmerna, till exempel. Millennium-serien måste utgöra några av de mest framgångsrika svenska böckerna någonsin. I Frankrike är folk helt galna, så även i lite mildare grad i Sverige. Trots detta, bestämde man sig till en början för att göra TV-film av andra och tredje boken.

Jag antar att filmatiseringen av böckerna åtminstone föregicks av ett (1) möte, med all sannolikhet av jättemånga. Och på ett eller flera av dessa möten måste frågan "kommer Stieg Larsson-filmerna att bli framgångsrika?" ha besvarats med ett "nja, vi gör nog TV av andra och tredje filmen för säkerhets skull".

Jag vet inte vad ni tycker, men i uppställningen "vad är mest osannolikt: att civilisationen upphör imorgon eller att någon resonerar enligt formeln ovan" borde svaret alla gånger bli det senare.

Heidegger vs Idol-Tove 0-1

2009-10-04T04:34:00.000-07:00

Man älskar Tove

Heidegger, än en gång, delade in människors livsföring i två kategorier: egentlig och oegentlig. Att leva oegentligt är, enligt Heidegger, att inte ta några egna beslut, att följa massan, kort sagt, den oegentliga människan säger inte "jag gör" utan istället "man gör".

Hur den egentliga människan beter sig är väl utifrån detta inte särskilt svårt att lista ut. Han eller hon tar beslut enbart utifrån sig själv: Den egentliga människan säger alltid "jag gör".

Jag kan väl tycka att det är lite onödigt av Heidegger att anlägga ett sånt här värderande perspektiv på tillvaron. Och nu när årets "Idol"-säsong har satt igång, är jag dessutom övertygad om att Heidegger har fel i sin analys.

Jag kan omöjligt se det negativa eller, med Heideggers ord, oegentliga i att hänge sig till den masshysteri som kommer att utbryta kring Idol-Tove. Personligen har jag aldrig förut upplevt en så tonårig upphetsning kring en "Idol"-deltagare. "Nu ska Tove sjunga!", ropar jag till Patrik och hoppar upp och ner i soffan. "Tove! Tove! Tove!"

Det här är, tvärtemot Heideggers analys, den mest rena känsla jag haft på ett år.

Och ännu viktigare: Det pratas ofta om hur genusmässigt snedvriden idéhistorien är, hur nästan alla kanonfilosofer är män. Och då känns det ju väldigt bra, att en 16-årig tjej på Idol kan motbevisa en av 1900-talets större filosofer.

"Man älskar Tove!"

Jacob, etymologen

2009-10-02T05:46:00.000-07:00

Döden - en kille i behov av "rebranding"

Jag och min pappa hade för ett tag sedan en diskussion om ordet "avlida", vad är dess etymologiska bakgrund?

Jag lade fram det mycket snillrika och historiskt gångbara - tyckte jag i alla fall - förslaget att ordet kommer ur föreställningen om jordelivet som en jämmerdal och döden som en befrielse. Att avlida är därför att sluta lida, eller att "lida av".

Den här tolkningen är ju en ganska bra bit ifrån hur vi vanligtvis uppfattar ordet "avlida". Min pappa invände just detta, och fortsatte:

"Och även om jag ser logiken i det du säger, har du troligtvis fel, eftersom sådant här oftast är svårare än man tror."

Behöver jag ens säga att hans argumentation är bristfällig? Låt mig istället citera Jesus, Joh 11:25:

"Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall aldrig någonsin dö."

Nehe? Så vad ska vi då kalla det när människan slutar andas?, tänkte alla kristna.

"Att sluta lida"

Protester?

Den emancipatoriska lampan

2009-10-02T04:24:00.001-07:00

Simone de Beauvoir säger: Lika lön? Allt jag vill ha är en lampa!

Man kan kanske tycka att Carolina Gynnings nya underhållningsprogram "Dagens man" är en aning förminskande ur kvinnosynpunkt. I programmet tävlar en man om en dejt med en av 20 kvinnor. Kvinnorna står uppradade bakom varsin monter. Mannen ska till slut välja en av kvinnorna.

Simone de Beauvoir beskrev 1949 i "Det andra könet" hur kvinnan inom det patriarkala samhället förlorar sin subjektivitet, hur hon blir reducerad till ett "Det", ett objekt vars identitet skapas utifrån mannens önskningar, inte hennes egna.

Och man kan ju såklart vid en första anblick tycka att Gynnings program stämmer rätt väl överens med Simones beskrivning av läget. Men hör här: Alla kvinnor är utrustade med en lampa som de "när som helst under programmets gång" kan släcka om de inte gillar mannen som tävlar om en dejt!

Där ser du, Simone! Ett och annat har hänt sedan 1949: År 2009 är kvinnan inte längre "Det Andra", ett objekt: hon har fått en lampa som hon får släcka när hon vill!

Vad mer kan man önska?

Att säga emot Platon, del 1

2009-09-30T14:08:00.000-07:00

Carolina, filosofen

Carolina Gynning är något av en åsiktsmässig humörsspelare. Ibland säger hon dumheter, ibland mer genomtänkta saker. Så är det väl med de flesta av oss, för övrigt, skillnaden mellan oss och Carolina kanske främst ligger i hennes mediaposition samt hennes sätt att uttrycka sig: oavsett vad hos säger, säger hon det med en övertygelse som de flesta av oss enbart lyckas utstråla ett fåtal gånger under en livstid.

För några veckor sedan när Carolina var med på SVT:s "Hype", sa hon en av de där mer genomtänkta sakerna:

"Man måste färga håret brunt och måla tavlor för att bli tagen på allvar i det här landet."

Citatet tar upp en viktig fråga som gäller autenticitet, hur ser autenticitet ut? Det finns en vida spridd missuppfattning som säger att det autentiska inte har något utseende, eftersom det autentiska ju är ett begrepp som handlar om insidan.

Som vanligt när det gäller västerländska felslut är syndabocken i grund och botten Platon, som menade att kropp och själ är kvalitativt skilda från varandra. Att lägga för mycket tid på det yttre, på kroppen, är att försaka det inre, själen. Därtill har vissa utseenden genom historien ansetts vara "mer kroppsliga" än andra, kvinnan naturligtvis mer kroppsligt än mannen, den kvinnliga kvinnan mer kroppslig än den okvinnliga. Och så vidare.

Den här tanken har följt med genom idéhistorien och smutsat ner vårt tänkande, så till den milda grad att det nu står hjärnforskare i TV och hävdar att "blondiner är sämre på matte än brunetter".

Det finns en paradox här. Om kroppen är kvalitativt skild från själen, hur kan då den förra påverka den senare? Hur kan det vara rimligt att brunetter anses som smartare än blondiner, mer autentiska?

Carolina Gynning vs Platon 1-0.

Ett fortsatt liv i selibat

2009-09-30T07:22:00.000-07:00

Ytterligare ett av dessa ödesdigra tillfällen, då med en läskeflaska istället för kam och Savage Garden istället för Beyoncé.

Det här med att vara cool och ball har man väl mer och mer övergett sen 15-årsåldern. Men nu tror jag ändå att botten lär vara nådd:

Fram till nu har jag i ungefär en timmes tid suttit framför datorn och sjungit karaoke-versioner av Beyoncélåtar från Spotify. Jag har sjungit dem in i en kam som jag har använt som mick.

Om någon tog mig på bar gärning skulle jag i det längsta förneka att jag alls gjort någonting i närheten av det här. "Nej, jag ville bara lyssna lite på Halo och så råkade jag välja fel version - ja, karaokeversionen - och så skulle jag fixa håret - ja, det var därför jag höll i en kam. Och den utskrivna texten till Halo? Jo, jag undrade vad hon sjöng på ett ställe och du vet, det är ju så himla jobbigt att läsa från en dataskärm."

En av de första kommentarerna jag fick när jag startade den här bloggen på nytt var: "hejudamej vad du kan få ligga om du sköter detta rätt."

Jag tror att det här inlägget kan vara just ett praktexempel på att inte sköta det rätt.

Var din farfar nazisympatisör? Inga problem!

2009-09-30T03:44:00.000-07:00

Var det fel att mäta skallar? Postmodernismen ger, än en gång, inga svar.

Postmodernismen är väl oftare orsak till huvudvärk än några glasklara tankar (i alla fall för oss som är mottagare). Men vissa slutsatser av postmodernismen kan trots allt fungera rätt lindrande för tanken.

Postmodernismen hävdar t ex att vi om gårdagens idéer inte kan säga att de är rätt eller fel. Vi kan bara säga att vi tycker annorlunda (eller håller med). Gårdagens idéer är lika riktiga utifrån sin synvinkel som våra idéer är riktiga utifrån våra synvinklar. Det är alltså omöjligt att hävda att en historisk teori är falsk utgående från nutida perspektiv. Säger postmodernismen.

Även om varken jag eller ni kanske till fullo kan uppskatta konsekvenserna av ovanstående, kan vi likafullt luta oss tillbaka i ett trevligt: "Va skönt, då! Ingen mer skam över tidigare generationers misstag."

Som ett tankeexperiment skulle man därför kunna hävda att postmodernismen uppkommit främst som en sorts akademisk terapi.

I Sverige har vi vissa saker som vi kollektivt skäms över inom akademin. Vi skäms lite över hur drottning Kristina tvingade "Jag tänker, alltså finns jag"-Descartes att skriva arior till Drottningholmsoperan istället för att fundera över existensens problem när han var på besök i Sverige (där han för övrigt drog på sig den förkylning som tog kål på honom). Vi skäms lite över hur Herman Lundborg i Uppsala 1921 öppnade världens första statligt understödda rasbiologiska institut. Vi skäms en aning över det faktum att homosexualitet klassades som en sjukdom ända fram till sjuttiotalet. Och så vidare.

Men så kommer då postmodernismen till undersättning som en riddare i skinande rustning och säger: "Lugn, om de där grejerna verkar pinsamma beror det på att du anlägger nutida perspektiv. Eftersom drottning Kristina, Herman Lundborg och alla pre-sjuttiotalistläkare kommer från andra tider, kan du omöjligen sätta dig till doms över dem."

Någon kanske borde berätta om det här för tyskarna? (förlåt)

Apmannen säger: Här är jag!

2009-09-29T12:19:00.000-07:00

Charles Darwin har aldrig haft mer rätt än i duschrummet på Eriksdalsbadet

Det finns en viss typ av män. En viss typ av helt ogenerade män. En viss typ av män vars hela existens tycks säga, nej ropa, "Det här är jag - hantera det!"

Två gånger i veckan motionssimmar jag på Eriksdalsbadet i Stockholm. Där får man nog säga att dessa män är statistiskt överrepresenterade. Ett första kännetecken på att du har med en sådan här man att göra, är hans sätt att gå liksom med könet först trots att hans stora mage borde omöjliggöra alla försök till något sådant.

Men det är framför allt i duschen som han verkligen kommer till sin rätt. Kanske är jag personligen en smula viktoriansk, men jag tycker att det finns något rimligt i att stå vänd mot väggen när man duschar; de här männen är definitivt av motsatt åsikt.

Idag, på Eriksdalsbadet. Jag står i duschen, inte speciellt generad av min nakenhet, snarare rätt bekväm i den, men jag håller den så att säga för mig själv. Om min nakenhet drabbar någon annan är det mer eller mindre oavsiktligt. Brevid mig ställer sig en kraftigt byggd man med getskägg. Han står vänd bort från väggen, alltså med könet vänt ut mot lokalen, och börjar sjunga (för sig själv eller som något publikt är osäkert). Detta medan han tvålar in sig. Med en blandning av skräck och beundran sneglar jag mot hans håll. Han kollar tillbaka mot mig med en blick som säger, om inte tusen ord så åtminstone sex:

Det här är jag - hantera det!

Jag vet inte riktigt om jag följde hans uppmaning, det vill säga jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. I bullret av känslor och förvirring som sköljde över mig, lyckades jag dock i det ögonblicket urskilja en tanke:

Tiderna må förändras och människor må bytas ut. Men män som dessa tycks ha funnits med hela vägen.

Det berättas bl a om en Diogenes Laertios som på 300-talet f Kr brukade stå på Athens torg och onanera. Troligtvis med en blick som uttryckte just dessa sex ord:

Det här är jag - hantera det!

(Om dessa män utgör en trevligt historisk kontinuitet eller inte kan väl diskuteras)

Progression

2009-09-29T06:47:00.000-07:00

En småtråkig bok om Gud och div.

Jag förstår mig verkligen inte på icke-kristna människor som säger sig finna behållning i läsning av Bibliska texter p g a deras skildring av "allmänmänskliga villkor".

För det första, är det inte en rätt så lat inställning? Borde man inte kunna hitta några andra böcker som också skildrar dessa s k "allmänmänskliga villkor"? Men vars huvudpoäng inte i sista hand är frälsning av en transcendent skapare.

För det andra, hur orkar man med alla dessa moralpåståenden vars giltighet enbart ges förklaring i att de har sitt ursprung hos Gud? Ta det här med stöld, till exempel. Det måste väl finnas någon litteratur som ger en intressantare synvinkel på brott och straff än en bok som påstår att Gud säger nej?

Jag ska inte låtsas som att jag är särskilt beläst. Jag är nog medel, eller möjligtvis en aning under medel. Men jag ska ändå våga mig på en jämförande studie, där en samtida författare och Bibeln båda diskuterar ett rätt så allmänmänskligt villkor, nämligen döden.

Joyce Carol Oates säger:

"Hennes mor var kroniskt sjuk och hennes far hade dött för bara tre år sedan, sjuttionio år gammal, så Marina visste, Marina visste vad hon kunde vänta sig av livet, att varje kliché så småningom blev plågsamt sann, och att man ändå överlever tills det blir ens egen tur; man blir inte medelålders utan att skaffa sig denna grundläggande insikt."

Bibeln säger:

"Och Isak levde 180 år. Därefter gav Isak upp andan och dog och blev samlad till sina fäder, gammal och mätt på att leva. Och hans söner Esau och Jakob begravde honom."

Och Jacob Hjortsberg var 21 år och gjorde ner Bibeln lite slarvigt på en bloggspotadress en mulen dag i september.

Anna Anka vs Häxhammaren

2009-09-29T06:09:00.000-07:00

Anna Anka, varken en drake eller ett lejon

Häxhammaren: "Hellre har jag ett lejon eller en drake i huset än jag bor med en elak kvinna." (Tyskland, 1487)

Anna Anka: "Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om mannen är otrogen." (Sverige, 2009)

Länge ansåg man att utvecklingen av idéer och färdigheter i västerlandet av nödvändighet gick mot större och större förfining. Med postmodernismens intåg i det kollektiva medvetandet har man dock i mångt och mycket övergett den idén. Och det är nog alldeles riktigt.

Lösningen som erbjöds av Kramer & Sprenger - författarna bakom "Häxhammaren" - var bränning av alla "elaka kvinnor" (eller som de berömt valde att kalla dem: häxor) på bål.

It's your move, Anna Anka.

Anna Anka revisited

2009-09-28T14:55:00.000-07:00

Apropå Anna Anka och det Hanna skrev på ämnet. Det sägs ofta om människor som åsiktsmässigt sticker ut att det är bra med någon som vågar vara politiskt inkorrekt och bryta tabun. Som om det fanns något egenvärde i detta! Åsiktsfrihet i all ära: Det är en viss skillnad mellan åsiktsfrihet och att önska att alla åsikter uttrycks, eller att alla tabun bryts.

I Sverige har vi med nöd och näppe kämpat oss fram till den punkt där det är ett tabu att uttrycka saker i stil med: "kvinnor borde stanna i hemmet". Det är ett tabu som - precis som tabut att döda en annan människa eller våldföra sig sexuellt på ett barn - saknar värde att bryta, eftersom det är ett tabu av en anledning.

Många skulle säkert invända att Anna Ankas uttalanden har gjutit nytt liv i den svenska jämställdhetsdebatt. Men det är i sak ingen invändning mot det ovan anförda. Att hävda att Anka Ankas uttalanden rättfärdigas av den efterföljande debatten, är i förlängningen lika befängt som att hävda att mordet på Anna Lindh var rätt med hänvisning till den efterföljande debatten om politikers säkerhet. Det är en vulgär pragmatism, som säger att en handling automatiskt rättfärdigas om konsekvensen är god.

Man kan också ställa sig frågande till om Anna Anka-debatten verkligen har gjutit nytt liv i den svenska jämställdhetsdebatten, och inte snarare flyttat bak positionerna ca 100 år i tiden. Borta är i vilket fall frågor kring de strukturella problem som rör kön och genus, tillbaka är frågeställningen "Hemmafru: för eller emot". Och jag har ärligt talat svårt att se hur den frågeställningen skulle innebära "nytt liv" i någon modern feministisk debatt.

Med detta sagt menar jag inte att Anna Anka borde hålla sina idéer för sig själv, det är naturligtvis varje människas rätt att uttrycka sådant som han eller hon har på hjärtat.

Jag anser bara att Anna Ankas åsikter är värdelösa, oavsett om de bryter mot några tabun eller inte. Det är - om inte annat - min åsikt.

ps. Jag är medveten om det paradoxala i att kritisera den diskussion som följt på Anna Anka, samtidigt som jag själv är en del av den. Jag får helt enkelt lösa problemet genom att säga att min kritik är generell, inte absolut. ds.

Världen vänds upp och ner på bästa sändningstid

2009-09-28T03:18:00.000-07:00

Jay-Z:s CV: Ligger med Beyoncé regelbundet, är kung över NY, etc.

Jag misstänker att det är en väldigt svår uppgift att intervjua Jay-Z som fredagsunderhållning på SVT. Så jag är inte här ute efter att göra ner Skavlan personligen, det råkade bara vara han som gjorde jobbet.

Innan Jay-Z kliver in i studion görs ett ganska stort nummer över hur stor Jay-Z är. "Man kan nog inte förstå", säger Sarah Dawn Finer. Och Fredrik Strage påpekar att den jämförelse som Jay-Z gör mellan sig själv och Frank Sinatra på senaste singeln "Empire state of mind" inte är helt orimlig.

Så kommer till slut Jay-Z in i studion. Att se honom skaka hand med Henrik Schyffert, Skavlan och Anna Anka kan nog bäst liknas vid att bläddra igenom en kortlek och plötsligt stöta på en röd klöver: Först kan man inte tro det man ser, det tar ett tag för ögonen att vänja sig.

Ögonen vänjer sig dock snabbare än hjärnan. Trots att ögonen efter en stund faktiskt säger "vanlig människa" skriker hjärnan fortfarande "seriefigur". Jag tror inte på ett ord Jay-Z säger. Allt han säger, säger han ju som en människa av kött och blod. "Vem är den här personen? Han ser ut som Jay-Z, men..."

Skavlan ställer till slut frågan: "Vad är din talang egentligen?"

I alla andra sammanhang skulle frågan framstå som oerhört korkad. Men just nu är den helt relevant. "Vad kommer han att svara? Att han kan flyga? Att han är messias? Att han kan förvandla sand till guld?" Personen som utger sig för att vara Jay-Z svarar:

"Jag kan förmedla känslor på rim"

Ingen skrattar. Varför skrattar ingen?

Just det. Det är ju det som är Jay-Z:s talang.

Problem vid betalning

2009-09-27T09:33:00.000-07:00

Jag anmäler mig till Göteborgsvarvet och ska just betala. För betalning har man två alternativ att klicka i. Det första är helt rimligt:

Elektroniskt skickad betalningsinformation för betalning via internetbank.

Alternativ nummer två, däremot, är ett jävla mysterium.

Jag vill betala på ett vanligt inbetalningskort för bank- eller postgiro. Vi skickar ej ut inbetalningskort.

Nehe?! Kan jag betala på ett vanligt inbetalningskort eller inte? Är det här ett sånt där tillfälle där jag kommer att framstå som en fullständig idiot när lösningen berättas? För just nu förstår jag ingenting.

Om tatueringar

2009-09-27T08:22:00.000-07:00

Tupac, begränsad i tiden

Jag är väldigt lockad av tanken att tatuera in ett vapen på kroppen. Det finns ett starkt släktskap mellan vapnets och tatueringens symbolik. Både vapnet och tatueringen utstrålar en sorts ungdomlig kompromisslöshet och ger båda uttryck för en känsla av det definitiva.

Det som är kraftfullt hos ungdomen kommer alltid att vara samma saker som man beskyller ungdomen för. Det starka-ungdomliga är oupplösligen förbundet med det naiva-ungdomliga: Våldet och revolutionen är på samma gång föremål för avståndstagande som romantik.

Att tatuera sig måste alltid vara naivt i viss mening. Hela idén att man ska kunna stå för någonting visst - i det här fallet en tatuering - livet ut är på många sätt orimlig. Det här är naturligtvis också charmen. Man tatuerar sig inte för att det är rationellt utan just för att det inte är rationellt. Frågan "Tror du att du kommer tycka om den här tatueringen när du är 50?" måste av nödvändighet mötas av svaret "Jag kommer inte att leva till 50".

Som Heidegger resonerade: Människan måste inse sin begränsning i tiden och göra någonting drastiskt. Heideggers personliga lösning var att gå med i nazistpartiet och det var väl kanske inte supercharmigt.

Då fungerar en AK-47:a på bröstet mycket bättre.

Det förflutna hälsar på

2009-09-26T18:55:00.000-07:00

Immanuel Kant har något att säga er också (hedersord!)

Jag sysselsätter mig då och då med att konversera med mitt 15-årsjag. 15årsjaget brukar fråga vad jag sysslar med nuförtiden och jag brukar då svara att jag mest sitter hemma i lägenheten och skriver långa texter i vilka jag försöka utröna huruvida kunskapen har ett objektsligt eller subjektsligt upphov.

15-årsjaget förstår ingenting. Efter ett tag klämmer 15-årsjaget ur sig frågan: "Frivilligt?" och jag svarar "ja", men det har jag ingenting för eftersom 15-årsjaget nu spelar Turbonegro på högsta volym och sjunger med:

"I ain't no architect / ain't got that intellect / I gotta get away / my time will fade away / I'm gonna spend it in the dust"

Och jag skriker till 15-årsjaget att man visst kan göra revolution inom institutionen. Han lyssnar inte.

Omvälvande upplysningar

2009-09-26T07:28:00.000-07:00

Om ni någonsin känt er osäkra, ger "Debatt" svaret: Hitler var dum!

Ibland kan jag undra vilka kriterier som krävs för att vara med i "Debatt". Inte är det originalitet i tanke, i alla fall. Nu diskuteras yttrandefrihet och Sverigedemokraterna, med följande resultat.

Om yttrandefrihet:

"Den franske filosofen Voltaire sa: 'Jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att säga dem.'"

Om Sverigedemokraterna:

"Man får inte glömma hur det gick i Nazityskland. Här har jag en DVD [mannen plockar upp en DVD med Hitler på omslaget] - den borde alla se!"

Det är ju klart att Voltaires gamla devis från "Candide" har sina poänger. Och visst var Nazityskland ett snedsteg att dra lärdom av. Men man hade väl förväntat sig lite mer av människor som sitter i Sveriges största debattprogram?

Existensialismens stora förtjänst

2009-09-25T07:38:00.000-07:00

Istället för ångest; whisky

Existensialisternas stora gåva till eftervärlden, om ni någon gång har undrat, är inte det sätt på vilket de bjöd in Descartes och Kant i modernitetens värme, utan hur de beskrev alkohol, i synnerhet whisky. Åt helvete med ångestbegrepp och transcendens, alltså, om hundra år minns vi existensialismen enbart som god spritlitteratur.

Två exempel.

Simone de Beauvoir, "Mandarinerna":

"Jag tycker om det brus som alkoholen frigör i mitt blod. En kropp har så perfekt passform, den är till och med litet för snäv, man får lust att spräcka den i sömmarna. Den spricker aldrig, men då och då får man en känsla av att man kan glida ur den. Jag drack."

Françoise Sagan, "Bonjour Tristesse":

"Sydamerikanen föreföll lite nedstämd ett ögonblick, men en ny whisky piggade upp honom. Jag tänkte inte på nåt särskilt, jag bara satt och kände mig salig efter att av pur artighet ha druckit lika tappert som han."

Och med de orden tycker jag att vi stämplar ut och gör helg!

God smak

2009-09-25T07:07:00.001-07:00

Gott - men inte god smak

Min pappa har ganska bestämda uppfattningar kring vad som är god smak. Det kan hända att vi diskuterar kläder och jag kanske slänger ur mig att crustpunkare är snyggt klädda, varpå min pappa kan svara att "Jo, jo, det kan du ju gott tycka, men det är ju inte god smak."

Ofta intar jag i sådana lägen dumma, överdrivna positioner, bara för att tydligt positionera mig tvärtemot. Senast som vi diskuterade heminredning t ex, och pappa beklagade sig över hur fult många människor har det hemma, satt jag på andra kanten och slängde ur mig dumheter som att "världen skulle vara en mycket bättre plats om allt som fanns var pinnstolar och god litteratur!"

När jag på egen hand ska göra val i livet, märker jag dock hur jag själv lätt faller in i en föreställning av vad som är god respektive dålig smak. När jag dricker té så dricker jag naturligtvis svart te, sånt jäkla Rooibos och Shai-té, vad är det för nå' konstiga påhitt?

Nu har Patrik hursomhelst köpt hem Rooibos. Och som jag dricker! Minst två koppar om dagen bälgar jag i mig med större entusiasm än någonsin.

Så idag på mataffären kom jag ändå på mig själv framför tédisken, där jag stod och tänkte att svart té, det är ändå sånt som de riktiga téälskarna dricker. Det är god smak.

Separationsångest, någon?